Där var vi igång, semifinal 1 är genomförd – och som så många andra år så infann sig Eurovision-stämningen nästan direkt när jag var på plats vid TV:n. Annars brukar det ju (i synnerhet på senare år) finnas en lätt spänning, att det inte ska vara som förr, att det mest bara ska kännas pinsamt och irrelevant, men sedan brukar det inte bli så ändå och så var det inte nu heller. Att sedan startuppbådet i årets ESC kanske inte är bland de allra bästa, och särskilt inte i denna svagare semifinal, spelade mindre roll när inramningen blev den rätta.
Schweiz visade också ganska snabbt att de kan göra stora TV-shower de också lika väl som någon annan, med en utmärkt programledarinsats och alltihop väl genomfört. Det var nästan så att jag undrade om de inte fått hjälp av Sverige på något sätt, i synnerhet med det storvulna komiska inslag om schweiziska uppfinningar som avrundades med Petra Mede som Wilhelm Tell och budskapet om Eurovision som ett schweiziskt påfund. Men Edvard af Sillén sade då ingenting från sitt kommentatorsbås om att han skulle ha skrivit manus till det numret, så då kanske det faktiskt var schweizarna själva som hittat på det. Det bådar ju gott inför resten av veckan i så fall.
Hur var det med musiken vi fick höra då?
Jo, det jag kunde konstatera var att det kändes som en ovanligt stor skillnad mellan låtarna så som de varit när jag lyssnat på dem på förhand och så som de nu framstod i TV-rutan (både audiellt och visuellt). I flera fall var det till det sämre: Estlands Tommy Cash blev till exempel mycket mer tramsig nu när man faktiskt såg honom, och han sjöng dessutom inte helt rent i sitt humornummer, så där sjönk Estland allt lite grann hos mig. Likaså framstod den slovenske sångarens grepp att sjunga större delen av låten upp-och-ner som någonting som bara störde hela den sorgsna backstoryn … det var inte alls underligt att Slovenien missade finalen då. Och Portugal blev riktigt, riktigt mossiga i rutan, ännu mer än i studioversion, och Belgiens tänkta blixtrande raveuppvisning blev mest bara tam. Å andra sidan fick Polen till ett lite bättre uttryck nu i synlig form än på Spotify, liksom San Marino och Norge och (utom tävlan) Italien.
Min favorit för kvällen – förutom Sverige, där KAJ gjorde en oklanderlig charmig insats i bastun – blev faktiskt i slutändan Albanien. Jag tror fortfarande att de kan gå rätt så långt i finalen, de har något speciellt i sitt etnostuk, som inte heller gick förlorat i sändning. Förutom på Albanien slängde jag även iväg en enstaka röst på Azerbajdzjan, bara för att jag tyckt det varit kul att ha med deras orientaliska funk i finalen, men landet i fråga verkar ha kört fast och inte komma någon vart alls med sina inhemska försök. Att de inte kom med kompenserades nu å andra sidan av att en annan av mina ”andrahandsfavoriter” gjorde det, nämligen Islands ekadunk.
Resultatlistan med de tio finalisterna var på sätt och vis lite skrällartad. Jag hade väntat mig att antingen Belgien eller Cypern skulle missa, men inte att de båda skulle göra det, vilket nu blev fallet – de måste ha tagit ut varandra med sina bidrag i liknande genrer. Och att Portugal skulle gå vidare trodde jag visserligen i mitt tips här på bloggen, men i sändning blev jag övertygad om att de inte skulle det, så jag höjde rejält på ögonbrynen när de ändå ropades upp. Hur är det ens möjligt att nå final med ett sådant sömnpiller till låt?
Azerbajdzjans och Sloveniens missar var väl sedan kanske inga större överraskningar förstås, Slovenien får som sagt skylla sig själva lite. Och Kroatien har jag aldrig trott på, de lyckades med konststycket att ha en show med extra allt men ändå inte göra intryck över huvud taget, och då går det som det går.
Sedan räckte tydligen rösterna till Estland trots att ”Espresso macchiato” som sagt hade sina brister i mitt tycke. Ja, nog blir det lite uppiggande med en dos koffein på lördag trots allt.
Några saker till kan man säga om resultatet (förutom att Norden har full pott än så länge ...), och en av dem är att startordningen verkligen inte alltid behöver spela roll – för av de fem länder som nu missade finalen var det fyra som hade startnummer på den senare halvan, och det borde de ju snarast ha haft en fördel av enligt vedertagen statistik. Men icke … i kväll var det de tidigare numrens kväll.
Lägg också märke till att alla de fem länderna som åkte ut var länder som sjöng helt på engelska – har det någonsin hänt tidigare? Trenden att sjunga på eget språk, eller helt enkelt på något annat språk än engelska, blir mer och mer markant. Uppenbarligen behöver man inte förstå allt för att tycka att det är bra.
Dessutom märker jag bland en finalisterna en trend, nämligen att Europas tittare (som ju ensamma hade makten denna kväll, det var ingen jury) alltjämt verkar vilja ha glada och fartiga och gärna också lite roliga låtar som muntrar upp dem i svåra tider. Det var symptomatiskt att både Sverige, Island, Estland och San Marino tog sig vidare. Mer introverta och svettiga techno-disco-tongångar som Cypern eller Belgien, eller djupt allvar som hos Slovenien, går kanske inte riktigt hem i år – där var Nederländerna det närmaste vi kom att få något mer vemodigt. Samtidigt mitt i komiken står dörren alltid öppen för det alternativa östeuropeiska, som nu blir representerat i finalen i form av inte bara Ukraina och Albanien utan även Polen. Den enda udda fågeln som inte följer mönstret är Portugal. Åter igen, jag begriper faktiskt inte riktigt vad det bidraget har i finalen att göra.
Det nya sättet att presentera finalisterna, alltså att för varje gång ta ut länder tre och tre och låta ett av dem ropas upp, kändes förstås till en början lite ovant men är nog något som kan gå att vänja sig vid. Även om jag är lite trött på den där sortens ”delade bilder” på artister som ställs mot varandra så gick det hela fortfarande så pass snabbt och smidigt att det inte blev någon onödig melodramatik.
Men varför fick inte EBU-chefen Martin Österdahl (”Mister Österdahl”) säga någonting i bild längre utan bara nicka som hastigast bortifrån sitt funktionärsbås? Var det för att han var rädd för att bli utbuad igen som han blev förra året? Synd om så är fallet.
Det märktes ju annars ingen dålig stämning bland publiken än så länge – jag hörde inga markanta buanden när Israels bidrag flög förbi i snabbpresentationen av dem vi får höra i semifinal 2 på torsdag – och även om vi naturligtvis inte är framme än utan det kan bli mer svettigt och kontroversiellt just på torsdag och framåt så tycker jag tillställningen har börjat lovande. Utan att uttrycka några övriga åsikter så håller jag tummarna för att det inte blir några buanden och konflikter och andra tråkigheter.
Det var allt så länge. Thank you for a wonderful show, Switzerland! Vi hörs igen på torsdag kväll.
Jag har talat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar