Verkligen härligt med Eurovision igen! Det var nästan framför allt det som var känslan för min del när jag satt framför TV:n igår. Efter ett uppehåll på två år istället för ett, och allt dystert som hänt däremellan, var det en riktig lättnad när nu ett av de roligaste nöjena kom igång som ett mycket tydligt tecken på att det (kanske) nalkas ljusare tider igen. Att det fanns en entusiastisk publik på plats i Rotterdam bidrog kraftigt till detta – det var tydligen ”bara” drygt 3 000 åskådare, men de gjorde onekligen intryck av att vara betydligt fler.
Sedan fanns ju naturligtvis coronakänslan kvar på sätt och vis … nu när man har fått in den där paranoida smittspridningskänslan så var det ju inte utan att man som tittare tänkte vid vissa tillfällen ”det var värst vad tätt ihop publiken sitter”, ”står de inte lite för nära varandra nu?”, ”ska de verkligen köra utan munskydd?”, ”nu flyger väl virusångorna i luften när folk sjunger och skriker”, och så vidare. Eller när programledarna inledde med att säga något i stil med att ”vi ska ge er en tävling att minnas” – stopp där, säg inte så, utmana inte ödet, vi blir jinxade! 😊
Men i det stora hela var det en munter och uppmuntrande stämning av glad återkomst som gällde, det får jag allt säga.
Här gjorde också artisterna och bidragen sitt till, för jag uppfattade startfältet som starkt, med i regel utmärkta låtar och framföranden från de flesta. Man kan spekulera i om den numera tillåtna förinspelade bakgrundssången kan ha haft med detta att göra; det kan det förvisso, men inte så mycket ändå (för det hördes ju fortfarande i de ganska fåtaliga fall då sångarna sjöng något osäkert eller småfalskt). Jag tror snarare att artisterna fick sina nummer att sitta i kombination med att Nederländerna fått till en proffsig produktion. (Att tekniken sedan strulade för arrangörerna på så vis att det flera gånger tog extra lång tid att ställa i ordning på scen för nästa bidrag kan man väl ha överseende med – det improviserades lätt över av programledarskapet.)
En av de artister som kändes något mer osäker sångmässigt var Sveriges Tusse, jag tyckte mig höra att det lät en aning svajigt här och där när han sjöng, men det var ändå inget som störde markant och han gick programenligt till final som han skulle. Också detta var en lättnad, för med tanke på att så pass många av de andra länderna övertygade starkt började jag nästan fundera på om hans finalplats verkligen var så säker. Nu tog han den ändå, och då slapp jag sitta en hel natt på sociala medier och försöka lugna ner alla svenska tvärilskna dåliga förlorare. Istället kan man konstatera att det fortfarande inte finns någon omedelbar ”rasistfaktor” bland dem som röstar i Eurovision, och inte heller att politiken påverkar alltför mycket, då Israel klarade sig till final trots att många har synpunkter på vad som händer nere i den regionen just nu. Skönt att det är så.
Jag var på det hela taget väldigt nöjd med de tio som gick till final, och även detta gjorde det till en lyckad tisdagskväll. Mina personliga favoriter Litauen och Belgien klarade sig båda två, och särskilt i Belgiens fall var det väldigt kul, då jag inte hade vågat hoppas för mycket – men Hooverphonic hade en riktigt cool stil på scenen och deras låt är fortfarande lite läckert udda. En annan välförtjänt finalist var Ukraina, som höjde upp sin redan utmärkta låt ett rejält snäpp live: så till den grad att de kan bli riktigt farliga i finalen. Starka i framträdandet var även Azerbajdzjan, medan Cypern och Malta var något plattare men ändå stabila och inte alls några förvånande finalländer. Norge är jag glad att få med, Ryssland också bara för budskapet och den onekligen härliga showen. Och vad gäller Israel är jag fortfarande inte överdrivet imponerad av den låten, men Eden Alene gjorde en bra insats med sin otroligt höga ton och fick mig att sista minuten-ändra min tipsrad så att jag tog med Israel på bekostnad av Rumänien (där Roxen inte alls lät lika bra utan snarare utmattad av allt det sceniska runtom). Det gav mig 9 rätt, med Belgien som det enda felet, där hade jag ju tippat Kroatien istället.
Kroatien var alltså ett av de länder som missade, och det måste ha varit ganska snopet då de har legat hyfsat högt upp i tipsen. Hoppas bara inte det får landet att tappa sugen igen, eller de andra Balkanländerna för den delen; de har det tufft även i övrigt, då även Nordmakedonien och Slovenien fick kliva av (där var det emellertid mer väntat).
Och så blev Australien ett av de akterseglade länderna, för första gången. Personligen tror jag inte att ”live on tape”-aspekten hade så mycket med det att göra, för jag tyckte inte det märktes mycket i TV-rutan att Montaigne inte fanns på plats live, utan övergången till och från deras förinspelning gick smidigt – även detta hade den nederländska produktionen klarat bra. Istället var det helt enkelt bara själva låten som inte var tillräckligt stark den här gången. Besvikelsen är väl förstås stor i Australien, men statistikbitaren tar naturligtvis tillfället i akt att påpeka att det nu bara finns ett land kvar som aldrig har misslyckats i en ESC-semifinal, och det är Ukraina. Hur de ska kunna missa finalen någon gång har jag i nuläget svårt att föreställa mig … det är dock inte för att det skulle vara omöjligt utan för att de har något slags formel som gör att de helt enkelt bara skickar starka bidrag år efter år. Om man undantar 2010 har även Sverige en sådan typisk formel, men flera varningsflaggor har börjat hissas för att den håller på att bli utdaterad – det får vi väl ta oss en funderare på så småningom, när vi har facit för Tusse.
Apropå det: det sista jag ska säga för den här gången är att jag verkligen inte begriper hur så många i Sverige kan tycka att standarden på bidragen i Melodifestivalen är bättre än i Eurovision. För mig är det alldeles uppenbart tvärtom: i Eurovision finns bland de tävlande länderna en påhittighet, kreativitet och lust att ta ut svängarna som ofta saknas fullständigt i Melodifestivalen (även om den låt vi har i år är klart godkänd). Den ultimata avvägningen mellan att ha bra låtar och att fixa en uppseendeväckande show. Modigt och uppsluppet istället för alltför rakt professionellt. Svenskarna kanske föredrar den tillrättalagda och perfekta kvaliteten stöpt i samma ständiga form, men jag vet då sannerligen vilket jag uppskattar mest. Tisdagskvällen gjorde det mer tydligt än på länge.
Nu väntar semifinal 2, som är sämre än nummer 1, men efter den här inledningen finns det kanske hopp om att även det startfältet kan få ett rejält lyft i sändning.
Jag har talat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar