Nu är vi halvvägs inne i 2019 års Melloturné, och jag har som synes hoppat över kommentarerna en vecka, men tänkte att jag idag kunde dra lite reflektioner för de två senaste deltävlingarna på en gång.
Fyra finalister har tillkommit sedan jag skrev sist, och två av dem är sådana som jag med min personliga smak får säga mig vara högst nöjd med. Hanna Ferm & Liamoo förra veckan, följda av Jon Henrik Fjällgren nu den här helgen, tycker jag har glänst och visat upp ett mått av stilfullhet och klass som övriga bidrag har saknat. Hanna och Liam har en utmärkt och snygg låt i ett utmärkt och snyggt framförande där de, som flera har påpekat, har den rätta kemin (det enda jag möjligen vänder mig mot är att det blev en aning för skrikigt mot slutet). Vad gäller Jon Henrik brukar jag ju gilla honom varje gång han dyker upp i festivalen, och i år är inget undantag: nu vet vi dessutom att han kan variera sig inom sin nisch, och årets förändring genom att han nu både sjunger och jojkar omväxlande är enbart till hans fördel. Låten ”Norrsken” är också vacker och stämningsfull inte bara musikaliskt utan även textmässigt. Jag fruktade att paketet hela skulle visa sig vara i någon mån ”Kempefierat” och plastigt på något sätt, men så blev inte fallet som väl var.
Som det nu är tror jag också att det kan bli dessa båda akter som gör upp om segern i finalen, och jag hoppas att det inte bara är för att jag har dem båda som egna favoriter. Det känns på något sätt som att just de har vad som behövs. För min del ser jag helst Jon Henrik som vinnare, men jag misstänker att han blir hindrad den här gången också: vi har fortfarande internationella jurygrupper och de har inte direkt gynnat honom (eller svenskspråkiga bidrag i allmänhet) tidigare. Hanna och Liam ligger nog därför bättre till. Men det där kommer jag förvisso att diskutera mer senare.
De övriga två finalisterna från deltävling 2 och 3 kan väl också sägas vara okej. Unga Malou Prytz (jämnårig med min egen äldste son … ja, tänk vad tiden går) svepte in i tävlingen som ett riktigt stjärnskott, och även om jag ser en viss risk i att Melodifestivalen förvandlas till ett ”forum för unga talanger”, så får jag medge att det ändå måste få finnas något utrymme för den aspekten. Malou förtjänade också utan tvekan framgången, hennes framträdande satt som en smäck, och hon hör till de artister som också är fullständigt tonsäkra (vilket tillika Hanna & Liamoo och Jon Henrik gör). Nästan så man fick lite associationer till Robyn, som agerade med liknande proffsighet och kaxighet när hon slog igenom i nästan samma ålder. Att hela numret har 100 % kvinnliga upphovskvinnor gör inte saken sämre.
Och Lina Hedlunds finalplats förvånade mig inte ett dugg; man ska inte underskatta någon som varit med i populära Alcazar, ikoner i Mello-kretsar, och som nu kom med en liknande schlager-disco-dänga igen. Helt naturligt att det går bra då. Fast vad menar Lina med att ”discotåget har gått” efter Alcazars upplösning, när hon nu själv fortsätter på exakt samma tågspår som soloartist?
Hur som helst så har de fyra senaste finalisterna gjort att det redan nu finns en viss variation av uttryck i finalstartfältet. Det är liksom inte bara jämntjockt, som det hotade att bli först när Wiktoria och Mohombi tog de första finalplatserna.
Nu låter jag kanske ganska positiv här i min genomgång av de klara finalisterna, men jag har inte riktigt bara goda saker att säga om 2019 års turné så här långt.
Nog för att intrycket fortfarande är att själva låtarna är bättre i år än förra året. Jag har gett åtminstone ett hjärta till de flesta av bidragen alla gångerna (2018 var det åtskilliga som inte fick något) och variationen och uppfinningsrikedomen känns större nu.
Men själva programmet börjar gå på tomgång. Efter den första deltävlingen fick jag ju känslan av att SVT går ”back to basics” och vill skapa den trygga känslan av ett gammalt hederligt Mello för alla, och denna strävan fortsätter uppenbarligen – men det dumma är att det börjar kännas tjatigt. Det är naturligtvis inget fel i att hela tiden betona kärlek och inkluderande och tolerans och det ena med det andra, och betona Melodifestivalens ädla profil, men när det kommer igen jämt i programledarnas snack och i pausnumren och inte minst i artistpresentationerna, så blir det kliché- och pekoralvarning efter ett tag. Faktum är att mina ungdomar här hemma i TV-soffan vid det här laget har börjat göra sig lustiga över och parodiera de typiska fraser som artisterna säger i sina ”vykort” – de genomskådar nu den präktiga ytan. Och jag vet inte om programledarnas humor kommer att hålla i sex veckor utan att den också kraschar och börjar bli föremål för lustigheter på liknande sätt.
Hur länge dröjer det sedan innan anklagelserna om rå-kommersialism börjar hagla mer än vanligt? Den kritiken är naturligtvis inte ny (det vet alla som hört talas om hur det var på 1970-talet) men den kan komma upp igen och den kommer att komma upp igen när publiken allt oftare ser Thomas G:son sitta och vinka som ett tecken på korrumperat skivbolagsvälde, och en i det närmaste provokativt plastig grupp som Dolly Style finns bland bidragen. Visst, G:son hade merparten av sina bidrag i deltävling 1 (i nr 2 hade han inte något) och Dolly Style åkte ut, men det är vad folk ser och fäster sig vid som räknas.
När det nu är så att hela svenska folket numera betalar public service-skatt (som de inte kan smita ifrån, till skillnad från den gamla TV-avgiften) så blir de nog tyvärr mer kräsna och kräver att storprojekt som Mello levererar bättre. Personligen avskyr jag innerligt sådant där snack om ”mina skattepengar, mummel mummel, mina skattepengar, skräp, grrrr, mina skattepengar”, men det finns onekligen, och det finns en uppenbar risk att det gnället tilltar.
Självklart frågar säkert någon nu vad jag föreslår att MF-deltävlingarna borde utgöras av istället, om det nu inte får vara klichéer om kärlek och sådant. Och jag svarar då att det får det, men inte så det blir tröttsamt! Som det nu är så är Melodifestivalen fylld av något som liknar självgodhet. Jag skulle nog istället faktiskt efterlysa att själva tävlingsaspekten, och i synnerhet den internationella aspekten, togs upp lite mer … det har jag nog sagt förut, men man glömmer ju som tittare nästan bort att Melodifestivalen är Sveriges uttagning till Eurovision. Som det nu är skulle det lika gärna kunna passera som en ”feelgood-kram-och-mys-show” där det mest bara är för syns skull som artisterna över huvud taget blir röstade på och går vidare till en final. Jag tror det skulle vara trevlig omväxling med t.ex. fler glimtar ut i Europa och inslag och resonemang kring de andra ländernas bidrag, och hur man ser på musik där … kanske gästframträdanden av artister som redan är klara för ESC i andra länder (sådana gästspel förekommer i flera länders uttagningar) istället för små sketcher där Eric Saade leker ståuppkomiker.
Det skulle bli intressant och relevant, och dessutom fortfarande förmedla budskapet om tolerans, fast på ett annat sätt än det vanliga självgoda och klyschiga.
Men det är klart, om SVT hade fräckheten att låta en helt okänd grupp från Lettland framträda som mellanakt i Melodifestivalen skulle det väl också bli ramaskri från tittarna … i självbelåtna Sverige är det väl inte många som är intresserade av att uppmärksamma de andra ländernas musik, annat än för att driva gäck med den.
Nu är det i alla fall en deltävling kvar, och vi får väl se om den gör någon skillnad. Att döma av utseendet på nästa lördags artister anar jag att jag kommer att gilla gruppen Pagan Fury … men det återstår väl att se. De har ju tydligen varit inblandade i reklammakeri på ett sådant sätt att de mycket väl kan ifrågasättas på samma sätt som Dolly Style.
Och sådant går mina skattepengar till, grrr. ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar