Den här gången såg jag på Melodifestivalen på ett (för mig) högst ovanligt sätt.
Tillsammans med frun och svärföräldrarna var jag på Göteborgsoperan och såg Richard Strauss ”Elektra” (maffig föreställning!) och vi var tillbaka i svärfars bil i parkeringshuset i Nordstan tio över åtta, precis lagom för att jag skulle kunna plicka in mig på mobilen och gå in på SVT Plays liveströmning och få igång sändningen just när Mariette skulle börja sjunga som nummer ett. Mycket lägligt. Sedan såg vi de sju bidragen där i mobilen i baksätet under hemresan från Göteborg, vilket innebar att det inte gick att höra så där jättebra (på grund av bilmotorns höga brummande ute på motorvägen), plus att anslutningen avbröts några gånger. Men tittade kan man faktiskt ändå säga att jag gjorde, om än sporadiskt. Och vi var hemma mitt under det första pausnumret, varefter vi kunde titta på resten av programmet på vanligt sätt på TV:n. Jag brydde mig därför inte om att titta i efterhand, utan det blev bra som det blev nu.
På grund av detta lustiga upplägg av kvällen kan jag inte avge några jättespiksäkra kommentarer denna lördag, för en del av låtarna och inslagen uppfattade jag helt enkelt inte tillräckligt mycket, och när jag uppfattade dem var det i flera fall mer synbart än hörbart. Men några reflektioner har jag ändå, och det är de här:
* Benjamin Ingrossos låt kändes för mig väldigt överskattad. Som en karbonkopia på Justin Timberlake eller något – och jag är inte särskilt imponerad av Justin Timberlake redan som det är. Om det inte skulle låta så fördomsfullt att säga att Ingrosso gick till final på grund av alla som tycker att han är snygg, så skulle jag säga det, och nu kanske jag sade det också.
* Då var den andra finalisten Mariette bättre. Låt vara att hennes låt egentligen var i rätt mycket samma stil som hennes förra ”Don’t Stop Believing”, men den hade en del snygga inslag och kan säkert växa.
* Synd att Roger Pontare inte gick vidare alls, han var nog min favorit i kväll. Även om låten inte var jättemärkvärdig har han fortfarande en fantastisk röst och en riktigt skön stil. Men det var en tröst att just Dismissed tog hans plats. Rockgrupper är aldrig fel, den här låten var inte så tokig, och jag är av någon anledning svag för när killar går in för det androgyna.
* Visst var det trevligt att de ansedda hiphopbröderna Salazar deltog som låtskrivare nu i kväll, och det var också trevligt för mig som själv är kristen att se Allyawan visa upp sitt stora kors och be hemma vid köksbordet. Men det hjälper liksom inte när låten var så … ja, så där hiphoptråkig som bara hiphoplåtar kan bli (även om det finns undantag i andra sammanhang). Synd på en genre som här hade chansen att få sitt stora genomslag i MF, men åter igen, det kunde inte hjälpas, detta var bara trist.
* Allsången med ”tack för att ni röstar” kändes verkligen fånigt och konstlat i överkant. Synd att jag inte satt i bilen och fick ljudet överröstat av motorn vid det tillfället. (Pausnummer och programledarinsatser i övrigt idag uppfattade jag inte så mycket av.)
* Annars var det lite småtråkigt i kväll. Vilket säkert inte alla håller med mig om (mina barn, som till skillnad från oss vuxna satt hemma vid TV:n och följde tävlingen från första början medan de väntade på att vi skulle komma hem, hade Lisa Ajax som favorit medan jag tyckte hon mest var intetsägande) men det var mitt intryck. Nästa vecka räknar jag med att det blir lite häftigare, då den respektingivande gamle Owe Thörnqvist dyker upp, och dessutom FOOOOOO eller vad de nu kallar sig nu för tiden.
Jag har talat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar