Eurovision

Eurovision

lördag 4 februari 2017

Spontana reflektioner efter deltävling 1 2017

* Just när jag satt där i fåtöljen och konstaterade att det efter sex låtar fortfarande i det stora hela inte kändes som mycket mer än ”radiovänlig mellanmjölk”, och tyckte att det blir ju tjatigt att hålla på och klaga över detta hela tiden, så kom plötsligt en viss Nano in och överraskade med en riktigt snygg låt som helt klart bröt det där mönstret. Även om ”hold on”-refrängen löper risk att bli tjatig i längden så måste jag säga att jag diggade den där pampiga gospelkören, och vad bra han själv sjöng sen. Mycket välförtjänt finalist, som kan ha goda chanser på Friends Arena också.

* Den andra finalisten Ace Wilder var också fullt godkänd i mitt tycke, det var kvällens näst bästa bidrag. Ace gillade jag ju även förra året, och hon fortsätter i samma hjulspår och hade en stark refräng nu.

* I övrigt var det alltså som sagt lite mellanmjölk. Fast kanske inte helt ändå. Man kan ju inte riktigt påstå att det lät på samma sätt hela tiden … Men i synnerhet Dinah Nah och Boris René kändes slätstrukna. Jag hade egentligen föredragit om Adrijana med sitt kvinnliga hiphopstuk tagit en Andra chansen-plats istället.

* Efter att jag läst massor av förhandskommentarer som alla gått ut på ungefär samma sak, nämligen att ”det är trevligt att Charlotte Perrelli gör något eget och personligt som hon vill säga något med, men ack vilken tråkig och dålig låt det är …”, så var jag beredd på en smärre katastrof när det var hennes tur. Nu var det faktiskt ändå inte så pinsamt som jag befarade, men att hon kom sist kom ändå inte som någon överraskning. Skulle dock inte tro att det gör henne så mycket, hon har sagt det där hon ville säga.

* ”De där med bilen” (vad de nu hette egentligen) var kvällens främsta vattendelare här i mitt hem och äktenskap. Min hustru tyckte att de var bra och roliga och gladdes åt att de gick till Andra Chansen. Själv tyckte jag mest bara trams. :) Som Samir & Viktor eller Sean Banan, fast utan en riktig låt.

* Programledarna var väl okej, fast ibland kändes de inte riktigt samspelta – det kanske rättar till sig senare.

* Pausnumret med Hasse tillsammans med Mustasch, framförande ”Änglahund” i hellhound-version, var däremot en riktig höjdare! Hoppas att min granne och kompis (som annars med glimten i ögat brukar kalla Melodifestivalen och Eurovision Song Contest för ”hemskheten”) råkade vara på plats vid TV:n just då så att han fick se det numret. Det enda tråkiga är att Mustasch fortfarande inte varit med i MF som riktiga deltagare, utan bara som pausnummer och så då när Ralf Gyllenhammar ställde upp solo häromåret. Men detta var bättre än inget, och roligt var det.

* I år kan jag inte tippa eller rösta i appen, av den enkla anledningen att årets version av den kräver iOS 8. Jag som fortfarande har en gammal iPhone 4 med iOS 7 är alltså exkluderad från att använda hjärtat. Det kändes dock inte som det gjorde så mycket nu i kväll. Barnen som har modernare mobiler kunde rösta desto mer.

* Sammantaget: kul att det hela nu är igång! Nästa vecka kommer jag dock inte att kunna se programmet i realtid, eftersom jag har råkat dubbelboka mig och ska gå på Operan tidigare samma kväll så att jag inte hinner hem. Så det får bli att kika på SVT Play i efterhand. Det kommer nog att göra mig gott, att avstå från en MF-deltävling och utmana min egen inrutade tillvaro. :)

Jag har talat.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar