Och eftersom Finland alltid väljer före Sverige, och det råkar vara nu den här helgen som de gör det, så blir startskottet för säsongen i vanlig ordning att jag kommenterar Uuden Musiikin Kilpailu.
Förra året skrev jag att UMK lyft upp sig rejält och hade något på gång, och att tävlingen trots sitt jämfört med Sverige blygsamma format var intressantare än Sveriges Melodifestival. Att UMK 2022 sedan vanns av internationellt kända The Rasmus var då också helt följdriktigt och positivt.
När jag nu kikar på årets bidrag i Finland känns det väl i och för sig inte riktigt som grannlandet avancerat ytterligare sedan sist, utan de ligger snarare kvar på fjolårets ambitionsnivå. Jag hittar heller inga sådana där riktiga absoluta fullfjädrade höjdare som Finland kan vinna årets Eurovision med, det kan jag säga med en gång. Men jag är nog ändå fortfarande nöjd med hur Yle försöker. Inte minst kvarstår mitt intryck från förra året att de lyckas ganska bra med att visa upp ett musikaliskt modernt Finland – och dessutom ett Finland som använder sitt finska språk i modern musik. Det är fler finskspråkiga låtar i årets UMK 2023 än 2022, och det tycker jag är enbart en fördel, för dessa framstår som förhållandevis fräscha. Jag tycker Finland borde satsa åt det hållet i år för att synas och märkas i Eurovision, och inte på något generiskt engelskspråkigt.
Men jag tar väl och går igenom vad det är för bidrag helt enkelt. Precis som förra året är det sju stycken, och bredden är kanske inte jättestor men lite olika intryck blir det allt ändå. Här är de (inte i den ordning de startar i programmet, utan i den ordning jag själv tycker det blir bäst att presentera dem). (Klicka på bidragets namn för att se respektive video.)
”Girls Like You”, Robin Packalen. Robin var ung söt pojkstjärna i Finland för ungefär tio år sedan och var då enormt populär, ungefär som en finländsk Justin Bieber. Jag uppfattade faktiskt detta själv som svensk också, för dottern fick nämligen klistermärken med Robin i pris när hon vann en teckningstävling i leklandet på Finlandsbåten (2014 var det nog). Det gjorde henne enbart förvirrad, då hon ju inte alls visste vem Robin var … och uppenbarligen är det nu för tiden en del även i Finland som inte vet vem han är, för nu ställer den vuxne Robin alltså upp i UMK för att blåsa liv i karriären. Tyvärr gör han det med en tämligen ointressant låt, som mycket snabbt far genom huvudet och försvinner. Det är en anonym lätt soulaktig pojkbandsstil, ett insmickrande ”aa-ooh” och en klyschig engelsk text. Visst att Robin är ett känt namn, det är ju positivt på så vis att han medverkar, men om inte hans gamla fans vaknar till i väldigt stor omfattning och juryn får för sig att gamla meriter ska premieras, så borde låten inte ha någon större chans.
”Samaa taivasta katsotaan”, Portion Boys. Ett skämtbidrag i skrålig poprockstil som samtidigt försöker ha lite allvar i botten. Titeln betyder ungefär ”det är samma himmel vi tittar på”, det syftar på alla länder och folk i Europa, och även om min finska inte precis är flytande uppfattar jag också att gruppen Portion Boys i låtens verser rabblar upp en massa olika europeiska länder och deras egenheter. Tämligen stereotypt får man nog säga (och Ryssland har utelämnats …), men låten är ändå ganska medryckande och alldeles uppenbart gjord just för Eurovision och ett enat Europa på party. Inte bland årets bästa UMK-bidrag men inte bland de sämsta heller.
”Something to Lose”, Lxandra. Startfältets enda lugna låt, innerligt framförd med naket pianoklinkande komp och något slags konstnärliga dansrörelser i videon. Ganska fin, men om den vinner och får representera Finland så kommer alla i Sverige genast att muttra över att alltihop påminner om vårt fjolårsbidrag ”Hold Me Closer” med Cornelia Jakobs. Det är i så fall inte ett helt obefogat klagomål … särskilt Lxandras sätt att sjunga känns direkt inspirerat av Cornelia.
”Ylivoimainen”, Kuumaa. Modern discoklubbpop i kategorin ”The Weeknd-influerat”; det är ju en stil som jag gillar, när det är lite syntigt och så, men här är det ändå en ganska allmängiltig låt som snabbt glöms bort. Pluset är – förutom det där lätt suggestiva ”ooooh”-et à la Coldplay – naturligtvis att det är på finska, det blir mer personligt då.
”Hoida mut”, Benjamin. Har ganska mycket gemensamt med föregående ”Ylivoimainen”, det är samma stil på denna, men även om det är den andra låtens titel som betyder ”överlägsen” så anser jag att det är den här som är överlägsen! Här har vi i mitt tycke ett bättre låtmaterial, med en refräng som sätter sig ordentligt och en riktig hook i titeln – och dessutom en aningen mer ödslig ljudbild och sorgsen biton à la Finland. Det enda jag inte begriper är varför den engelska raden ”hey baby do what you gotta do” nödvändigtvis måste vara med också. Men i övrigt är detta något av en poppärla.
”No Business on the Dancefloor”, Keira. Det här är enligt mig mycket tråkigare … nu blir det en sådan där typisk Fuego/El Diablo-variant som alltför många länder försökt sig på i ESC sedan 2018. Ett visst slags orientalisk rytm, dansant uppkäftig sångerska och en text full med engelska nödrim. Generiskt var ordet, och verkligen ingenting finländskt med det alls. Tyvärr finns det en mycket stor risk för att vi har vinnaren här, för den internationella juryn i UMK kommer ju garanterat att älska det, som juryer alltid gör med den sortens bidrag. Men om jag fick råda så skulle vinnaren i UMK 2023 istället bli …
”Cha cha cha”, Käärijä. Just det – det här är min favorit. Och det är mycket för att det är riktigt festligt och originellt och inte liknar något annat. I videon sprattlar artisten Käärijä runt i en boxningsring iklädd en besynnerlig grön svid (snälla, säg att han gör något liknande på scen, det blir ju fantastiskt!), och han rappar/sjunger/skriker på monstruös komisk finska i en lustig hybrid av techno och hårdrock (och allt möjligt annat för den delen). Låtens svaga sida är att den ungefär vid 01:40 slår över i en något mer mesig eurodiscoliknande del – det var bättre under den råare halvan, men som helhet är det ändå en mycket minnesvärd låt. I mitt tycke är också detta perfekt för Finland att skicka till Eurovision: det är på det egna språket, det är galet, det har hit- och memekvalitéer, det sticker ut och lär bli hågkommet. För närvarande ligger Finland ganska högt på oddslistorna och jag misstänker att det beror just på ”Cha cha cha”. Låten skulle inte vinna hela tjottaballongen, men den har förutsättningar att placera sig ganska högt och är den enda av de sju som helt säkert skulle klara ESC-semifinalen utan svårigheter.
Ack nej, hitfaktorn till trots är jag nästan hundra procent säker på att så inte blir fallet. För som jag nyss sade, det är internationella jurygrupper i UMK som i så många andra nationella uttagningar numera, och det som sådana jurystofiler har gemensamt är att de ger en massa poäng till det som är försiktigt, taktiskt och tillrättalagt och passar Eurovisionmallen och som ”skulle kunna funka” för landet det gäller. Med följden att åtskilliga länder skickar ungefär samma låt allihopa och att försök till djärva experiment stoppas. Sverige har lidit av detta länge nu, och i Finlands fall märktes det för tre år sedan då juryn satte P för Erika Vikman och kitsch-underverket ”Cicciolina” – nu hade den inte fått tävla i Eurovision i vilket fall eftersom tävlingen ställdes in 2020, men ändå. Här misstänker jag att samma fenomen ställer till det för ”Cha cha cha”. Även om Finlands TV-tittare kanske är med på noterna och tycker att det vore kul att skicka Käärijä, så lär det inte räcka. Såvida de inte verkligen ger honom markant mycket mer poäng än alla andra, och det tror jag inte (han kan nog delvis vara en vattendelare också).
Istället misstänker jag att det blir ett av de tråkigaste numren, Keira och ”No Business on the Dancefloor”, som får åka till Liverpool. Man kan kanske spekulera i om t.ex. Robin Packalen kan ge Keira en match, men han har nog en alltför svag låt och har tappat alltför mycket momentum sedan sin storhetstid för att kunna göra det. Vidare hade nog de båda liknande bidragen Kuumaa och Benjamin kunnat utmana var för sig, men nu kommer de nog att ta ut varandra tror jag. Synd, för Benjamin är min favorit i startfältet efter Käärijä och jag hade inte blivit så hemskt besviken om han blev en andrahandsvinnare – men nej, så roligt ska vi nog inte ha i det fallet heller. Jag är pessimist på den här punkten.
Om jag ska kommentera även de kvarvarande två bidragens chanser så tror jag att Portion Boys kommer att avfärdas som ett alltför simpelt skämtbidrag (i synnerhet av juryn som inte förstår eller uppskattar den där uppräkningen av Europas länder) och att Lxandra visserligen står ut i startfältet då hon har den enda lugna låten, men att den är lite för anonym för att ta hem det. Nej, det här känns som upplagt för Keira. Hon sjunger på engelska också, det lär juryn belöna (för ytterligare en irriterande egenskap hos juryer är att de har svårt att överkomma språkbarriären, och särskilt när det gäller ett så udda språk som finska).
Det var mina tankar om årets UMK, jag kan nog inte säga mycket mer än så. Jag hoppas naturligtvis att jag har fel och att vi får lite härligt uppfriskande cha-cha-cha i en boxningsring i Liverpool. Jag tänker också kika på UMK på lördagkvällen (parallellt med Melodifestivalen) och se hur det går. Men jag förväntar mig verkligen ingenting. Åtminstone inte mer än att de finländska TV-tittarna själva i alla fall ska rösta klokt, så att Yle kanske får sig en tankeställare till nästa år och inser att det där med internationell jury nog inte alltid ger det bästa utfallet ändå.
