Spontana reflektioner efter deltävling 3 2017

* Först och främst – Owe Thörnqvist.
Om denne herre kan man onekligen säga att han stack ut i kvällens startfält. Personligen tyckte jag han kom in som en synnerligen välkommen frisk 87-årig fläkt. Det gjorde liksom inget att låten och dess stil inte alls är min grej (boogie och rockabilly ... mja ...), och inte heller att artisten själv gav ett något drygt och självgott intryck från green room och så. Det kändes bra i alla fall, faktiskt så till den grad att jag uppskattade Owe mest av alla bidragen. Och då blev jag ju också väldigt belåten när han faktiskt lyckades ta sig direkt till final.
En och annan blev kanske förskräckt över resultatet och att en gammal herre med en så mossig typ av låt kunde bli en finalist. Men tycker man det har man nog underskattat Owe Thörnqvists stora folkliga dragningskraft, och även missat ett gott stycke musikhistoria. Owe har faktiskt haft en väldig betydelse för svenskt musikliv, inte bara den humoristiska musiken utan rock’n’roll över huvud taget – som någon påpekade så var han faktiskt en av de första att ägna sig åt det på svenska. Det måste man ha respekt för, och förstå att det säkerligen var många som kastade sig på telefonerna med tanke på detta. Inte bara avfärda kvällens insats från Owe som ”trams”.

* För övrigt måste väl många av förra årets gnällspikar vara nöjda nu? Det talades ju så mycket förra året, och även i viss mån i år, om att den yngre generationen och deras radiovänliga skval har tagit över MF helt och hållet och att det inte finns någon plats för de äldre längre. Det var något som nu i kväll visade sig totalt felaktigt. Gläds åt detta. (Min trettonårige son blev förresten intresseväckande nog stormförtjust i Owe och hans nummer, och det ger kanske en fingervisning om att det där med generationsklyftor och generationsskillnader inte kan beskrivas alldeles förenklat.)

* Kvällens andra finalist Robin Bengtsson kom åtminstone i mina öron bort ganska ordentligt vid sidan av Owe Thörnqvist. Men det var inte så konstigt, för Robin hade egentligen en av de tråkigaste låtarna i detta startfält. Då tyckte jag bättre om Jasmine Kara och Bella & Filippa, fast de hindrades av en märkligt ostrukturerad och osammanhängande låt i det första fallet och en smått märklig text i det andra.

* Det kändes också som startfältet i Växjö präglades en hel del av plagiat. FO&O:s låt byggde på en bakgrund som lät väldigt mycket som Ratatas ”Jackie” – låt vara att det var just det inslaget som räddade låten från att bli alltför ljummen. Jasmine Kara lät bitvis som David Guettas ”Titanium”, Bella & Filippa gav mycket riktigt associationer till First Aid Kit precis som alla andra redan sagt, och Owe Thörnqvist gjorde ju på ett sätt plagiat av sin egen ”Varm korv boogie”. Det sistnämnda är särskilt intressant, för ”Boogieman Blues” är ju just en boogie-blues, som bygger på en bluestolva vilket tusentals andra blues- och rock’n’rollåtar också gör – och kan man inte egentligen påstå att alla de är plagiat av varandra då? Att ”Boogieman Blues” på grund av sin ackordföljd är en låt som redan finns? Plagiatdomarna i MF- och Eurovisionkretsar har ju slagit till för betydligt mindre uppenbara likheter än så, om man ser det på det sättet.
En reflektion bara.

* Claras mellanakt med texten till alla Sveriges tonårstjejer var inte dum alls. Bra med sådana budskap i ett forum som Melodifestivalen emellanåt. (Jag skulle kunna brista ut i ett högljutt debattinlägg om jämställdhet här, men då håller jag mig inte riktigt till ämnet på min blogg, så jag låter bli.)

* Och så var det röstningsrekord tydligen. Jag misstänker som sagt att det var många som annars inte röstar som nu gjorde slag i saken och slängde iväg en röst på Owe. Att en grupp som FO&O inte blev bättre än trea (om det nu var det de blev, men det verkar troligt) vittnar ju också om att rösterna måste ha varit ovanligt många. Sedan verkar inte FO&O riktigt ha samma grepp om publiken som för tre år sedan i och för sig, men i alla fall.

Jag har talat.