Eurovision

Eurovision

lördag 3 februari 2018

Spontana reflektioner efter deltävling 1 2018

Först och främst – välkomna till en ny MF- och ESC-säsong!
Jag har inte haft några ”inför”-kommentarer att komma med alls i år, utan jag kör igång först nu, och vi kastar oss genast in i spektaklet.

* Äkthet. Det skulle jag säga är förklaringen till att John Lundvik något överraskande gick direkt till final. Han övertygade med ett uttryck som på något sätt kändes innerligt och uppriktigt jämfört med de flesta av de andra bidragen. Plus att han kan sjunga … och gospelkörarrangemanget hade likheter med förra årets Nano. Då funkade det till och med trots att John fått startnummer två. (Jag njuter nästan sadistiskt vid tanken på de statistikbitare som nu förmodligen sitter och nyper sig i armen och har fått hela sin världsbild rubbad efter det oerhörda resultatet att låt nummer två gick till final.)

* Benjamin Ingrosso var naturligtvis en något mer väntad finalist. Ganska mycket gäspning för min del. Han är proffsig och gör allting rätt, men vi har hört det förr. Många gånger.

* Även ett par av de andra bidragen var onekligen ”moderna låtar som vi hört förut”: då tänker jag mest på Sigrid Bernson, och även Renaida – fast i det senare fallet var det ändå lite mer intressant och hon förtjänade nog sin Andra Chansen-plats.

* När det gäller Edward Blom så hade jag stålsatt mig och var beredd på en skämskudde-katastrof à la Björn Ranelid. Riktigt så illa blev det nu inte, för Edwards nummer var på sitt vis trevligt – ungefär som något ur en Knäppupprevy. Men malplacerat kändes det i alla fall, och faktum kvarstår att Edward (till skillnad från John Lundvik) inte precis är någon vidare sångare. Så det var bäst att han fick respass, även om det medförde att min tippning gick åt skogen … jag trodde att han skulle gå hem i stugorna på samma sätt som Ranelid eller Owe Thörnqvist, men fick fel på den punkten.

* I Kikki Danielssons fall kan man bara beklaga, för hennes skull, att Sveriges äldre befolkning (jag fyller fyrtio i år, så jag kanske ska börja räkna mig själv dit?) inte hjärtröstar i särskilt hög grad. Men mig gjorde det förstås inget.

* Det tog mig cirka tre minuter (”en schlager”, som man kan säga om man vill mäta tiden i Melodifestival-anda) att tröttna på Fab Freddie. Hur ska man stå ut med hans gapande sex lördagar i följd? Jag är över huvud taget inte stormförtjust i tilltaget att gå ut bland publiken och skörda humorpoänger, även om förmodligen de flesta publikkonfrontationerna idag var uppgjorda.

* Och Ebbot var mellanakt. Jag vet att jag har sagt det förr, men kan inte de artister som ställer upp på att vara mellanakter ställa upp på att tävla någon gång också? Så kan sådana som Edward Blom vara mellanakt istället. Mycket bättre.

* Min personliga favorit i kväll, förutom John Lundvik, var faktiskt Kamferdrops. Jag kanske har lustig smak. Men låtar med blippande syntljud i har en fördel hos mig redan från början, det lät rätt skönt överlag … och så det där rosafluffiga drömlandskapet … och saxofonen … jag undrar jag om jag inte rentav tyckte att Kamferdrops var allra bäst. Men det var ganska väntat att hon skulle åka ut. (Var det den negativa publiciteten tidigare idag som orsakade det, eller att svenskarna inte vill representeras av någon från utlandet, eller helt enkelt bara att det hela var obegripligt?)

* Och apropå Kamferdrops – jag måste ju kommentera lite mer just om det där som uppdagades i Aftonbladet idag, att Kamferdrops låt legat ute på nätet i åtta år. Tydligen hade upphovsmännen låtit den framföras av en annan sångare redan 2009, i en ”demoversion” som den sångaren sedan framträdde med ett antal gånger, och det var den versionen som sedan råkade hamna på Youtube. Till skillnad från Anna Book-fallet för två år sedan så blev det emellertid ingen diskning, för ”publiceringen var inte uppsåtlig utan berodde på tredje part”, alltså demosångaren, enligt Christer Björkman.
Även om jag förvisso tycker det är skönt när man slipper uppslitande sista minuten-diskningar, och även om jag ogillar Aftonbladets skvalleraktiga metoder, så tycker jag det där låter lite som en desperat ursäkt. För jag tror inte Anna Books låtskrivare hade något uppsåt de heller … och i Eurovision skulle skälet i fråga inte duga; där hade låten med största sannolikhet blivit oanvändbar som Sveriges bidrag, om den nu gått vidare. Jag anser, trots att jag alltså egentligen tyckte allra bäst om Kamferdrops i kväll, att man faktiskt får hålla sig till reglerna. Har en låt funnits offentligt tillgänglig före deadline så ska den principiellt diskas, det kan inte hjälpas. Låtskrivare måste ta ett visst ansvar för att hålla koll på de låtar de skickar in, och själva hålla reda på att de inte har publicerats eller ens att det finns någon risk att de har det.
Ett exempel: Om jag skulle skicka in ett bidrag till Melodifestivalen, så skulle jag teoretiskt kunna skicka in min (otroligt dåliga) låt ”Kanotvisa”, som jag skrev när jag var barn och framförde på skolavslutningen när jag var tolv år. Den finns nämligen inte offentligt utgiven vad jag vet, och den version jag skulle skicka in till tävlingen skulle skilja sig ganska kraftigt från hur det lät när jag sjöng den ”i demoversion” 1990. Men framförd har den likväl varit, och därför skulle jag inte skicka in den – det finns en risk att någon kanske ändå gjorde en videoupptagning som sedan lagts ut, eller att den spridits på något annat sätt. Därför skulle jag betrakta ”Kanotvisa” som en begagnad låt och inte använda den. (Lyckligtvis, för den är som sagt inte bra. :D )
Så borde låtskrivarna resonera – det spelar ingen roll att 2009 års version av ”Solen lever kvar hos dig” var en dåtida demoversion som utvecklats senare. Låtskrivarna måste helt enkelt skärpa sig, helst genom att de bara skickar in pinfärskt material och inte återanvänder något – så blir det inte sådana här kontroverser.

Jag har talat.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar