* Är det inte imponerande att Samir och Viktor har sådana kunskaper i Sveriges geografi att de kan räkna upp en massa svenska städer …? Ja ja, det var väl trevligt att de gjorde det, tycker jag som alltid haft en förkärlek för namngeografi.
Annars ställde duon upp med samma låt som tidigare – fast snäppet vassare denna gång faktiskt, helt tack vare den där lilla saxofonslingan. Den var verkligen rysligt effektiv och smittande, så det var inte så konstigt att S & V nådde final direkt den här gången. Men att skicka dem till Eurovision …? Mja. Moldavien lär ju bli hur sura som helst över att Sverige har snott deras idé med Epic Sax Guy.
* Apropå Sveriges Eurovision-relation till andra länder så var jag rätt nyfiken på hur tittarna skulle reagera på att en så väldigt icke-svenskanknuten artist som polska Margaret ställer upp i ”vår Mello”. Tydligen hade de inte så mycket emot det, att döma av AC-platsen. Och det är ju trevligt med denna utlänningstolerans, men egentligen tycker jag själv fortfarande av princip att på samma sätt som svenskar ska hålla sig borta från andra länders uttagning (denna plåga har jag kritiserat förut), så borde logiskt sett inte andra länder vara med i vår heller. Även om det är något bättre när inflytandet går åt det hållet än när vi själva sysslar med vår egen kulturimperialism.
* Jag hade också i förväg funderat på om Jonas Gardell kanske skulle ha hämtat någonting, även melodiskt, från psalmen ”Det finns en väg till himmelen”. Det hade han nu inte, däremot var budskapet ändå djupt andligt och bibliskt, och det kan ju uppskattas. Tyvärr hjälpte inte det när det hela sångmässigt och låtmässigt var väldigt blekt. Kunde inte ens förmå mig att hjärtrösta på det då.
* Sju rätt på tipset den här gången! Fast i ärlighetens namn var det inte min förtjänst utan mina barns … jag hade egentligen Ida Redig på en Andra chansen-plats från början, men bytte ut henne mot Margaret efter att barnen ihärdigt försäkrade mig att hjärtat minsann blixtrat mer vid det tillfället. (Vilket bevisar att det egentligen är fullständigt onödigt att tippa, för det handlar ändå bara mer om vem som är bäst på att observera hjärtat än vem som bäst resonerar kring låtarnas slagkraft.)
* Efter att inte ha kunnat använda hjärtappen förra året (p.g.a. en för gammal mobil) använder jag den alltså nu i år igen, mest för att tippa men även i viss mån rösta. Tycker dock att det är lite besvärligt … för det är alltid svårt att avgöra hur många hjärtan man borde ge. Jag är väldigt snål med hjärtan överlag, och kräver rätt mycket av en låt för att över huvud taget ge den ett hjärta, för att inte tala om fem. Och då blir det så att jag sitter där och tvekar och tjuvhåller på hjärtana hela tiden. I kväll fick Mimi Werner tre, Samir & Viktor två på grund av saxofonen, och Ida Redig och Liamoo ett var. Mer kunde jag inte sträcka mig till.
* Ja, jag tyckte alltså att Mimi Werner var kvällens bästa. Lite överraskande även för mig faktiskt. Men hon hade en käck låt med rätt popkänsla i. Att Liamoo tog finalplatsen istället för henne kändes därför som något av en besvikelse (om än inte oväntat), trots att han fick ett hjärta av mig han också.
* Petra Marklunds tolkning av ”En tuff brud i lyxförpackning” var inte dum. Men hon är ingen dålig artist alls. (Ibland föreställer jag mig hur det hade blivit om hon ställt upp med sin fantastiska ”Händerna mot himlen” i Melodifestivalen, den som är skriven av Jocke Berg från Kent och allt …)
* Och så blev det några ordvitsar à la Göteborg mitt i alltihop. Rätt krystat för det mesta. Fast den där med ”gör-many” var kul.
Jag har talat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar