I år blir det tre saker som jag gör annorlunda än tidigare. Den viktigaste är hur jag hanterar de sex direktkvalificerade länderna (Big 5 plus värdlandet). Tidigare år har jag ju haft ett inlägg om semifinal 1 och ett om semifinal 2 och sedan ett separat om de sex direktfinalisterna, men detta år stoppar jag in Big 5 och Sverige i de två semifinalinläggen istället. Detta för att de länderna ju faktiskt kommer att framföra sina bidrag i semifinalerna, i sin helhet och live, mitt ibland de semifinaltävlande. Så nu när jag radar upp mina omdömen så tar jag med de sex finalklara på precis de positioner i startfältet där de kommer att uppträda när det blir sändning. Hängde ni med? Ja, jag misstänker ju visserligen att det där upplägget kommer att bli ganska förvirrande för tittarna, men här på min blogg blir det nästan enklare så här. (Jag hoppas dessutom att detta nya experiment i tävlingen förebådar något som vi länge väntat på – nämligen att Big 5-länderna ska få börja tävla i semifinalerna som alla andra!)
Det andra nya blir att jag, bara som en extra service till läsaren 😊, har gjort så att varje gång jag nämner någon annan låt – som bakgrundsinfo eller för att jag tycker att ett bidrag påminner lite om den låten – så länkar jag till den låten också. Jag har märkt att jag har för vana att ofta göra sådana jämförelser, och det kan ju kanske vara kul för er som läser att se om ni håller med mig i mina lyssningsassociationer.
Den tredje nyheten blir att jag inte bryr mig om att efter mina omdömen analysera fram något tips om hur det går – jag nöjer mig med att bara presentera vilka tio jag tror att det blir, men utan att försöka motivera det särskilt mycket. Det brukar inte bli så meningsfullt att försöka sig på detta ändå. Resonerar gör jag kanske när det är dags att tippa en vinnare i finalen istället.
Ja, då så – då börjar vi med semifinal 1, som går av stapeln tisdagen den 7 maj. Det är i den här semin som Sverige uppträder (bland de direktkvalificerade) och följaktligen är det den vi får rösta i också. Värt att notera är även att Luxemburg efter sin 31 år långa Eurovision-paus är med bland de tävlande här.
Trots att några av de största förhandsfavoriterna återfinns här (i synnerhet Kroatien och Ukraina) är den i mångas ögon den svagare av årets två semifinaler. Själv tycker jag nog att de två är ungefär jämnstarka i år, och det jag kan säga om semi 1 är att det finns en rad med i mitt tycke utmärkta låtar som alla kommer efter varandra, på startnummer 3 t.o.m. 7 (inklusive ett Big 5-land som gör sitt framträdande mitt i, och som också är bra). I gengäld mattas det av och blir tråkigare och sämre under andra halvan. Om Europa uppfattar det hela på samma sätt så är det upplagt för att det blir en majoritet tidiga startnummer som går till final – det kanske över huvud taget blir lättare för de tidiga numren att göra det nu, då en nyhet för i år i Eurovision är att man får rösta under hela programmets gång och inte bara en liten stund i mellanakten.
Men visst ja, jag skulle ju inte spekulera så mycket. Jag sätter igång med min genomgång i den ordning länderna startar. Klicka på landets namn så kommer bidraget upp i ett nytt fönster.
Först ut är Cypern, som har en låt av precis det snitt de alltid har numera: en sådan där kaxig sak som ska låta lite samtida och vara koreografivänlig och påminna om 2018 års ”Fuego” (och om Max Martins produktioner). Jag är riktigt trött på den sortens låtar och kan på sin höjd se två positiva saker med Cypern i år: dels att det trots allt brukar funka rätt bra att börja med sådana tongångar, dels att artisten den här gången faktiskt har anknytning till Cypern (hon är australiensiska med cypriotiskt påbrå). Det är långt ifrån alltid som ens det är fallet.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Serbien har en av de förhållandevis få lugna låtarna i år – och har följaktligen också fått startnummer två där producenterna alltid tycker att man ska lägga något att varva ner med efter en energisk inledning. I den positionen känns nu också Serbien rökta. Låten börjar lovande och skulle egentligen ha kunnat vara en stämningsfull och drömlik sak, men nu blir den liksom … ingenting. Den behåller inte något hypnotiserande lugn men dundrar inte heller igång på allvar, även om det kommer in en och annan trumma efter ett tag.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Nej.
Från och med nu blir det alltså en radda med sex låtar som jag gillar ganska mycket allihop, och Litauen inleder den raddan med denna lätt säregna popkaramell. Den är på litauiska, den är ganska lågmäld till soundet, men den är snygg och taktfast och har en viss stämning över sig och refrängens minimalistiska ”luk-telk, luk-telk” sätter sig rejält på hjärnan. Litauen brukar numera nästan alltid ha fullt kompetenta bidrag, och de borde komma en bra bit den här gången också.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
Äntligen kommer Irland med något lite speciellt! Efter alla mjäkiga insatser skickar de nu icke-binära Bambie Thug med en låt som utspelar sig i något slags trolldomsaktig Harry Potter-värld (Bambie sjunger rentav ”avada kedavra” på ett par ställen), och bara det temat och det visuella ska ju Irland ha beröm för, men låten är dessutom ett intressant verk. Är det punk? Är det industrirock? Är det techno? Är det allt på en gång i en enda häxblandning? Eller helt enkelt bara ett planlöst ljudcollage? Ja, vad det än är så gillar jag det, både när det skräller som värst och på de ställen när det lugnar ner sig i det lustigt gitarrknäppande parti som jag tror kan vara refrängen. Visst känns det aningen ofokuserat, särskilt sista minuten, men Irland är ändå värda en plats i finalen med detta.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Efter Irland framträder en av de direktkvalificerade:
Precis som Irland har Storbritannien ryckt upp sig. Det är inte ofta jag har dem bland mina tio bästa, men i år klämmer de sig in där – de gör en snygg ansträngning med Olly Alexander från gruppen Years & Years, hyfsat känd artist för att vara ett brittiskt bidrag. Han ställer upp med en njutbar elektropoplåt som bygger på en välbekant hitvänlig ackordföljd med fyra ackord ... jag kommer inte riktigt klockrent på i vilka låtar jag hört den förr, men det är lite samma som t.ex. Pet Shop Boys ”Being Boring” (de har sagt om den låtens fyra huvudackord att om man använder dem så blir det garanterat en hit) och det känns på det hela taget lite Pet Shop Boys om detta. Inte så konstigt kanske, för Olly har samarbetat med dem tidigare! Den lätt dissonanta lilla synt-klock-slingan som kommer in här och där som garnering passar in väldigt bra i kompositionen, och jag märker att jag inte har något emot att lyssna upprepade gånger.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Kanske.
Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:
En andligt inspirerad låt om moder Teresa och jungfru Maria, framförd av kvinnlig duo (ja, Jerry är också en tjej). Spontant tycker jag det låter som ett riktigt arketypiskt ukrainskt ESC-bidrag: den är i mångt och mycket som en kombination av ”1944”, ”Stefania” och ”Shum”. Och då är det ju onekligen bra också – i synnerhet den andäktiga refrängen med nunneklostervibbar får man med stor behållning på hjärnan – men lite grann känns det som något man hört förut och börjar bli en aning mätt på. Jag räknar med att Ukraina hamnar bland de bästa som vanligt, men tror inte på någon ny vinst, för Europas sympatier för landet sträcker sig inte hur långt som helst.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
Hm, elektropop, det gillar jag alltid per definition, när det blippar och har sig. Den här låten är också ganska trivsam, särskilt refrängen, som känns som välgjort hantverk och faktiskt påminner mig lite om svenska Ionnalees stämningsfulla indie-syntlåt ”Open Sea” (men den kan väl inte polackerna ha hört …?). Tyvärr löper bidraget risk att komma bort lite bland de förhandsfavoriter det råkar ha hamnat emellan här i startfältet. Jag hoppas rösterna (och Polens diaspora) räcker till för att ta den till final i alla fall.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Här har vi det land som är inte bara min utan även många andras största favorit i år. En techno-pop-rocklåt som är sprallig, dansvänlig och medryckande men även har ett stråk av allvar i sig, då den handlar om ett återkommande problem i Kroatien och många andra östeuropeiska länder – nämligen att många unga lämnar landet och söker lyckan i Västeuropa istället. Men detta trista tema får alltså här en humoristisk glimt (på samma sätt som när Brandsta City Släckers släppte loss på ett liknande ämne i ”Kom och ta mig”) och resultatet blir en riktig hit, med sina anspelningar på folkdans och djuren där hemma på gården och en riktigt stark klocklikt gitarrbaserad refräng med ekon av Bon Jovi. Svårt att beskriva alltihop egentligen, man måste höra det själv … men jag tycker att den vore en värdig vinnare, helt rätt i tiden.
Mitt personliga betyg: 9/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
Det var länge oklart ifall Island skulle vara med i år, för protesterna har gått höga mot Israel där borta på ön (varför är just islänningarna mer uttalat propalestinska än andra?), men till slut bestämde de sig för att komma i alla fall. Tyvärr missade de samtidigt ett tillfälle, i och med att de inte valde palestinsk-isländske Bashar Murad som sin artist (han var annars stor favorit i Islands uttagning). Hade de skickat honom tror jag det hade kunnat få en intressant effekt i ett laddat Malmö och lugnat känslorna och lett till viss dialog och diplomati i samband med ESC. Men men, nu blir det alltså Hera Björk från Island istället: ett mycket mer konventionellt val, då hon är en gammal veteran som tävlade för landet redan 2010. Jag minns inte alls den låt hon sjöng då, och kommer knappast att minnas den här heller … för det är traditionell schlagerdisco, med lite gospelton men ändå väldigt slätstruket. Konventionellt som sagt, det sticker inte ut det minsta och får svårt att ens nå finalen.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Nej.
EDIT: Faktiskt så är Bashar Murad på plats i Malmö trots att han inte vann på Island, och deltar nu i alternativfestivalen/protesterna mot Israel. Vad man än tycker om detta så vidhåller jag att det hade blivit väldigt intressant om han faktiskt varit i stan som ESC-tävlande!
Efter Island framträder en av de direktkvalificerade:
”I am nothing but the average” sjunger sångaren Isaak i låtens första rad, och jag kan bara hålla med dessvärre … det här är minst sagt medelmåttigt. Jag får väl ge killen att han kan sjunga, han har en del kraft i rösten, men låten är en menlös soulpopkonstruktion som inte lyfter alls och är en typisk sådan låt som brukar komma sist i Eurovision-finalen. Just Tyskland är ganska vana vid att få den placeringen, och risken är uppenbar nu också.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.
Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:
Egentligen en rätt så spännande låt som sticker ut lite – den hör till de långsammare i startfältet, och den har en viss mystisk stämning över sig, med lite folkton. Det där ljudet ”rrrrrapp!” (eller hur man nu återger det i skrift) för tankarna till flera andra liknande Eurovision-bidrag på senare år. Sedan känns det ändå som att låten är lite för osammanhängande för att man ska kunna ta till sig den på allvar … mot slutet får den t.ex. en ny refräng och det är inte förrän då som titeln ”Veronika” kommer in. Svårfattligt och på det hela taget svårbedömt också.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Det är några länder i år som är nostalgiska och återgår till det ”eurodisco”-sound som var populärt under 1990-talet. Finland gör det allra tydligast, med sitt galna Windows 95-koncept, och är också de som gör det sämst, måste jag säga. Visst kan skämtbidrag vara roliga, men det här trampar över våldsamt och hela låten blir mer störig för varje gång jag hör den. Är det med flit som Windows95man på stereotypiskt finskt manér inte lyckas uttala tje-ljudet ...? 😉 För mig blir det i alla fall mest bara skämmigt. Och det är så löjligt uppenbart att Finland har försökt upprepa succén med ”Cha Cha Cha” utan att lyckas. Till final kan de ändå ta sig (eftersom numret kan få poäng av tittare som hör det för första gången och skrattar och inte har hunnit tröttna än) men annars säger jag bättre lycka nästa år, Finland.
Mitt personliga betyg: 2/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Moldavien satsar på ett beprövat kort i år – Natalia Barbu var med 2007 och kom då tia med den dramatiska, lätt etnofärgade rockkampsången ”Fight”. Den är det nog inte många som minns idag, men jag har den alltjämt kvar på min stora spellista … det är faktiskt en bra låt. Dessvärre når Natalia sjutton år senare inte upp till samma höjd en gång till, utan ”uppföljaren” är en ganska svag historia som försöker följa samma formel men där det inte finns mycket dramatiskt och etniskt kvar. Passerar snabbt förbi.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Nej.
Efter Moldavien framträder en av de direktkvalificerade:
Jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid att vi odrägligt stolta svenskar, som själva köper oss in i massor av andra länders bidrag, nu faktiskt har valt att låta oss presenteras av två norrmän på vår egen hemmaplan. 😊 Men om jag nu bortser från det så har jag ett värre irritationsmoment, och det är att M & M inte sjunger sitt förra Mello-bidrag ”Air”, som faktiskt var bättre. Den låt som de nu försvarar våra färger med är mest en karbonkopia av den: ett lätt suggestivt verk med elektrogung, lätt att tänka sig på ett dansgolv sent på kvällen med mycket blinkande ljus, och tvillingarna sjunger helt okej, men likväl är alltsammans oinspirerat. ”Forgettable” om man så vill.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.
Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:
Jag uppskattar verkligen att Azerbajdzjan äntligen har börjat släppa fram sin nationella särart i den här tävlingen – nu kör de till på köpet med en refräng på azeriska, för första gången. Låten är över huvud taget inte så dum: bäst i början men vacker även längre fram, med rätt så vemodiga folktoner och ylanden, inte helt olikt hur Turkiet på sin tid kunde låta i sina bästa ESC-stunder. Visst behöver den några lyssningar för att börja växa, men jag hoppas Azerbajdzjan får lön för mödan (även om jag måste poängtera att jag inte är något fan av landet politiskt).
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Även Australien testar lite inhemska influenser i år: förutom att en kort snutt på aboriginspråket yankunytjatjara får utgöra refräng, så hör man även en didgeridoo som kommer in då och då. Dock låter själva låten snarare som afro-gospel-soul av något slag, och en omotiverad pinglande elektrojingel bidrar till att ge alltsammans ett något förvirrat intryck. Det blir helt enkelt en massa influenser som inte passar ihop, till skillnad från Irlands mischmasch som ändå känns kaotiskt på ett mer rätt sätt. Här står man mest bara och undrar till slut vad som är poängen med hela låten.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Ibland gillar jag när Portugal kommer med sina fado-liknande, sorgsna toner, det kan vara stämningsfullt, men ibland är låtarna i fråga snarare mest bara sömnpiller. Så tycker jag också det är med årets portugisiska bidrag. Låten börjar a cappella, fortsätter stillsamt, bygger upp sig en bit, så småningom blir det lite elektroniska gulpanden som komp … men vad som än händer så blir det bara teoretiskt vackert men inget mer.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Välkomna tillbaka, Luxemburg! 1993 var senaste gången det begav sig, men nu är storhertigdömet med igen och verkar genast ha funnit sig väl tillrätta i den nya tiden, med en låt som framför allt rytmiskt känns väldigt typisk 2000-tals-Eurovision redan från början. Lyckligtvis får den en hel del karaktär av att den är på franska (utom i refrängen som mest är engelsk) så att den känns någorlunda genuin. Inte det bästa man hört men ett bra försök, och likaledes bra att man använt sig av en inhemsk luxemburgisk förmåga (även om Tali har israeliska rötter). Luxemburg har fått äran att gå ut sist, säkerligen för att de ska kunna gå till final och bli uppmuntrade av det – och det är nästan så jag förstår den tanken.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Det var alla, och som synes har jag svarat ”kanske” på ganska många av dem när jag funderat på om de går till final eller inte. Det känns som en ganska oviss semifinal det här, och nu kanske det borde vara lättare att tippa med tanke på att det i semifinalerna numera bara är tittarna som röstar (det är alltså ingen jury med i bilden ännu), men det känns ganska svårt i alla fall, att förutsäga vad tittarna kommer att tilltalas av.
Men det får i slutändan bli de här finalisterna som jag tippar går vidare:
Cypern, Litauen, Irland, Ukraina, Kroatien, Slovenien, Finland, Azerbajdzjan, Portugal, Luxemburg.
Slut på det roliga blir det följaktligen för Serbien, Polen, Island, Moldavien och Australien.
Det var allt just nu – men i ett annat inlägg återfinns mina omdömen om bidragen i semifinal 2. På återseende!
Min genomgång av semifinal 2
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar