Väntad svensk vinnare men knappast någon svensk vinst att vänta – reflektioner efter MF-finalen 2026

Sådär – då har startskottet gått och vi är igång! Ja, för det var ju startskottet igår, inte slutsignalen. Det är nu Eurovisionsäsongen börjar på allvar.
Och det började med ett högst väntat resultat i Melodifestivalens final, nämligen att Felicia vann med sin ”My System”. Jag tror att det i slutändan knappast var någon som trodde något annat … även de som till en början tippade önsketänkande på andra än Felicia var tvungna att ändra sig till slut och inse hur uppenbart det hela var. Inget kunde stoppa henne, inte ens sjukdom och feber: det var snarare nästan så att hon fick ytterligare sympati i och med pratet om det.

Man får också medge att det var en välförtjänt seger. Sjukdomen i fråga märktes det ingenting av, förutom en liten, liten antydan till tupp på Felicias första höga ton, tyckte jag mig höra, men det var inget som störde. Strongt av henne att så att säga kasta sig ut i backen trots dålig form och (till skillnad från Lindsey Vonn) klara av det också. Nu får man väl i och för sig ha i åtanke det där med lead dub och att typ 80 % av den sång som hörs i TV är den som är förinspelad, men faktum kvarstår att även själva framträdandet var utmärkt genomfört. Låten är också ett värdigt vinnarbidrag, fastän den inte hörde till mina främsta favoriter utan snarare kom fyra på min ranking. Jag har ändå respekt för den.

Felicias seger var alltså väntad, och ganska klar, åtminstone från TV-tittarnas sida. Det skilde tjugo tittarpoäng mellan henne och tvåan Greczula, och det är förhållandevis mycket i en finalomröstning, så det tyder på att hon var tydlig tittarfavorit (de fullständiga siffrorna har inte kommit än men lär nog bekräfta den saken). När det gällde jurygrupperna så var det jämnare, de brukar ju i allmänhet sprida ut sina röster mer och vara oförutsägbara – och hela omröstningen började också förvirrande med att Armenien bara gav sju poäng till Felicia och de alltid lika egensinniga italienarna nollade henne. Men även i jurydelen kom ju Felicia etta till slut, låt vara att det inte var förrän efter den allra sista juryn från Finland som hon övertog toppositionen.
Så det var alltså ett sådant år då tittare och jury var överens, och det var över huvud taget förhållandevis stor samstämmighet mellan de två parterna i år. De hade helt och hållet samma topptrio, om än inte i riktigt samma ordning (i juryernas fall var det Felicia-Medina-Greczula och i tittarnas Felicia-Greczula-Medina) och dessa tre var i en klass för sig i båda fallen, med ett litet hopp i poängen ner till övriga bidrag. Även längre ner följdes tittare och juryer åt någorlunda: de största skillnaderna hittar vi inte helt oväntat i form av Meira Omar (fick hyfsat mycket av juryn men inte mycket av tittarna, vilket jag i min förhandsanalys också misstänkte skulle bli fallet) och Lilla Al-Fadji (lyftes tvärtom flera placeringar av roade tittare).
Jag kan nog inte säga att jag som helhet är särskilt överraskad av resultatlistan, det gick ungefär som jag trodde att det skulle gå, och om tipsen bara hade rättats efter ”hur nära man kommer varje placering” istället för ”hur många placeringar man prickar in exakt rätt” så hade jag fått en rätt snygg tipsrad. Det stora undantaget är Greczula, som alltså var tittarnas tvåa och även blev tvåa totalt – det hade jag faktiskt inte väntat mig, då jag själv tyckte att han var mycket sämre än förra året, men tydligen var det ändå något med hans ABBA-ripoff-låt som tilltalade många, och den saken får jag medge att vissa av mina anhöriga (min dotter och min bror närmare bestämt) var skickligare än jag på att förutse.

Men vann var det ju som bekant Felicia som gjorde, som alla trodde. Vad innebär nu detta för Melodifestivalen och Eurovision?
Jo, efter förra årets utvikning till lätt plojbidrag på det egna språket så återfaller nu Sverige i sina normala vanor, kan man tycka vid första anblicken i alla fall, för nu har vi ett bidrag på engelska igen och ett mer ordinärt popmusikaliskt. Dock är det inte helt som det brukar, för det är inte bara artisten utan även låtens upphovspersoner som är nya namn för Sverige i ESC-sammanhang – det är inte G:son och Deb och Wrethov längre, utan ett helt annat team, kvinnodominerat och faktiskt enbart norskt/danskt förutom Felicia själv (har någon ens tänkt på det?).
Stilmässigt ger vi oss nu också in på delvis nya marker, i och med att stilen på ”My System” är ganska utpräglat techno- och raveaktig (ni får ursäkta mina svepande benämningar, jag har dessvärre dålig koll på de exakta genretermerna). Det är inget nytt i Eurovision med sådant svettigt och flimrigt dunk, det har hänt åtskilliga gånger förut att andra länder kommit med sådant – med varierande framgång – men det är egentligen första gången Sverige ger sig in på det, med laserstrålar och allt. Och det känns ju som att det eventuellt kan vara ett steg in i en ny era. Men fortfarande är det ändå så att en stor del av paketet hänger på sången, och där gör ju Felicia onekligen bra ifrån sig: hon har en utmärkt röst och övertygar med en sorts desperat, sorgsen klang, särskilt i de där högsta tonerna.

Av den anledningen tror jag också att Sverige har goda chanser att klara sig ur semifinalen i Wien i maj. Själva stilen på vårt bidrag är ingen garant för att få poäng, inte heller är det solklart att låten i sig är stark så det räcker, men i kombination med Felicias starka sånginsats och det visuella i showen så tror jag att det borde gå bra.
Vinner gör Sverige däremot inte, och det verkar det för ovanlighetens skull nästan inte vara någon här hemma som tror att vi ska göra heller. Det är som att alla är medvetna om att årets melodifestivalomgång var ganska slätstruken och finalstartfältet svagt, och att vi visserligen plockade det bästa russinet ur kakan när Felicia fick vinna men att man inte kan begära några underverk av henne. Finlands bidrag med eld och fiol är alltjämt upphaussat, och inställningen tycks vara att det är de som är djärva och kreativa och kommer att vinna och att Sverige får hålla sig i skymundan i år. Jag håller själv inte riktigt med om att Finlands låt är så fantastisk, men tror även jag att det nog normalt sett borde bli en del länder som överträffar oss i år. Om nu svenskarna i gemen är okej med detta är det en intressant attitydförändring, men det är onekligen skönt om vi kan känna oss avslappnade för en gångs skull.

Kanske är det helt enkelt så att den lilla tendensen fortsätter att svenska folket med sina val ger en fingervisning om att de vill någon annanstans. Det började redan med att vi lät oss representeras av de två norrbaggarna Marcus & Martinus för två år sedan, det blev ännu mer uppenbart när KAJ fullständigt bröt alla mönster förra året, och man kan se det också nu. Tvåan Greczula och trean Medina representerar ju också de på sätt och vis något annat än det gamla vanliga.
Man kan då bara önska sig att Melodifestivalen själv och dess ledning skulle kunna (och vilja) uppfatta vart vinden blåser. En av SVT:s kommentatorer sade precis i en intelligent sammanfattning något i stil med att vi borde lägga Christer Björkmans och Edvard af Silléns era bakom oss. Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv – den tiden är förbi då den där mastodontturnén à la Björkman (i intensiv symbios med diverse stora skivbolag och låtskrivare) med navelskådande komiska manus av Sillén framstod som något fräscht som alla ville ha. SVT borde ta och släppa greppet om den, överge nostalgin, bli lite modiga och ta Melodifestivalen någon annanstans med nya arbetssätt och infallsvinklar. Gårdagens resultat och den lätta kritiken mot årets MF-upplaga kan ses som ännu ett tecken på det, även om finalen i sig som evenemang betraktat fortfarande framstår som en stor folkfest och ett svenskt Super Bowl.

Nu har slutackordet klingat ut från Super Bowl i fråga, och den närmaste tiden ska jag nu sätta mig in i de andra ländernas bidrag, samtidigt som jag fortsätter att uppfatta hur det mullrar och knallar runtom i världen. Lätt blir det inte att komma i stämning, då ju verkligheten färgar av sig i allra högsta grad även på Eurovision, men jag ska fortsätta försöka. Lite nyfiken blir man ju på att kolla upp länder som t.ex. Danmark (hur låter det med ”dark disco” på danska?) och Frankrike (vad var det som fick dem att genast skjuta uppåt på oddslistan så fort bidraget presenterats?).
Jag återkommer om en dryg månad igen. På återseende! (Och grattis till Felicia!)

Inför Sveriges uttagning 2026: något mer ploj än vanligt, men anständigheten vinner

Då har det blivit dags för final i Melodifestivalen, och dags för mig att kommentera inför denna.
Även i år har jag följt hela turnén, trots att jag kände att jag lika gärna hade kunnat avstå alltihop och börja sätta mig in i bidragen först nu inför finalen istället. På ett sätt är det också ungefär det jag har gjort, för jag märker att det nästan blir som att börja om från början när jag lyssnar igenom finallåtarna ordentligt och mer koncentrerat. Jag ska inte neka till att flera av dem känns en aning bättre nu än när jag först hörde dem på TV. Är det vår ljudanläggning som spökar nu igen och inte gjorde dem rättvisa första gången? Fast nu har vi ju en ny TV …?
Ja ja, jag har i alla fall konstaterat att även om det var mycket skämskudde och sömnpiller under MF-säsongens gång, så framstår det slutliga startuppbådet även i detta års Melodifestival som om än inte precis intressant, så åtminstone kompetent. Så brukar det ofta vara, Sverige behöver sällan skämmas på så vis. Stilmässig variation finns det också någorlunda, även om det inte är med några lugna låtar detta år (de får alltid kämpa för att ta sig vidare och i år var det ingen som klarade det). Man kan vidare notera att det är en aning fler ”uppsluppna” bidrag än vanligt och även mer svenskspråkigt, vilket väl får ses som en tydlig KAJ-effekt och som något positivt.
Jag har också en och annan favorit i finalen som för min del gärna får vinna och åka till Wien för Sveriges räkning. Det gäller särskilt ett bidrag, som representerar en genre som vi verkligen inte skickat särskilt ofta. Nu tror jag väl inte att vare sig den eller någon av mina andra favoriter klarar det, utan jag misstänker att en viss annan profil tar hem det.
Vad jag talar om förklaras enklast genom att jag radar upp de tolv bidragen och ger mina omdömen om dem, precis som jag gjorde med UMK-bidragen i Finland förra veckan. Här är vad vi har att vänta i den kommande finalen:

1. ”Iconic” – A-Teens. Man kan genast konstatera att tre av årets finalbidrag har ABBA-koppling (jag återkommer till de båda andra), och det inleds med mitt gamla hatobjekt A-Teens, gruppen som 1998 började hela sin karriär med att göra fantasilösa ABBA-covers. Ja, att de skulle dyka upp och göra debut i årets Mello var väl inte så oväntat efter att de återförenades som mellanakt i fjol, och när de inte sjunger ABBA-låtar har jag inte så mycket emot dem utan medger att de är en stabil sång- och dansgrupp. Knappast några ”teens” längre men de vet vad de gör. Dock har de en tydlig brist i och med att de spelar i exakt samma liga som en annan populär MF-anknuten discopopgrupp, det vill säga Alcazar, och trots att de är försedda med en teoretiskt sett skaplig dänga når de inte upp till den gruppens klass hur mycket de än försöker.
2. ”Dooset Daram” – Meira Omar. Meira som var med även förra året med ”Hush Hush” tar nu ett steg till och blir ännu mer orientalisk detta år. Det låter verkligen som ett typiskt sådant Eurovisionbidrag som Turkiet brukade placera sig bra med under 00-talet, med just den rytmen och allt, och det är väl bara magdansöserna som fattas. På sätt och vis är numret representativt för det moderna Sverige (även om många sverigedemokrater säkert skär tänder över vad som låter som ”ramadan-ramadan”) och det är inte dåligt, men tyvärr inget himlastormande märkvärdigt heller.
3. ”Delulu” – Lilla Al-Fadji. Jag är nog väldigt oallmänbildad, för jag kände inte alls till den här fejkkaraktären tidigare, än mindre att den som står bakom honom är Felipe Leiva Wenger från den respektabla hiphopduon Ison & Fille. När jag nu vet detta framstår Lilla Al-Fadjis nummer som något mindre pinsamt än när jag först såg det i lördags – det blir nästan ”creddigt” samtidigt som det är trams. Men faktum kvarstår ändå att det är trams, och att låten hade blivit roligare med Sean Banan (som jag misstänker att den faktiskt var tänkt för från början), och att man har hört många humorlåtar som är betydligt bättre än denna. Jag är också rätt trött på alla sådana bidrag som nödvändigt ska skoja till det om Eurovision genom att nämna tävlingen vid namn … det räckte med Litauens ”We Are The Winners” 2006.
4. ”Ain’t Today” – Saga Ludvigsson. I avdelningen ”återseenden sedan förra året” hittar vi bland andra Saga Ludvigsson, som ställde upp med countryaktig kvick pop i ”Hate You So Much” 2025 och gör ungefär samma grej nu. Det är en liknande genre och till och med en liknande text tycker jag (fast tvärtom). Skillnaden är väl kanske möjligen att Saga vuxit några snäpp i scennärvaro och så, det är positivt, men det hjälper inte så mycket när låten fortfarande mest är tråkig.
5. ”Hollow” – Smash Into Pieces. För tredje gången på kort tid har vi nu Smash Into Pieces i MF-final, och de verkar vara Sveriges enda rockband som har förmågan att ta sig dit. Hur mycket ”äkta hårdrock” det är över dem kan man väl sedan diskutera: jag har inte heller varit överdrivet imponerad av gruppens två tidigare bidrag. Men – den här gången tycker jag faktiskt att de fått till sin bästa låt hittills. Det känns som den har något extra, såväl en viss desperation i refrängens ”hol-low”-hojtande som dramatik och stämning i det melodiska. Plus att man tar i riktigt ordentligt med pyro och avslutar med ett helt fyrverkeri. Visst känns det som att låten påminner om flera andra låtar som redan finns – jag får vibbar till såväl Måns Zelmerlöws ”Heroes” som Liamoos ”Dragon” i hårdrockstappning – men det är ändå fullgott schlagermetallhantverk kan man säga. Det här är sammantaget min favorit i årets MF-final, och det skulle vara på sin plats om den vann, för när nu Sverige förra året äntligen skickade ett humorbidrag är det följdriktigt om vi fortsätter vara otypiska och skickar något rockigt i år.
6. ”Eternity” – Cimberly. Årets mest anonyma bidrag tycker jag … jag tog nätt och jämnt notis om den i dess deltävling och blev uppriktigt förvånad när den tog sig till final så lätt. Nu när jag lyssnat lite till kan jag konstatera att det är lite funk-soulpopaktiga tongångar (nästan lite grann åt gospelhållet) och att Cimberly är en säker sångerska, men något intryck på mig gör det fortfarande inte, beklagar.
7. ”Viva l’amor” – Medina. Man blir glad av att se de två sköna snubbarna i Medina göra sitt intåg på scenen, det måste jag verkligen ge dem. De är med här i finalen för tredje gången och gör sin grej precis som de ska, nu till på köpet med en snyggt illustrativ scenshow där två hjärthalvor går ihop till ett helt stort hjärta. Och låten är skaplig nu också, ett glädjepiller med stänk av vemod, men någon ”In i dimman” är den inte. Det var den som Medina skulle ha vunnit med, inte detta bidrag.
8. ”Half of Me” – Greczula. I förra årets final var Greczula med ”Believe Me” min favorit, mycket därför att han hade ett mer säreget uttryck och en mer säregen låt, av låtskrivare som inte var de vanliga. När han nu i år gör ett nytt försök har tyvärr mycket av denna originalitet försvunnit och han har blivit mer utslätad och är typ bara hälften av sig mot i fjol (som hans låttitel antyder 😊). Framför allt framträder han nu med en låt som känns som ett hopkok av diverse ABBA-låtar, och det uppskattar jag inte alls i det här fallet, utan varje gång jag lyssnar sitter jag mest bara och stör mig på att det låter som ABBA precis överallt och försöker komma på exakt vilka ABBA-låtar det är. (Tydligast är väl ”The Winner Takes It All” och ”As Good As New”, men det finns ännu fler i mischmaschet, jag lovar.) Det var liksom inte vad jag önskade mig av Greczula, varken för hans egen skull eller ABBA:s.
9. ”Honey Honey” – Robin Bengtsson. Även herr Bengtsson – en av två tidigare Mellovinnare som återfinns i finalen i år – har som synes lånat av ABBA, här är det en av deras låttitlar som återanvänts, och det brukar det ju vara någon som gör vartenda år. Men bortser man från det så är detta faktiskt en rätt behaglig låt, och lätt den bästa Robin ställt upp med efter alla de anonyma nummer han haft innan. Det här är en taktfast stampande countrypop-pubrockaktig bit, kännetecknad av ett frejdigt ”wo-hoo” och en munter stämning på scenen med en skara dansare som känns som ett myllrande svensexagäng runt artisten. Det smittar och är inte så dumt.
10. ”My System” – Felicia. Jag tror ärligt talat att vi kan ha årets vinnare här. Felicia verkar ha fått hela svenska folkets sympatier på ett ovanligt tydligt sätt när hon fick sparken som Fröken Snusk, och när hon nu ställer upp som sig själv med omvänd ansiktsmask så är publiken med på noterna. För min del får jag säga att hon verkligen sjunger bra och att den där masken är en utmärkt gimmick, och låten känns som en fräsch och samtidigt något melankolisk floorfiller: betydligt bättre än A-Teens som är i samma genre. Den är inte tillräckligt bra för att ta plats på min egen spellista, än så länge inte i alla fall, men jag inser dess hitkvaliteter och uppskattar rösten och utstrålningen från Fröken Anständighet, eller vad man ska kalla henne numera.
11. ”Waste Your Love” – Sanna Nielsen. Här kommer en riktig veteran och ser till att 2026 års Mellofinal blir i alla fall en liten aning förankrad i historien också, för visst står Sanna i denna låt alltjämt med ena foten i schlagertraditionen och den andra i mer uppdaterat sound. Sedan är det en annan sak att själva låten är tämligen fantasilös och känns som en väldigt tydlig ripoff på Taio Cruz ”Dynamite” (i Minecraft-kretsar även känd som ”TNT”). Sanna har två gånger överraskat mig med riktigt bra bidrag (”Empty Room” och ”Undo”) men här gör hon det inte. Att hon är i final den här gången också beror enbart på rutin och utstrålning.
12. ”Rakt in i elden” – Brandsta City Släckers. Om inte Smash Into Pieces får vinna med sin rock så kanske brandmännen kan få göra det, för det är väl på sätt och vis rock det här också – om än ”korprock”. Visst blir man lite upplivad, det är muntra takter från herrarna på scenen och vi får varianter på ”Brandsta-klappen” och andra blinkningar till deras gamla hit ”Kom och ta mig”. Dessvärre kan de inte matcha den låten och det hela känns för mycket återanvändning för att brasan ska hetta till på allvar. Plus att ju Brandsta har konkurrens i det livliga uppsluppna facket.

Jag upprepar min ståndpunkt att det här är ett kompetent startfält, men samtidigt rätt så tråkigt. Min egen favorit är alltså Smash Into Pieces, följd av Robin Bengtsson och Medina. Jag kan väl också uppskatta Brandsta City Släckers för det eldiga röjet och Felicia för proffsigheten, men i övrigt är det inte något bidrag som väcker mig ur soffan på riktigt.
Någon Eurovisionvinnare tror jag inte heller att vi har med någon av de här kandidaterna … visst, det kan man inte säga förrän alla de andra länderna valt färdigt, men Australien ska ju tydligen skicka en av sina största stjärnor, Israel tar väl hem en massa sympatiröster igen och Finland valde mycket riktigt Linda Lampenius och Pete Parkkonen som torde ha bättre chanser än alla Sveriges finalbidrag har. Så det blir nog ett mellanår för oss, och det är ju tur med tanke på att SVT för närvarande måste spara en hel massa pengar.
Likväl är det tänkt att någon av de här tolv låtarna ska vinna och skickas till Wien. Vem av dem blir det som gör det?

Som jag nämnde så finns det en KAJ-effekt i år: det brukar oftast vara ett bidrag i varje MF-final som är svenskspråkigt, skämtsamt och glatt (och som placeras på startnummer tolv), men detta år har vi inte bara ett utan tre sådana. Jag menar här Lilla Al-Fadji, Medina och Brandsta City Släckers (de sistnämnda var de som fick nummer tolv), även om de är sinsemellan ganska olika. I normala fall hade kanske någon av dem kunnat vinna i år på samma sätt som KAJ kunde det, men nu tror jag inte att de klarar av den saken, de kommer att sno röster från varandra i alltför hög grad. Vilket inte hindrar att någon av dem kanske kan bli typ trea, men ända upp till seger når de inte.
Smash Into Pieces sticker ut genom att vara det enda riktiga rockbidraget, och kan teoretiskt komma rätt långt, men även om jag själv tycker att de har sin bästa låt hittills (och tänker ge mina hjärtan till dem) så har jag en misstanke att Sveriges tittare i övrigt snarare börjar bli mätta på dem. På samma sätt kan nog Sanna Nielsen framstå som lite avdankad. Jag utesluter därför dessa också.
Robin Bengtsson och Meira Omar är ”finalkval-bidrag” som näppeligen kan mobilisera särskilt många röster när det verkligen gäller: Robin är nog rentav en kandidat till sistaplatsen (inte för att han har en dålig låt, utan för att han bara är ”ingens favvo”), medan Meira nog kan locka en del juryröster tack vare sitt Europavänliga sound, men desto mindre från tittarna.
Greczula och Saga Ludvigsson är artister som återkommer sedan förra året och nog inte lyckas göra samma intryck andra gången, jag tvivlar åtminstone på det. Vad gäller Cimberly är hon för mig som sagt väldigt anonym, men soul- och gospeltoner brukar ofta funka så hon kanske kan bli en oväntad dark horse? Hon gick ju till final på ett övertygande sätt från en (relativt) stark deltävling. Dock har jag svårt att tänka mig att både tittare och jury är så överens om henne att hon faktiskt vinner. A-Teens, slutligen, är stabila men drunknar i mängden och har framför allt stark konkurrens i sin genre från Felicia.

Felicia, ja. Utan att ha analyserat saken speciellt noga känns det som det ligger i luften att Fröken Anständighet vinner. Hon är redan favorittippad av många, hon har en hyfsat bra låt som attraherar på många håll (såväl tittare som jury tror jag), hon har röstresurserna och man kommer visuellt ihåg henne. I ett startfält som är acceptabelt men inte mer har hon förutsättningar att bli den som glimtar till och lyfter sig upp ovanför plojbidragen, rockinslaget och den övriga smeten. Något som också ger en vink om detta är hennes startnummer, nummer tio, som ofta brukar tilldelas favoriterna och som kommer att gynna henne.
Jag tror att vi vid 22-tiden på lördag kväll kommer att kunna konstatera att vi i Sverige har en delvis maskerad kvinnlig artist i årets Eurovision.
Mer kan jag inte säga just nu, men jag återkommer när resultatet väl är klart och då blir det kanske lite fler iakttagelser om hur Sverige tänkte när vi valde och vad vi har för chanser i Wien.
Väl mött vid TV:n.

Inför Finlands uttagning 2026: finskt självförtroende, KAJ-effekt och violin

Hej och välkomna till en ny Eurovisionsäsong!
Kanske.
Det är lika bra jag säger direkt som det är, att jag är ännu mindre upplagd för att blogga om Eurovision i år än jag varit de två senaste åren. Det är helt enkelt så att den där affären med Israel mer och mer håller på att förgifta hela Eurovisionvärlden och släcka det ljus i mörkret som tävlingen länge var. Och det har fått den effekten på mig att jag håller på att tappa lusten för alltihop. När det gäller Melodifestivalen har jag ju som bekant mist mycket av min entusiasm redan tidigare (på grund av att den tävlingen fastnat i en alltför tråkig och tramsig form), och nu håller jag på att få samma känsla för Eurovision också. Att det liksom inte är så kul längre.
(Och det hade inte varit annorlunda om Israel faktiskt kastats ur ESC. Även då hade stämningen blivit sur och vrång och olustig, och även då hade vissa länder bojkottat tävlingen i protest, så jag hade känt precis likadant då.)
Men samtidigt tänker jag att skam den som ger sig och man ska ju ändå ha en positiv grundinställning, så jag ska åtminstone inledningsvis försöka tvinga fram en sådan – och sätter nu följaktligen igång bloggandet för säsongen. Med reservation för att jag dessvärre kan tröttna senare. Men förhoppningsvis inte.

Som vanligt kommer det första inlägget för i år att handla om Finlands uttagning UMK. Den ska gå av stapeln lördagen den 28 februari, platsen för det hela är Tammerfors precis som förra året, och jag har förmått mig att lyssna (och titta) på låtarna på Youtube. Det är i vanlig ordning sju stycken bidrag som Yle valt ut, och till skillnad från i fjol så verkar det nu också som att ingen blir diskad utan alla sju kommer till start.
Jag har trots mitt Finlandsintresse alltjämt inte så mycket koll på Finlands populärmusikliv, tycks det, för artisterna som framför bidragen är samtliga okända för mig sedan innan. Med ett undantag, nämligen en viss finlandssvensk violinist som faktiskt har något av ett internationellt rykte och som nog även en del svenskar känner till, och som för första gången ställer upp i UMK.
Kanske är det hennes medverkan, med tillhörande förhoppningar, som gjort att Finland i skrivande stund ligger etta i 2026 års sammantagna Eurovisionvinnartips. I alla fulla fall så verkar Eurovisionfansen och de insatta se det som att Finland på 2020-talet fortsätter vara ett ”powerhouse” i ESC-sammanhang och att UMK håller sällsynt hög klass. Den uppfattningen lär nog inte kunna tas ur dem i första taget efter Käärijä och ”Cha Cha Cha” 2023. Jag vet inte riktigt om jag håller med, men jag får medge att det i alla fall fortfarande känns mer intressant att titta närmare på Finlands deltagare än på Sveriges. Och det jag för egen del kan observera, det är att förra årets framgångsrika svenska ESC-bidrag med KAJ från Finland har satt vissa spår i årets UMK, och det kan ju också vara det som driver tipsen uppåt. Kanske har Finland fått lust att visa Europa att man lika gärna själv kan presentera samma sak som Sverige senast – och understryka varifrån den där geniala bastumusikmentaliteten egentligen kommer.
Blir det den taktiken som tar hem UMK och får företräda Finland, eller blir det snarare ett internationellt grepp med den där världskända violinisten?
Jag ska gå igenom de sju bidragen med lite korta omdömen – denna gång i den ordning de faktiskt kommer att uppträda i sändning från Tammerfors.

1. ”Lululai” – Komiat. Vi börjar direkt med en av de låtar som har KAJ-känsla över sig. Det här är en muntert leende ung grupp (nästan som något slags finskt dansband, vilket också antyds av videon från en folkfylld danslokal), och de spelar klart folkmusikaktiga tongångar med gott om finskt dragspel – men det finns även en visslingsslinga à la country & western mitt i alltihop. Medryckande är det, med en känsla av både glädje och vemod, och jag får i viss mån refrängen på hjärnan. Sedan är det förstås inte lika komiskt och skruvat som KAJ utan mer prydligt och bara trivsamt rätt och slätt.
2. ”Million Dollar Smile” – Etta. Trots titeln är även den här låten på finska, och det gör att det faktiskt är hela fem av sju låtar som är huvudsakligen finskspråkiga i årets UMK. Rent stilmässigt är det annars inget inhemskt finskt med låten alls, utan den är en rätt så modern dunkig RNB-radiopoplåt i midtempo, som kännetecknas av att det finns med en rappad vers också. Ja, rappandet klarar artisten Etta av utmärkt, och det är sympatiskt att finska språket utan problem gör sig i de här genrekläderna. Synd då att slutintrycket ändå blir rätt intetsägande … och ärligt talat, vad är poängen med den där engelska titelraden när man nästan ändå inte hör den sjungas?
3. ”Rakkaudenkipee” – Kiki. Om man bortser från språkfaktorn – för visst är det finska som gäller här också – så finns här stora likheter med Loreen. Ja, det brukar ju varje år finnas gott om låtar i Eurovision och de nationella uttagningarna där Loreen har tjänat som influens, och här kommer förebilden igen både i Kikis sätt att sjunga, hennes visuella stil, den atmosfäriska elektroproduktionen och allt det ödsliga på det hela taget. Men det är ingen misslyckad efterapning utan tvärtom en helt okej låt. Mycket beror det förstås på den väldigt läckra och något oväntade ackordvändningen i refrängen, som ger alltihop en extra mystisk/exotisk ton.
4. ”Takatukka” – Antti Palanen. Nästa uppenbart KAJ-influerade inslag, men här känns det som det är lite mera humor, på gott och ont. Det är dragspelsinfluerad folkpop igen, precis som vi hörde från Komiat i början, och den skäggige Antti (med en låt som handlar om frisyren hockeyfrilla, det är vad ”takatukka” betyder) brummar bastoner på en nivå som vi inte hört sedan Pierre Isacssons ”Då går jag ner i min källare”. Är det riktig strupsång rentav …? Visst lockas jag att småle och tycka att det hela är lite coolt/catchigt, men bra är det knappast. Dessutom blir det mest bara förvirrande att det är två helt olika takter i vers och refräng.
5. ”Cherry Cake” – Chachi. ”Ska vi plocka körsbär i min trädgård?” sjöng Ann-Christine Bärnsten redan 1975, och ekivoka anspelningar på temat körsbär blir det nu också – fast en hel tårta för att vara exakt. Är det månne Erika Vikmans oanständighets-statement från förra året som man här vill upprepa på något sätt? I så fall har det inte blivit så lyckat, för den sortens fräcka och halvskojiga bidrag har ett slags gräns för att det inte ska kännas som trams, och den gränsen klarar inte Chachi (som för övrigt är amerikanska bosatt i Finland och har tävlingens enda helt engelskspråkiga låt). Det blir bara ett typiskt urvattnat Eurovision-plojbidrag som vi hört rätt många gånger innan: lite som Maltas ”Kant” (också i fjol), fast sämre. Jag ser till på köpet att Linnea Deb varit med och skrivit det här … var det något slags restproduktion som hon släppte till Finland att användas som Yle fann för gott?
6. ”Ready To Leave” – Sinikka Monte. Yle nöjer sig med bara en lugn låt i startfältet i år, och det är denna. Den är också övervägande på engelska, även om det är enstaka rader på finska instoppade i refrängen också (åter igen kan man undra vad det ska vara bra för?). Själva låten är obestridligt smakfull – den är ljuvt stillsam och eftertänksam i versen och framförd med spröd röst av Sinikka, sedan kommer det in betydligt mer energi och styrka i refrängen och lika abrupt tystnar det igen. Dynamiskt, och väl genomarbetat, jag gillade den spontant, fast det är nog en sådan låt som behöver många lyssningar för att lyfta på allvar.

7. ”Liekinheitin” – Linda Lampenius & Pete Parkkonen. Ja, violinisten jag nämnde är alltså Linda Lampenius, som ju redan för ett antal år sedan gjorde sig ett namn inte bara för sin skicklighet på fiol utan även för sina yttre företräden i kombination med fiolen (får man nog erkänna). Nu har hon slagit ihop sig med den tjugo år yngre Idol-deltagaren Pete Parkkonen som sjunger, och resultatet har blivit en kombination av pop och klassiskt, där det onekligen är snygga fiolslingor och ett smittande dunk. Det hela andas dessutom finskt vemod, och det är uppenbart i samma pretentiösa fack som de två senaste Eurovision-vinnarna ”The Code” och ”Wasted Love”. Ja, det passar ju verkligen att skicka till Mozartstaden Wien, det kan bli bra med en snygg show, och juryn i Eurovision (och här i UMK) kan kanske gå igång på det. Men jag har ändå mina dubier … för själva låten är egentligen inte så där överdrivet minnesvärd, och det blir ju inte precis så att Linda kommer att imponera med sin virtuositet på scenen eftersom all musik är förinspelad. Plus att man ohjälpligen får känslan att hon (som så många andra) kanske gör detta mest för att blåsa nytt liv i en karriär som hållit på rätt länge. Nej, det finns en viss överskattningsvarning här.

Som helhet är det ett hyfsat startfält tycker jag nog … fast samtidigt finns här inte något som jag går igång på så där extra mycket. Till skillnad från andra tyckare ser jag inte heller UMK som något ”powerhouse” som sprutar ur sig idel potentiella Eurovisionvinnare. Omöjligt är det inte att det kan gå bra för Finland med vissa av de här bidragen, men man får helt enkelt inte känslan att de kommer att bli storfavoriter i Wien.
Hur det ska gå och vem av dessa sju som får åka till Österrike för Finlands räkning, det kan man som vanligt fundera ett tag på. Vi ska då tänka på att den internationella juryn i Finland står för en rätt liten andel av poängen som ska delas ut – så som jag tycker det borde vara i Sverige också – och det blir alltså i praktiken mest de finländska tittarna och deras beteende man får försöka förutsäga. Vad kommer de att ha för favorit?
Linda Lampenius (och ”featuring-sångaren” Pete, om man nu får kalla honom det) har väl de flesta förhandstipsen i tävlingen har jag förstått, tack vare sin stjärnstatus. Jag tycker nog själv också att det är den bästa låten i utbudet, tack vare de där fiolinslagen. Möjligen att Kiki och hennes ”Rakkaudenkipee” också kan konkurrera enligt min egen åsikt. Men hos tittarna tror jag inte att det bidraget slår riktigt, liksom inte heller Etta och ”Million Dollar Smile”, de är för alldagliga.
Om Linda och Pete får någon utmanare har det väl snarare att göra med att de finländska tittarna samfällt kanske får för sig att de vill ha humor och uppsluppenhet, eller möjligen ett mer stilla och allvarsamt uttryck. I det senare fallet blir det Sinikka Monte som kan ta striden, och hon har ju också startfältets enda ”ballad”, vilket är en fördel. Det är inte särskilt vanligt att det finländska folket röstar fram lugna tongångar, men det har hänt (den ljuva ”Blackbird” 2018 är väl det bästa exemplet) och om det är där tittarna landar så blir ”Ready To Leave” Finlands bidrag.
Sedan är det väl kanske visserligen troligare att KAJ-effekten hänger kvar och att det då blir antingen Antti Palanen eller Komiat (eller möjligen Chachi) som skördar de flesta tittarrösterna. Att lite skruvad galenskap kan gå hem vet vi ju sedan Käärijä och inte minst Windows95man året därpå … kan det upprepa sig även den här gången? Eller kommer de båda KAJ-artade bidragen att ta ut varandra? Ja, nej, själv lutar jag nog åt att inget av dem kommer att vinna, men det beror nog inte på att de tar ut varandra utan snarare på att de inte är tillräckligt ”pang på” för att verkligen gå hela vägen. Hockeyfrillalåten ”Takatukka” har sina fans har jag förstått, men jag vet ändå inte riktigt jag.

Som sagt, att sia i förväg om vad Finland är på humör för (och hur de eventuellt taktiskt kan tänka) är inte så lätt, men jag behöver faktiskt inte analysera detta särskilt länge för att inse att jag tror att Linda Lampenius och Pete Parkkonen kommer att vinna UMK ganska klart med sin ”Liekinheitin”. Det finns något för alla i det bidraget, något som lockar såväl jury som tittare i alla kategorier, även om den inte är något mästerverk.
Om det blir så det går så blir det alltså ett Eurovisionbidrag på finska på nytt, och nu har ju Finland i och för sig inte så mycket annat att välja på, men det gör det hela egentligen bara ännu mer anmärkningsvärt. Det känns som att Finland för närvarande känner sig väldigt trygga inte bara med sin egen inhemska musik utan även med sitt eget språk, och litar på att det går lika bra att skicka låtar på det som på engelska till Eurovision: inte ens en för utlänningar svåruttalad titel som ”Liekinheitin” tycks avskräcka. Och det självförtroendet är uppmuntrande att konstatera efter alla de gånger Finland floppat i tävlingen med sina finskspråkiga bidrag.
Sedan kan man ju visserligen också lägga märke till att Finlands andra officiella språk, nämligen svenska, har varit spårlöst försvunnet i UMK de senaste åren och så även nu. Det är väl förstås lite tråkigt, men å andra sidan är ju Linda Lampenius just finlandssvensk, så även om hon nu spelar istället för att sjunga så finns alltså den sidan av landet ändå representerad – och det vore väl konstigt annars, efter all respekt KAJ fick förra året.
Ja, KAJ-faktorn finns på sätt och vis även i Lindas och Petes bidrag. Det gör mig bara ännu mer säker på att det blir det som vinner, överskattning till trots.
Men vi får väl se, man vet aldrig, jag har haft fel förr. Jag bryr mig inte heller så där jättemycket om att rätt låt måste vinna UMK, jag tycker att vilket som helst av de här sju bidragen kan få göra det – förutom möjligen den där körsbärstårtlåten som jag bara tycker är störig (och till på köpet minst finländsk av de sju). Samtliga skulle jag också vilja säga har hyggliga chanser att klara av en semifinal i Wien, men potentiella Eurovisionvinnare är de inte, som jag uppfattar det just nu.
Vi får se vad som händer på kvällen den 28 februari och hur reaktionerna sedan blir. Än så länge ligger ju Eurovisionsäsongen bara i startgroparna.