Förutom att den går av stapeln på en plats som är nästan så långt västerut i Europa man kan komma, så är Europas östligare regioner inte alls så representerade som de brukar. Ryssland är ju inte med, och inget av länderna i Kaukasus heller (det är faktiskt första gången som de alla tre är utanför finalen), och flera andra tunga öststater har också fått ge sig. Även om det naturligtvis finns ett antal ”östländer” med, och ett par av favoriterna till och med återfinns i sydöstra Medelhavsområdet, så känns det som startfältet är vridet rätt långt västerut geografiskt.
Men detta är kanske inte så väsentligt … intressantare är det då att det är ett mycket svårtippat år, nästan i stil med 2011, då juryns och tittarnas poäng spretade åt alla håll och Azerbajdzjan till slut överraskande vann. Det kan mycket väl bli en liknande omröstning nu, med många häpnadsväckande poängutdelningar (inte minst för att diasporaröstandet kanske är på väg att avta), och flera av de länder som kan avgå med segern till slut är sådana som inte vunnit på länge eller inte alls; nästa års Eurovision kan mycket väl hamna i Prag, Vilnius, Chișinău, Limassol, Tel Aviv eller varför inte Dublin. Ovissheten är något som utmärker årets Eurovision-final, ända sedan bedömarna började inse att den klara förhandsfavoriten Israel inte var så klar trots allt. (Nu kvarstår Israel som en av favoriterna, men de har fått sällskap av åtskilliga.)
Salvador och snabbmaten
En känsla som jag dessutom har, och flera med mig, är att kvällens final inte bara är en drabbning mellan länder utan också en uppgörelse där det avgörs om det blir ”snabbmatsmusik” eller ”musik som betyder något” som kommer att ta överhanden i Eurovision. Orden är fjolårsvinnaren Salvador Sobrals: han väckte ju ont blod hos många i sitt tacktal i Kiev, när han uttryckte förhoppningen att hans seger skulle spela en roll för den bättre musiken, och förkunnade att ”musik är inte fyrverkerier, musik är känsla”.
Personligen förstår jag delvis hans kritik, för sådana fenomen som massproducerade svenskbidrag i ESC är naturligtvis – som alla vet att jag tycker – ett stort problem för tävlingens mångfald och trovärdighet. Samtidigt kunde han kanske vara något mindre kategorisk, för man kan inte dela upp i bra och dåligt utan vidare som Salvador verkar vilja göra. Som ABBA-fan vet jag att ABBA gjorde musik med stor glädje och kreativitet, samtidigt som 70-talets progressiva musikrörelse uppfattade dem som ”lika döda som sillkonserver”. På samma sätt kan det vara så att en del av årets ESC-låtar framstår som tramsiga och ytliga men ändå är gjorda med spontanitet och värme (t.ex. Moldavien) och/eller betyder något trots spektaklet (t.ex. Israel eller Ungern). Så det där är inte så enkelt. Salvador har rätt i att ”musik är känsla”, men man får inte glömma att det finns många känslor – inte minst glädje!
Men någon sorts polarisering håller det ändå på att bli mellan fyrverkeri och känsla, mellan snabbmat och äkthet, och det ska bli intressant att se åt vilket håll resultatet väger över.
Nu till lite spridda kommentarer om kvällens startfält och vad som kan tänkas hända.
Hur är kvaliteten på årets finalstartfält?
Utmärkt, tycker jag. Även om en del av länderna är mindre intressanta så finns här många trevliga bidrag, en del roliga, en del nyskapande, och ett antal som helt enkelt är bra i mina öron (och ögon). Variationen är också stor, och alltsammans är avgjort mycket intressantare än Melodifestivalen.
Sedan säger kanske inte detta så mycket … för hur man uppfattar kvaliteten på Eurovision-låtarna beror ju helt på eget tycke och inte minst vilken förhandsinställning man har när man sätter sig framför TV:n. Exempelvis såg jag häromdagen en Facebook-kommentar med orden ”skräpmusik … eländigt uselt … stängde av TV:n”, och om man ligger åt det hållet så tror man mig sannolikt inte när jag säger att finalstartfältet är utmärkt. Men en sak som rätt många nog ändå kan hålla med mig om är att det finns ett klart underhållningsvärde i programmet i kväll.
Vilka bidrag vill jag ska vinna?
Min främsta personliga favorit är egentligen fortfarande Frankrike, med deras vackra syntpoplåt om båtflyktingar. (Den tror jag att även Salvador Sobral har ett gott öra till, särskilt som han bar en tröja med texten S.O.S. REFUGEES förra året.) Så om jag bara får SMS-rösta på ett enda land så blir det Frankrike. Men samtidigt är jag oerhört förtjust i Ungerns hårdrocksnummer ”Viszlát nyár”, och har nog snackat mer om Ungern än om Frankrike de senaste dagarna … och det är nog fullt möjligt att jag slänger iväg en röst åt det hållet också. Både för att jag gillar låten i sig och för att jag alltid uppskattar när Eurovision ruskas om av hårdrock.
Sedan har jag några ytterligare favoriter, både långvariga sådana och vissa som seglat upp högre de senaste dagarna. Moldavien är riktigt härliga, både låten och showen – det är så underbart kitschigt som det bara kan bli i Eurovision. Litauens lågmälda kärlekslåt framförs med stil och rörande känsla, Estlands operanummer är storslaget, och jag har även ett gott öra till Nederländerna, Slovenien, Tjeckien, Italien och Danmark.
Vilka bidrag vill jag inte ska vinna?
Det finns framför allt tre länder där jag skruvar olustigt på mig vid tanken på att de vinner. En norsk seger skulle inte kännas kul, för Alexander Rybak har redan vunnit en gång, han behöver inte göra om det, och särskilt inte med en låt som tippar över så pass mycket åt tramshållet.
Emellertid har jag svårt att tro på allvar att han verkligen klarar bedriften. Då är det värre med Cypern, som ju är den främsta favoriten just nu; om de verkligen vinner så får fyrverkerierna och snabbmaten så att säga övertaget de närmaste åren. Cyperns låt är skriven mestadels av svenskar, sångerskan kommer inte heller från Cypern, och soundet är karbonkopierat från den samtida listpopen à la Zara Larsson … allt detta är för mig bara tråkigt. Det jag kan se som positivt om Cypern vinner är naturligtvis att jag unnar dem en första seger som sådan, plus att det kan bli en intressant tankeställare för Grekland. Sångerskan Eleni är ju grekiska men är av albanskt ursprung, något som gjort att hon utsatts för viss diskriminering i hemlandet, och hon har försökt få tävla för Grekland flera gånger utan att lyckas. Om hon nu vinner för Cypern istället (och viss anknytning har hon väl dit, hon är en populär artist där) så blir det någon sorts positiv revansch. Men själva bidragspaketet som sådant är inte min grej.
Vilket det tredje landet är som jag inte vill ska vinna? Jo, det är Sverige. Eller ja, jo, lite kul vore det väl. Men rent objektivt tycker jag att Sverige har vunnit för mycket, och vi förtjänar inte att vinna ytterligare en gång till med den rätt slätstrukna låt vi har nu i år.
Hur tror jag att det går?
Ja, du milde … det är som sagt ett mycket ovisst år. Det ser man inte minst på oddslistorna, där en del länder efter att ha legat långt ner och varit otippade många veckor i följd nu plötsligt har skuttat upp skyhögt (gäller t.ex. Cypern, Litauen och nu senast Irland). Spelbolagen har liksom inte alls kunnat förutsäga på något sätt vad som kommer att fungera, och nu kastar de närmast desperat om oddsen hit och dit och vet varken ut eller in. Precis som alla som försöker tippa. Här finns pengar att tjäna för den som ägnar sig åt betting och till äventyrs skulle råka pricka in rätt.
Som jag ser det kan minst hälften av de tävlande länderna vinna. Poängen kan som sagt spreta mycket hit och dit, och det som då behövs för seger är att något land sticker ut ytterligare en liten bit, med hjälp av någon avgörande faktor. Jag finner till exempel inte för omöjligt att Moldavien har en sådan faktor – det kan kanske inträffa en ”rysseffekt” där Moldavien tar många av de röster från Östeuropa som i vanliga fall brukar gå till Ryssland. (Deras bidrag är producerat av den legendariske ryske musikprofilen Philipp Kirkorov.) Men det skulle också teoretiskt kunna bli Ungern som har den avgörande faktorn, om Europas metalfans går ihop och massröstar som de gjorde på Lordi. (Jag har dock svårt att tro att det skulle kunna bli lika omfattande den här gången.)
Sedan kan man fundera på vart juryns respektive tittarnas röster kommer att gå, och om det kan göra skillnad, men det är egentligen inte lönt att fundera särskilt länge … för juryn brukar vara totalt oförutsägbar (och jag tror dessvärre också att den är korrumperad). Spontant känns det som juryn skulle kunna sätta länder som Estland eller Litauen väldigt högt, men det behöver ingalunda vara så.
Nej, det känns nästan omöjligt att tippa. Jag är inte ens säker på att poängen verkligen kommer att spreta, utan det kan lika gärna bli ett scenario där såväl jurygrupper som tittare oväntat blir överens om några stycken länder som hamnar i topp – ungefär som när Estland 2001 visade sig vara en klar favorit för hela Europa, utan att någon hade anat det i förväg. Och vilka länder som då skulle kunna slå an på det sättet nu går inte heller att säga.
Om jag går igenom några av länderna lite kort så säger jag så här:
Cypern – möjligt, men har detta listpopsound verkligen sådan genomslagskraft hos såväl jury som tittare?
Israel – nej, jag tror inte det, låten är alltför avstötande för alltför många.
Irland och Tyskland – har skjutit upp ordentligt de senaste dagarna, men kan det hålla ända fram? Inte omöjligt. Snygga ballader.
Estland – juryn gillar det nog, men förmodligen inte tittarna lika mycket.
Litauen – kan gillas av båda grupperna, men missgynnas av ett väldigt tidigt startnummer och kan få röster snodda av Spanien (bidragen liknar varandra, även om jag själv tycker att Litauens låt är vacker och känslosam medan Spaniens bara är smör och socker).
Tjeckien och Norge – smittande, roliga, men kan kanske inte locka så mycket röster att det leder ända till vinst.
Sverige – lite väl lagom för att engagera i längden.
Italien – går ut sist och blir ihågkomna, och om Europa är på allvarsamt humör kan en låt om terrorismen kanske bli det som alla samlas kring.
Frankrike – vädjar också till känslosträngar, men är kanske för svårbegripliga.
Som ni ser, det är inte lätt det här. Men mitt tips blir att Cypern ändå utgör någon sorts ”gemensam nämnare” för Europas smak i kväll, och avgår med segern. Jag kommer inte själv att ansluta till beundrarskaran, inte heller kommer Salvador Sobral att göra det, men någonting särskilt verkar det vara med Cyperns eld.
Sverige tror jag får en liknande placering som förra året, kanske något lägre. Sjua tippar jag att Benjamin Ingrosso blir.
Vi får se (och höra)! Oavsett hur det går lär det bli en härlig kväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar