Norsk-svensk union och kanske en längtan till något annat – reflektioner efter MF-finalen 2024

För några dagar sedan gav Sverige en gång för alla upp sin alliansfrihet, då vi kom med i Nato under norrmannen Jens Stoltenbergs ledning. Norge kommer från och med nu att så att säga försvara Sverige.
I samma anda av samarbete och union med grannlandet låter vi nu också följdriktigt Norge försvara de svenska färgerna i Eurovision – på vår egen hemmaplan i Malmö. Marcus & Martinus har vunnit Melodifestivalen 2024, och världen känns en aning upp och ner.

Mig veterligt har det inte alls hänt tidigare att en icke-svensk grupp/artist har representerat Sverige i ESC – eller jo, som experten QX-Ronny upplyste om i sändning igår var tydligen Elisabeth Andreassen norsk redan 1982 när hon tävlade för Sverige med Chips, men det räknas väl ändå inte riktigt (hon är ju trots allt svensk från början). Så det här med Marcus & Martinus är något helt nytt.
Det är väl dock knappast någon nyhet att jag rent principiellt har lite svårt för en sådan grej. Jag tycker att artister som tävlar i Eurovision ska vara medborgare i eller åtminstone ha anknytning till landet de tävlar för, och det gäller Sverige också. Det är givetvis inte diskriminering efter nationalitet utan en ren ordnings- och principfråga, precis som i sportvärlden – det blir ju liksom i grunden irrelevant att länder tävlar mot varandra om de inte gör det med egna spelare. Jag är också nästan lite förvånad över att svenska folket inte brydde sig om den saken i det här fallet, för de kan minsann vara väldigt noga med svenskheten i andra sammanhang (inte minst i sin inställning till internationella juryer, där de tycker att ”det är vår Mello!!!!!”). Men med tanke på hur många gånger vi själva har överöst Eurovision med ”svenskbidrag” där svenska artister och låtskrivare representerat andra länder, är det väl förstås på ett sätt rättvist att vi själva utsätter oss för lite utländskt inflytande nu. Det kan kanske rentav ge vissa en tankeställare. (Och vill man vinkla det åt ett annat håll kan man se det som att Sveriges bidrag förvisso fortfarande är ett ”svenskbidrag” i den rikliga mängden av sådana, för även om Marcus & Martinus är norrmän är låtskrivarna naturligtvis svenskar.)
Sett till symbolvärde och signaler och sådant begriper jag sedan inte riktigt varför Marcus & Martinus de två senaste åren har ratat det egna hemlandet för att tävla i Sverige istället – så dåligt är väl inte Norsk MGP att de inte skulle kunna vara med där? Vad tycker egentligen deras landsmän hemma i Norge om detta svek? Även detta känns lite beklämmande.

Men när jag nu nämnt det ska jag lägga av med den negativa inställningen och se det positiva istället. Som att vi, om man nu är vidskeplig, kanske har lyckats utnyttja en statistisk trollformel. 50 % av de gånger Eurovision hållits i Sverige har nämligen ett grannland till Sverige vunnit (Norge eller Danmark), följaktligen torde det vara en fördel att vara norsk i Malmö i maj, och då kanske detta blev ett knep för Sverige att vinna en gång till, även om vi som värdland normalt sett inte borde kunna göra det? 😊
Mer seriöst betraktat är det också så att Marcus & Martinus kommer med en helt okej låt som vi i Sverige inte behöver skämmas för i Malmö (även om förra årets ”Air” i mitt tycke var bättre), och att de vann på ett övertygande, hederligt och snyggt sätt, med högsta poäng inte bara från juryerna utan även från tittarna – någon ilsken tittarstorm borde det nu följaktligen inte bli.

Som jag redan sagt känns det överraskande att M & M-duon vann så stort som de gjorde, för även om jag var medveten om att de var favoriter så såg jag ändå startfältet som ganska jämnt och svårtippat. Att tvillingarna skulle dra iväg så pass mycket, och till och med få större poängmarginal till tvåan än vad Loreen fick förra året, förutsåg jag inte.
Jag hade inte heller väntat mig att tvåan, trean och fyran skulle bli de som de blev. Ingen av dem som tippats mest att utmana Marcus & Martinus om segern återfanns där uppe i toppen, utan de kom längre ner än väntat – det gällde till exempel Danny, Liamoo och inte minst Dotter (som kom sist!) – och inte heller dark horses som Annika Wickihalder och Jacqline nådde särskilt högt i slutändan. Men däremot kom Medina otippat på andra plats, efter att ha blivit tvåa hos tittarna och trea hos juryn, och jag tyckte också det var något av en skräll att Smash Into Pieces upprepade sin tredjeplats från förra året och att Cazzi Opeia knep fjärdeplatsen (ett tag såg det rentav ut som att både hon och Medina skulle kunna ge norrmännen en match). Jag gläder mig på sätt och vis åt alla de placeringarna, för Cazzi Opeia var ju det bidrag som jag personligen tyckte bäst om igår, och att ett rockbidrag som Smash Into Pieces och ett svenskspråkigt partybidrag som Medina kunde nå så högt är på flera sätt uppmuntrande.
Kanske skulle man rentav kunna se detta resultat som att såväl tittare som juryer i Melodifestivalen har börjat få en omedveten längtan till något annat i tävlingen? Att de (precis som jag) vill komma ur det gamla uttjatade mönstret och få lite omväxling? Det skulle man kunna tänka sig, och Marcus & Martinus kan för den delen också vara ett tecken på det – ett mer konventionellt bidrag i deras fall förvisso, men att de är icke-svenskar och ändå vinner är ju ändå något av ett paradigmskifte. Det kan bli intressant att se hur det ser ut nästa år, om man orkar igenom en omgång till med deltävlingar 2025 alltså.

Ja, det där med deltävlingar är tröttsamt, och det märker jag nu att det inte heller bara är jag som tycker. När man väl är framme vid finalen brukar det för all del vara en okej uppsättning låtar som bjuds – det intrycket hade jag inför sändningen igår och det förstärktes ännu mer när man väl började titta, för då framstod det onekligen som bra TV-underhållning och fullt njutbar musik. Men att det ska behövas en så stor och långvarig mangling för att nå fram dit, med ett besvärligt Andra chansen-moment som låg krona på verket, det känns mer och mer onödigt. Att omedelbart banta ner Melodifestivalen till bara en final vore kanske lite väl drastiskt, men en kortare turné kanske ändå är värd att överväga. Sedan låter det kanske paradoxalt att jag samtidigt vurmar för fler bidrag i varje deltävling, men det gör jag, för jag tycker att om det nu ska vara deltävlingar i arenor så ska det åtminstone vara ett ordentligt startfält i varje så att programledarna inte behöver fylla ut de nittio minuterna med en massa annat dösnack och trams. Man kan då passa på att istället bredda, fördjupa och diversifiera låtutbudet både sett till genrer, artister och låtskrivare. För en bidragande orsak till den tröttsamma långa turnén är ju att det är så likriktat och inspirationslöst hela tiden.

Nu kom jag ifrån ämnet lite – kan jag säga något mer utöver det jag redan sagt om lördagskvällens final och allt som hände där?
Tja, egentligen var det inte så mycket att orda om, men en sak jag kan konstatera är att deltävling fem måste ha haft betydligt bättre låtar än de tidigare fyra, om man ser till resultaten från igår. Både vinnarna Marcus & Martinus och tvåorna Medina kom från deltävling fem, och därifrån kom ju också kvalomgångens båda segrare Jay Smith och Annika Wickihalder, som nu placerade sig lite längre ner men ändå inte gjorde bort sig – kanske var det ändå inte riktigt bara att tittarna just hört deras låtar som gjorde att de gick vidare förra lördagen?
Tittarnas smak verkar annars inte ha förändrats så drastiskt eller ologiskt nu i finalen jämfört med deltävlingarna; visst förekom det omkastningar (med Dotter som bästa exemplet, framröstad som direktfinalist i sin deltävling och nu komplett bortglömd av folket) men i det stora hela får det nog sägas vara ganska normala förändringar, orsakade av att urvalet av låtar att rösta på var ett annat nu och folks rangordningar då blev delvis annorlunda.
En anmärkningsvärd sak jag kan upptäcka i resultatlistan är förresten att gårdagens startfält bestod av två duor, en grupp och nio soloartister – och det var de två duorna och gruppen som hamnade på topp tre och de nio soloartisterna som kom därefter. Intressant faktiskt, även om jag inte vet vad jag ska dra för slutsatser av det i längden.

Björn Gustafsson och hans pojkbandsnummer var förstås ett roligt inslag (även om det nu kan få räcka med alla hans anspelningar på den där gamla Carina Berg-låten 2008) och självklart är det just nu många som anser att ”bidrag nummer tretton borde ha vunnit istället”, men så brukar det alltid vara, att ett lyckat pausnummer anses bättre än alla de riktiga bidragen. (Tänker folk efter lite så inser de att så inte är fallet egentligen.)
Och nu ska vi alltså representeras av Marcus & Martinus i Malmö. Jag säger grattis till dem och konstaterar att det absolut inte är första gången som artister som är tvillingar ställer upp i Eurovision – det har hänt ett antal gånger förut och det har väl gått både bra och dåligt. De Eurovision-tvillingar som de flesta nog kommer ihåg bäst är väl de irländska Jedward med sina penntrollfrisyrer 2011 … de kom på åttonde plats, kan Marcus och Martinus toppa det? Kanske, men jag tror ärligt talat inte de vinner, och det är kanske lika så gott.
Nu väntar i alla fall förberedelsesäsongen då jag ska lyssna in mig på alla de andra ländernas bidrag – och fortsätta våndas över Israel-affären (jag funderar på att trots min princip att inte ge mig in i debatter i Mellanösternfrågan återkomma med ett nytt inlägg om min syn på Israels vara eller inte vara i ESC) och se om Island gör allvar av sina funderingar på att bojkotta och vad som i så fall händer. Riktigt samma stämning som andra år är det fortfarande inte, men jag gör mitt bästa för att följa det hela på det sätt jag alltid gör.
På återseende inom kort!

Inför Sveriges uttagning 2024: som vanligt kompetent men jämntjockt

Då var det dags för Sverige att välja bidrag, och detta efter det sedvanliga Melodifestival-maratonloppet som man fått stå ut med ett tag.
Eller inte riktigt det vanliga maratonloppet förresten, för i år var det ju en aning ovanligt så till vida att det var fem deltävlingar istället för fyra, och den kvalomgång som förut var känd som Andra Chansen hölls i miniformat omedelbart efter deltävling fem. Något som inte blev särdeles lyckat, för det var uppenbart att de två bidrag som tittarna precis fått höra i själva deltävlingen en stund innan hade en fördel när kvalet drog igång – det var just dessa två som tog hem det. Över huvud taget var kvalet mest bara ett förvirrande inslag, och jag misstänker kraftigt att det upplägget har försvunnit igen till nästa år. Kan inte SVT passa på att ta sitt förnuft till fånga och göra Andra Chansen till en vanlig deltävling, utan dueller eller andra krångelpåfund, bara att de två bästa rättvist går vidare därifrån också?
SVT kan dessutom gärna öka antalet bidrag per deltävling till sju igen, eller ännu hellre åtta som det var förr, för nu när det varit sex (i fem deltävlingar, alltså trettio totalt) så har hela årets Melodifestival-turné präglats av att Carina Berg och hennes olika sidekicks desperat fått fylla ut den alltför långa tiden mellan låtarna med idel tramsiga och onödiga presentationssketcher och mellansnack. Det har varit hemskt tröttsamt, och även om Björn Gustafsson stundtals har varit rolig så har inte ens hans insatser räckt till för att rädda programmen – och det har inte heller inslag som den där kommentatorspanelen där Ronny från QX (som ändå är underhållande i den tidningens Inför Eurovision-poddar) mellan varven helt i onödan rabblar betydelselös statistik. Jag är ärligt talat ganska trött på det där evinnerliga ”Mello” som aldrig vill förnya sig (åtminstone inte till det bättre) och går på tomgång i både arrangemang och låtuppbåd och försöker liva upp den halvdöda elefanten med konstlad omröstningsdramatik och Hall of Fame-inflation. Om det inte vore för att det är en familje-TV-kväll (och även det blir det i allt lägre grad här hemma, då ungdomarna allt som oftast uteblir) så hade jag helt sonika låtit bli att titta, det menar jag faktiskt allvarligt.

Hårda ord från mig här förvisso (och det har det varit på senare år), men ja, nu är det i alla fall dags för final och Sveriges Eurovision-bidrag ska väljas, och det får man ju helt klart titta på. En ljus sida är att vi i finalen slipper artister som Fröken Snusk och Gunilla Persson (om nu den sistnämnda kan kallas artist), och ändå har fått fram något slags ”grädda” med ett finalstartfält som ändå framstår som rätt kompetent – även om de alla säkerligen har försetts med lead-dub i produktionen för att dölja eventuell sur sång. Tolv bidrag är det, ett av dem ska få representera oss på hemmaplan i Malmö. Inte särskilt långt att åka förvisso.
Man kan konstatera att nio av tolv artister är sådana som varit med förr (och de tre som inte har det har varit med i Idol, som ju Melodifestivalen lever i en inte helt sund symbios med). Fyra av dem har dessutom varit med två gånger eller mer – för att inte tala om låtskrivarna, där är det för det mesta samma namn som alltid. Suck. Symptomatiskt är också att det bara är ett av de tolv numren som är på svenska – jag minns inte om det varit ett så lågt antal tidigare, det är möjligt att det har det någon gång, men det är hur som helst en klen andel och det vittnar naturligtvis även det om en viss likriktning. Inte för att det nu spelar så stor roll, för svenskspråkiga bidrag har numera aldrig någon chans att vinna, det får man nog inse efter att det inte hänt på 18 år.

Det finns åtminstone någorlunda variation i startfältet/gräddan så till vida att vi har några lugnare låtar som agerar filbunke mellan varven, och inslag av lätt rock som kontrasterar mot mellanmjölkspopen – låt vara att rocken i fråga snarare är något slags ljummen yoghurt. Så allt är inte bara en enda enhetlig kyldisk, så att säga. Även om man så här året efter Sveriges senaste vinst tydligt kan urskilja vissa Loreen-inspirerade och ”drömska” tendenser bland mejerivarorna.
Jag ska göra som jag gjorde i Finlands UMK-final och gå igenom de tolv låtarna en och en med korta omdömen.

1. ”When I’m Gone” – Maria Sur. Ukrainskan från förra året är med nu också, men med en snabbare låt än powerballaden hon sjöng sist. Trots tempobytet och dunkadunket har dock Maria samma lite vemodiga känsla i låten och framförandet; något glatt är det inte tal om utan snarare är det samma fack som Loreen. Det är rätt vackert, men det hade behövt någon extra gimmick för att gripa tag.
2. ”Back To My Roots” – Jay Smith. Här blir det rockartat, gitarrbaserat och manlig skrovlig stämma – en aning countrykänsla också, jag får associationer till hur det låter när Nederländerna kommer med countryrock i Eurovision. På något sätt känns det genast mer ”äkta” bara för genrens skull, men någon minnesvärd låt är det ändå inte. Jag tror inte att Jay gått till final om han inte halkat in i kvalomgången direkt efter sin deltävling så att han fick momentum; nu har detta momentum försvunnit, startnumret har blivit två och någon hög placering tror jag inte på.
3. ”Awful Liar” – Lisa Ajax. En tjej som tyvärr vid det här laget har blivit en av Melodifestivalens evighetsmaskiner – hon ställer upp med jämna mellanrum men vinner aldrig, och det gör hon inte nu heller. Hon kan förvisso sjunga, men låten är bara en formstöpt lågtempopoplåt och gör inte mycket intryck.
4. ”Heroes Are Calling” – Smash Into Pieces. Ännu mer beklagligt är det att den här gruppen, som var med förra året, kommer igen redan nu och därmed en gång för alla tar steget från den riktiga rockvärlden som är deras ursprung, in i den Mello-bubbla som dessvärre blir mer och mer av en realitet, och som de från och med nu aldrig kommer att krångla sig ut ur igen. Låten är mest bara en sämre variant av den de hade förra året, och jag får känslan att de bara är med för att fylla en rockkvot … jag kan trots soundet inte känna någonting för detta.
5. ”Give My Heart A Break” – Cazzi Opeia. Här blir det däremot lite munter omväxling, och jag får nog säga att detta är en av mina favoriter för kvällen. Cazzi Opeia var överraskande bra förra gången hon var med för två år sedan, och hon är överraskande bra nu också: inte bara musikaliskt, med den käcka ”4-chords”-refrängen som späckad med studsiga bakgrundstråkar sätter sig som klister, utan också med scennumrets visuella intryck av rosa-gult dockhus. (Färgerna matchar den här bloggen …) Jag gillar alltsammans rätt ordentligt men tvivlar på att det räcker till för att vinna – i så fall hade Cazzi vunnit sin deltävling först, vilket hon ju faktiskt inte gjorde.
6. ”Light” – Annika Wickihalder. Det här är inte heller så dumt (och en av få debutanter i den här finalen). Tjejen sjunger verkligen riktigt bra, refrängen är stark och det dundrar på i en energisk powerpopballad med snygga körer: det som t.ex. Lisa Ajax försöker nå men som blir fulländat här. Budskapet i låten är också bra … det är ju annars så lätt hänt att texterna i den här tävlingen antingen blir klyschiga eller totalt nollställda, men här blir det en bra grej av alltsammans.
7. ”Unforgettable” – Marcus & Martinus. De norska tvillingarna ställde upp med den utmärkta låten ”Air” förra året och det enda som hindrade dem från att vinna den gången var en viss Loreen. Kan de ta hem det detta år istället? Ja, det är då verkligen inte omöjligt, konkurrensen är inte lika hård, men låten är sämre nu. Den lever i viss mån upp till sin titel, man får den på hjärnan, och den har ett ödsligt och atmosfäriskt sound som verkar vara lite inne i Mello just nu (både ”Air”, Loreens ”Tattoo” och Maria Surs ”When I’m Gone” har samma känsla). Elektroniskt-rytmiskt är det också så det förslår. Men inte heller denna har det lilla extra.
8. ”It’s Not Easy To Write A Love Song” – Dotter. En onekligen mycket proffsig artist, som ligger och kråmar sig konstnärligt och får till ett nummer med en hel del innerlighet i. Kanske skulle det också vara smart av Sverige om Dotter fick vinna nu på fjärde försöket, för det är inte jättegott om lågtempolåtar i årets Eurovision har jag förstått. Tyvärr är jag ändå ganska likgiltig inför själva låten (förutom att det är en snygg ackordvändning före refrängerna). Dotter var som bäst med sitt första bidrag 2018, den mycket mer avancerat konstnärliga ”Cry”.
9. ”Que será” – Medina. Årets enda finalbidrag på svenska (om än med en spansk titel, som ska stavas med accenttecken på A:et, märk väl!). Det är exotiskt influerad partypop igen, precis som med duons ”In i dimman” häromåret, men även om det i viss mån spritter i benen nu också känns den här låten känns ärligt talat som en ganska blek kopia. Det hjälper inte att de försöker krydda texten med en massa allsångsskrålvänliga spanska och franska fraser.
10. ”Dragon” – Liamoo. Det här är däremot en artist som ryckt upp sig sedan förra gången han var med. Då hade han en riktigt tråkig låt (jag minns inte ens vad den hette eller vilket år det var) men den här är ändå en aning originell och spännande. Ödesmättat klingande sound i verserna, sedan visserligen mer typiskt lead-dubbat dundrande i refrängen, men som helhet är det ändå tjusigt. Inte minst för att låten går i valstakt, vilket inte är alldeles vanligt här i tävlingen.
11. ”Effortless” – Jacqline. Midnatts-disco-klubb-pop, nästan lite åt schlagerhållet, som lämnade mig helt likgiltig när jag först såg det i deltävlingen men som växer lite efter fler lyssningar. Showen är snygg och proffsig får man ju medge, och Jacqline har en viss utstrålning och kan säkerligen ha fler hits att vänta. Men skulle det vara något speciellt minnesvärt med det? Nej.
12. ”Happy That You Found Me” – Danny Saucedo. Det jag uppskattar med Dannys bidrag denna gång (förutom den snygga dekoren med något slags romerska triumfbågar som övergår i blixtrande molnlandskap) är att låtskrivarteamet är ett annat än de vanliga uttjatade namnen. Men själva låten är bakom de David Guetta-liknande houseinfluenserna förvånansvärt blek och det känns som artisten har tappat stinget på senare år, trots ett medryckande ”oh-oh-oh-oooh” i refrängen.

Det var alla. Medan jag nu har lyssnat/tittat igenom dem på Youtube för att repetera har jag för övrigt konstaterat att så gott som alla låtarna är skrivna av ”den och den och den och artisten själv!” – det låter så i vart och vartannat klipp, och lite nyfiken blir jag på hur det egentligen går till när låtarna arbetas fram av herr Deb och fru Deb och herr Wrethov och de andra bekantingarna. Vad är det egentligen artisterna själva bidrar med som gör att de får låtskrivarcred?
Annars behöver jag kanske inte längre kommentera det där med den dåliga variationen och det faktum att låtarna i Melodifestivalen på något sätt påminner om varandra allihop fast de är olika i smådetaljerna. Jag har tjatat tillräckligt mycket om mitt missnöje på den punkten. Istället får jag försöka mig på att tippa vem som vinner av de här tolv.

Inte för att det nu är speciellt lätt. Jurygrupperna utifrån Europa är totalt oförutsägbara och det finns ingen chans att försöka gissa vilka de kommer att ge poäng till, det vet jag sedan tidigare. När det gäller tittarna är problemet att deras poäng ofta brukar fördela sig ganska jämnt – inte alltid, men i år gör de nog det, för det är nämligen ett svårtippat år utan någon klar favorit och då hamnar nog merparten av bidragen inom samma tajta poängintervall.
Och det är klart att det då också kan bli en spännande kväll när rösterna presenteras – här ska vi inte hugga något i sten. Marcus & Martinus verkar nämnas oftast i favorittipsen och som jag ser det kan de båda grabbarna mycket väl vinna, men det kan även Dotter göra, och Liamoo, och Danny Saucedo, och kanske Jacqline och kanske rentav Annika Wickihalder. Sedan hoppas jag ju personligen på Cazzi Opeia, men tror som sagt inte att hon håller ända fram … jag får nog ha Liamoo att hålla på i reserv. Några som definitivt känns uteslutna är Medina (jag tror som sagt inte längre att bidrag på svenska har någon chans) samt Lisa Ajax och Jay Smith, men i övrigt kan nog vem som helst skrälla.
I slutändan tror jag faktiskt att det blir de norska tvillingarna som tar hem det. Det skulle i så fall vara ett uppseendeväckande resultat, då det verkligen inte är vanligt att Sverige representeras i Eurovision av någon som inte är svensk medborgare – men det kan hända, för en av medlemmarna i The Mamas 2020 (som visserligen aldrig fick åka och tävla) var ju amerikanska. Så det är möjligt att de svenska tittarna inte hålls tillbaka av nationalitetskänslan, i alla fall inte så mycket att det på allvar sätter käppar i hjulen för Marcus & Martinus. Och jurygrupperna för sin del tror jag då rakt inte tvekar att rösta på dem.
Sammanfattningsvis så är Cazzi Opeia och Liamoo är de två jag själv tycker bäst om i MF i år efter egen smak. Rent taktiskt hade Dotter, Annika eller nämnde Liamoo funkat bäst i Eurovision tror jag, och när det gäller aspekten att ”visa upp något kul och mer annorlunda från Sverige” hade förstås Medina varit mest att rekommendera (övriga bidrag skulle inte sticka ut nämnvärt i ESC alls). Men jag saknar ”In i dimman” så pass mycket att jag inte bryr mig om Medina nämnvärt den här gången ändå.
Mitt tips går alltså till Marcus & Martinus, vars popularitet inte ska underskattas, som inte har någon Loreen att klara av i år och som glimtar till i ett ganska jämntjockt startfält. Det blir norskt från Sverige i år helt enkelt. Och följaktligen har vi genast hämtat hem två tolvor från Norges tittare respektive jury i Eurovision ... fast vinner i Malmö gör vi inte, varken med M & M eller någon annan.

Väl mött vid TV:n på lördag kväll! Melodifestivalfinalen kommer jag alltid garanterat att titta på, även om jag skulle få för mig att uttråkat börja prioritera bort deltävlingarna.