Inför Finlands uttagning

Jag har inte för vana att aktivt följa andra länders Eurovision-uttagningar – men ett undantag finns, och det är Finland (som jag ju har en särskild liten förkärlek för). I det fallet brukar jag genast kolla upp vad de väljer och även i förväg höra vad de har att välja mellan. Jag är ju rätt angelägen om att det ska gå bra för Finland i ESC, vilket det dessvärre sällan gör, men jag hoppas ändå det varje år.

Och nu på lördag är det faktiskt så att Finland ska välja sitt bidrag till ESC 2017 – innan Sverige ens har kommit igång med sin process – och därför har jag nu lyssnat igenom de tio bidrag som tävlar om äran att få bli Finlands bidrag i Kiev i maj.
För den som inte vet (och eftersom jag är svensk utgår jag ju också från ett Sverigeperspektiv; hoppas läsare i Finland har överseende) så heter Finlands melodifestival Uuden Musiikin Kilpailu, på svenska Tävlingen för Ny Musik. Vanligast är att helt enkelt bara förkorta och säga UMK.
Tidigare år har UMK bestått av flera deltävlingar och en final, precis som i Sverige (fast i mindre format), men i år har det finländska TV-bolaget YLE valt att banta ner det hela och kör nu bara en enda finalkväll, innehållande tio låtar som sagt. Denna UMK-final hålls alltså på lördag, i Metro Areena i Esbo närmare bestämt. Här är en länk till svenska YLE där man kan lyssna på alla låtarna på förhand. Märk väl att en svensk artist lite otippat har letat sig in i startfältet, nämligen den tämligen smaklöse ”Günther”, om någon kommer ihåg honom från början av 2000-talet.

I alla fall. Min spontana reaktion när jag lyssnade på de tio låtar som ska tävla, den var att Eurovision Song Contest 2018 definitivt inte kommer att hållas i Finland. Jag har mycket svårt att tänka mig att något av de här bidragen skulle kunna charma Europa så mycket att det räcker ända till vinst i Kiev. Faktum är, dessvärre för Finlands del, att de flesta av dem nog kan få kämpa för att ens ta sig till final. Många bidrag lider, åter igen spontant i mina öron, av en viss klyschighet, slätstrukenhet, mellanmjölksaktigt musikaliskt sound och i flera fall märkliga texter på tafflig engelska.
Nu ska jag erkänna att jag inte har så där jättebra koll på Finlands musikliv – samtliga artister utom Günther är okända för mig, och jag vet alltså ingenting om dem och vad de har för status och vad de är kända för i Finland. Det kan mycket väl hända att en del av dem är lite kultiga eller alternativa eller så, jag vet ingenting om bakgrunden och kontexten på det sättet, och om jag visste det skulle jag kanske uppfatta låtarna lite annorlunda. Man ska aldrig börja hånskratta utan vidare, så att säga. Dessutom har jag ju bara lyssnat på låtarna en gång (utom en av dem) och det är kanske inte tillräckligt egentligen.
Men som sagt, spontant så blev jag inte så imponerad av låtarna i UMK 2017: med ett undantag, som jag strax kommer till.

Man kan sammanfatta det hela som att startfältet består av tre provocerande dåliga skämtbidrag, sex mer ”vanliga” poplåtar i något varierande tempo och stil, varav en som är på finska och därför sticker ut (alla de andra låtarna är nämligen på engelska), samt en mycket stillsam låt som var den enda jag verkligen reagerade positivt på.
Det svenska inslaget Günther (i sällskap med en kille som kallar sig D’Sanz och bidrar med lite ”riktig” sång) är förstås ett av de tre skämtbidragen. De övriga två är det hårdsminkade anarkistkollektivet Club La Persé (märk väl att ”perse” betyder röv på finska …) samt Knucklebone Oscar & The Shangri-La Rubies. Ingen av dessa tre är vad jag direkt skulle kalla … hm, bra. Som bekant är det skillnad på skämtbidrag som är fyndiga och skämtbidrag som bara är pinsamma, och jag tycker att de här tre snarast hör till den senare kategorin. Günther och D’Sanz är faktiskt det bidrag som kommer närmast att vara en riktig låt som åtminstone kan roa lite, med sin lätt ekivoka text om ”Love Yourself”. Och när Günther inte är sämst, då kan ni ju tänka er hur de andra två är. Vill Finland skämma ut sig ordentligt i Eurovision så väljer de någon av dessa.
Om däremot Finland vill ha något mer seriöst så finns det en radda kvinnliga solosångerskor de kan plocka ut: Alva, Emma, Anni Saikku och Zühlke. I deras låtar är det modernt sound och snyggt och tillrättalagt. Problemet med alla fyra är att det är så slätstruket … verkligen inget som Europa kommer att minnas. Möjligen att sextonåriga Alva (hon och Emma är för övrigt de finlandssvenskar som är med i UMK i år) kan göra lite intryck, hennes låt ”Arrows” är inte helt oäven, men även den löper en viss risk att bara gå in genom det ena örat och ut genom det andra. Åtminstone gjorde den det för mig. Emma är på samma sätt lite anonym med en annars vacker världstillvänd text om ”Circle of Light”, medan Zühlke sjunger käckt men samtidigt förvirrande om superhjältar, utan att riktigt övertyga mig.
Likadant är det egentligen med killgruppen My First Band samt solokillen Lauri Yrjölä som sjunger på finska – inte heller de lämnar något bestående intryck att tala om.

Det UMK-bidrag i år som jag har fastnat för är istället låten ”Blackbird” (att sno titlar från Beatleslåtar är förstås ett vedertaget grepp …) med indie-duon Norma John, där det dock enbart är den kvinnliga parten som hörs. Det här är faktiskt en mycket vacker och vemodig liten sak, tävlingens enda riktigt lugna låt, och sångerskan Leena sjunger ljuvt och stämningsfullt. Här finns lätta stänk av både etno- och operakänsla, och kontrasten mot t.ex. Club La Persés trams är verkligen markant: det känns som att det är här man hittar smak. Enda nackdelen med ”Blackbird” är att den är så stillsam att den aldrig kommer igång – personligen har jag inte något emot det för jag gillar mysiga låtar och tycker inte att det alltid behöver braka loss, men frågan är hur publiken i Eurovision skulle uppfatta denna något bristande energi. Dock kan det ändå bli riktigt vackert om man får till en snygg scenshow som matchar låtens uttryck.


Från Norma Johns video till "Blackbird".

Hur kommer det att gå då? Vad väljer Finland?
Ja, jag törs faktiskt inte alls sia om det – den finländska TV-publiken brukar kunna vara mycket oförutsägbar och rösta på lite vad som helst. Intressant i år är dock att tittarna för första gången kompletteras med en internationell jury, efter svensk modell; det blir kul att se vad de tycker, och kanske kan de i bästa fall avstyra att Finland gör bort sig. Jag misstänker också att internationella juryn kan tänkas ha Alva och möjligen Emma som favorit. Kanske även Norma John, men det beror på hur upplagda de är för något som är finkänsligt snarare än omedelbart.
När det gäller Finlands chanser i Eurovision så tror jag att just också Alva, Emma och Norma John är de artister som har störst chans att klara semifinalen i Kiev. Möjligen att också Günther skulle kunna det, faktiskt, om Europa är på just den sortens skämthumör. Men i samtliga fall så vill det till att alla pusselbitar hamnar på rätt plats – någon solklar finalplats är det inte för någon, utan snarare får finländarna åter igen sitta och svettas framför TV:n och löpa stor risk att hamna utanför finalen igen. Bättre än så är nog inte UMK i år, helt enkelt.

Vi får se på lördag kväll hur det går. Jag tänker i alla fall hålla en liten tumme för Finland i maj, oavsett vad de då kommer med för något.