* Var det någon mer än jag som tyckte att det var ovanligt mycket glädje i sändningen igår? Som om att känslan av fest och gemenskap mellan Europas länder var ovanligt tydlig på något sätt. Det var så man till och med kunde ha överseende med de tramsiga green room-intervjuerna … bara för att det rådde allmän lycka i arenan. Ja, jag vet inte, men de flesta av de bidrag som gick vidare hade ju också stor glädje över sig – och för min del var det även glädje att få med just dem till final.
* Ja, jag var mycket nöjd med vilka som blev finalister, och även med vilka som inte blev det, ärligt talat. Rumänien var det enda land jag saknade att få med (jag gillade såväl låt som show, med alla maskerade skyltdockor), men det gjorde inte så mycket när andra på min önskelista tog sig in istället: både Ungern, Moldavien, Nederländerna, Danmark och Slovenien. Finalen hade känts tom utan ungersk hårdrock, ”tulpancountryn” är också en välkommen bonus, och Moldaviens show var faktiskt helt underbart kitschig. Vad mig anbelangar får moldaverna gärna vinna alltihop. Och Danmark är bra även om låten inte övertygar riktigt lika mycket live som i studioversion.
* Att Ryssland sedan fick stanna i semin var också till min belåtenhet – man ska förvisso inte glädjas åt andras olycka, men det hade känts riktigt surt om Ryssland med ett så otroligt mediokert bidrag hade tagit sig till final på någon annans bekostnad. Nu fick vi istället klart för oss att inte ens Ryssland är odödliga och att det finns rättvisa i Eurovision också. Jag tror väl inte heller att ryssarna ens själva är särskilt förvånade, för det kändes nästan som de ville missa finalen med flit i år. Att de nu internt kommer att framställa Västeuropa som intolerant mot funktionshindrade får man väl leva med.
* Ett annat glädjeämne igår var Slovenien. Fortfarande ligger inte ”Hvala, ne!” bland de allra översta på min rankinglista, men jag gillar ändå det där att Slovenien gör något modernt på sitt eget språk och kommer med ett egenartat uttryck. Det blev också något av en aha-upplevelse för mig när jag jämförde Slovenien med Polen: de båda bidragen är delvis likartade, men medan Slovenien hade något eget och lockande på sitt eget språk, hade Polen en betydligt mer ”generisk” uppvisning med inlånad svensk sångare som dessutom till skillnad från slovenska Lea Sirk inte sjöng speciellt bra. Jag ändrade till och med mitt tips med hänsyn till detta och bytte ut Polen mot Slovenien bland mina finalister, och jag är uppriktigt glad att det faktiskt blev så också, trots att Polen borde ha haft en fördel med alla diasporaröster de brukar få.
* Apropå diaspora så är 2018 ett år då sådant röstande verkligen inte har gjort sig påmint alls. Varken Polen eller Ryssland hade någon hjälp i den vägen i år, och det hade inte heller Grekland och Armenien i semi 1, som bekant. Det känns befriande att allting inte alltid behöver handla om vad man har för kompisar.
Och det där med att ”tänka i halvor” kan vi definitivt skippa. Sex bidrag till final från halva 1.
* Mitt tips här på bloggen slog som synes inte in så väl: bara 7 rätt. Privat blev det däremot 9, eftersom jag under sändningen som sagt korrekt bytte ut Polen mot Slovenien och dessutom Lettland mot Nederländerna. (Och Ryssland mot Rumänien, men där gjorde det ju ingen skillnad.) Även om det var rätt mycket önsketänkande från min sida i det tipset så slog det önsketänkandet in till stor del.
Det enda som riktigt förvånade mig var att Serbien också kom med till final – precis som Albanien också var ett utropstecken i semi 1 – men jag misstycker inte, för det var ju ytterligare ett bidrag på eget språk. I den här semin fanns ingen tendens till motgångar för de bidragen.
* Sverige då? Ja, jag blev naturligtvis glad även åt Benjamins avancemang, men det var egentligen bara för att det var Sverige. I övrigt säger vårt bidrag mig inte mycket. Jag stör mig tvärtom på att det nu tycks ganska uppenbart att Benjamin nästan inte alls sjunger själv i refrängen – det är körsångarna som gör det, och på studioinspelningen är det lead dub och sådana grejer givetvis. Finalplats var trevligt, men svensk vinst hyser jag verkligen ingen önskan om.
Inte norsk heller för den delen. Alexander Rybak må vara charmig, men det skulle kännas som ett rejält steg bakåt om han vann.
* Ja, jag ska försöka hinna återkomma med en ”inför finalen”-analys också före i morgon kväll, så det är nog läge att sluta här.
Jag har talat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar