(Dessutom stämmer statistiken. Det är fortfarande så att Sverige inte kan vinna Eurovision under en borgerlig regering … såvida vi inte skickar Loreen! 😊)
Åter till det normala
Ovanstående saker är på sitt sätt glädjande, särskilt det där med den dubbla kvinnliga vinsten, och jag säger naturligtvis grattis till Loreen och Sverige. Jag kan inte dölja att även jag tycker att ”Tattoo” är en väldigt bra låt, och att Loreen med sitt framträdande gjorde den ännu bättre. Kvällens näst bästa (i den mån man nu kan rangordna bidragen, det är faktiskt inte särskilt lätt att göra det när de är så olika och så många faktorer påverkar ens åsikt). Någon oförtjänt seger var det inte alls.
Likväl reagerade jag igår med att det kändes surt i munnen. Jag trodde att jag trots mina reservationer ändå skulle kunna jubla när Sverige vann, därför att Sverige ändå är mitt land och familjen jublade runt omkring, men det visade sig att det kunde jag faktiskt inte. Istället satt jag och grämde mig över att Finland var så nära men ändå inte nådde ända fram, till stor del på grund av de där mossiga jurygrupperna, och därmed gick miste om en segerchans som kanske inte kommer igen på många år. Den känslan har jag i viss mån kvar även idag, även om jag har sansat mig en aning efter några timmars sömn.
Det känns som att det nu överlag blev lite av en ”återgång till det normala”, och då menar jag inte bara att mitt eget midjemått (efter alla snacks jag åt igår kväll) återställdes till tråkiga 88 efter att ha varit nere på 86 för bara några dagar sedan. 😊 Det blev en återgång till det normala även genom att Sverige vann på nytt efter att ha fått vänta några år (så att svenskarna blir fortsatt stöddiga), att länder som Storbritannien på nytt hamnade nästan allra längst ner i resultatlistan efter sitt rejäla uppsving förra året, och att de svenska låtskrivarna fick en ny boost.
Moralisk vinnare och motreaktion
Apropå det sista så skrev jag ju i min inför-analys igår att jag hyste vissa farhågor för att en svensk seger skulle motverka utvecklingen att länderna i Eurovision vågar gå sina egna ”inhemska vägar”, och istället göra att de anlitar svenska låtskrivare i högre grad igen och blir mer mainstream. De farhågorna kvarstår från min sida. Nu är det ju visserligen så att om något land ska vinna med låtar från den svenska hitfabriken så är det ju att föredra att det landet är Sverige självt 😊, men man bekymrar sig ändå lite för vilka signaler detta skickar. För även Sveriges egen uttagning Melodifestivalen skulle onekligen må bra av att bli mindre dominerad av G:son & co, och det lär väl inte bli fallet i det närmaste nu då, utan den där låtskrivarmaffian kommer att fortsätta ”beskydda” Eurovision-kretsen i Sverige och i värsta fall hela Europa.
Emellertid vet man aldrig riktigt vad som händer … det kan också bli så att följden av detta blir en ännu kraftigare motreaktion mot svenska fasoner. Vi fick ju väldigt klart för oss igår att även om Sverige vann ESC 2023 rent formellt, så är det Finland som är tävlingens moraliska vinnare. Finland fick ett skyhögt stöd från tittarna, och det märktes i sändningen att de också hade större delen av publiken i Liverpool på sin sida – folkmassan skanderade ju ”cha cha cha” under omröstningen så att programledarna generat fick tysta dem. Jag har också uppfattat att det genast blivit en hel del protester mot resultatet bland fans och andra på sociala medier, och även på mer officiellt håll från delegationerna (t.ex. har Norge redan kommit med kritik och föreslagit att juryerna i högre grad borde bestå av fans). Juryerna och deras oproportionerligt stora makt ifrågasätts, arrangörerna beskylls för favorisering och orättvisa, och förändringar efterfrågas högljutt. Det ska bli intressant att se vad det leder till. Själv gör jag ju ingen hemlighet av att jag önskar avskaffa juryn inte bara i Eurovisions semifinaler utan även i finalen, och kanske blir det så det slutar också? I så fall kan man kanske unna oss i Sverige en seger till och ett svenskt ESC-arrangemang till på vägen, innan maktförhållandena svänger. Jag hoppas i alla fall under alla omständigheter att Europas länder fortsätter skicka bidrag med karaktär till Eurovision, även om de efter igår kanske inte tycker att det verkar lönt.
Apropå detta så var trenden med eget språk något mindre tydlig nu i finalen, då topp 10 bara innehöll två länder utöver Finland som sjöng på annat språk än engelska (Italien och Tjeckien). Å andra sidan var andelen större om man bara ser till tittarrösterna: där var det fem sådana länder i topp 10 (Finland, Italien, Kroatien, Moldavien, Albanien). Och Finlands stora popularitet sade ganska mycket om hur vinden blåser. Jag tycker att den icke-anglosaxiska tendensen sammantaget fanns även i år, och årets humörtrend var åtminstone bland folket att få sig något energiskt och uppeggande i krigets och inflationens dysterhet.
Mer om finalresultatet
Nu ska jag kika lite närmare på resultatlistorna och hur det gick för diverse länder igår och under veckan.
Vill man se positivt på resultatet så kan man, som sagt, hävda att Finland var den riktiga vinnaren igår och att deras andraplats visar på en rolig utveckling. Och en stor framgång blev det ju för Finland, även om de missade segern. Käärijäs andraplats är som bekant landets näst bästa placering genom tiderna, och att de klarade av detta med en finskspråkig låt känns både fantastiskt, uppmuntrande, spännande, kul och fräscht. Att ett antal jurygrupper var på gement humör mot dem ska inte få solka den känslan (trots allt var det inte så oväntat, då Finland sällan lyckats charma Eurovision-juryer utan är ett sådant land som i huvudsak får sina poäng från tittarna).
Två andra länder som resultatmässigt ska känna sig nöjda med gårdagskvällen är Israel och Italien. De visade sig bli de som kom närmast efter Loreen i jurydelen av omröstningen, och det var jag inte helt beredd på – jag hade snarare väntat mig att det skulle bli Frankrike som stack upp där. Men de två I-länderna plockade hem rejält mycket poäng och fick sedan en hyfsad utdelning från tittarna också, så att de blev trea och fyra sammantaget.
I övrigt utgjordes topp 10 av Norge, Ukraina, Belgien, Estland, Australien och Tjeckien, som samtliga borde känna sig uppmuntrade. Att Belgien återfinns här förvånar kanske en och annan, men inte mig – kom ihåg att jag faktiskt varnade för dem igår i mitt tips. Låtar med gospelinslag (som Belgien hade) brukar ju ofta få mycket jurypoäng, och så gick det nu också. Estland var ett mer överraskande land av juryn att lyfta högt upp, och det visar på hur oförutsägbara jurygrupper ofta kan vara. Norge fick för sin del oväntat lite från juryn men roffade åt sig massor av tittarna – så pass mycket att tittarnas topp 3 faktiskt blev en helt nordisk historia, och tillsammans med Ukraina kan nog Norge sägas ha en del av skulden för att Finland inte fick ännu mer tittarpoäng än de faktiskt fick och gick om Sverige.
Förutom dessa tror jag att Kroatien är relativt nöjda med sin trettondeplats. Galningarna i gruppen Let 3 fick visserligen inte många poäng av juryn, men desto mer från tittarna, och efter några dåliga år kanske kroaterna nu har blivit övertygade om att det ibland kan gå bättre också.
Däremot tror jag det är surare miner i de flesta andra länder, och det är ju inte så konstigt heller, för med den poängfördelning det blev igår med väldigt höga tittarpoäng till några få bidrag så blev det ju inte så mycket kvar för de andra att dela på. Klart det känns snopet när det blir väldigt låga siffror som ropas upp. Österrike t.ex. kan knappast ha känt sig alltför glada över slutresultatet när de på förhand var så omtalade med sin Edgar Allan Poe-låt. Slovenien fick inte heller den framskjutna placering många trodde på, och Serbien verkade glömmas bort totalt av alla. Vi kan också konstatera att samtliga Big 5-länder förutom Italien fick kraftiga magplask, ganska oväntat i Frankrikes fall, mindre i Storbritanniens och helt väntat för Tyskland som kom sist igen (genast började det skämtas om att deras grupp Lord of the Lost borde byta namn till Lord of the Last, och det var faktiskt inte oförtjänt, med den jolmiga rock de kom med). Att Spanien hamnade så dåligt som de gjorde förvånade mig, jag tyckte att insatsen från dem var riktigt stark och Spanien tog plats som min tredje bästa låt för kvällen, men den var onekligen väldigt svår och att den inte lockade tittarna var kanske inte så konstigt ändå.
Resten av världen
En faktor som var ny för i år var telefonröstningsgruppen ”Rest of the World”, vilket man ju som tittare inte tänkte så mycket på, men den fanns där som ett eget land i tittarröstningen och det kan vara intressant att notera hur den röstade. ”Resten av världen” gav sin tolva i finalen inte till Finland och inte till Sverige, utan till Israel, och dessutom fick Armenien åtta poäng. Jag tänker omedelbart att det måste vara den stora judiska och armeniska diasporabefolkning som finns runtom i världen som har passat på att rösta på sina modernationer … men jag kan ju övertolka givetvis. Vi får se om det ser ut på ett liknande sätt nästa år. En så heterogen grupp som ”resten av världen” måste vara oerhört svår att analysera och se vad den består av och vad den påverkas av, så här kan man inte dra några säkra slutsatser än.
Tittare, jury och variationer
I mina efterhandsanalyser brukar jag ju ofta ta en titt på semifinalerna och jämföra tittar- och jurypoäng där. Det kan jag nu inte i år, eftersom det bara var tittarröstning i dem den här gången. Men det finns ändå en hel del intressant att konstatera. Semifinal 1 vanns som väntat av Finland ganska överlägset före Sverige och Israel, och vi kan se att det var Serbien som tog den sista finalplatsen i den semin och inte var många poäng från att tappa den till Lettland. Efter Lettland däremot var de fyra sista icke-kvalificerade alldeles hopplöst avsågade och fick inte många poäng alls: Malta kom sist i semin med bara tre poäng.
De slapp dock nesan att få en nolla, vilket i semifinal 2 drabbade inte bara San Marino utan även Rumänien (inte så oväntat i någondera fallet, skulle jag påstå). Där användes nu den där lustiga tiebreak-regeln att om poängen inte alls kan avgöra mellan två likaplacerade länder så gör startnumret det, med följden att Rumänien med sitt tidigare startnummer kom näst sist och San Marino sist. Även i denna semi hade de sex som hamnade utanför finalen markant mycket färre poäng än de som klarade det – det var skillnad mellan toppen och botten. Semin vanns av Australien med Österrike som tvåa och Polen som trea.
Ja, Österrike var alltså tvåa i den tittarstyrda semifinal 2, och om man är statistiskt lagd så reagerar man på det. I finalen fick ju Österrike en pinsamt låg siffra från tittarna. Hur kunde det bli så stor skillnad i tittarstöd för Österrike från torsdagen till lördagen?
Faktum är att det är ganska stora skillnader i hur samma tittare röstade i semifinalerna och i finalen. Inte bara Österrike utan även Australien, Polen och i viss mån Tjeckien fick gott om poäng i semin för att sedan ratas av publiken på lördagen. Andra länder tog en motsatt riktning och fick en förhållandevis blygsam utdelning i semin, för att sedan kamma hem rejäla tittarpoäng i finalen: det gäller framför allt Norge, men även Kroatien. Vad som orsakar dessa märkliga avvikelser kan man fundera på – i Australiens, Österrikes och Polens fall är det förstås möjligt att de tittare de lockade vid det första tillfället gick över till Norge och Kroatien istället, men framför allt till Finland och Sverige, när dessa kom in i bilden. Även startnumret kan ha spelat in: Österrike fick ju startnummer ett i finalen, och då kändes det genast kört för dem kan man nog säga. (Men att Österrike fick gå ut först har jag sett kommenteras på ett intressant sätt av någon som såg en tydlig partiskhet från arrangörerna när en semifinaltvåa sattes på den positionen samtidigt som den andra semifinaltvåan Sverige minsann fick ett betydligt bättre startnummer.)
När vi nu pratar om skillnader så var det tydliga sådana även mellan jury- och tittarpoäng i finalen. Gapet brukar vara stort där, liksom spretigheten i juryns siffror, och det var det i högsta grad i år också. Vilket jag ärligt talat inte tycker är kul, när det blir så konstiga kontraster som bara visar att juryn tycks tänka på ett eget, tämligen verklighetsfrämmande sätt: det blir galet när enstaka personer med eget godtycke får så pass mycket makt. Det enda mönster som egentligen var uppenbart var att samtliga jurygrupper gav poäng till Sverige, vilket också var det som gjorde att vi vann.
Och här får jag ju också lov att påpeka att det var just vad jag trodde, att jurytilldelningen till Sverige skulle bli så stor att det blev omöjligt för Finland eller något annat land att hämta in det.
Vad man än tycker om det så är det nu alltså ett faktum att Eurovision Song Contest 2024 kommer att gå av stapeln i Sverige. Jag tar för givet att det blir i Stockholm nu också – vi har inte ishockey-VM nästa år, vilket betyder att Globen så vitt jag vet inte är upptagen, och då är det nog inget snack om saken. Göteborg hade förstås varit roligast ur mitt västkustperspektiv, men med tanke på att Scandinavium står i begrepp att rivas och ersättas med en ny arena så är det knappast lämpligt att börja planera för något Eurovision där. Och i övriga städer vill inte SVT ha det, så är det bara.
Sedan får vi se vilka länder som har lust att komma till Globen. En mycket positiv nyhet som knappast har undgått någon är ju att Luxemburg ska göra comeback, vilket gläder mig lika mycket som någon annan. Tyvärr tror jag inte att andra länder blir särskilt mycket mer uppmuntrade av Luxemburgs anmälan. Det kan hända att flera tappar sugen, antingen på grund av dåliga resultat nu i år eller (ännu troligare) av ekonomiska skäl i dessa kristider, eller båda. Bulgarien, Montenegro och Nordmakedonien hoppade ju av nu detta år, och fler kan tänkas följa. Man får vara tacksam så länge deltagarna räcker till två semifinaler – är det under 15 bidrag per semi är det meningslöst att ha två, utan då får man banta ner det till en, vilket skulle kännas som ett misslyckande. Där får nog EBU tänka efter lite tror jag, och lägga manken till för att locka länderna att vara med och ha en plan för att hålla allt vid liv. Här ingår även att förlänga Australiens medverkan. De blev ju lovade att få vara med t.o.m. 2023, så deras tid är egentligen ute nu, och även om jag inte ser Australien som en självklar deltagare så tycker jag allt att de kan få några år till, inte minst med tanke på hur bra de var nu i år och att de nådde topp 10.
Om EBU gör som jag vill (och som många andra nu tydligen också vill) så tar de också och ser över det där med juryn i finalen och kollar noga på hur väl det egentligen fungerar. Vi har nu sett att det behövs, och om det kan få fler länder att stanna i eller återkomma till tävlingen så är det värt att fundera på. Konsekvensen av att återgå till enbart tittarröstning är förstås att det skulle innebära en vanlig rak poängräkning igen, utan en andra del med utdelning av stora klumpsummor – och det gör att det inte blir någon dramatik de år någon vinner med stor marginal. (Igår var det ju spännande in i det sista trots Loreens stora poängskörd.) Men själv tycker jag att det är värt det. Jag har ju ändå aldrig varit någon vän av den där varianten med ”Germany, you have got from the televoting – zero points”.
Och om någon på detta förslag om 100 % tittarröster vill invända att ”då blir det ju bara grannröster hela tiden” så svarar jag att ja, det kan det nog bli i något högre grad, men det kommer inte att avgöra resultaten – titta bara på hur många helt olika länder som blivit tittaretta genom alla år. Plus att vi nu i år hade följande exempel på helt oförutsägbara tolvor till icke-grannar: Finland fick tolvor från t.ex. Israel, San Marino, Serbien och Spanien, Israel från Azerbajdzjan, Armenien från Frankrike, Albanien från Schweiz. Jag litar fullt på folkets omdöme (till skillnad från juryns). Så ge det en chans med enbart telefonröstning igen.
Andra reformer jag önskar mig är kortare omröstningstid/mellanakt, återgång till lottad startordning (åtminstone kan man lotta startnummer 1, 2, det sista och några till), färre antal bidrag i final, avskaffad Big 5-regel samt regel om obligatorisk nationell anknytning. Men allt det där har jag pratat om tidigare.
Slutord
Nu grattar vi Sverige till en sjunde Eurovision-seger och hoppas på att vi inte drabbas av samma öde som Irland, det vill säga att efter den sjunde segern hamna i en jättesvacka som fortfarande dryga 25 år senare inte verkar gå att ta sig ur.
Eller också är det just det ödet Sverige behöver, så att ESC kan utvecklas på ett mer gynnsamt sätt utan att beskyddas av vår låtskrivarmaffia …
Tja, tills vidare så siktar vi in oss på Stockholm 2024. Grattis Loreen, vi ses nästa år!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar