Andra semifinalen är över, och känslan vid TV:n var fortfarande i viss mån densamma: känslan av angenäm återkomst. 😊 Sedan börjar i och för sig också en påtaglig nervositet göra sig påmind. Island med en covid-19-smittad gruppmedlem blev tvungna att hålla sig i karantän på sitt hotell och tävla med repetitionsklipp, den regerande vinnaren Duncan Laurence har också blivit smittad, och nu är det inte utan att jag biter på naglarna och nästan önskar att det ska bli final så fort som möjligt så delegationerna kan få åka hem innan det hinner bli ännu värre. När som helst kan det komma nyheter i Twitter-flödet om någon annan som testat positivt … vilket land, eller vilka länder, måste försättas i karantän nu under fredagen och på lördagen? Blir det en hel drös av dem som plötsligt måste tävla förinspelat? Förutom det tråkiga med hälsorisk, sjukdom och smittfara i sig (som alltid är underförstått när jag kommenterar detta område) så hänger själva tävlandet på en skör tråd, känns det delvis som.
Men visst, tidvis igår under semi 2 kunde man väl släppa det där och istället njuta av showen. Island tog ju tydligen inte heller någon direkt skada av att inte kunna tävla på plats, då deras förinspelade klipp var så pass bra att det dög fullt ut som ersättning och de gick till final med det. Till skillnad från Australien i tisdags. Den antingen gynnsamma eller ogynnsamma effekten av att tävla förinspelat lär nog bli föremål för viss diskussion och spekulation när slutresultatet kommit, var så säker.
Precis som i Australiens fall märktes det inte mycket i TV-rutan att Island inte var på plats live, och det var väl delvis för att det var samma tillfredsställande produktion som tisdags. Och även om jag personligen tycker att det var svagare låtar nu än första gången, så blev det som jag misstänkte, att de faktiskt fick ett lyft genom den lyckade arenakänslan och stämningen. Dock var det väl kanske några av artisterna som ändå kändes bleka. Den stora kalkonen för kvällen var Lettland, som egentligen har en intressant låt, men sången lät markant falsk på så många ställen att jag undrar om det inte var problem med medhörningen som spökade. Inte heller Georgiens artist fick till det riktigt, och det tyckte jag var synd då jag ju gillar detta rara lilla stycke, men jag tror inte att det hade klarat sig till final ens om sången varit klockren.
Rent teoretiskt (åtminstone att döma av de betyg jag gett tidigare) var ju Österrike det land jag tyckte bäst om i torsdagens startfält, men jag märkte att det inte gjorde mig så mycket att de åkte ut; Österrike drunknade på något sätt i andra länder som man kände att man ville engagera sig mer i. För mig var det framför allt den nordiska känslan som dök upp. Island ville jag verkligen ha till final, av ren sympati om inte annat, och Finland hejade jag också kraftigt på för att det var Finland och för att det var (ett slags) hårdrock. Stor lättnad när den blåvita flaggan dök upp som tionde och sista land. Sedan var det synd att Danmark fick kliva av, då de egentligen borde ha premierats för sitt språkbyte och sin glada nostalgi, men ärligt talat gillade jag Danmark mest i egenskap av glädjepiller och inte för själva låtens skull – jag föredrar helt klart Finland i final. Danskarna är säkerligen besvikna nu, men jag hoppas att de inser att felet inte var att de prövade något nytt eller att de bytte till det egna språket: det var nog bara att själva stilen var en sådan som alltför få i det nutida Europa kan relatera till. Det är bara till att ta nya tag nästa år för Danmark.
Framgång med inhemskt språk fick nu istället Albanien, Schweiz – ingen tvekan om den saken, visst sjunger han bra den där Gjohn’s Tears – samt Serbien, som slog på värsta energiknappen och plötsligt kändes som en ganska självklar finalist efter det (låt vara att jag fortfarande inte har detta nummer som någon personlig favorit). Grekland kändes självskrivna med häftiga osynliga dansare i kombination med en smittande discolåt. Moldavien och Portugal var däremot lite av överraskningar för mig (dock inte helt, jag hade dem som dark horses) och var de två som orsakade att jag ”bara” fick 8 rätt på mitt tips.
Men att San Marino skulle klara sig blev naturligt med all uppmärksamhet de fick tack vare Flo Rida. Jag ska inte gå i fällan att haussa upp detta och uttrycka hur fullständigt fantastiskt det är att han som är en riktig artist deltar i ESC bland alla lallande Eurovisionbubblefånar 😉 … men positivt i någon form är det säkert att han är med på det hela. Sedan, som någon kommenterade, tvivlar jag på att Flo Rida ens visste för ett par veckor sedan vad San Marino är för något, men det känns befriande att han ändå ställer upp och vidgar sina vyer och dessutom som tävlande (och uppenbarligen utan att begära hiskligt mycket pengar för det, som Madonna för sin mellanakt 2019).
I övrigt om denna semifinal är en spontan reflektion att det känns lite tråkigt att de länder som inte själva tävlar inte får rösta. Jag förstår inte riktigt varför inte EBU kan ändra på den saken … det borde väl bara vara fördelar med att alla länder får rösta vid samtliga tillfällen? Tittarsiffrorna skulle säkerligen öka, och om det finns taktikröstning på något sätt, alltså att folk röstar för att få med enbart lämpliga finalmotståndare till sina egna länder, så borde den risken snarare vara större i de semifinaler där de själva är med. Nej, alla länder borde sända och rösta i samtliga tre tävlingar, det tycker jag allt. (Så jobbigt kan det inte vara för t.ex. BBC eller RAI att avsätta tid i TV-tablån både på en tisdag och en torsdag.)
Avslutningsvis så är jag rätt nöjd med de svenska kommentatorerna i år. Edward af Sillén får mig onekligen att skratta till vid många tillfällen, det är inget nytt, och även om Christer Björkman är lite torrare och inte alltid bollar tillbaka Edwards skämt helt naturligt, så finns det väl knappast någon mer lämplig ”bisittande expertkommentator” än han. Jag tycker de båda herrarna fungerar fint i kombination som lotsar i Eurovision-världen.
Det var nog allt om semi 2 – nu har jag redan börjat fila på formuleringarna till min ”inför”-text som kommer på lördag förmiddag eller något sådant. (Bråda dagar nu …) Där ska jag ge mig på den omöjliga uppgiften att tippa en slutlig vinnare.
Jag har talat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar