Och där var även den andra semin lyckligt och väl i hamn!
Förutom att det var bättre låtar den här gången än i tisdags så var det kanske så att även ljudet var bättre nu? Jag såg efter semi 1 flera stycken kommentarer om att ljudet varit konstigt i sändning, och i så fall kan det nog ha stämt, för även jag tyckte nog med facit i hand att det inte hördes helt optimalt på tisdagen – men att det var helt okej den här gången.
Apropå ljudet så har jag också sett uppgifter om att EBU-produktionen även i år skulle ha använt sitt ökända ljudfilter, främst för att dölja eventuella buanden åt Israel (och publikens ifyllnad av ordet ”kant” i Maltas bidrag!) – vilket i så fall skulle ha förklarat varför jag i tisdags naivt tyckte att allt verkade vara frid och fröjd. Men så vitt jag hörde nu den här torsdagskvällen så framgick publikljudet tydligt och verkade inte särskilt manipulerat. Det märktes även att Israels bidrag definitivt inte möttes bara av buanden utan även av jubel – vilket är skönt, för uppskattande mot artister tycker jag alltid att man ska vara. Även om protester mot Israel i skrivande stund förekommer även i Basel får jag intrycket att vi inte börjar komma in i någon sådan kaossväng som det var i Malmö.
Israel var ju annars bland de länder som gick till final, och det var knappast någon överraskning: trots allt som hänt finns det fortfarande rikligt med sympatier för landet ute bland Europas TV-tittare. Det var nog den mest förutsägbara finalisten.
Och Yuval Raphael fick som väl var också sällskap av Erika Vikman med ”Ich komme”, som också hon hörde till favoriterna och pallade för trycket. Hon framförde låten nästan precis så mäktigt som jag förväntat mig, och jag fick nu en gång för alla klart för mig att Finland är min favorit i årets Eurovision och att det mycket sannolikt blir dem jag röstar på i finalen på lördag – precis som för två år sedan med ”Cha Cha Cha”. Men låt nu bli att kalla mig för partisk och överdriven Finlandsvän, för året däremellan (2024) tyckte jag som bekant att Finlands bidrag var sämst!
Jag hade ganska stor tur även i övrigt med mina favoriter för kvällen, för även om jag fick klara mig utan milkshaken från Australien så gillade jag ju de tre L:en – Luxemburg, Lettland och Litauen – och alla dessa tog sig faktiskt vidare. Mycket glädjande, för de har sinsemellan rätt olika uttryck alla tre, som var för sig förtjänade att få en plats i finalen. Särskilt Luxemburg var trevliga att få med: sångerskan Laura gjorde inte alls längre ett lika amatörmässigt intryck som i klippet från den nationella finalen, utan man hade fått till en snygg dockshow, och det är uppmuntrande att även den sortens nostalgiska blinkningar till ett franskspråkigt 1960-tal faktiskt kan fungera.
Vad Lettland och Litauen beträffar så såg de nu tillsammans med Danmark (som klarade en finalbiljett för första gången på några år) till att det blev full pott i finalen för ”Norden och Baltikum”, om man nu ska se detta som en region, men det kan man ju göra och nu är det ett faktum att alla dessa åtta länder är i final. Sämre gick det för ”f.d. Jugoslavien”, som inte har fått med ett enda land, i och med att både Serbien och Montenegro missade. Där blir det väl typ bara Albanien som balkanländerna eventuellt ser som grannar att rösta på i finalen.
Vad kan man i övrigt göra för observationer om kvällens finalister?
Jo, det var väl kanske inte några större skrällar egentligen, men en något snopen utgång var att Tjeckien gick bet – det hade jag inte riktigt väntat mig. Var deras slovakiske artist Adonxs på något sätt för utmanande för de länder som främst skulle ha röstat på honom? Så kan det ha varit, men oavsett orsak så är det ett något besvärligt faktum att östra Centraleuropa och Balkan blir en allt större vit fläck på Eurovisionkartan: många länder har hoppat av just därifrån, och när de inte hoppar av så misslyckas de, som Tjeckien gjorde nu – eventuellt på grund av frånvarande grannar. Kroatien kunde ha motverkat detta om de vunnit förra året, men nu gjorde de inte det och i år återupptas den dystra trenden.
Fiasko blev det även för Irland – en norsk artist som sjunger barnsligt om en rymdhund går inte hem, det hade jag mycket kraftigt på känn – och både Serbien, Montenegro och Georgien var helt enkelt för anonyma. När det gäller Australien så stämde faktiskt min profetia här på bloggen att det inte skulle finnas plats för fler än två ”snuskbidrag” i finalen och att det då skulle bli Australien som missade till förmån för Finland och Malta. Nu trodde jag ändå när det väl blev sändning att milkshakemannen skulle greja det i alla fall, men så blev inte fallet, och med facit i hand och när jag tänker på det så känns det ändå som ett rätt väntat resultat.
Armenien, Danmark och Grekland var ”borderline”-finalister som till slut tog hem det efter många om och men, medan Österrike kändes lika självklara i finalen som Israel och Finland. Jag är dock tveksam till om den där svartvita showen verkligen kommer att funka ända till seger på lördag: den är onekligen snygg, men varning utfärdas för att det blir för mycket och för virrigt för tittarna till slut.
Vad gäller observationer om språkval och startordning så verkar detta ha spelat mindre roll i denna semi: såväl startpositioner som sångspråk var något jämnare fördelade mellan finalister och icke-finalister den här gången. Att tittarna i år verkar vilja ha glada och fartiga nummer, alternativt ibland också lite stillsammare saker med folkton, var dock en tendens nu också – fast man kan lägga märke till att några av de allra mest ytliga och tillgjorda bidragen blev utsorterade (Australien, Irland och i viss mån Tjeckien). Tydligen får det gärna vara uppsluppet, men inte så att det blir smaklöst på ett helt ”cringe” sätt. Något åt det hållet. Ja, jag försöker analysera hur tittarna kan ha tänkt, men helt lätt är det ju inte …
I övrigt var det även nu förstås en trevlig sändning, om än inte med energin på lika hög nivå denna gång, men Schweiz samlar sig väl inför finalen förstås. Pausinslaget med artister som skulle ha varit med 2020 var intressant – åtminstone två av de låtarna var sådana som jag hade bland mina favoriter detta inställda år och ännu har kvar på min spellista (”Cleopatra” och ”On Fire”) – men som kommentator af Sillén mycket riktigt också påpekade så var ju alla de där artisterna sådana som faktiskt ställde upp år 2021 istället, så att de fick en ny chans att framföra sina låtar först nu var ju en sanning med modifikation.
Ja ja. Det här var nog allt jag hade att säga om kvällens semifinal – nu tar jag nya tag och återkommer så snart jag kan med en sammanställning inför finalen.
Jag har talat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar