De sex direktkvalificerade i ESC 2021: omdömen

Nu har det blivit dags för mig att avrunda bidragsgenomgången 2021 med att säga något om ”Big 5 + värdlandet” och deras bidrag. Ett moment som man inte ska hoppa över, för i år återfinns en av årets största favoriter i den gruppen, plus ytterligare ett land som har seglat upp och blivit mer och mer favorittippat det också – plus att jag blivit något överraskad av hur mycket jag själv faktiskt gillar ytterligare ett land av de direktkvalificerade (låt vara att det inte alls har nämnts i några spekulationer, så det är väl enbart min egen villfarelse).
Sedan återstår i och för sig ett land som mest bara tramsar till det, och två som sin vana trogna kommer med något fullkomligt menlöst. Men sammantaget utgör de fem stora och årets värdland Nederländerna en skiftande liten skara.
Så här tycker och tror jag om dem och deras utsikter:

STORBRITANNIEN – ”Embers”, James Newman.
Ja, vi har sagt det förr (varje år för att vara exakt), men här kommer det igen: Storbritannien, snälla Storbritannien, varför gör ni så här när ni kan så mycket bättre? Det här är helt enkelt bara menlöst: ett försök till halvmodern soulpop med en hel del brass och en gospelkör, med en sångare som försöker låta raspigt inlevelsefull och gör sitt bästa för att ignorera att 99 % av Storbritanniens befolkning inte vet vem han är och inte bryr sig ett skvatt om hur det går för honom i den där låtsastävlingen. Ack så platt det faller.
Mitt personliga betyg: 2/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.

SPANIEN – ”Voy a quedarme”, Blas Cantó.
Vid sidan av Storbritannien är nog Spanien det Eurovision-land som behöver fundera mest på vad de vill med sin medverkan – det är nästan alltid något jolmigt som kommer från dem (ett av de få undantagen är den genialt nippriga ”Baila el chiki-chiki” 2008). Här är det en romantisk ballad som inte kommer igång alls utan bara känns hopslängd för ändamålet när spansk TV i sista stund kom på att ”javisstja, vi kanske skulle ordna nåt till Eurovision också”. Inte ens sångarens uppvisning i falsett i den sista refrängen kan rädda situationen.
Mitt personliga betyg: 2/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.

TYSKLAND – ”I Don’t Feel Hate”, Jendrik.
Vissa år har ju Tyskland dragit humorkortet i ESC, och det gör de i år också. Det här låter nästan som Galenskaparna & After Shave skulle kunna göra om de var tyskar, med Anders Erikssons banjo och ett inslag av stepp … och så dyker det upp diverse andra humorklyschor också: en ventiltrumpet à la Djungelboken, lite vissling, och Jendrik själv som leker DJ/presentatör på tyska mot slutet. Till detta knasnummer sjunger han en text som nog faktiskt är tänkt som mer seriös – ja, titeln ”I Don’t Feel Hate” säger tydligt vad det handlar om. Ett glädjepiller är det, jag blir mer road än förlägen om man säger så, men det kommer inte att ha med toppstriden att göra.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.

ITALIEN – ”Zitti e buoni”, Måneskin.
Hårdrock är det inte riktigt, men rock i alla fall, när Italien skickar ett rätt så tufft band (namnet Måneskin kommer mycket riktigt av det danska ordet för månsken – en av medlemmarna har danskt påbrå) som något oväntat vann deras Sanremo-festival. Italienska låter egentligen alltid snyggt när man sjunger på det oavsett genre, och det är klart jag alltid uppskattar när det blir rivigare tongångar – det blir ett plus bara för effektens skull – men just den här låten är inte något jag kommer ihåg länge efteråt. Ganska rak rock med enkla riff som sångaren snabbt rabblar upp texten över. Flera tror att bidraget har vinstchans men jag är allt bra tveksam till det, även om placeringen kanske kan bli hög.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Ja.

FRANKRIKE – ”Voilà”, Barbara Pravi.
Smakfullt var ordet när Frankrike i år kommer med en finkänslig och elegant liten sak, vars stil går tillbaka till landets ädla gamla chanson-tradition med Edith Piaf i spetsen – sångerskan här påminner en hel del om henne. Ja, här snackar vi culture française, och det är så pass innerligt att Frankrike för närvarande syns bland de översta på vadslagningslistorna. På samma sätt som med Schweiz har jag dock mina tvivel på om franskspråkig musik i valstakt går hem i Europas alla hörn, i synnerhet som det verkar osannolikt att något så här gammaldags skulle kunna vinna igen så kort tid efter Salvador Sobral.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Ja.

NEDERLÄNDERNA – ”Birth of a New Age”, Jeangu Macrooy.
Sist av alla kommenterar jag årets värdland Nederländerna, som överraskar positivt med att visa upp en del av sin inhemska kultur som man inte så ofta hör talas om – nämligen den stora folkgrupp i landet som har sitt ursprung i den f.d. nederländska kolonin Surinam i Sydamerika. Jeangu Macrooy hör till dem, och han sjunger sin refräng på Surinams kreolspråk sranan tongo, medan låten musikaliskt klingar läckert karibiskt-afrikanskt (Surinams invånare är till stor del ättlingar till slavar, därav det afrikanska). Intressant alltihop, och inte blir det sämre av att ”Birth of a New Age” faktiskt också är en snygg, välgjord och upplivande låt – i sångstämmorna inte helt olik Sveriges bidrag, fast mindre regelbunden. Enda nackdelen är att det känns som den inte riktigt kommer igång på allvar förrän den är slut, varför den nog inte lär hävda sig i tävlingen heller, men jag blir ändå anmärkningsvärt tjusad av den. (Och nej, jag blir inte avskräckt av det där med ”new age” … det var väl mest på 1980- och 90-talet som kristna förfasade sig över den termen?)
Mitt personliga betyg: 9/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.

Ja, det här var allt. Om 2021 års bidragsutbud som helhet kan jag sedan säga att det väl håller ungefär samma klass som föregående år som aldrig blev av, och det är ju inte så konstigt heller då det är så många av det årets tilltänkta artister som dyker upp nu istället.
Förr om åren har jag ibland brukat kommentera hur många ”svenskbidrag” det är och hur många länder som sjunger på sina egna språk och så, men vad gäller språken så är det nog ungefär lika stor andel som vanligt (ca 20 % som sjunger helt eller delvis på eget språk), och det där med svenskbidragen orkar jag faktiskt inte ens hålla reda på längre, man tappar bara räkningen när man försöker kolla upp det. Många är det i alla fall (och det är nästan vanligare att svenska Sacha Jean-Baptiste har koreograferat ett lands nummer än att hon inte har det) och så länge det åtminstone är en artist från aktuellt land får man kanske vara nöjd, börjar det kännas som. Man kan också alltid hoppas att det blir annorlunda nästa år, för i år valde ju väldigt många länder bidrag internt och då låg det också närmare till hands att låtarna plockades in från de där ”internationella teamen” – men om det blir fler riktiga uttagningstävlingar nästa år igen är det möjligt att inhemska förmågor kommer fram i högre grad igen då.
Ja, nu ska vi ju först se hur det går i år. Väl mött vid TV:n!
Jag har talat.

Mina omdömen om semifinal 1
Mina omdömen om semifinal 2