Egentligen hade jag tänkt ägna den här inför-analysen huvudsakligen åt att skriva om den tvekamp jag trodde det skulle bli mellan Kroatien och Schweiz – de två främsta favoriterna. Ska Eurovision-sällskapet få åka till Zagreb eller Zürich nästa år? Det var min tänkta utgångspunkt.
Och så hade jag tänkt i förbigående kommentera det som är nytt för i år med finalens startordning, nämligen att finalisterna nu inte bara lottas in i första eller andra halvan utan att en del av dem har lottats till ”producers’ choice” så att de tävlingsansvariga får sätta dem var de vill – för att undvika att det blir alltför många förhandsfavoriter i en och samma halva och så där. Jag tänkte som svar på detta föreslå att man väl lika gärna kan låta produktionen få sätta startordningen helt och hållet – med undantag för startnummer 2, 26 samt de som är direkt efter reklampauserna, för just dessa kan man lotta. Det hade jag tänkt skriva om.
Men på fredagsmorgonen läste jag en nyhet som kullkastade allt det där och gjorde mig tvungen att genast inta en annan vinkel på min förhandsanalys. Startordningen finns fortfarande med i bilden och är högst relevant, men det där med Kroatien kontra Schweiz känns plötsligt inte viktigt längre.
Istället har allt nu blivit en fråga om politik. Igen.
Den nyhet jag läste, det var att italienska RAI har råkat läcka siffrorna på hur deras tittare röstade i semifinal 2. De lät dessa siffror flimra förbi på en remsa vid sändningens slut, ”så här röstade ni”, typ. Och där såg man att den italienska tittaromröstningen hade vunnits av Israel – riktigt överlägset. Nånting på 30 procent, långt över alla de andra.
Då blir reaktionen genast att om detta faktiskt stämmer, och om det är likadant även i andra länder, att Israel fick jättemycket tittarröster i semifinal 2, då betyder det att de har väldigt stor chans att vinna hela Eurovision på lördag. Ungefär som Ukraina gjorde 2022 av ren sympati från Europa när de just invaderats av Ryssland. Fast med skillnaden att den här gången blir det mycket, mycket mer kontroversiellt.
Nu är det visserligen så att just Italien kanske inte är så representativt för vad hela Europas TV-tittare tycker – italienarna går alltid sin egen väg, och det är dessutom inte så många i Italien som tittar på och röstar i Eurovision, särskilt inte i semifinalen. Men det är ändå intressant att de som tittade var så oerhört benägna att rösta på Israel. Det kan ge en förhandsantydan. Israel kan mycket väl ha vunnit semifinal 2 i stor stil. Även om EBU nu har gått ut och påstått att de där siffrorna som läckte inte var fullständiga. (Varför skulle de inte ha varit det?)
Tittar man på finalens startordning, som sattes under natten till fredagen, så finns det också ett par saker att observera där som är intressanta i sammanhanget. Det gäller dels Israel själva – de lottades efter semifinalen till ”producers’ choice” och kunde alltså placeras var som helst i startfältet, men de fick startnummer 6, anmärkningsvärt tidigt, och efter en reklampaus. Är detta ett försök att neutralisera dem? Det skulle inte förvåna mig alls, för jag tror ärligt talat inte att de tävlingsansvariga vill att Israel ska vinna – allting skulle bli för jobbigt om så blev fallet.
En annan och ännu mer iögonfallande detalj gäller Ukraina, som var så populära för två år sedan. De har nu fått startnummer två i finalen, trots att de hela tiden har hört till de mest förhandstippade i år också. Att ge en favorit startnummer två … ja, inte för att jag misstycker, jag tycker att man absolut kan göra det, men SVT brukar då rakt inte tycka det, så varför detta brott mot praxis? Ja, antingen har Christer Björkman plötsligt fått fnatt – eller så var det så att Ukraina faktiskt placerade sig ganska dåligt i semifinal 1 och då fick ett finalstartnummer därefter. Jag tror på det senare alternativet.
Och tillsammans med de misstänkt stora sympatierna för Israel så kan det visa på ett politiskt färgat mönster i tittarnas röstande i år. Ett mönster där det drar åt höger, i likhet med hur det ser ut i Europa just nu inför EU-valet. I de vänsterinriktade tittarnas frånvaro – för många av dem bojkottar ESC i år i protest mot Israel, och tittar inte och röstar inte – kan det vara så att de mer högerinfluerade tar över. De som vid det här laget har tröttnat på Ukraina och allt stöd till dem, och de som tar ställning för Israel eller kanske snarare mot Palestina och muslimer. (Ja, naturligtvis ska man inte generalisera helt och hållet, för det går självklart att sympatisera med både Ukraina och Israel samtidigt och även att sympatisera med Israel utan att vara islamofob, men min poäng är att här kan finnas en parallell till hur opinionen drar i stort.)
Det finns faktiskt en och annan detalj till som tyder på högerpopulistströmningar i röstningen, men dem vill jag inte gå in på närmare, dem kan ni få fundera på själva.
Kanske är jag konspirationsteoretisk i överkant och drar för stora växlar, men det ligger onekligen något ovanligt, uppretat och unket i luften i årets ESC (från flera olika politiska och ideologiska håll, ska sägas). Den som fortfarande tror att Eurovision inte handlar om politik får nog ta och tänka om. Eurovision handlar i högsta grad om politik. Och om den politiska stämningen medför att Israel vinner årets ESC-final, då är jag rädd för att tävlingen politiseras sönder och samman. Jag missunnar inte Israel i sig en vinst, men när den vinsten kommer mer för att en massa folk bara ”stödröstar” än för att Israels låt är bra, och följden av resultatet blir ett enda förvirrat kaos, då är det ute med Eurovision. Stämningen är laddad som den är, men med en israelisk vinst så fyras laddningen av på riktigt och tävlingen går i många bitar som det kommer att ta åratal att samla upp och limma ihop igen.
Finns det då någon möjlighet att detta undviks? Kommer Israel verkligen att få så många stödröster från tittarna att de springer ifrån de två favoriterna Kroatien och Schweiz? Och om de får det, kan det då hända att juryerna motverkar det?
Ja, nu börjar vi komma in på en mer angenäm del av en förhandsanalys, nämligen att faktiskt förutspå röstandet. Där är det nu visserligen inte särskilt lätt att veta hur tittarna tänker med Israel – jag har mina ovanstående spekulationer att gå på, och det är inte så stort underlag egentligen, men jag misstänker alltså kraftigt att Israel kan plocka många poäng ute vid TV-apparaterna. Däremot är jag samtidigt också säker på att jurygrupperna kommer att dra ner Israel, och det till på köpet ganska ordentligt. Att juryn har hållit inne med poängen för vissa förhandsfavoriter har hänt åtskilliga gånger förut, och nu har de en rent taktisk anledning att göra det. (Självklart ska inte juryer tänka så, men det är ett faktum att de gör det i alla fall.)
Frågan är bara om Israel kommer att få så många röster att juryns motåtgärder inte hjälper. Ja, det kan hända att det blir så. Men Kroatien och Schweiz finns förstås där – i synnerhet gör Kroatien det – och de kan se till att sno åt sig en del. Om det nu inte är så (som jag brukar påpeka ibland) att tittarnas smak varierar från år till år och att de följaktligen inte är lika benägna att rösta på Kroatien i år som på Finland i fjol. Kanske vill majoriteten ha något lugnt och allvarligt istället? Då ligger Israel ännu bättre till.
När det gäller tittarrösterna finns det även några andra länder som kan ta hem många sådana. Ett av dem är Nederländerna, men nu kan det hända att Nederländerna är ur leken, efter att Joost Klein var inblandad i någon incident på fredagen och inte alls deltog i finalrepen och kanske rentav blir diskad till slut. (Detta är för övrigt ytterligare ett exempel på att stämningen bakom kulisserna inte verkar vara särskilt hjärtlig.) Även tokerierna från Finland kan ha en chans att ligga högt hos tittarna, liksom Irlands häxerier och de alltid lika pålitliga Ukraina (om nu inte min teori om mättnad på Ukraina stämmer) … men i slutändan så har jag svårt att se något annat än att Kroatien borde vara en klar tittarfavorit, om man undantar ett eventuellt superuppbackat Israel då. Schweiz är jag mer osäker på, för där kan kanske en viss hbtq-fobi lägga hinder i vägen, men visst ska det finnas tillräckligt med vidsynta röstare kvar för att ge dem en del de också.
Juryns röstningsbeteende är som vanligt svårt att förutsäga. Jag tror inte att de kommer att vara lika förtjusta i Kroatien som tittarna, rätt långt ifrån, men frågan är om skillnaden blir så stor att det verkligen ställer till det för Baby Lasagna, som det gjorde för finske Käärijä förra året. Det som talar emot detta är att det finns ganska många som juryn kan tänkas sprida ut sina röster på. Egentligen hade jag räknat med att Belgien skulle bli ett sådant land som fick många juryröster i finalen, och nu kom inte Belgien med till final, men vi har fortfarande kvar Schweiz, Italien och Frankrike som alla är juryvänliga av sig. Luxemburg kan nog också ta hem mycket från det hållet – det lär bli många ”välkomna tillbaka”-röster. Och även Grekland har ett sådant bidrag som juryer borde tycka är rätt intressant. Storbritannien ligger förresten också bra till för att tilltala dem.
Israel tror jag däremot alltså att juryn är närmast desperat att hålla tillbaka, och Sverige också för den delen. Just när det gäller Sverige så får jag mer och mer intrycket att Marcus & Martinus kommer att försvinna fullständigt i startfältet och bland alla kontroverser, och vi får nog ställa in oss på att drabbas av det som rätt ofta drabbar värdlandet: en placering på högra halvan på skärmen och säkert inte alltför högt upp på den heller. För juryn har nog tröttnat på Sverige nu (de har fått skrämselhicka av hur konfliktfyllt vårt värdskap har varit i år) och för tittarna blir vi helt sonika bortglömda.
Hur som helst så tror jag alltså att juryn i år sprider ut sina röster, och om kroatiske Baby Lasagna då får genomslag bland tittarna så blir följden att han trots allt vinner. Sedan ser jag nu då inte längre Nemo från Schweiz som hans främsta rival, utan det som istället kan hända är att en tittarvurm för Israel gör att de sticker upp och vinner istället. Det får bli min slutsats.
Jag ska säga att jag skriver detta i ett tämligen olustigt tillstånd – den känslan har aldrig riktigt helt försvunnit, även om semifinalerna var kul att titta på som vanligt, och den har nu kraftigt förstärkts efter att semifinal 2 blev klar. Någonting känns väldigt märkligt fel i år i Eurovision, och det beror inte bara på en part utan på flera, som hackar på varann samtidigt som andra neutrala parter gör patetiska försök att hålla ordning. Det är inte vänskap i luften just nu utan krig och konflikt, som alla sidor bidrar till. Säkert jag själv också.
Sedan bär det mig på sätt och vis emot att säga detta, för jag skulle vilja se till musiken och ingenting annat (och jag är ingen Israelhatare och är inte själv emot Israels medverkan i ESC!) men jag vill verkligen inte att Israel ska vinna. Därför att det helt enkelt är ett faktum att gör de det så är det kört för tävlingen.
Förhoppningsvis så kommer Kroatien med sitt ”rim-tim-tagi-dim” och ser till att vi får en mer vanlig och uppsluppen vinnare, om än med ett allvarligt innehåll bakom spexigheten, men ändå ett mer glädjespridande bidrag. Då känns det som att ESC kanske ändå kan ta sig ur det här, om än i stukat skick.
En sak kan man i alla fall säga om hela den här cirkusen som varit i år, och den är på ett sätt lite tillfredsställande.
Nämligen att Eurovision Song Contest bevisligen inte kan avfärdas som något oviktigt.
(Om ni vill läsa mina omdömen om bidragen i kvällens final så kan ni göra återbesök på inläggen om semifinal 1 och semifinal 2.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar