För i år verkar alla hålla med om att det är helt osannolikt öppet. Tittar man på finalens bidrag så känns det som att nästan hälften av dem kan vinna: alltså inte bara att man teoretiskt skulle kunna tänka sig det, utan att de är favoriter. Allihop på en gång.
Jag kan ta och räkna upp dem. Frankrike, Malta, Schweiz, Italien, Ukraina, Island, San Marino, Cypern, Litauen, Bulgarien – alla dessa är fullt rimliga vinnare i de flestas ögon. Och då finns det säkert en del till också som andra tyckare och tippare skulle vilja räkna in i leken. Till exempel Sverige (vi måste ju räknas till favoriterna tycker vi, annars är det fiasko), eller varför inte Finland, eller Norge eller Grekland eller Ryssland eller …
Ja, man får gå väldigt långt tillbaka för att hitta ett lika svårbedömt år. 1980 har jag hört att det var klurigt, men då var jag bara två år, så det ska jag kanske lämna därhän. 😊 2011 hade förvisso många tänkbara vinnare också, det var ett roligt år. 2003 var det ovisst på så vis att det var en väldigt jämn omröstning, det är senaste gången det var det. Nästan synd att röstningssystemet är annorlunda nu och uppdelat i först jury och sedan tittare, för i det läget som är nu skulle nog det gamla kunna användas och det skulle ändå bli strid in i sista omgången.
Ja ja, nu ska jag kanske koncentrera mig på den intressanta frågan. Hur kommer det att sluta på lördag kväll? Ska det bli franskspråkiga smäktande känslor i form av Frankrike eller Schweiz? Eller kan Italien gå hela vägen trots att de har ett rockbidrag som inte borde gillas av juryn? Kommer San Marino tack vare Flo Rida att väcka så stor uppmärksamhet att de tar hem alltihop? Eller blir det istället Maltas Destiny som blir först med att vinna både Junior ESC och stora ESC? Kan Island från sin karantän utföra bedriften att vinna Eurovision utan att vara med? (Det vore allt bra egendomligt men är långt ifrån omöjligt.)
Jag ska försöka mig på det omöjliga: att i likhet med sportexperterna på tidningarnas oddssidor ge ett tipsförslag.
(Bild från svenskaspel.se.)
För att avgöra skulle jag kunna titta närmare på hur oddsen ser ut, hur det gick i fansens förhandsomröstningar, hur bidragen ligger till i antal Spotify- och Youtube-strömningar med mera, men jag tycker ärligt talat att dessa siffror inte säger speciellt mycket och väljer därför att först ta en titt på en annan indikator, nämligen startordningen. (Här ser ni hur den ser ut i årets final.)
Startordningen är intressant därför att de som bestämmer den rimligen tar hänsyn till hur det gick för bidragen i semifinalerna. Det blir då följaktligen en viss fingervisning om detta för oss som inte känner till det resultatet ännu, och det säger i sin tur något om hur det kan tänkas gå i finalen.
Nu är förstås problemet att startordningen i år inte har satts av Christer Björkman. Hade han varit hjärnan bakom så hade jag utan vidare kunnat utesluta två bidrag som vinnare, nämligen Cypern och San Marino, då det är de som i finalen får gå ut allra först respektive allra sist. Stora favoriter sätter han inte på de positionerna, det har han till och med själv sagt.
Å andra sidan är det fullt möjligt att producenterna på nederländsk TV kanske tänker på ett liknande sätt som Björkman. I Cyperns fall tror jag faktiskt att de har det: det gick nog bra för ”El Diablo” i semi 1, men inte så bra att bidraget kan förväntas vinna, därför blev det ett lämpligt öppningsnummer av det istället. San Marino är jag mer osäker på, det är möjligt att arrangörerna faktiskt ville avsluta finalen med en rökare till vinstkandidat.
Man kan sedan observera andra intressanta detaljer i startordningen. Malta till exempel har fått en mycket gynnsam position: visserligen ganska tidigt, startnummer 6, men efter en rad med fyra bidrag som samtliga känns mindre heta. Det luktar som att startordningsmakarna velat lägga in Malta på den platsen som ett slags favorit-explosion som signalerar att nu kommer det igång på allvar. Betyder det att Malta var bland de allra bästa i sin semi?
Gynnade verkar även Italien ha blivit, då de sjunger som tredje från slutet och har fått en fördel gentemot sina rockkollegor i Finland: båda placerades i den andra halvan, men Finland fick ett långt tidigare startnummer där. Jag tror nog att det kan ha gått rätt bra för Finland i semin, för annars hade de inte ropats upp som tionde och sista finalist – den finalisten måste ju alltid vara en som kommer att bemötas med ett visst jubel från åskådarna – men så bra gick det nog inte att de förväntas vinna rockkampen mot Italien, det skvallrar startordningen om. Och därför får man nog fortsatt räkna med Italien som favorit.
När det gäller det där med ”den sista finalisten som ropas upp” så var det ju Ukraina som hade den rollen i semifinal 1. Jag misstänker därför mycket starkt att Ukraina hade ett väldigt bra resultat där, och de känns som en farlig utmanare. Litauen, å sin sida (som fortfarande är min egen favorit), har nu placerats precis före Ukraina och riskerar där att få en desto mer undanskymd roll … jag börjar tro att Litauen kanske inte gjorde så mycket väsen av sig i semin och inte är att räkna med i finalen heller.
Schweiz har fått en fördelaktig startposition där de sticker ut ordentligt, Island och Frankrike likaså. Dessutom kan man notera att Sverige med Tusse har fått en varm och öm behandling av arrangörerna: näst sist startar vi. Är det för att det faktiskt gick riktigt bra för Sverige i semin, eller är tanken snarare att vi ska utgöra kontrast till San Marino som sedan avslutar?
Ja, så där kan man hålla på, och nu överlåter jag till läsaren att själv ta sig en titt på startordningen (som sagt, här är den) och fundera vidare: förhoppningsvis har jag fått tankarna att börja rulla hos er! De slutsatser jag själv har dragit är att jag inte längre tror på Cypern och Litauen, men att jag räknar med länder som Malta, Ukraina och Italien.
Jag går vidare och tar mig en funderare på en annan aspekt, nämligen vad bidragen har för uttryck, hur de låter och vad de har för förutsättningar att samla röster.
Det finns ju rätt många ”kvinnliga upptempolåtar” i år, det är något att tänka på: här är San Marino, Malta, Cypern, Azerbajdzjan, Moldavien och Serbien mest framträdande. Att det är fullt möjligt att flera av dem samtidigt kan samla gott om poäng har vi förstås sett i de båda semifinalerna, men i finalen är kanske risken mer påtaglig att de i viss mån tar ut varandra, åtminstone så pass att det blir ogenomförbart för någon av dem att ta steget tillräckligt högt och verkligen vinna. Jag tror faktiskt att det blir så. Malta är väl kanske det land som har bäst förutsättningar, men jag tror inte de kan höja sig tillräckligt högt över mängden de heller.
Ta ut varandra kan även Schweiz och Frankrike tänkas göra, då de båda har lugna låtar på franska. Visserligen med en manlig respektive kvinnlig artist och inte helt samma uttryck, men risken finns ändå (för dem). Dock kan det tänkas att någon av dem tar de flesta av poängen och den andra färre än väntat, och då säger mig min intuition att det blir Schweiz som gynnas.
Men kanske borde man här framför allt grunna på om det finns andra bidrag, som har helt egna uttryck som ingen annan har, och som då kan kliva fram när de andra tar ut varandra. Jag har förut tänkt att Litauen skulle kunna få en sådan funktion, men jag är som sagt inte så övertygad om Litauens chanser längre, och då blir det andra säregna bidrag som kliver fram. Island är helt sina egna. Bulgarien också. Italien också ifall de knäcker Finland i ”rock-kampen” (och mycket talar för det). Och tillika Ukraina … se där, där har vi Ukraina igen. De börjar kännas relevanta för mig på allvar nu.
Hur är det då med det där med tittare kontra jury? Det får jag kanske också säga något om.
Och det vi vet om tittarna är att dem kan man aldrig förutsäga, för där är det helt och hållet en fråga om vad Europa är på humör för just detta år – det varierar, och det går helt enkelt inte att veta förrän röstningssiffrorna kommer. Vilket är helt strålande i mina ögon och en av tjusningarna med Eurovision. Det enda jag kan säga säkert är att humöret i fråga bland tittarna brukar skifta en hel del, vilket talar emot att ett uttryck som vunnit ganska nyligen skulle kunna få lika många tittarröster på nytt. Det gör att länder som Malta och Ryssland (som upprepar Israel 2018), Frankrike (som upprepar Portugal 2017) eller Schweiz och Bulgarien (som åtminstone delvis upprepar Nederländerna 2019) kanske inte ska hållas för högt ändå.
Juryerna för sin del har en tendens att ogilla rock, vilket är en stark nackdel för Italien. De föredrar städade och ordnade bidrag, något som ju Sverige haft stor glädje av genom åren, kanske också nu? Men juryer brukar också gilla musik som är lite svår, och finkänslig och vackert gjord. Schweiz och Frankrike borde ligga bra till hos juryn, däremot kanske de inte gillar Island lika mycket. Ukraina däremot borde de gilla …
Jag tror bestämt att det börjar luta åt ett visst håll i mitt tips. Min slutsats blir att jag tror att Ukraina sticker upp nosen och vinner. Överraskande för vissa kanske, men i det läge som råder så är fältet verkligen fullständigt fritt för just överraskningar och oväntade vändningar.
Ukraina har en låt och en stil som inte är välbekant eller lättsmält för alla, allra minst i Sverige (från vårt håll tror jag inte det blir så många poäng till dem), men i en tävlingsupplaga där det kommer att spreta oerhört kan det löna sig att komma med ett bidrag som i vissa delar av Europa slår an välkända folkmusiksträngar och i andra delar framstår som exotiskt, häftigt och spännande. Lite av en gemensam nämnare, fast på olika sätt. Att sedan Ukraina hör till de länder som har en fascinerande och snudd på konstnärlig scenshow gör inte saken sämre.
Efter Ukraina kommer Schweiz, och sedan Malta och kanske Island. Sverige hamnar en bit längre ner den här gången. Det är min högst blygsamma förutsägelse (och om hela det här resonemanget visar sig helt galet tycker jag inte jag behöver skämmas, för i år är det svårt för alla).
Ja, det här är ett riktigt roligt detektivarbete, det märker man ju. Även om jag nu måste sluta strax, så får jag verkligen säga att det är ytterst stimulerande när det blir sådana här oförutsägbara förhållanden. Bara att det bland mina uppräknade favoriter finns så pass många länder som inte vunnit förr, eller inte på väldigt länge, och flera stycken småländer och önationer som annars sällan gör något väsen av sig … det skulle vara roligt som omväxling om någon av dem kunde ta hem det.
Men som sagt, Ukraina vinner nog. Jag kan väl inte säga att jag blir alldeles jätteglad om så blir fallet, för det var ju inte överdrivet länge sedan de vann sist (och det brukar bli så kaotiskt varje gång de ska arrangera), men rent musikaliskt har jag helt klart Ukraina bland mina bästa i år så jag blir nog allt fullt nöjd i det avseendet.
Dessutom känns det som en fullt genomförd och slutförd Eurovision-tävling är en seger bara det, med allt virushot och sådant som hänger där hela tiden. (Risken för sceninvasioner och attentat verkar ingen tänka på längre nu i skuggan av corona, så man får ju verkligen hoppas att det inte blir något sådant istället som plötsligt dyker upp och förstör.)
Nej, nu ska jag kanske inte bli för pessimistisk. Jag ser istället fram emot en riktigt spännande och oförutsägbar Eurovision-final på lördag kväll! Startfältet känns i det stora hela bra och intressant, med en hel del variation trots den stora andelen svenskbidrag. De tre länder jag själv tycker bäst om är fortfarande Litauen, Belgien och Nederländerna, med reservation för ändringar. Det är upplagt för fest och dramatik. Väl mött vid TV:n.
Jag har talat.
Om ni vill läsa mina omdömen om varje enskilt bidrag igen (och om de länder som åkte ut) så är det bara att klicka här:
Mina omdömen om semifinal 1
Mina omdömen om semifinal 2
Mina omdömen om de direktkvalificerade
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar