De 5 länder jag hittills lyssnat på (fast jag försökt att låta bli ...)

För närvarande är det den där tiden på året då jag desperat försöker att inte lyssna på för många färdiga Eurovisionbidrag i förväg.
På den punkten skiljer jag mig nog lite från andra Eurovisionfans. De flesta av dem brukar ju mer eller mindre kasta sig över alla uttagningar och bidragspresentationer från alla länderna, och i en hel del fall följa hela processen minutiöst. Men så gör alltså inte jag. Jag noterar i och för sig med intresse när ett land har sitt bidrag klart, men jag lyssnar för det mesta inte direkt utan försöker hålla mig ett tag till.
Från början beror detta på att J (min äkta hälft) inte har för vana att förhandslyssna på någonting innan ”Inför Eurovision” börjar i april, och att jag då ett tag av sympati med henne också lät bli att göra det – så att det inte skulle bli tråkigt när vi väl satt där och tittade på ”Inför” och jag redan hade hört en massa bidrag men inte hon. Numera spelar väl det där inte lika stor roll, men det sitter alltså lite i ryggmärgen och jag har därför fortfarande en viss spärr som gör att jag inte förhandskollar för mycket utan bara läser nyheterna om bidragen utan att starta videoklippen. (Det kan vara ett nog så spännande upplägg, att läsa en massa kommentarer och föreställa sig hur bidragen låter …)
Förutom då i en del fall, då nyfikenheten tar överhanden och jag bara måste kolla. Under februari och mars brukar dessa fall bli allt fler, samtidigt som jag av princip försöker fortsätta avhålla mig, och därför blir det liksom ett nytt bidrag här och ett där, fram till april då jag smäller till på allvar och lyssnar igenom rubbet.

Även i år är det på det här sättet, och antalet länder jag kollar upp ökar för närvarande sakta men säkert. Finland var givetvis de första jag bekantade mig med, men de räknas nästan inte riktigt, för just den uttagningen följer jag medvetet (då Finland av familjeskäl känns som mitt alternativa hemland). Däremot har jag mer ”gett efter” när det gäller Italien, Moldavien, Ungern och Kroatien, som jag alltså har tjuvstartat med.
Att döma av vad jag uppfattat så anser de flesta att 2017 ser ut att bli ett ganska blekt Eurovision-år. I så fall så har jag haft turen att lyssna på precis rätt länder, för det intryck jag fått hittills är att det inte är särskilt blekt utan tvärtom ganska intressant.

Mest lovande är naturligtvis Italien, som redan fått mycket beröm och tippas som en vinnare. Jag kan verkligen förstå varför. Vid en första anblick kan det se ut som en lite tramsig uppvisning med sångaren Francesco Gabbani (som låter ungefär som Eros Ramazzotti på rösten) och en dansare utklädd till gorilla, men bakom detta döljer sig ett riktigt fyndigt, konstnärligt och närmast avantgardistiskt bidrag, som är en satirisk känga till den samtida internetiserade västvärlden och dess självförvållade fördumning. Dessutom är själva låten riktigt catchig – ”Occidentali’s Karma” (d.v.s. ”västvärldens karma”) känns bättre för varje gång jag lyssnar på den. Den är en stor hit i Italien just nu och når mycket höga visningssiffror på YouTube, och i Kiev kommer den att bli att räkna med. Det känns redan nu som att jag kommer att bli nöjd om Italien vinner.
Men Finland är ju inte sämre. Jag kommenterade Norma Johns ”Blackbird” här på bloggen redan inför Finlands UMK-final i januari, och uttryckte då förhoppningen att den skulle vinna – vilket den sedan glädjande nog också gjorde. Det är alltjämt en låt som jag njuter ordentligt av att lyssna på: atmosfärisk och stämningsfull till tusen. Den verkar också uppskattas rätt mycket av andra ute i Europa, mer än finländska bidrag brukar, och om det inte vore för att Finland har fått en så taskig startlottning (första halvan av semi 1, och i värsta fall ihop med ett koppel andra ballader) så skulle jag se den som självskriven i final direkt. Nu löper den ändå viss risk att åka ut för tidigt, men vi ska hoppas att Finland undviker detta. Jag har i alla fall i ”Blackbird” hittat ytterligare en låt i kategorin ”mysig att lyssna på i hörlurarna i ett mörkt rum”, något som jag gärna ägnar mig åt med den allra vackraste stillsamma musiken.

Moldavien skickar Sunstroke Project – det nämnde jag som ett PS i ett inlägg häromveckan. Att den gruppen med sin saxofonist ”Epic Sax Guy”, vida känd som Internetfenomen långt bortom Eurovision, kommer tillbaka är trevligt bara det, och jag gillade också genast den låt de nu ställer upp med, ”Hey Mamma”. Även om den inte är lika bra som Epic Sax Guy-låten ”Run Away” 2010 så är det härligt spralligt och glatt på just det sätt som Moldavien ofta har varit bra på, och visst, en ihärdig liten trallvänlig saxofonslinga finns med i bilden nu också. Det kommer att liva upp i semi 1, absolut.
När det gäller Ungern så fortsätter de kompensera det faktum att landet politiskt inte är så sympatiskt, genom att skicka desto bättre Eurovisionbidrag. I år har de sin bästa låt sedan ”Running” 2014, nämligen den vemodiga, folkmusikartade ”Origo” med en mycket sorgsen fiol och omväxlande sång och rap av artisten Joci Pápai. Han är av romskt ursprung och framför tydligen låten på både ungerska och romani (även om jag till min stora förtret inte kan höra vad som är vad) och det hela sticker onekligen ut. Kanhända har man inspirerats lite av Jamala från förra året, som körde med en liknande stämning av allvarlig folkton (även om det här från Ungern är mer rytmiskt). I vilket fall uppskattar jag att Ungern kör med något annorlunda och i synnerhet att de faktiskt låter sig representeras av något romskt, med tanke på vad man hört om hur romer annars kan behandlas där i landet.
Det enda av mina ”provlyssnade länder” som jag möjligen höjer på ögonbrynen åt i negativ bemärkelse är Kroatien, men å andra sidan kan man inte kalla deras bidrag för tråkigt … Artisten Jacques Houdek sjunger ”My Friend”, en i grunden ganska ordinär (delvis svenskskriven) midtempolåt, men han har den lilla egenheten att han sjunger duett med sig själv, och växelvis låter som en vanlig popsångare som sjunger på engelska och en svulstig operatenor som sjunger på italienska. Något liknande har man sällan hört. Förmodligen blir det flopp i Kiev, men det finns också en möjlighet att Europa faktiskt tycker det är lite skoj och röstar på det, ungefär som man gjorde på Rumäniens sanslösa ”It’s My Life”-falsett 2013. I vilket fall har Kroatien sett till att de inte bara försvinner i mängden.

Ja, det här är de av årets Eurovisionbidrag som jag lyssnat på hittills. Och som sagt, jag tycker det är en lovande början, och är för närvarande lite sugen på att kolla även andra länder som verkar intressanta att döma av kommentarerna … som Lettland, Frankrike, Estland och Vitryssland.
Jag lär nog bli ännu mer nyfiken i takt med att fler bidrag droppar in, vilket de lär göra i snabb takt under kommande vecka, så vi får se hur bra jag klarar av det där att inte lyssna för mycket i förväg.