Och i detta inlägg börjar jag med låtarna i semifinal 1, som går av stapeln tisdagen den 13 maj. I denna semifinal är det femton länder som tävlar, plus att tre av de sex direktkvalificerade länderna sticker emellan med sina respektive bidrag utom tävlan vid varsitt tillfälle (så därför kommenterar jag även dessa tre). Ett av de tävlande länderna är Sverige, och följaktligen är det också den här semifinalen som vi i Sverige får rösta i.
Som helhet tycker jag att den är lite svagare än semifinal 2 (på så sätt att jag inte har lika många av mina favoriter här), och den är också ett bidrag kortare än den, men det är egentligen inget fel på variationen utan det är en brokig startordning som satts ihop på ett vettigt sätt. Här kommer länderna. Klicka på landets namn så kommer videon upp i ett nytt fönster (och om jag nämner någon annan låt som jag jämför ett bidrag med så länkar jag på samma sätt till den).
Island får inleda alltsammans i år och de sätter tonen direkt – för det är en hel del uppsluppna och plojiga tongångar i Eurovision 2025, och det här passar in i det facket: infantilt, poppigt och glimten i ögat är vad som gäller för den här unga duon, och låten sätter sig direkt. Det som till på köpet gör den väldigt ovanlig (i alla fall för en svensk) och får den att sticka ut är att den framförs på isländska, med följden att hela numret känns som något slags isländsk epadunk – fast det handlar om en roddbåt, så då är det kanske mer ”ekadunk” då. 😊 Och även om det inte är min favoritgenre så blir kombinationen – med inslag av nordiskt fiolspel till råga på allt – intressant och så pass kul att man blir smittad av hela ekadunket.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Faktiskt så är detta en artiståterkomst, för sångerskan Justyna representerade tydligen Polen redan 1995, då hon själv var väldigt ung och landet väldigt ungt i Eurovision … men det kom jag då rakt inte ihåg. 😊 Och jag kommer inte att komma ihåg den här låten heller, trots att den är en dramatisk etniskt färgad låt av rätt så typiskt Eurovision-snitt. Klagande sång, klagande fioler och en mässande kör … ja, det är bra ingredienser, men det blir bara en enformig och monoton låt, och så kommer man ändå inte ens ihåg den fast den är enformig. Det bådar inte gott.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Nej.
Under ett som sagt plojigt Eurovision-år är det Slovenien som har det kanske mest allvarsamma och vemodiga bidraget (möjligen i konkurrens med Israel). ”Hur lång tid har vi kvar tillsammans, det vet man aldrig”, filosoferar sångaren Klemen i en låt som nog inte bara syftar på de nära och kära utan på världen i stort. Och det är för all del en ganska vacker liten stillsam sång som nog kan växa lite – den gynnas definitivt av att den är något annorlunda än alla de komiska numren.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Vän av ordning (till exempel jag själv) påpekar naturligtvis genast om den här låten att det heter ju inte ”por favore” på italienska utan ”per favore”! ”Por favor” är spanska. Men det är nog Tommy Cash medveten om tror jag … han har tydligen som specialitet att skoja med olika länders språk. Cash är en välkänd profil i Estland och är även bland de mest uppmärksammade i detta års Eurovision, med sin hämningslösa drift med Italien och italienskt kaffe. Många avfärdar säkerligen numret som enbart trams (och i Italien har vissa högerpolitiker blivit upprörda), men jag tycker att det bakom knaset döljer sig en anmärkningsvärt bra låt … nästan så det är synd att man inte gjorde något mer seriöst av den, men det blir okej så här också. Helt klart hör den till de allra catchigaste, och också de allra bästa, i årets upplaga. Jag uppskattar särskilt den förträffliga raden ”life is like spaghetti, it’s hard until you make it” 😀 som i viss mån kompenserar för den där ihopblandade spansk-italienskan.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
Efter Estland framträder en av de direktkvalificerade:
Efter att de senaste åren ha förnyat sig en del och skickat mer intressanta bidrag verkar det som Spanien nu tar ett ”mellanår” och blir mer konventionella igen – men också betydligt mindre engagerade. Här får vi helt enkelt bara lätt internationaliserad spansk pop med typiskt inhemska inslag av flamenco och kastanjetter, och vissa små melodiska likheter med såväl Loreens ”Tattoo” som ABBA:s ”Money, Money, Money” men som helhet ett väldigt tamt paket. Spanien har skickat sådant här förr och brukar sällan nå ens plats 20 med det, och likadant går det nog nu, även om landet av någon anledning ligger förvånansvärt högt i fansens omröstningar.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.
Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:
I år kan det kanske hända att Ukraina åker lite längre ner i resultatlistan än de är vana vid, för den här låten är inte fullt så omedelbar och engagerande som deras bidrag brukar vara utan mer av en utmaning för lyssnaren. Men tabbar sig totalt gör ändå Ukraina mycket sällan, och även detta borde de kunna känna sig säkra på att få en finalbiljett med. Det är ett smått konstnärligt stycke med olika influenser: en svävande hög stämma som kommer in då och då (den är det snyggaste), etnoaktig ensemblesång och däremellan lite smått jazzrockiga inslag och diverse ovanliga ackordföljder. Nej, det är som sagt inte helt lättsmält, men rätt så behagligt.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
Jag lägger in en finlandssvensk flagga på Sverige i år, bara som en gest … för visst är det kul att vi låter oss representeras av en trio finlandssvenskar! Över huvud taget är det kul att vi för en gångs skull inte tar Eurovision så allvarligt. Men märkligt nog är nu ändå Sverige favorit i årets tävling … och då är det så jag börjar undra. För visst är detta en rolig låt som man blir upplivad av, men är den verkligen så bra? Nog finns det väl ett gäng bidrag som inte är fullt så buskisartade och som smäller högre? Vad är det som gör att Sverige plötsligt tros klara det som ingen annan kunnat, nämligen att vinna ESC med ett skämtbidrag – och vinna till och med när vi inte försöker? För mig känns det märkligt, och sammanfattningsvis så önskar jag nog ändå att Sverige helst inte tar hem segern med det här, för det skulle ge en aning fel signaler och jag har lite problem med textens alla finska klyschor (”yksi-kaksi-kolme-sauna” har för mig en lätt hånfull klang av svenskar som driver med Finland). Men visst gillar jag det som helhet ändå.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
I år representeras Portugal av en rockgrupp från Madeira (en indierockgrupp till och med), men man uppfattar ändå ingen större skillnad mot hur landets bidrag brukar låta, åtminstone inte till en början. Det där typiska portugisiska ordet ”saudade” förekommer redan i början av låten och det är ungefär den sortens vemod som det fortsätter med också. Men visst, en del mjukrockinslag kan man kanske ändå spåra. Det är liksom den sortens släpighet som om Paul McCartney i sina mindre inspirerade ögonblick i sin solokarriär med Wings på 70-talet hade fått för sig att sjunga på portugisiska istället.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Nån som tycker att ni har hört det här förut? Ja, det skulle jag påstå att vi har gjort – varenda ingrediens, vartenda inslag i produktionen, varenda tonslinga, allt ingår i ett typiskt melodifestivalbidrag (och en hel del ESC-bidrag för den delen) så som de brukar låta nu för tiden. Sådana som sjungs av en ung manlig sångare och går till final (eller kanske till finalkval) för att sedan snabbt glömmas bort. Dunkigt och dansgolvsinriktat och helt utan inspiration. Det enda som möjligen har en egen karaktär är det där elektroniska stråkljudet som låter en liten aning som en samplad ”Fairytale”, men å andra sidan är även lån från andra låtar kutym i nutida Mellobidrag, så det känns inte särskilt originellt det heller. Jag gäspar stort åt det här.
Mitt personliga betyg: 2/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Red Sebastian är ett artistnamn som mycket riktigt är hämtat från krabban Sebastian i ”Den lilla sjöjungfrun”, och artisten ser också i viss mån ut som han i helrött … men låten han sjunger har snarare referenser till en annan Disneyfilm, nämligen ”Alice i Underlandet”. Även musikaliskt är den lätt drömsk och surrealistisk, med tydliga influenser av trance-techno. Jag borde egentligen gilla detta musikaliska landskap, jag är ju svag för elektro med stämning, men på något sätt fladdrar det hela tiden förbi mig trots att jag gett det många försök.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Efter Belgien framträder en av de direktkvalificerade:
Lustigt nog är det två låtar i Eurovision 2025 som kommer från årets Sanremofestival (den andra är San Marinos, se nedan) – men ingen av dem är den låt som faktiskt vann! För den artisten ville nämligen inte åka till Basel, och istället skickar Italien den här låten som kom tvåa. På ett sätt märks det också att det var ett andrahandsval, för detta gör inte så stort intryck som bidrag från Italien annars brukar göra (och de är inte heller lika topptippade i år). Precis som i Portugals bidrag är det egentligen en rockartist som framför låten, men om det var en sömngångaraktig 70-tals-McCartney i det fallet så är det snarare en sömngångaraktig 70-tals-Lennon här. Inte oangenämt men åter igen bara för lågmält och oengagerat.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.
Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:
Här blir det däremot en aning mer fart och puls, även om vi faktiskt stannar ett litet tag till i rockfacket. Azerbajdzjan gräver ju trevligt nog i sin egen musikkultur nu för tiden och i år har de nosat upp ett creddigt band (ganska kända på hemmaplan tror jag) som spelar något slags soulrock med vissa influenser av hemlandets folkmusik. Jodå, här finns en slinga av något exotiskt azerbajdzjanskt instrument, och i övrigt är det en behagligt svängig funkkänsla över låten; framför allt får jag associationer till Daft Punk och Pharrell Williams ”Get Lucky”. Hittills har inte Azerbajdzjan blivit nämnvärt belönade för sina försök i den här stilen, men jag hoppas de lyckas lite bättre i år.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Om de italienska tittarna ogillade när Estland drev med dem en stund tidigare så får de kompensation för det nu, för här kommer deras lilla grannland San Marino med en låt som är en mer respektfull (om än fortfarande lätt komisk och klyschig) hyllning till Italien – förfärdigad av en italienare givetvis. Faktum är att låten var temamelodi till årets Sanremofestival i Italien, och sedan tävlade den kort därefter i San Marinos uttagning, och vann … det är onekligen ett lustigt sätt att hamna i Eurovision. Vad gäller artisten så är Gabry Ponte (det är inte han utan en featuring-sångare som sjunger, men Ponte är huvudakten) inte ett helt obekant namn, för han var nämligen med i Eiffel 65, de där med ”Blue-da-ba-dee” ni vet. Dessa popmeriter märks på att han fått till ett ganska trallvänligt och muntert stycke – lämpat just som temamelodi men även som bidrag här i ESC, där San Marino nu anses ha sin bästa finalchans på ett tag. Jag godtar det hela men tycker ändå att låten hade kunnat få ha ytterligare något, plus att det är konstigt när San Marinos bidrag är både av, med, för och om Italien.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Efter att i vanlig ordning ha legat längst ner på oddslistan när bidraget valdes (vilket brukar vara fallet när albanerna som allra första land väljer bidrag i december) har Albanien sakta men säkert smugit sig upp på samma lista och ligger i skrivande stund på topp 10 på den. Bedömarna har nämligen gradvis insett att den här artistduon och låten, även om den är på albanska och egentligen är samma slags låt som alltid väljs i Albanien, har något extra. Jag tycker själv den är rätt spännande och lite ovanlig, med ett folkloristiskt stuk med elektroinslag (särskilt snyggt i introt) och en skicklig sångerska vars sånginsats plötsligt ställs mot den manliga partens mörka, viskande pratsång. Jag är tveksam till om det bär hela vägen till vinst – det skulle vara en riktigt rolig skräll i så fall – men en fin placering i finalen kan jag nog tänka mig att Albanien får, kanske rentav nytt personbästa.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
Italien och italienska är ju en av trenderna i årets ESC, men det kan man även säga att franska är, för utöver att både Frankrike själva och Schweiz kommer med smäktande chanson-ballader (och Israel dessutom har en vers på franska i sin ballad) så ger sig även Nederländerna något överraskande på att sjunga på franska. Med ett inte helt tokigt resultat, jag skulle påstå att det är bättre än de franska och schweiziska bidragen. Det börjar ungefär lika stillsamt som de, men sedan ökar tempot och det blir snarare som en franskspråkig version av ”I Will Survive”: det är typ de ackorden, och på samma sätt dansant men ändå vemodigt. Kan bli en toppkandidat, i synnerhet i finalen när juryn får säga sitt.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
Kroatien blev snopet berövade en självklar vinst förra året med den härliga ”Rim Tim Tagi Dim”, och tyvärr måste jag säga att om det här är ett försök att vinna 2025 istället så kommer det inte att lyckas. Man sätter visserligen in en del lockbeten i paketet, med en snärtig och uppseendeväckande titel, och en långsamt stampande och lätt ihågkommen refräng där denna titel skanderas med vinande fyrverkerier i bakgrunden som lustig ljudeffekt. Men det hjälper inte – detta framstår ändå mest bara som ett spektakel utan mening.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Efter Kroatien framträder en av de direktkvalificerade:
Värdlandet satsar på att själva framstå med stil och värdighet, då de på hemmaplan låter sig presenteras av en kvinnlig singer-songwriter som skrivit sin låt delvis själv – och som sjunger snygg chanson på franska. Det är egentligen oklanderligt: en rätt så vacker melodi med finstämd sång, men samtidigt är det inte något direkt originellt med det heller. Sticket är det snyggaste partiet, där blir det en aning mer dramatik i det hela, och det kanske hade behövts lite till av det i resten av låten också.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.
Sedan återgår vi till de semifinaltävlande, närmare bestämt så är det en kvar:
Semifinal 1 avslutas med en låt vars titel utgörs av vad Fredrik Lindström har kallat för ”jordens smartaste ord”, nämligen det hyssjande ”ssch!” I själva texten sjungs det dock mest ”hush” istället. Låten börjar inte så tokigt, med en småmystisk stämning i de onekligen speciella pratsjungna verserna. Tyvärr är refrängen plattare, trots att ljudbilden är fortsatt atmosfärisk och trancetechnoartad; det är nästan samma problem som i Belgiens bidrag för att vara exakt. Men jag tycker nog ändå Cypern är en liten aning bättre, det är pulserande och blixtrande midnatts-after beach-rave hemma på paradisön, och jag känner mig nöjd med att det faktiskt är en riktig cypriot som sjunger för landet den här gången.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Det var alla, och då ska jag väl försöka ge mig på att säga vilka tio som går till final av de femton. Det är svårt i år … eller ja, det är det ju naturligtvis alltid, men precis som förra året är det ovanligt många bidrag som jag har fått sätta ”kanske” på. Det har mycket att göra med att det blivit mer oförutsägbara semifinaler nu när det bara är tittarna som röstar i dem och inte juryerna. Men om jag försöker räta ut kanske-frågetecknen till utropstecken i rättvänd eller upp- och nervänd riktning, så får jag till slut fram följande rad av finalister:
Slovenien, Estland, Ukraina, Sverige, Portugal, Norge, San Marino, Albanien, Nederländerna, Cypern.
Och de som tyvärr måste lämna oss blir alltså Island, Polen, Belgien, Azerbajdzjan och Kroatien.
Det är inte ett önskeresultat för mig, för jag hade ju gärna haft med i synnerhet Islands ekadunk och Azerbajdzjans etno-funkrock som välbehövliga ovanliga inslag i finalen. Men jag tror inte de riktigt kommer att räcka till, och när det gäller Belgien (som ändå har varit lätt favorittippade, i synnerhet i vintras när bidragen höll på att väljas) så har de varit överskattade förr och sedan stått på näsan, och det tror jag det kan bli en upprepning av, särskilt som Cypern med en liknande genre kan tänkas sno en del av Belgiens poäng.
Däremot finns det utrymme för slätstruken norsk mellopop och portugisisk sömngångaraktig mjukrock; helt säker på de bidragen som finalister är jag då rakt inte, men något säger mig att de lyckas skrapa ihop tillräckligt med poäng. Och övriga finalister känner jag mig vid närmare eftertanke ganska övertygad om. Såväl spralligheterna från Estland, Sverige och San Marino som deras sorgsnare motpoler från Slovenien och Nederländerna borde kunna känna sig säkra, och i övrigt har vi Ukraina och Albanien som fyller en viss öst-etno-kvot.
Mer än så här kan jag nog inte säga, men det får duga som mitt tips. På tisdag den 13 maj har vi svaret – och har ni lust kan ni ju genast gå vidare och även läsa mina omdömen om semifinal 2 här på bloggen.
Min genomgång av semifinal 2
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar