Sedan är ju frågan om det blir något att titta på … för i den här semifinalen tävlar Israel, och det är vid det här laget väldigt laddat, att de gör det. Personligen är jag stundtals nästan säker på att Israels framträdande, eller programmet i allmänhet, kommer att störas av någonting på något sätt – och om inte annat finns det en risk för hänsynslöst buande (som Ryssland flera gånger råkat ut för). Det känns tråkigt alltihop. Men man ska inte gå händelserna i förväg och därför lägger jag in mina omdömen i vanlig ordning.
Semifinal 2 är ett bidrag längre än semi 1 (sexton bidrag istället för femton) och är som helhet ungefär lika bra som den tycker jag: här delar jag inte ut riktigt lika många höga betyg, men inte lika många låga heller. Variationen är ganska så rik och här finns, förutom vattendelaren Israel, bland annat sprudlande glad folkmusik från Armenien och mer dyster och blodig dito från Norge, vidare finurligt spexande från Estland, en märklig uppvisning från Grekland, poppunk från Tjeckien och eurodisco från både Österrike och Nederländerna. Samt ett av de mest vinsttippade länderna, nämligen Schweiz.
Här kommer de tävlande länderna ett i taget – även nu varvade med tre direktkvalificerade som också kommer att framträda på torsdagkvällen (Frankrike, Spanien och Italien). Klicka på respektive lands namn så får ni upp bidraget.
Precis som Cypern fick inleda den första semifinalen blir det nu Malta som får gå ut först i den andra med en snarlik låt – det vill säga radiovänligt samtida dunk, uppenbart koncentrerat kring låtens hook ”lo-o-o-oo-oop”. (Är tanken att lyssnaren också ska vilja köra låten om och om igen i en loop? Inte jag!) Det är rakt igenom så typiskt för genren att det blir fullkomligt intetsägande och inspirationslöst. Malta vill så innerligt gärna vinna Eurovision, men det kommer de inte att göra så länge de står med fingret uppe och försöker känna vart vinden blåser och det mest blir sådant här de försöker med.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Albanien har för vana att nästan alltid vara först med att välja sitt ESC-bidrag, men sedan brukar de arbeta om det nästan till oigenkännlighet, så det är sällan lönt att lyssna i första omgången. Den här låten lär också ha varit helt annorlunda från början – man får väl anta att den var sämre då. Nu är språket bytt till engelska och produktionen förvisso proffsig, men något intryck gör den inte utan det är bara en lätt gospelinfluerad poplåt, vars enda intressanta inslag är att den byter tempo sista halvminuten, från midtempo till ett snabbare dunk. Jag gäspar likväl.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Det här var ett minst sagt egendomligt nummer måste jag säga. Det låter som grekisk folkmusik, en känsla som ju även språket bidrar till, men samtidigt finns här en massa datorspelsmusikaliska influenser och dunka-dunk i kombination med allt det ettriga tutandet på skalmeja. Och så har vi den där ”dha-dha-dha-dha”-slingan som för tankarna till den gamla experimentella 80-talshiten ”O Superman” (och Army of Lovers ”Obsession”). Samtidigt som det är avskalat och minimalistiskt är det svårsmält och raffinerat. Vad kommer Europa egentligen att tycka? Inte en aning.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Under den första hälften är den här låten verkligen lite av varje … operaliknande ”Nattens drottning”-liknande sång, symfonisk körrock à la Queen och så ett stycke rap mitt i allt. Men sista tredjedelen stabiliseras det och det blir den onekligen rätt starka, bombastiska refrängen som tar över, och då blir det faktiskt riktigt bra. På det hela taget tycker jag dessutom Nemo (som för övrigt är den andra icke-binära artisten i år, efter Irlands) har ett uttryck som övertygar, med sin Thomas Di Leva-liknande röst som hen verkligen utnyttjar till max och till allt möjligt. Det kan hända att juryn tycker väldigt mycket om detta, och om publiken också gör det (frågan är bara om de tål förvirringen i början av låten) så kan vi ha en vinnare här.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
Lite skrällig och stökig poppunk med kvinnlig sångerska – det känns kaxigt och bra som utgångspunkt, och låten tar upp destruktiva relationer och känslorna när man håller på att bryta sig ur en sådan. Något som också illustreras i videon (och hörs i sticket, där man hör rösterna av ett grälande par). Tanken är god, musikstilen välkommen i den här tävlingen, men själva låten är egentligen inte så märkvärdig som ambitionerna bakom.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Nej.
Efter Tjeckien framträder en av de direktkvalificerade:
Ett franskt bidrag som heter ”Mon amour” kan man ju lätt tro är lite mossigt, och visst anknyter den här låten också till den franska smörtraditionen som de vann så många ESC-segrar på förr i världen. Den påminner dessutom en hel del om Lionel Richies ”Hello” (om man nu kan föreställa sig den låten på franska). Men mossigt är ändå inte vad jag skulle kalla det, och det beror främst på att Slimane sjunger mycket kraftigt och innerligt och lyfter låten till en nivå där den mer följer med sin tid. Vemodigt och fint allt som allt – sedan tror jag inte att Frankrike vinner med det, men de kan nog komma högt.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Ja.
Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:
Av de tre länder som i år försöker sig på 90-talets discosound är det Österrike som lyckas bäst, mycket för att de gör det seriösare än de andra två (Finland och Nederländerna). Här är det ordentligt med tyngd i dansgolvsdunket och en riktigt fyllig ljudmatta, värdig ett raveparty à 1999. Dessutom har refrängen hitkvalitet och popkänsla – nog för att man har hört mer intelligenta texter än denna förstås, men det funkar och man rycks med. Sedan störs jag förstås lite av att detta faktiskt är ett svenskskrivet bidrag, men om alla sådana vore som detta skulle jag inte störa mig på dem lika mycket. Det här är en av mina största favoriter i år – hoppas bara den funkar live också.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
När jag först hörde den här (utan att lyssna på någon annan låt direkt före eller efter) tyckte jag den var helt okej, och fick den åtminstone i huvudet en lång stund efteråt. Sedan har jag inte alls haft samma känslor för den igen, och det beror nog på att den vid de andra tillfällena jag lyssnat har varit en i raden av låtar: den drunknar helt enkelt i resten av startfältet. Den är inte dålig alls, den har en angenäm refräng med ett käckt ”o-o-o-ooooh” och sångerskan är bra och har ett litet, litet stänk av Loreen över sig – men det är uppenbart att det hade behövts något mer i paketet. Danmark löper viss risk att missa finalen ytterligare en gång.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Nu blir det folkton och folkdans för hela slanten! Visst finns det andra som kör med sådant i år, framför allt Norge, Grekland och Armeniens egen ärkefiende Azerbajdzjan, men Armenien är nog det land som tar det längst ändå. Muntert och med mycket lokalfärg och sång på armeniska och ”la-la-laj-la” i refrängen, samtidigt som det inte känns för svårt och främmande (eller gammaldags) utan helt enkelt bara käckt och äkta. Jag är med på tåget – synd bara att låten är anmärkningsvärt kort.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
Lettland är ett av de länder som har det allra jobbigast i Eurovision – de tar sig till final bara en gång vart sjunde år ungefär (sug på den, Sverige!). Jag tror inte det går särskilt bra den här gången heller, trots att landet är ett av dem som sticker ut med en långsammare och känslosammare låt. Det är rätt dovt, mörkt och tungt i verserna, sedan kommer sångaren Dons igång och sjunger ut ordentligt i refrängerna (så småningom kompad av en gospelkör), men trots alla ansträngningar är det ett faktum att man inte kommer ihåg detta efteråt. Spiken i kistan är att Belgien har ett liknande bidrag fast bättre.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Nej.
Efter Lettland framträder en av de direktkvalificerade:
Det här skulle kunna vara ett uppseendeväckande och djärvt bidrag, men vitsen med det når dessvärre inte utanför den spanskspråkiga världen. Titeln betyder ordagrant ”rävhona” och är egentligen ett nedsättande ord (så det var nära att texten inte blev godkänd av EBU), men det är just det som är poängen, för den manliga formen ”zorro” är nämligen något positivt på spanska medan ”zorra” är fult, och det är det som duon Nebulossa gör en hel låt av. Kortfattat uttryckt. Men som sagt, det är nog inte så många som fattar allt det där (eller att sångerskan själv har gjort en grej av att hon inte är helt purung), och det man hör är bara en bit 80-talsdisco med alltför lågmäld sång, till på köpet med en ganska obefintlig refräng. Lite knepigt det där, för visst är det väl egentligen föredömligt att ställa upp i Eurovision med sådana här underfundigheter på det egna språket?
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.
Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:
Vi fortsätter faktiskt med ett spanskt bidrag till direkt efter Spanien, för San Marinos melodifestival (som är en rätt stor tillställning där hugade B- och C-artister från alla möjliga håll brukar ställa upp) vanns i år av ett spanskt rockband som fått nobben med sin låt i Spaniens uttagning inte bara en utan två gånger. Nu får de alltså tävla med ”11:11” för San Marino istället – ska vi kalla landet för Spanmarino då? – och till min förvåning har jag blivit riktigt tänd på det här. Minilandet har skickat bidrag i samma stil tidigare, alltså försök till rock framförd av glada amatörer, men Megara tycker jag har något som de andra saknat. Här finns ett smittande riv, läckra syntar bakom gitarrerna, energisk kvinnlig sång, ett jättesnyggt flamenco-break och så en scenshow med dansande skelett. (Plus att jag konstaterar att det över refrängen går att gnola på Bengt Palmers 80-talsrockaktiga tema till ”Sällskapsresan 2: Snowroller” 😊.) Inte kan väl detta utan vidare avfärdas som amatörrock? Jag hoppas att Megara trotsar de nedlåtande tipsen (och min egen aversion mot artister som tävlar för andra länder än sina egna) och tar Spanmarino till final.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Georgien brukar vara det Eurovision-land som oftast går sin egen väg och skickar fullständigt konstiga och udda saker, obekymrade över hur det tas emot … men nu har de nog börjat tycka det är tråkigt att missa finalen år efter år, för den här gången försöker de istället låta som alla andra. Det vill säga med den typiska Eurovision-popen (se Malta och Cypern). Jag vet inte om det kommer att gå särskilt mycket bättre med det, särskilt inte som det bara finns en enda detalj som hindrar den här låten från att passera som helt karaktärslös – något exotiskt blåsinstrument som hörs på ett enstaka ställe.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
En rätt snygg låt som har det mörka och dova gemensamt med Lettland, men ändå har lite fler spännande ingredienser i ljudbilden än vad den låten har (och följaktligen är Lettland körda). Läckrast blir det under sista tredjedelen när kören (som låter som en barnkör i nästan samma stil som i Pink Floyds ”Another Brick in the Wall”, ni vet ”we don’t need no education”) upprepar sitt mäktiga ”I got a soul on fire” som bakstämma till Mustiis refrängslinga. Sedan är det faktiskt ändå så, trots det, att inte heller Belgien kommer igång på allvar för mig, utan även den här låten hade kunnat bli bättre.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
Här är det som synes inte bara artistkonstellationen utan även låten som har ett långt och krångligt namn, med inte bara en utan två parenteser instoppade. Men vadå, estniska verkar vara ett häftigt språk precis som släktingen finska, och titeln betyder tydligen ”vi vet (väl) ingenting om (dessa) droger”. Det är alltså ett lite satiriskt nummer på ämnet knark som det är fråga om här, och framträdandet andas också en hel del ploj, men bakom spexandet hittar man en låt som faktiskt är helt okej även som låt betraktad. Diverse ”oooooh”-rop, lågt brummande sång och surrande nyckelharpor (eller vad det är) ger en smått folkdansaktig stämning, det är kvickt och coolt, och jag rycks med och tror att Estland har goda chanser till final trots låttiteln, språket och på det hela taget ett bidrag som valts fullständigt utan hänsyn till vad Europa gillar.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
Efter Estland framträder en av de direktkvalificerade:
Spontant får jag inte så många associationer till Italien av den här låten, utan jag hamnar mer i Västindien … detta känns som något karibiskt och calypsoaktigt. Men italienskan finns ju där förstås. Låten är hur som helst hygglig, särskilt i bryggorna inför refrängerna där Angelina sjunger mer klagande någonting om ”morire”, och musikvetaren i mig konstaterar att det moduleras en del mot slutet. Dock undrar jag om detta verkligen är så bra att det kan vinna (som en hel del just nu tror att det kan). Det tycker jag inte, och hoppas inte heller, för det skulle kännas tröttsamt med en italiensk vinst till så snart efter den förra.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Ja.
Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:
Här kommer då det synnerligen ifrågasatta Israel … hur ska det gå? Kommer sångerskan Edens röst att dränkas i frenetiska buanden från publiken? Nja, det tvivlar jag faktiskt på (trots allt besitter Israel stor respekt i Eurovision-kretsar och jag tror inte att samtliga fans vänder sig så markant mot dem direkt), och resultatmässigt är jag inne på att det blir en ganska lätt resa till final för Israel. Inte för att låten imponerar på mig direkt – den har ett spännande filmaktigt intro, och åskmuller och droppande ljud ger en vink om originaltiteln ”October Rain”, men samtidigt känns den till största delen ganska tillrättalagd och uddlös. Dock är det en fördel att vara en av de få som kommer med en lugn låt i år, och ovanpå det kan Israel räkna med en hel del sympatiröster från tittarna.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
Det här känns ju märkligt välbekant … jodå, det låter väldigt mycket som Garmarna på norska, och texten är verkligen också en variant på en befintlig medeltida blodig ballad (en tämligen osmaklig sådan, ska sägas) som Garmarna mycket riktigt spelat in med titeln ”Vedergällningen”, på albumet med samma namn. Så det här är för mig ett känt medeltidsveckostuk. Man tycker att jag då borde gilla det rätt mycket också, och visst, den är bland de bättre i år (och jag uppskattar norskan), men tyvärr har låten en märkligt platt refräng för ett så dramatiskt tema – det känns som att en spännande vers mynnar ut i stort sett i ingenting.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
Alltsammans avslutas med ännu ett eurodiscobidrag som hämtat från 90-talet, och det intar en position mittemellan Finlands dito som är dåligt och Österrikes som är bra. Här är det humor och trams i en danshyllning till Europa och dess olika länder, men ändå på ett mer uthärdligt sätt, och att det delvis är på nederländska ger förstås låten mer karaktär. (Bra just som avslutningsnummer också.) Bäst blir det i sticket, som jag uppfattar som en tydlig blinkning till den ultimata 90-tals-eurodiscolåten framför alla andra – ”No Limit” med 2 Unlimited (som ju var från just Nederländerna). Dock är inte detta ett paket jag vill minnas i längden.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
Det var alla, och en sak man kan konstatera om både den här semifinalen och den förra är att jag har varit ganska snål med de allra högsta betygen i år – av samtliga 37 bidrag är det bara ett som jag gett en nia (nämligen Kroatien) och toppbetyget tio är det ingen alls som har fått i år. Så det är, som jag sagt innan, inte något av de bästa Eurovision-åren, även om jag förvisso delat ut en del åttor och sjuor.
Hur går det i den här andra semifinalen nu då? Ja, för att avgöra det ska man åter igen först och främst komma ihåg att det bara är tittarna som röstar, juryn gör sitt inträde först i finalen, och när det är 100 % tittarröstning är det förstås möjligt att mer galna och urballade bidrag har en bättre chans medan de som behöver flera lyssningar kan få det svårare. Även politiska biasmönster kan spela en roll i högre grad, åtminstone i vissa fall, när tittarna bestämmer själva. Med detta i åtanke har jag satt ihop följande rad av länder som jag tror kommer att ropas upp och se sina flaggor flimra fram på torsdag kväll (om nu allt går som det ska).
Grekland, Schweiz, Österrike, Armenien, Georgien, Belgien, Estland, Israel, Norge, Nederländerna.
Av dessa är jag, när jag tänker på det, egentligen rätt säker på samtliga utom på Georgien – det är möjligt att deras plats tas av Albanien, Malta eller (vilket jag i alla fall hoppas) San Marino. Men eftersom man inte kan gardera sig och tippa system i Eurovision-branschen så får raden bli så här i alla fall. Vilket alltså innebär att jag tror att Malta, Albanien, Tjeckien, Danmark, Lettland och San Marino får lämna oss.
Snart har vi svaret, och sedan väntar förhoppningsvis en spännande final – som jag ska försöka hinna med att tippa och analysera strax innan, även om jag råkar vara bortrest på grönbete i Västergötlands natur just då.
Men nu säger jag adjö så länge!
Min genomgång av semifinal 1
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar