* Mansdominansen fortsätter … var jag nästan beredd på att skriva. Nu blev det inte riktigt så ändå, för där dök Jessica Andersson upp och tog den sista finalplatsen, och så var situationen någorlunda räddad. Vilket inte hindrar att det fortfarande är 5 manliga akter och endast 1 kvinnlig i finalen – det har snackats mycket och rynkats en hel del ögonbryn åt det där de senaste dagarna. Men det hela är väl egentligen inte så mycket att göra åt, för är det demokratisk omröstning så är det, och folks personliga smak kan inte bara ifrågasättas. (Jag har ett nytt blogginlägg på lut om detta som kommer snarast.)
* Ytterst uppseendeväckande var det att Dotter inte bara åkte ut, utan dessutom gjorde det direkt, på plats nummer 6. Hon har varit väldigt uppmärksammad under veckan och fått mycket beröm, så jag kan tänka mig att många är upprörda nu. Jag tycker även själv att det var tråkigt att hon inte kom vidare … hennes uttryck var väldigt speciellt och låten intressant – jag fick vibbar till såväl Loreen och ”Euphoria” som lettiska Aminata och ”Love Injected” från ESC 2015 – och det är synd att det inte fick genomslag.
* Men jag får väl ändå medge att Martin Almgrens låt var helt okej, om än betydligt mindre speciell, och att han tillsammans med Dotter stod ett snäpp över de andra fem i kväll. Killen kan ju onekligen sjunga bra, och här hade vi det bidrag som det faktiskt brukar vara minst ett av varje år för min del, nämligen ett som ger mig associationer till Oas-mötes-lovsångsteam! Dessutom var det ungefär samma sympatiska countrystil som gruppen Mumford & Sons, vilket jag uppskattar.
* Likhet med andra låtar/artister fanns förstås ännu mer utpräglat andra håll. Bakgrundsslingan i Dotters låt tyckte jag var identisk med Berlins ”Take My Breath Away” … och Mendez hade snott ackorden rakt av från ”Despacito”, vilket dock inte ger anledning till plagiatanklagelser, för ackord kan man helt klart återanvända. (Annars skulle cirka 2 miljoner blues- och rock’n’roll-låtar bli fällda direkt.)
* Det där med sångröster kan man snacka en del om. Martin Almgren sjöng förvisso bra, men Mendez gjorde det verkligen inte, och det kan vara en anledning till att han fick nöja sig med Andra Chansen nu (även om konkurrensen från Moncho också kan ha spelat in). Vad gäller Jessica Andersson så var det intressant att hennes låt hette just ”Party Voice” … i mina ögon lät det som att denna ”voice” från Jessicas egna stämband fullständigt dränktes i en mångskiktad röra av förinspelad körsång och lead dubs. Något som ofta är fallet i nutida svensk popproduktion, men här blev det nästan ännu tydligare än vanligt.
* Snygg tolkning av ”svensk klassiker” i pausen igen, denna gång av Linnea Henriksson, men det inslaget börjar jag nästan bli van vid och bortskämd med nu. Van är jag vid det här laget även vid Fab Freddie … inte så att jag uppskattar när han håller på och hojtar, men det går att uthärda åtminstone.
* Det är alltid trevligt när Kalle Moraeus och hans spelmän är med. Jag har ett gott öga till dem ända sedan de under en Grammisgala på 1990-talet framförde ”Jailhouse Rock” i spelmannaversion med text på finska (och inräkning ”yksi-kaksi-kolme-neljä”) … det blev jag verkligen road av den gången. Men knappast oväntat att de inte tog sig vidare nu.
* Slutligen: varför befann sig egentligen Moncho och Mendez i samma deltävling när de båda är nere på latinamerikanska breddgrader i sin musik?
Jag har talat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar