Fick vi en ny blivande Eurovisionvinnare igår?
En del verkar faktiskt tycka det, och då är det John Lundvik de syftar på. Det finns vissa tecken på att han och Bishara kan ha tagit en mycket stor andel av rösterna igår kväll och att John Lundvik hade kunnat sopa mattan ännu mer än han gjorde med det övriga startfältet om det inte varit för konkurrensen från Bishara. Klart är att Johns gospel imponerar på många, och jag tror för min del att om detta blir vårt bidrag i Tel Aviv så kommer juryn att ösa poäng över det. Det gjorde de över Österrike i fjol, som var liknande gospeltoner fast tråkigare.
Själv är jag ändå inte fullt så begeistrad. Visst har ”Too Late For Love” en bombastisk refräng där gospelkören tar i så de spricker (det är för övrigt en stor fördel att de kör live redan här i MF och låter bli den förinspelade körsången!) men problemet är att det är alltför många och långa lugnare partier däremellan: det blir för ofokuserat och jag hade föredragit att upptempot fått dominera mer. Låten blir på så vis inte tillräckligt stark i mina öron. Nu för tiden är jag nästan rädd att Sverige ska vinna, för vi har gjort det för mycket, och om vi gör det i år med den här låten kommer jag bara att sitta där och tycka att det är orättvist.
Nej, efter att ha lyssnat på de hetaste vinnarkandidaterna (de har släppts på Spotify nu) så anser jag fortfarande att det borde få vara Jon Henrik Fjällgrens tur i år. Tror dessvärre att chansen är liten … det blir nog John Lundvik eller kanske Hanna & Liamoo. Men jag tycker så ändå.
Den andra finalisten från Lidköping hade egentligen i grunden inte någon vidare låt han heller, men i gengäld har Bishara verkligen en imponerande röst och utstrålning och det är inte svårt att förstå framgången. Även om det sedan inte har med musiken att göra så gladdes jag som kristen också åt uppgifterna om att han till vardags är engagerad som diakon/korgosse i sin syriansk-ortodoxa kristna församling hemma i Linköping, och att han tackade Gud, i likhet med Carola. Upplysningsvis så sprids detta just nu som en löpeld i förtjusta kristna kretsar, och som en Facebookvän uttryckte det: ”en ny Carola, fast från ett annat hörn av Vår Herres hage”. Med tanke på det så kändes det festligt nog som ett direkt kristligt resultat i deltävling fyra … en av finalisterna blev en låt där den kristna musiken tjänade som inspiration, och den andra framfördes av en öppet kristen artist.
Analogt med detta så hade ”hedendomen” ingen lyckad kväll, då Pagan Fury åkte ut. Jag ska inte uppehålla mig särskilt länge vid detta bleka rockbidrag, som inte precis kommer att sätta något avtryck i Mellohistorien … men det är faktiskt värt att notera att artister som framstår som alltför plastiga tydligen inte klarar sig kvar. Det var likadant med Dolly Style som bekant. Visst är det lätt att anklaga hela Melodifestivalen och samtliga artister för plastighet och bristande äkthet och trovärdighet, men uppenbarligen finns det någon sorts gräns även inom Mellon: även där kan det straffa sig om man framstår som alltför oäkta. Pagan Furys grepp att inte ens stå på scenen själva hela bandet (vilket jag annars ser som ett väldigt intressant sätt att hantera det faktum att man inte får spela sina instrument live) var kanske ett sådant övertramp, liksom Dolly Style med alla sina ständigt utbytta medlemmar.
Istället utkristalliserar det sig nu vad tittarna egentligen vill ha: de vill ha unga stjärnskott som får sitt genombrott på Melloscenen, som Malou Prytz och Bishara, och de vill ha en del modern pop, en del folkton, en del av den gamla schlagern. Det är då det blir äkta för svenska folket. Jag skulle faktiskt vilja påstå att de vill ha lite av varje, och det kan ibland vara lite oförutsägbart, men på ett positivt sätt. Ungefär så som tittarna ute i Europa röstar också: man vet aldrig riktigt vad för grepp de ska tilltalas av från år till år, men de väljer ofta rätt, betydligt mer rätt än juryn. (Snälla, kan vi inte avskaffa juryer helt och hållet i såväl Melodifestivalen som Eurovision? De bara vimsar till och korrumperar allting.)
Och hur har det då gått med det där med ”gammal kontra ung”, att gamla artister inte haft en chans på sistone och att röstningssystemet gjorts om i år för att motverka detta? Tja, en aning effekt har man väl kunnat se – nu igår visade det sig i att Ann-Louise Hanson tack vare rösternas åldersfördelning gick vidare till slutomgången trots att hon egentligen fick minst röster av alla. Men effekten i fråga har fortfarande ingen avgörande betydelse, och det kommer vi att kunna se efter finalen när vi kan titta närmare på alla siffror. (Tyvärr har skribenter som kritiserar röstningssystemet en tendens att inte lyssna på statistik.)
Jag tror visst att äldre artister fortfarande kan gå till final, men då krävs det (precis som för de yngre) att de har något som överskrider generationsgränserna. Det hade Hasse Andersson och Owe Thörnqvist, och eventuellt kan Arvingarna ha det i år. Jag blev ytterligt förvånad över att deras dansbandsschlager igår faktiskt tilltalade mig så till den grad att de blev min favorit, men det hade uppenbarligen med smittande glädje att göra. Har man sådan kan det räcka långt, och jag blir inte förvånad om Arvingarna klarar av Andra Chansen.
Andra Chansen ja … hur ska det gå där nu då?
Ja, nu blir det fyra stycken ytterst spretiga dueller där de respektive kontrahenterna egentligen inte alls är särskilt lika varandra i stil och uttryck. Anna Bergendahl mot Andreas Johnson, Martin Stenmarck mot Lisa Ajax, Nano mot Vlad Reiser, och Rebecka Karlsson mot Arvingarna. Märkligt, men det var väl så det var tvunget att bli … reglerna är som de är, att treor bara får möta fyror och att bidrag från samma deltävling inte får möta varandra, och då blir kombinationerna inte många.
Det här gör att det blir väldigt svårtippat; det har det för övrigt varit i deltävlingarna också, mer än vanligt, men det är det inte minst nu. För det är ju det där med åldersgrupperna – kan den röstfördelningen kanske få mer genomslag och betydelse i duellformatet än i de vanliga deltävlingarna? Tål att fundera på. Det kommer i alla fall att gå till på det sättet att den duellartist som får flest röster i varje åldersgrupp (plus i telefonsamtalsgruppen) får 1 poäng, medan den andra får 0. Maxpoäng är alltså 8, och en artist behöver ta hem 5 grupper för att vinna duellen. (Blir det 4 mot 4 avgör sammanlagt antal röster.) Hur kan resultatet tänkas bli med det röstupplägget månntro?
Jag tänker inte göra någon ingående analys av duellerna i år, det skulle ändå bara bli spekulationer utan sakliga fakta att bygga på, men jag tror spontant att de fyra vinnarna blir Anna Bergendahl, Lisa Ajax, Nano och Arvingarna. Den sistnämnda duellen blir säkerligen den mest ovissa och intressanta (och det är säkert också därför producenterna har satt den sist!) och det är där det är troligast att åldersröstningen spelar in. Jag tror att det kan bli till Arvingarnas fördel.
Men det får vi se. Det sista jag ska säga innan jag slutar för idag är i alla fall att det kändes som något roligare underhållning från programledarna i Lidköping än de föregående veckorna: i synnerhet Marika Carlsson var rätt bra igår, särskilt i inslagen där hon gick på bandy och hejade på Villa. (Fast vad tyckte de om detta i Motala, som var det lag som Villa mötte i matchen i fråga? Jag hade nog inte varit överförtjust om motståndarna varit mitt favoritlag Vetlanda, vilket det ju mycket väl hade kunnat vara …)
Trots denna höjning så kvarstår dock ändå i viss mån känslan att Melodifestivalen vältrar sig i en självgod bubbla. Jag säger det igen (och kommer säkerligen att upprepa det ännu fler gånger): ta istället och ägna lite uppmärksamhet åt vad som händer ute i Europa med alla de uttagningarna! Om man gjorde likadant i sportjournalistiken som SVT gör i Melodifestivalen, och helt ignorerade vad som händer i andra fotbollsländer, så skulle det framstå som ytterligt konstigt.
Tror nästan jag ska skriva just en sådan jämförelse … återkommer om detta …
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar