En knasig filmsaga – kanske lite för knasig ...

En spelfilm om Eurovision Song Contest? Jomen det låter väl kul. Gick det att göra en film som ”Livet är en schlager” om Melodifestivalen så borde det väl gå att göra en film om Eurovision också. Och om det blir på Netflix så att filmen når ut till en massa folk och kan bidra till att höja det allmänna intresset för Eurovision, då är ju det bara bra.
Ungefär så tänkte jag när jag först fick höra talas om att det skulle komma en Eurovision-film. Nu är den här, den bär det långa och otympliga namnet ”Eurovision Song Contest – The Story of Fire Saga”, och häromdagen såg jag den.
Min känsla efter att ha sett den är … ja … minst sagt kluven.
Visst har filmen många galet roliga inslag, det kan man inte säga annat. Igenkänningskomik och dråpligt makaber humor. Man får sig ett gott skratt. Det är också alltjämt angenämt att Eurovision hedras med en film på Netflix. Och det går inte an att inte se den, för nog kommer den att bli en del av ESC-arvet och ESC-kulturen. Plus att man förstås måste ha lite självironi och inte kan sitta som en torrboll och bli förnärmad när det skämtas om sådant man gillar. Jag uppskattar därför ”Fire Saga” på flera sätt.
Men samtidigt är det en av de mest vrickade och knasiga filmer jag sett över huvud taget, och det är inte enbart i positiv bemärkelse. Man kan säga som så, att den där stämpeln som Eurovision har på sig att vara en smaklös tävling för lallande fånar, den tvättar filmen knappast bort utan präntar snarare in med tatueringsmaskin.

Egentligen borde man också ha anat i förväg att det var så det skulle gå. Filmen är regisserad av amerikanen Will Ferrell, som också spelar huvudrollen, och han har upprepade gånger berättat om hur förtjust han är i Eurovision och att det är hans svenska fru som har gjort honom intresserad av fenomenet. Det är ju trevligt, och Ferrell behöver förstås inte vara automatiskt olämplig att göra film om en europeisk sångtävling bara för att han är amerikan, men hans sätt att prata om det hela har gett vissa varningssignaler; han har uppenbarligen en naiv utomståendes fascinerade syn på tävlingen som ett märkligt exotiskt spektakel. Det har också färgat av sig på hans film.

”Fire Saga” (jag förkortar namnet till det) handlar om två tämligen amatörmässiga och vimsiga wannabe-artister från Island, som kallar sig Fire Saga och som av en ren slump – en brutal svarthumoristisk slump, för att vara exakt – får åka och representera sitt land i Eurovision, där de är totalt bortkomna och ingen tror att de har en chans. Det är egentligen det hela. Hur det slutar ska jag inte säga, men jag kan meddela att slutet inte är riktigt så förutsägbart som man kan vänta sig, även om klyschorna haglar längs vägen.
Valet av Island som bakgrundskuliss har säkert gjorts med omsorg, då ju Island på riktigt är ett av de länder som längtar mest efter att få vinna Eurovision, vilket också betonas noga i filmen. Hur islänningarna uppfattar den här filmskildringen av sig själva är jag dock ganska nyfiken på … det är en otroligt stereotyp bild av landet som målas upp i bästa inkorrekta ”Vikings”-anda, med invånare som talar demonstrativt bruten engelska (utom i den allra första scenen, då de faktiskt pratar isländska, men sedan blir det språkbyte förvirrande nog), och traditionella plagg och fiskare och handarbetande gummor och inte minst oknytt i form av alver som islänningarna gärna offrar till för att få framgång: en ganska rolig detalj. Mitt i detta framträder alltså Will Ferrells rollfigur ”Lars Erickssong” och hans kvinnliga partner ”Sigrit”, spelad av Rachel McAdams – den senare låter med sina extremt tillgjorda och glättiga repliker ungefär som en typisk Eurovision-röstavlämnare som fått fnatt. Detta är alltså bara början av filmen, och man sitter där och ömsom gapskrattar, ömsom bara gapar, och undrar om det där manuset verkligen är på riktigt.
När handlingen väl har förflyttats till Edinburgh (som i filmen alltså är Eurovision-värdstad, lustigt nog, trots att det nämns att Storbritannien aldrig lyckas i tävlingen) blir det något mindre skämskudde, men galet fortsätter det att vara. Det övergår då också delvis i en kavalkad av diverse kända Eurovision-ansikten som dyker upp, inte minst i partyscenen där Alexander Rybak och flera andra gamla deltagare framför ett nummer som lika gärna skulle kunna ha varit pausinslag i det riktiga Eurovision.
Ja, egentligen känns hela filmen ”Fire Saga” som ett slags humoristisk Eurovision-mellanakt, där den sanslösa komiken flödar och ingenting är på något som helst allvar. Det är ungefär samma sak som om man gjort en hel långfilm med Sarah Dawn Finers karaktär Lynda Woodruff.

Hur ska man då som seriöst Eurovision-fan se på den här totalt urballade uppvisningen? Ska man bli förolämpad?
Nej, det tycker jag inte att man behöver bli, inte mer än man blir av nämnda pausinslag. ”Fire Saga” är ändå gjord i ett gott hyllningssyfte, man får komma ihåg att den är en skruvad komedi och ingenting annat, och det är klart att jag uppskattar alla roliga blinkningar till verklighetens ESC och hur det går till där – låt vara att det också vimlar av fakta- och logikfel, fler än vad som går att räkna, men det går väl att ha överseende med för att handlingen ska funka. Filmen innehåller också flera stycken högst underhållande låtar, inte minst ”Lion of Love”, som är den tvålfagre ryske artistens bidrag och som får sägas vara ganska oförglömlig.
Jag uppskattar tillika när regissör Ferrell unnar sig att dela ut inte helt subtila kängor mot just Ryssland och dess HBTQ-politik – det kan de gärna ha. Eller andra små gliringar, t.ex. mot det grannröstande Sverige och mot det faktum att tävlingen är en dyr apparat för det stackars landet som vinner.
Andra positiva sidor är att se Pierce Brosnan medverka som Lars Erickssongs buttre fader, som kraftigt ogillar Eurovision, eller (något oväntat) Mikael Persbrandt som isländsk Eurovision-ansvarig med en dold agenda.

Men problemet med ”Fire Saga”, som jag ser det, är att även om man kan känna igen sig och skratta gott och ha självironi, så har Will Ferrell som sagt gjort sin film med grundinställningen att Eurovision Song Contest är ett festligt spektakel utan allvar. Det är den attityd han verkar ha fått som aningslös amerikan. Samma attityd som många andra också har, inklusive många ESC-fans, men som jag själv stör mig på. Att Eurovision är något som ska vara smaklöst med flit. Att kitschigheten är poängen. Att det skrattretande är ett självsyfte. Att ESC självklart är en bubbla av en helt egen sorts urballad musik som aldrig skulle funka någon annanstans, och att bara sämre artister medverkar. Något som för övrigt markeras i filmens slutscen, då Lars och Sigrit har återgått till att sjunga på puben hemma på Island, underförstått därför att medverkan i Eurovision inte kan leda till någon internationell karriär.
Den uppfattningen är det som Ferrell cementerar i ”Fire Saga”, och när mitt skratt lagt sig och jag tittar upp ur skämskudden så är det den aspekten jag har invändningar mot.
Visst är Eurovision på sätt och vis en värld för sig: självfallet finns det musik och framträdanden där av ett slag som är svårt att hitta någon annanstans, och visst finns det gott om smaklöshet i Eurovision – men om man tror att det bara handlar om det, då har man missuppfattat något. Den som verkligen känner sitt Eurovision vet att det är en smältdegel av allt möjligt, där de allvarligare menade bidragen brukar samsas med de tramsiga, det pretentiösa med det skruvade. För mig är det just den kombinationen som gör Eurovision, och det är något som inte kommer fram alls i ”Fire Saga” – ja, faktum är att de politiska spänningar som finns i tävlingen i verkligheten inte uppmärksammas alls i filmen, och för den delen inte heller tävlingens grundidé att det är en nationsöverskridande gemenskap av mångfald i Europa.
Man kan jämföra ”Fire Saga” med den film jag nämnde i början, nämligen ”Livet är en schlager”, som ju ligger nära till hands att ha som parallell (och som Will Ferrell nog kan ha tittat på också). ”Livet är en schlager” känns förvisso ganska daterad idag, men jämför man de båda filmerna tycker jag ändå att den är mer genomarbetad och har en bättre balansgång mellan tokighet och djupsinnighet, precis så som Melodifestivalen och Eurovision är på riktigt. Jonas Gardells manus till den filmen är präglat av hans kärlek till Melodifestivalvärlden, men han låter inte komedin balla ur utan bli tänkvärd också. I den skildringen av tävlingen finns så att säga både kritik, respekt, humor, allvar och problematik, och den mångsidigheten är något som Will Ferrell inte klarar att få med alls. Hos honom blir det bara lättsinnigt.

Detta är min stora invändning mot en annars onekligen härligt knasig film. Och det blir då också aningen beklagligt, om nu Ferrells avsikt är att fler ska få upp ögonen för Eurovision Song Contest och dess storhet. Han kommer inte att lyckas få fram mycket nytt sådant intresse, utan han befäster mest bara de fördomar som redan finns.
Men som sagt, för oss som redan älskar Eurovision så är ”Fire Saga” ett roligt tillskott till vår fankultur. Plus att även de som inte är så trakterade av Eurovision har tillfälle att få hånskratta gott åt filmen. Det kan man gott bjuda på.
Att jag har mina reservationer kan väl sedan medföra att jag själv drar på mig kritik för att jag är humorbefriad och saknar självironi och inte tål att någon driver med mina intressen … men jag kan försäkra att i så fall hade jag desperat stängt av redan under filmens första pinsamma scener!