Efter en sällsynt rafflande och förbluffande omröstning, där jurygruppernas tolvor flög åt alla håll och tittarna sedan kom in och ändrade på allting igen, blev det alltså Måneskin med ”Zitti e buoni” som stod som segrare. (Kanske kan man i Danmark trösta sig med denna delvis danska vinst efter finalen man missade i torsdags?)
Vad Europa ville ha i år
Jag funderade ju förut på det där att det är svårt att förutse vad Europas TV-tittare kommer att vara på humör för varje år, och att detta växlar mycket och att en stil som gick hem i stugorna häromåret knappast gör det på nytt alltför kort tid efteråt. Just detta tycker jag mig ha fått rätt i, för nu blev facit att 2021, det var året då Europa plötsligt var på humör för rock.
Kanske är inte det så konstigt heller. Efter den här coronaperioden var tittarna uppenbarligen sugna på något upplivande, och då träffade Italien allra mest rätt. Man kan notera att nästan samtliga de bidrag i år som hade något djupare budskap eller bakgrund i botten, de som ville vara tänkvärda eller som framfördes av en artist som representerade någon viktig grupp eller sammanhang, de som talade om anti-hat och stå upp för er själva och sådana saker, de fick förhållandevis låga poäng av tittarna i år. Nederländerna, Sverige, Norge, Tyskland … och Malta fick inte så mycket som förväntat och inte heller Ryssland så mycket som de annars brukar kunna få. Mycket tyder helt enkelt på att Europa inte var suget på några ”statements” den här gången utan bara ville släppa loss, bara få lite underhållning efter allt elände. Vilket inte innebär att det inte kan vara välkommet med statements andra år, det kommer det säkert att bli också, men just i år blev det inte så.
För mig känns det därför nu i efterhand helt logiskt att Italien funkade så bra. Något mer förvånande är det att även jurygrupperna hade italienarna så pass högt upp (fjärde plats) att det räckte till totalvinst, då rocktongångar som bekant inte brukar gynnas av juryer, men vi ska väl inte utesluta att även de kan rösta på rock om de är på humör. Juryn hade kanske också i viss mån samma känsla som tittarna, att de ville ha musik för musikens egen skull den här gången, även om jurymedlemmarna allra mest lutade åt annan slags underhållning i form av smäktande ballad och fransk chanson.
Om den italienska vinnaren ”Zitti e buoni” kan jag säga att jag fortfarande inte är överdrivet imponerad av den som låt betraktad, men Måneskins framförande var så pass energiskt och bra att den ändå tog sig in på min personliga topp 10 till slut. Jag uppskattar också alltid per automatik när det går bra för rockgenren – eftersom jag ständigt hoppas på mer av den varan i tävlingen och gärna ser en spridningseffekt – så jag är fullt nöjd med Italiens vinst på så vis. Man kan för den delen också se resultatet som ett slags kompensation för alla de gånger då det briljanta musiklandet Italien haft strålande låtar i Eurovision och inte vunnit: ”Grande amore”, ”Gente di mare”, ”Occidentalis Karma” eller ”I treni di Tozeur”, för att nämna några.
Sedan kan det förvisso kännas tråkigt att segern inte togs hem av något annat land som blivit ännu gladare för den: det hade t.ex. varit roligt för Malta eller Island om de fått en första vinst, eller Frankrike som många gånger gjort sig förtjänt av en ny trofé, eller Schweiz som också fått vänta länge sedan sist. I Frankrikes och Schweiz fall var det ju också ett tillfälle som gick förlorat … som fransyskan Barbara Pravi sade i green room så var det glädjande att dessa två franskspråkiga bidrag ett tag låg etta och tvåa, men nu rann den där frankofona aspekten ut i sanden till slut ändå.
Dock tycker jag inte att man behöver hänga läpp över det, för även den italienska segraren var ju ett icke-engelskspråkigt bidrag, vilket på nytt visar att engelska ingalunda är ett måste i Eurovision. Faktum är ju nu att både ettan, tvåan och trean i finalen (och dessutom femman Ukraina) blev icke-engelskspråkiga – när hände egentligen det senast? Hmm … 1991 måste det ha varit
Och har någon tänkt på att samtliga toppbidrag var sådana som inte räknas som ”svenskbidrag” utan som gjorts av de respektive ländernas egna inhemska förmågor och i flera fall av artisterna själva? Det bäst placerade bidraget av de som svenskar stått bakom blev (om jag inte tar alldeles fel) Malta på plats 7. Det tycker jag för min del är i högsta grad uppmuntrande, att allt inte handlar om de där svenska låtskrivarna och internationella låtskrivarlägren ändå.
Lite mer om resultatet
Det blev som man hade kunnat misstänka, att Frankrike och Schweiz tog ut varandra på grund av att de var så pass lika. Visst fick de många poäng var för sig ändå, tillräckligt för att bli tvåa och trea, men det är nog ändå så att om Frankrike hade haft ett annat slags låt den här gången så hade Schweiz tagit fler poäng med sin franskspråkiga innerlighet (och vice versa) och hållit Italien ifrån sig och vunnit. Så det var lite taskig tajming för de här två i år.
Tog ut varandra gjorde kanske i någon mån även Italien och Finland, fast där var det förstås Italien som knep de flesta poängen. Dock inte mer än att det blev en ansenlig mängd över åt Finland också – som sagt, det var rock som publiken ville ha i år, och till och med juryerna gav Finland poäng på ett sätt som man annars inte är van vid att de gör. Finland nådde nu sin näst bästa placering någonsin, en sjätteplats, och det kan jag ju inte annat än glädja mig åt. Förhoppningsvis har nu Finland kommit in på rätt spår i Eurovision och med sin uttagning.
Ett annat grannland, Island, fick ju som bekant tillbringa hela Eurovision-veckan inspärrade på sitt hotell, men resultatmässigt kunde de knappast klaga, särskilt inte när de nådde sin fjärdeplats utan att uppträda live. (Vi kan dra slutsatsen att förinspelat eller inte nog knappast har någon betydelse, utan det har med låten att göra.)
Sämre gick det för till exempel San Marino, som nog själva hade bespetsat sig på att slå personligt rekord med råge men i slutändan inte slog det rekordet alls (22:a plats). Trots Flo Rida. Kanske chockerande för vissa att en ”riktig” artist kan bli utskåpad på det sättet, men för mig bevisar det bara att det inte finns några kvalitetsskillnader mellan Eurovision och resten av musikvärlden. Själva låten San Marino tävlade med var inget mästerverk och då hamnade den i skymundan, så var det bara.
Allra sämst …
Allra sämst gick det för sådana som Storbritannien, och för den delen även Spanien, Tyskland och värdnationen Nederländerna (samtliga med det gemensamt att de var direktkvalificerade, för övrigt) – och det var också det mest häpnadsväckande och för den delen pinsamma ögonblicket under tävlingen. Hur i hela friden kunde de alla fyra bli nollade av tittarna? Nog för att Storbritanniens artist verkade ta det med en gnutta humor, men jag för min del tycker att det känns som förnedrings-TV när publikens uppmärksamhet direkt riktas på att ett land får genant låga poäng. Att tävla i musik ska inte vara liktydigt med att skämma ut förlorarna – jag kan säga att om jag var artist skulle jag nog allt dra mig lite för att delta under sådana förhållanden, så det är något att ta på allvar. Jag hoppas att EBU ändrar på det där upplägget: antingen genom att de återgår till att läsa upp tittarpoängen i mängdordning istället för landordning (och i lite snabbare takt, för att undvika att skämma ut någon), eller ännu hellre att man återinför det gamla systemet som användes fram till 2015 och bakar ihop juryns och tittarnas poäng igen – för när det bara är resultattavla och ingen uppläsning av varje enskilt lands poäng så märks det inte på samma sätt när någon blir nollad. (Dessutom hade det med det gamla systemet blivit en ytterligt spännande omröstning i år, som inte hade avgjorts förrän i sista omgången; jag såg en tweet där någon hade räknat ut det.)
Helst av allt vill jag förstås att man tar bort juryn helt och hållet, men det har jag sagt innan.
Sedan är det en annan sak att Storbritannien får skylla sig själva när de nu fick sin andra nollpoängare genom historien (och faktiskt den första som något land över huvud taget får med nuvarande poängsystem). Storbritannien framstår mer och mer som Eurovisions oförbätterliga sorgebarn och kommer aldrig mer att få något bra resultat om de inte först lär sig respektera tävlingen. Tyvärr kommer de inte att respektera den så länge de inte får bra resultat i den, så det är en svår nöt att knäcka. Men ett grepp som jag för min del gärna skulle se att britterna testade, det är att göra som i Junior Eurovision och helt skippa konceptet Storbritannien för några år och istället låta de fyra landsdelarna turas om att representera BBC i Eurovision, under deras egna namn. Kanske rentav låta dem tävla om det. Ibland England, ibland Skottland, ibland Wales, ibland Nordirland … det skulle väl vara lite kul? Och kanske engagera britterna mer.
Tusses röstproblem
Nu har jag av någon anledning kommenterat Storbritannien väldigt mycket. Hur har vi det då med Sverige?
Ja, Sverige fick ju sitt sämsta resultat sedan Robin Stjernberg 2013, men med tanke på den imponerande rad vi ändå haft de tio senaste åren så tycker jag verkligen inte det är något att gräma sig över. Någon rasism vill jag heller inte läsa in i resultatet: enligt min uppfattning berodde motgången dels på att låten för många framstod som något för slätstruken och välpolerad i sammanhanget, dels på Tusses röstproblem. Det är här intressant att notera att Tusse i semifinalen (där han ju svajade en aning på rösten under sändningen) inte kom bättre än tionde plats i tittardelen av omröstningen, men lyftes upp en aning av juryn så att han blev sammanlagt sjua. I finalen däremot var det plötsligt tvärtom: där hade Tusse tittarna på sin sida mer än juryn, och det kan man misstänka berodde på att han sjöng utmärkt i sändning när tittarna hörde, men att det däremot lär ha gått sämre på genrepet kvällen innan när juryn satte poäng. Röstproblemen avgjorde mycket helt enkelt, det verkar faktiskt ha varit så.
Tittare och jury och semifinalerna
Det här för mig in på området tittare kontra jury, som jag ju alltid brukar kommentera. Juryns röster spretade väldigt mycket i finalen i år, det har vi redan märkt, men så fasligt anmärkningsvärda skillnader mellan deras poäng och tittarnas fanns det ändå inte riktigt. Särskilt inte i semifinalerna: när det gällde finalisterna därifrån så var skillnaderna mellan jury och tittare rätt små. Om det bara varit tittarröster hade Kroatien gått till final istället för Belgien från semi 1, och Danmark istället för Albanien från semi 2. Och om det bara varit juryröster så hade Kroatien och Rumänien gått till final istället för Azerbajdzjan och Norge från semi 1. Någon annan skillnad var det inte. (Ja, underligt nog så hade Kroatien alltså klarat en finalbiljett både med bara tittare och bara jury; det var när poängen kombinerades som landet halkade ner.)
Skillnader fanns det istället i röstningsmönstret mellan semifinalerna och finalen, kanske beroende på att det var betydligt fler som röstade i finalen så att resultatet blev ett annat. Sverige har jag redan nämnt. Finland blev etta hos tittarna i sin semi, i finalen sjönk de lite grann, sannolikt för att Italien plockade åt sig en hel del röster av dem. Intressant är också att Malta gick hem bland tittarna i semin men däremot hamnade mycket längre ner hos dem när det var dags för final, vad nu det kunde bero på. Även Portugal och Israel gjorde liknande djupdykningar.
Sedan dyker det upp en ytterst anmärkningsvärd iakttagelse när man tittar på semiresultaten, nämligen att Moldavien i semi 2 fick hela åtta tolvpoängare av tittarna, trots att det inte blev så mycket poäng utöver just dessa tolvor (och i finalen blev det sedan inte heller alls lika mycket). Detta ser faktiskt lite skumt ut och det har redan börjat viskas om ifall Moldavien kanske har ”gjort en Azerbajdzjan” och köpt sig röster. I så fall kan det ha gått ut över Danmark, som var närmast en finalbiljett bland de utslagna i den semin. Vi får se om det här kan utredas av EBU på något sätt.
Inför nästa år
Efter detta förlösande evenemang med publik och allt känns det nu som att Eurovision-cykeln har börjat rulla som den ska igen efter förra årets stopp, och allt är frid och fröjd. Förhoppningsvis har det inte blivit någon omfattande smittspridning efter experimentet med åskådare i Rotterdam … och om allt går som det ska blir det en fullt normal tävling igen nästa år i Italien.
Italiens delegation har redan tidigare år sagt att de, om och när de vinner, skulle kunna hålla ESC i Turin, vilket låter trevligt. Det är väl möjligt att fler städer vill ha ett ord med i laget, men var det än blir kommer väl Italien att ordna det hela på ett bra sätt får man hoppas. Förra gången Italien var arrangör gjorde man det inte bra (Rom 1991, ett minnesvärt år, det var verkligen ett enda kaos …) men det är ju andra tider nu.
Till nästa år hoppas jag att Sverige börjar ändra inställning, hur det nu ska gå till, och äntligen inser att det är bättre att vi väljer bidrag mer spontant och uppsluppet än att vi tänker så fördömt taktiskt hela tiden. Hur detta mentalitetsbyte ska gå till vet jag inte, men ett förslag kan ju vara att tona ner juryerna i Melodifestivalen. Jag har sagt det förr men det tål att upprepas, inte minst därför att det nu börjar bli mer uppenbart att den svenska modellen är uttjatad.
Sedan hoppas jag att vi nästa år får se lite länder komma tillbaka, och att inga ytterligare försvinner i något slags protest. Ett land som jag fruktar kommer att lämna Eurovision förr eller senare av motbjudande politiska skäl är Polen, men man ska väl inte gråta över utspilld polsk mjölk innan den verkligen är utspilld. På den ljusa sidan finns att Andorra verkar ha ställt dörren på glänt för att medverka igen.
Nu ser vi fram emot ESC i Italien nästa år!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar