En bastubadande revolution – reflektioner efter MF-finalen 2025

Jag älskar att ha fel jämt!
För jag hade ju fel, och många med mig (även om det faktiskt också var en del tyckare av det mer frisinnade slaget som anade att det kunde vara en skräll på gång).

Slutresultatet av Melodifestivalen 2025 blev en ”Revolution”, fast inte genom Måns Zelmerlöw, utan han fick se sig slagen av tre finlandssvenska bastande muntergökar och därmed blev det revolution i Sveriges gamla konservativa Mello. Och det välkomnar jag i allra högsta grad. Jag tycker att detta var precis vad Sverige, och i förlängningen Eurovision, behövde. Grattis Sverige och grattis Kaj!
Det är uppmuntrande i sig bara att Sverige nu skickar ett bidrag på svenska för första gången sedan 1998, och att vi visar upp humor i tävlingen för första gången sedan … ja, det måste väl vara 1986 då Lasse Holm och Monica Törnell och deras delegation skojade till det i ”E’ de’ det här du kallar kärlek”. (Lotta Engberg 1987 och Afro-Dite 2002 räknas inte, för de var inte skrattretande med flit. 😊)
Sverige, Eurovisions stelaste och mest kommersiellt beräknande och perfektionistiska och ”säkra” land, bestämde sig detta år helt plötsligt för att släppa hämningarna och bara skicka något kul för att vi kände för det. Så som många av de andra länderna ofta har gjort, men som vi aldrig kunnat tänka oss. Tiderna förändras tydligen. Revolutionen är här.
Faktiskt så spekulerade jag så här dags förra året kring om det kanske kunde vara ett paradigmskifte på gång – vissa saker i 2024 års Melodifestivalresultat tydde på det – men det hade jag glömt nu, så nu när skiftet verkligen inträffade var jag inte beredd på det! Jag trodde verkligen att det skulle gå som det brukar, men det blev annorlunda.

Extra intressant är det att inte bara tittarna utan även de utländska jurygrupperna bidrog till detta – det hade inte gått som det gått om inte juryn hjälpt Kaj på traven. Visserligen hade de sammantaget Måns som sin favorit, precis som man kunde förvänta sig, men Kaj fick ändå en mängd poäng av dem och i kombination med tittarnas högsta poäng så räckte det till vinst (om än med tämligen liten marginal). Ja, jag misstänkte ju visserligen att även juryn kanske skulle uppskatta rolig bastukultur, men att det skulle bli i den omfattningen, det trodde jag verkligen inte. Men kanske är det så att såväl svenska folket som många jurymedlemmar kände att det vi behöver just nu i oroliga tider är att festa loss och fly verkligheten ett tag i Eurovision. Vilket ju är ett av många potentiella hedervärda ändamål med tävlingen (den kan å andra sidan också vara sammanhållande genom allvarliga och tankeväckande bidrag, men kanske är det inte det som är trenden i år).
Följden av detta blir nu att jag personligen kommer att kunna slappna av på ett helt nytt sätt inför årets Eurovision. Om Sverige med vårt bastuspexande får ett betydligt sämre resultat än vi är vana vid så är det bara att ta det med en klackspark, för ingen här i landet kommer att förvänta sig något annat ändå. Och om Kaj faktiskt skulle vinna alltihop (vilket jag ser som osannolikt, men ändå) så kan jag fullt ut njuta av vinsten, för då är det den sortens svensk vinst som tar Eurovision Song Contest åt ett annat håll, tillfälligt bort från det baksluga och utslätade.

Man kan förstås ändå ha ett par invändningar mot hur lämpligt det är att just Kaj och deras bidrag får äran att driva den ”svenska revolutionen”. Vi kan ju till exempel se att Anderz Wrethov, en av de där låtskrivarna som jämt är med och skriver alla bidrag, har varit med och skrivit ”Bara bada bastu” också. Är det då inte egentligen fråga om samma dominans och plastiga, kommersiella beräkning från den svenska musikindustrin som det brukar vara, bara att herr Wrethov var smart nog att blanda sig i en annan genre bland sina bidrag i år? Hör inte ”Bara bada bastu” till samma själlösa gröt som resten av startfältet?
Ja, det kan man fundera på, men för det första är det oklart hur låten kom till och vad Wrethov egentligen har bidragit med i det här fallet – det var kanske Kaj som egentligen skrev låten och sedan skickade den på remiss till Wrethov och hans kompanjoner? – och för det andra får man ju se till den praktiska konsekvensen. Vilken väl onekligen måste bli att uppsluppna bidrag nu får ett uppsving och att Wrethovs & co:s mer ordinarie metoder får sig en knäpp på näsan. Och i mitt förra inlägg så efterlyste jag ju fler MF-bidrag som verkligen kan ta sig in i ”folksjälen” och få ett långt liv och fungera som något mer än tillfälliga Spotify- och Youtube-visningar – och det har Kajs bastudänga de bästa förutsättningarna att göra bland lördagens finalbidrag. För min del nöjer jag mig med dessa positiva effekter just nu.
En annan invändning man kan ha är det där att Sverige nu skickar en akt som inte är från Sverige utan från ett grannland, för andra året i rad till på köpet, för efter en norsk tvillingduo får vi nu alltså en finländsk trio. (Blir det månne en dansk kvartett nästa år då, som Aqua till exempel?) Och detta med en låt där det egentligen bara är låtskrivarna som har svensk anknytning: i övrigt är det inget svenskt alls med bidraget och dess framförande (inte ens språket faktiskt om man ska vara noga, då det ju är mer Finlands språk än Sveriges vi snackar om här!). Finland kommer att ha två bidrag i årets Eurovision, ett eget och ett i form av Sverige.
Det kan man förstås tycka är konstigt, och jag tyckte det själv förra året med Marcus & Martinus, men nu lutar jag i ännu högre grad åt att Sverige kan unna sig att själva inte vara svenska med tanke på hur många ”svenskbidrag” vi haft i ESC genom andra länder genom åren. Dessutom är kärleken till och symbiosen med ett grannland på sätt och vis också en del av ett lands kultur som man kan visa upp, har jag kommit att tänka på. Och jag med mitt finlandssvenska påbrå kan naturligtvis inte annat än smälta inför det faktum att det finlandssvenska (och den österbottniska Vörådialekten!) nu får ta en plats i Eurovision genom Sverige.
Nej, sammanfattningsvis så ser jag inte mycket negativt med att vi ”baxar bastun till Basel”, som Kaj själva har sagt. Det ska bli enbart kul att de representerar oss i Schweiz. (För övrigt finns det ytterligare ett ”för första gången sedan …” med Kaj, och det är att Sverige skickar en grupp till Eurovision för första gången sedan 2007, om vi inte räknar The Mamas 2020 som ju emellertid inte fick åka iväg och tävla.)

Om jag ska säga något om lördagskvällen annars så var det ju en väldigt tät och spännande omröstning, det kan man inte säga annat. Kajs seger var allt annat än solklar, det var nog ett tag sedan det var så få poäng som skilde (minns inte några siffror just nu), och jag har redan nämnt det där att juryns oväntade välvilja mot dem på sätt och vis blev avgörande. Tittarna var delvis inne på att ändå skicka Måns Zelmerlöw till Basel, det var inte långt ifrån att det anarkistiska och revolutionära röstandet fått ge vika för det gamla vanliga trygga valet.
Greczula, som rent ”kvalitetsmässigt” fortfarande var min favorit under kvällen (jag gav hjärtan till både honom och Kaj, om än mer till Kaj eftersom jag rycktes med i den duell det blev mellan dem och Måns), landade på en för min del ganska väntad tredjeplats, och det var ju också uppmuntrande med tanke på att även han stod för något mer annorlunda. Fyra blev välförtjänt Klara Hammarström, som jag nog ändå får nämna som ett bidrag som har växt på mig lite och som övertygade i sändning. Tvärtom var det med Maja Ivarsson, som framstod som lite loj och uttröttad och följdriktigt kom näst sist.
Förutom utgången av toppduellen hade jag ganska så rätt i min tippning i Mello-appen, då bidragen med smärre variationer placerade sig ungefär i den ordning jag trodde. Det stora undantaget var Dolly Style, som jag hade trott skulle komma mer eller mindre sist, men de blev till slut femma efter att även de ha premierats av juryn i rätt hög grad (och tagit de flesta rösterna från det andra countrynumret – Saga Ludvigsson kom ju till slut på sista plats). Oväntat kanhända, men det är möjligt att deras lekfulla och spexiga uttryck slog an hos juryn av samma anledning som Kaj gjorde det … Europa vill möjligen ha något befriande glatt och lekfullt när omvärlden ser ut som den gör.
Hur tittarrösterna såg ut i detalj fördelat på åldersgrupperna har SVT i skrivande stund inte gått ut med än, men jag brukar inte vänta in att de ska göra det, jag är inte så intresserad att jag analyserar det åldersrelaterade röstandet in i minsta detalj ändå. Det får räcka med att kommentera juryn kontra folket helt enkelt, och där har jag nog pratat färdigt nu.

Jag har nog över huvud taget pratat färdigt snart, men några saker till ska jag nämna.
Som att SVT avrundade sin Melodifestivalturné på ett snyggt sätt med en ändå rätt bra genomförd final, utsmyckad med överraskningsgäster (lustigast var när Kayo plötsligt dök upp istället för Keyyo, utan vidare kommentarer) och en del bra skämt. Mycket fyndigt var det att föreslå att Zelenskyj och Trump löser Ukraina-konflikten genom att sätta sig och basta – ”Sweet N’ Psycho”, som man då skulle kunna kalla dem. 😄 (Det skulle vara kul att höra hur Trump reagerar på det skämtet, om han får nys om det.) Mer tråkigt var det att det blev tekniska problem under omröstningen så att varken Litauen eller Serbien kunde anropas ordentligt – jag trodde nästan vi var förbi det stadiet då sådant inte fungerade, men det finns ändå ingen anledning att misstänka fuffens så man får väl bara rycka på axlarna åt missödet.
Vidare kan jag inte låta bli att reflektera över att Finland för närvarande verkar ha väldigt cool status i Europas ögon. Från att ha varit ett okänt land uppe i ett kallt och kargt hörn av världsdelen, med rykte om sig att vara tråkiga och konstiga, tycks Finland ha blivit värsta hippa inne-landet som alla ser upp till. Att Käärijä nästan vann Eurovision för två år sedan med ett finskspråkigt bidrag var anmärkningsvärt bara det, och ännu mer iögonfallande är det att nu europeiska jurygrupper öser poäng över en finländsk bastulåt på finlandssvenska … det gör man väl knappast om man inte tycker det är något häftigt med hela den grejen. Och efter att Sverige redan blivit förnedrat av Finland i och med att de fick gå före oss in i Nato, och överlag framstår som mer framåt och bättre på allting än vi (utom möjligen i sportvärlden), låter nu Sverige sig representeras av Finland i Eurovision till råga på allt. Jo men visst, jag har då inget emot det som sagt. ”Sverige är en del av Finland”, som min finlandssvenska mor brukade säga med en fnysning när någon påminde henne om att förr i tiden ”Finland var en del av Sverige”.

Nu vankas det Eurovisiontider och jag ska börja lyssna på alla de andra ländernas bidrag. Jag har alltså inte hört något av dem ännu förutom Sverige och Finland, men så mycket har jag uppfattat att det verkar vara lite av en trend i år att blinka åt något annat europeiskt land än det man tävlar för. Sverige gör det ju nu åt Finland, medan Finland själva blinkar åt värdlandet Schweiz och andra tyskspråkiga länder i ”Ich komme” (ja, Erika Vikman vann ju, till min belåtenhet!) och Estland och San Marino skojar med respektive hyllar Italien i bidragen ”Espresso Macchiato” och ”Tutta l’Italia”. Och så har tydligen Malta väckt uppmärksamhet med låten ”Kant”, maltesiska för ”sång”, men likheten med ett fult engelskt ord utnyttjas inte av en slump i låten och det har väckt mycket ont blod hos BBC. Stämningen verkar helt enkelt märkbart galen i ESC-världen och det ska bli roligt att ta del av dessa bidrag och fler därtill den närmaste månaden.
Jag återkommer när jag har gjort det – säsongen är inte slut, den har bara börjat. Grattis Kaj och vi hörs senare!

Inför Sveriges uttagning 2025: men kom igen, vi vet redan hur det går

Måns vinner.
Punkt.

Jag var svårt frestad att sarkastiskt avsluta årets ”inför finalen”-inlägg här, eftersom det inte är så mycket lönt att skriva något mer ändå när saken redan är klar. 😊 Men nu handlar det ju ändå om mitt eget hemlands uttagning och det kanske är på sin plats att säga åtminstone något om de andra låtarna som tävlar (ja, för det finns faktiskt elva till, ni vet).
Vilket inte hindrar att jag är helt spiksäker på själva grundsatsen. Måns Zelmerlöw vinner Melodifestivalen 2025 med ”Revolution”. Det kan inte sluta på något annat sätt.
Visserligen är jag själv, som jag snart ska förklara, inte särskilt såld på årets insats av Måns. När Loreen för två år sedan följde upp ”Euphoria” med ”Tattoo” så matchade hon inte föregångaren helt, men hon gjorde sitt nya nummer på ett sådant sätt att man inte kunde neka till att alltihop var bra. När nu Måns följer upp ”Heroes” är nivån ett steg lägre: även om ”Heroes” är bra är den inte lika bra som ”Euphoria”, och han matchar inte heller föregångaren på det sätt Loreen förmådde. Och då har det i mina ögon och öron blivit jämförelsevis blekt.
Ändå kvarstår faktum att det kommer att räcka, för det är fullt kompetent och mer än så behövs egentligen inte. Melodifestivalens internationella jurygrupper kommer att vara helt och hållet med på noterna och tycka att det här åter igen blir ett föredömligt bidrag från Sverige. Likaså kommer de svenska tittarna – som ibland är böjda att rösta taktiskt och partiskt – att fullständigt självklart känna att det gick ju bra med Måns förra gången och visst är det en bra låt han har nu, så då skickar vi honom på nytt precis som vi gjorde med Loreen och då kan vi rycka ifrån Irland och bli ensamma herrar på Eurovisiontäppan. Jag tror att Måns måste ha tagit väldigt mycket poäng redan i deltävlingen (en vink om detta är att Kaj fick utrymme att bli tvåa i den och att trean Ella Tiritiello sedan i finalkvalet visade sig vara den av treorna som fått minst poäng i sin deltävling – det berodde på att Måns tog det mesta!). Och det fortsätter säkerligen i samma stil i finalen.

Måns (fast ur Pelle Svanslös).

Läget cementeras av att Måns inte har någon stenhård konkurrens. För att besegra honom hade det behövts en tydlig andrahandsfavorit som hade haft en teoretisk chans att samla poäng så det räckte för att utmana. Något sådant bidrag finns inte nu – vem skulle det kunna vara som förmår lyfta sig så? Klara Hammarström? John Lundvik? Greczula? Kaj? Nej nej nej, även om finlandssvenskarna verkar ha vunnit svenskarnas bastande partyhjärtan så är det inte på något sätt realistiskt att de skulle ta sig till vinst. Sverige ser på tok för seriöst på sin Mello för det. Och ingen av de andra klarar det heller.
Jag gillar inte detta, jag tror Sverige (och Eurovision) hade behövt något annat än ett ordinärt bidrag i gamla överproffsiga hjulspår från en artist som redan vunnit förut, men jag är icke desto mindre helt övertygad om det och tror därför inte jag behöver resonera mer kring någon tippning. Istället ska jag övergå till att rent smakmässigt kommentera samtliga de tolv bidrag vi kan se i rutan på lördag kväll, direkt från Strawberry Arena – eller ”Smultronstället”, som jag gott tycker att vi kan ha som smeknamn på bygget i fråga. 😊

1. ”Voice of the Silent” – John Lundvik. Det är inte bara en utan två gamla vinnare som dyker upp igen i årets MF, och vi börjar med en av dem, nämligen John Lundvik. Jag har aldrig varit speciellt tjusad av honom och hans tidigare bidrag, och jag blir det inte nu heller, trots att han fläskar på med storstilad ”arenapop” med allt som hör till: tungt dunk, blixtrande ljus och en svulstig ljudbild där även en barnkör kommer in som ingrediens. Märkligt hur han kan ha allt detta, plus en hygglig sångröst, och ändå inte beröra … det hade rent teoretiskt kunnat vara värdigt Coldplay på Ullevi men säger mig ändå ingenting.
2. ”Yihaa” – Dolly Style. Efter ett antal försök (och ännu fler medlemsbyten) lyckades till slut den ökända plastgruppen Dolly Style nå en MF-final – sisådär tio år för sent, för min dotter som gillade dem skarpt första gången de var med är nog rätt likgiltig för dem nu misstänker jag. 😊 Hur som helst så drar tjejerna ett barn-country-popnummer där ingenting i rodeotemat har lämnats outnyttjat. Visst, lite glad blir man av det (särskilt av banjokompet), och jag vet bättre än att såga en grupp bara för att den är ”oäkta” och ”konstgjord”, men det är ändå inte min kopp bourbon.
3. ”Believe Me” – Greczula. Det här får nog ändå sägas vara min favorit i årets MF-final, inte minst för att det känns som välbehövligt nytt blod i tävlingen; såväl Greczula själv som låtskrivarna är debutanter i de här sammanhangen. Även stilmässigt är detta något som sticker ut: låten följer inte konventionerna och strukturerna utan är något helt annat, nästan oklart vad, men om Bryan Adams hade varit sångare i Queen så hade det kanske låtit ungefär så här. En popsymfoni komprimerad till tre minuter, och Greczula har en helt egen stil och uttryck. Kommande år vill jag ha fler sådana här bidrag som tar ut svängarna! Och det får gärna vinna nu i år också, fast det gör det naturligtvis inte.
4. ”On and On and On” – Klara Hammarström. Att låna titlar av ABBA, Beatles och Elvis är ett väl beprövat grepp i MF och Eurovision: två sådana bidrag har vi här i år, och det är Klara Hammarström som står för det ena (i detta fall med en ABBA-titel). Hon har ju varit med förr och är onekligen duktig och på sätt och vis värd att vinna förr eller senare, och hon har även nu utrustats med en rätt stilig refräng. Hela showen är dessutom mer smakfull än hon brukar bjuda på, utan någon rymddräktsliknande utstyrsel och med romerska valv i bakgrunden. Fullt kompetent.
5. ”Sweet N’ Psycho” – Scarlet. Eventuellt kan detta sägas vara årets rockbidrag, fast jag vet inte jag … det är nästan så jag hellre vill placera det i samma fack som Dolly Style, det vill säga något teatraliskt och spexigt för de yngre, bara att det är skräcktema istället för hästar och dockor. Själva låten är ju under ryslighetsmasken inte alls särskilt rockig egentligen utan bara det vanliga köret från Wrethov & co. Jag hade faktiskt förväntat mig lite mer av de båda spökdamerna efter förra året då de ändå var bland de bättre.
6. ”Show Me What Love Is” – Erik Segerstedt. Om den här låten kan jag bara tänka att den är en alldeles för fräck stöld från ”Not Too Young” med Sabina Ddumba: det är både samma harmonier och samma ”what love is”-rad på precis rätt ställe i refrängen. Ska ”Snygg-Erik” verkligen få komma undan med sådana fasoner? Och om jag försöker skala bort de stulna partierna och koncentrera mig på låten i övrigt så finns där inte mycket att koncentrera sig på. Det är bara slätstruket.
7. ”Kamikaze Life” – Maja Ivarsson. Det här är i mitt tycke lite mer genuin rock än Scarlet, och ytterligare ett ”nytt” inslag, med en artist som vi inte sett i den här tävlingen förut. Det uppskattar jag per definition. Tyvärr blir ju ändå känslan (som den ofta blir i sådana här fall) att det hade varit ännu bättre om hon deltagit ihop med hela sin f.d. grupp istället, alltså The Sounds, och att det här mest bara är ett smådesperat försök att få igång en solokarriär. Men visst, det är en okej låt, aftonens tredje bästa tycker jag nog, och den är i The Sounds anda även om den samtidigt också har en stark känsla av Kim Wildes ”Kids in America”.
8. ”Hush Hush” – Meira Omar. Den största känslan av Eurovisionscen i årets MF får vi när Meira äntrar scenen och låter ungefär som ett typiskt ESC-bidrag från Turkiet (på den tiden då de var med). Eller för den delen som ett ESC-bidrag från Sverige skulle låta om vi använde oss lite mer av de mångkulturella influenser vi har på hemmaplan. Kommer vi att visa upp den aspekten av oss i år genom att låta Meira Omar vinna? Nej då – även om det är trevlig omväxling med detta orientaliska stuk så har det knappast mycket att hämta på poängtavlan.
9. ”Revolution” – Måns Zelmerlöw. Så var han då tillbaka igen, tio år efter sin förra triumf, och det jag genast märker är att hans låt (förutom att den lånat titeln av Beatles) även denna gång har inslag av David Guettas ”Lovers of the Sun”. I ”Heroes” var det melodin och produktionen i stort, här är det själva spaghettiwestern-visslingsljudet som lånats in. Är inte detta lite väl trött …? Jag tycker på det hela taget att ”Revolution” inte lever upp till sin föregångare – jag har på ett mycket tolerant sätt lyssnat på den flera gånger för att ge den en chans, men det är verkligen bara en replika. Finfint framfört, visst. Snygg produktion, visst. Allting finns där. Och ändå känns det som att ingenting finns där. Som att det är mer status quo än revolution. Det är i mitt tycke direkt tråkigt att detta blir vinnaren.
10. ”Hate You So Much” – Saga Ludvigsson. I nästan varje deltävling i årets melodifestival har det funnits med en countryaktig låt, och förutom den här har vi ju nämnda Dolly Style i finalen nu, men Saga var det enda av countrybidragen som tog sig direkt till Strawberry Arena och det som första finalist dessutom. Jag begriper faktiskt inte alls varför, jag tyckte flera av de andra var bättre och den här låten är för mig helt förglömlig. Har det att göra med att hennes gröna baddräkt (eller vad det nu är) fängslade tittarna på något sätt? Jag tror i alla fall den kommer bort i mängden den här gången.
11. ”Life Again” – Annika Wickihalder. Problemet med MF-deltävlingarna numera är att det sällan blir utrymme för de lugnare låtarna att slå sig in bland finalisterna, med följden att det blir väldigt ”balladfattigt” i finalen till slut. Det närmaste vi kommer en ballad i år är Annikas nummer, som visserligen ökar i tempo och får gospelliknande rytmer i refrängen, men det känns ändå som att det är hennes smäktande skönsång som är huvudsaken. Hon ger precis som förra året ett sympatiskt intryck, och sjunger onekligen utmärkt. Synd bara att det inte är något märkvärdigt alls med själva låten, och synd att hon redan nu ställer upp igen och riskerar att bli en sådan där artist som bara syns i Mello en massa gånger och ingen annanstans.
12. ”Bara bada bastu” – Kaj. Vi avslutar med årets enda svenskspråkiga bidrag – som typiskt nog kommer från Finland – och det enda förutom Greczula som sticker ut. Inte helt överraskande att detta skämt- och partynummer får gå ut sist då, det brukar ju sådana bidrag få göra. Österbottniska humorgruppen Kaj radar upp klyschor om bastu och Finland, på ett sätt som jag som 50 % finländare på sätt och vis tycker är lite tjatigt och fördomsfullt (”yksi kaksi kolme sauna” och ”ei saa peittää” är ju typ den enda finska som svenskar kan och som de gärna gör sig lustiga över). Men i och med att gruppen faktiskt själva är från Finland så uppfattar jag det trots allt som självironi, och blir då istället smittad av det medryckande knaset och spontaniteten i detta. Jag skickar hellre Kaj än Måns till Eurovision, helt klart, för Sverige måste någon gång unna sig att släppa loss och vara oseriösa där i stortävlingen.

Det här var hela startfältet, och det är väl ungefär som det har brukat vara de senaste åren: snyggt men tämligen tråkigt. På något sätt är det som att Sverige nu för tiden totalt missar det som borde vara det väsentliga med Melodifestivalen och Eurovision: att vi ska kunna få ut låtar därifrån som sätter sig i folksjälen och kan bli klassiker som människor i många år går och trallar på och skrålar på karaokescener och spelar när det är fest och framför högtidliga versioner av i kyrkan och på skolavslutningar. Vi har haft många sådana låtar förr, men nutida bidrag är inte i närheten av den sortens odödlighet, utan de är gjorda för att tillfälligt impa på en Eurovision-jury och för att slå på Spotify och Youtube, och när de väl visats färdigt där kommer de att glömmas bort.
I år är det väl egentligen för mig mest bara Greczula och Kaj som sätter färg på det hela och bryter denna Spotify-monotoni och så att säga kan ha en liten chans att bli något mer. I Kajs fall är det tack vare spexigheten och det catchiga temat, i Greczulas mer på grund av själva estetiken. Dessa båda (och möjligen lite grann Maja Ivarsson) kommer jag att hålla på, och rösta på, vi får se i hur hög grad jag tycker det är värt att göra det.
Bristen på variation och enformigheten i det ständiga anhanget av stående låtskrivare har jag annars beklagat mig över flera år tidigare, så det tänker jag inte göra mer just nu. Om jag istället ska vara lite mera positiv så ska jag medge att årets Melodifestivalturné, som jag trots allt bemödat mig om att följa varje lördagskväll även i år, ändå har varit någorlunda njutbar TV-mässigt. Keyyo och Edvin har varit ett okej programledarpar (även om det i längden blir tjatigt med Edvins anspelningar – man kan inte hålla på hur länge som helst med att skoja fram anmälningar till Granskningsnämnden) och pausinslagen något så när trevliga, särskilt när det gjorts tillbakablickar till gångna tiders Melodifestivalepisoder som alla utom jag och några till hade glömt. Det har inte heller varit riktigt så tydliga inslag av inbördes beundran och Mello-navelskåderi som andra år, även om jag personligen fortfarande skulle önska mig att andra länders uttagningar och Eurovision-engagemang uppmärksammades i högre grad. Och upplägget för finalkvalet funkade något bättre nu – man kan i alla fall inte längre anklaga det momentet för att gynna det bidrag som syntes i deltävlingen strax innan.
Att sedan låtuppbådet i det stora hela passerat obemärkt (i dagsläget har jag faktiskt inte bemödat mig om att ta in en enda av de trettio på min stora spellista, inte ens Greczula ännu) är förstås en annan historia.

Innan jag slutar är det kanske någon som insisterar på att jag ändå borde ge mig på att tippa finalutgången utöver den självklara vinnaren. Ja, det är väl klart jag kan försöka, men det känns ganska fåfängligt … för det är ovanligt svårt att förutsäga vilka som kommer att sticka upp mest bakom Måns. Resultaten i deltävlingarna var till stor del otippade, då artister som troddes ta den första finalplatsen plötsligt inte alls gjorde det (Saga Ludvigsson kom före Scarlet, Erik Segerstedt kom före Klara Hammarström), och det är lite samma känsla nu, att det kan sluta hur som helst för att alla tar ut varandra och ligger på en jämn nivå. Om jag får våga några gissningar så tror jag att Dolly Style, Annika och Maja blir de som hamnar långt ner. Greczula kan däremot gå rätt långt, och det inte bara för att jag själv tycker att han är bäst. Scarlet kan också komma en bit upp, liksom John Lundvik igen, och det är inte omöjligt att Kaj tar en ovanligt bra placering för att vara ett plojbidrag på svenska (juryerna kanske också i viss mån tycker att bastu är kul).
Men vadå, vi vet alla hur det går när det gäller placeringen allra högst upp, och då spelar det andra ingen större roll.

Måns vinner.
Punkt.

Inför Finlands uttagning: en intressant återkomst i ett småtråkigt startfält

Så var det dags för en ny säsong! Ja, i tävlande i musik alltså. Det har redan börjat, då den första melodifestivaldeltävlingen gick av stapeln i lördags, men vårt svenska spektakel tänker jag i vanlig ordning inte kommentera under turnéns gång. Jag är för övrigt redan spiksäker på hur det kommer att sluta där (och i Eurovision också) men det kan jag ta i slutet av detta inlägg istället.
Först ska jag ta en sväng över till östra grannlandet Finland, där finalen i UMK äger rum just denna helg, och se vad som händer på den fronten. Det brukar jag ju inleda Eurovision-bloggperioden med.

Precis som de senaste åren har Finland en uttagning med en final och ingenting mer (och ibland känns det onekligen som att det skulle räcka med det i Sverige också). Den UMK-final de faktiskt har gör Yle i alla fall ett stort nummer av och blåser upp ordentligt – i år har de den i den stora Nokia Arena i Tammerfors.
Detta år är det sex startande bidrag. Det skulle ha varit sju, och det var också sju som förhandspresenterades ett i taget i januari, men sedan blev ett av dem struket: hårdrocksbandet One Morning Left med låten ”Puppy”. Anledningen till avhoppet/diskningen var mycket otrevlig och inget jag ska gå in på här, men jag kan säga så mycket som att själva låten klarar jag mig gott utan. Den var nämligen ytterst tramsig och enerverande: en skämt- och plojlåt på hundtema och i fejk-hårdrock-technoskrud, som framkallade omedelbar skämskudde. Nog om den.

Det startfält som återstår är nu på grund av decimeringen fritt från rockinslag, vilket är ovanligt för en finländsk uttagning. Variationen blir då något mindre, och det blir kanske lite svårare att tippa hur det ska gå (för i Finland är ju rockbidragen ofta favoriter).
Jag får också ofrånkomligen intrycket att årets sex bidrag är en ganska anonym sörja. Efter att ha varit något på spåren och fått idel godkända och rentav bra resultat i Eurovision efter pandemin, med Käärijä och ”Cha Cha Cha” som en självklar höjdpunkt 2023, börjar Finland uppenbarligen tappa greppet. Vi märkte det redan förra året, då det var övervägande fånerier i UMK och ett sådant bidrag också vann och fick åka till Malmö (Windows95Man, ni vet). Nu i år har man inte ens lyckats få till några skämtbidrag ordentligt, utan det är ganska mycket gäspning över alltihop. Är Finland på väg tillbaka till gamla tider då man varje år fick kämpa för att ens nå ESC-final? Ja, jag är då inte säker på att något av de bidrag finländarna nu har att välja på skulle fixa det uppdraget.
Sedan finns det visserligen bland de sex en artist som jag kände till sedan tidigare och reagerade med förtjusning när jag såg att hon skulle vara med igen, och hon är också onekligen min UMK-favorit i år i brist på bättre, men en liten aning besviken blev jag likväl för hon toppar inte sin förra insats. Vem jag talar om? Ja, jag ska väl kanske räkna upp artisterna det gäller så får ni se.

”Hitaammin hautaan” – Nelli Matula. Kanske det närmaste vi kommer schlagerpop i denna UMK-upplaga. Samtida finskspråkig pop är det i alla fall, fast väldigt slätstruken … det är svårt att ens urskilja någon hook, och låtens enda behållning är det något drömska mellanpartiet, som hade varit mer lyckat om det utgjort en låt i sig självt.
”Aina” – Viivi. Den enda lite lugnare låten i startfältet: en ballad i 6/8-takt, där ”aina, aina, aina” (vilket betyder ”alltid”) fungerar som en rätt bra hook och den finska texten överlag smälter in fint i den mjuka produktionen. I videon går sångerskan Viivi behagfullt omkring som en vitklädd alvkvinna i solförmörkelse. Det kan på ett sätt vara vettigt av Finland att skicka detta till ESC, för lyckade ballader på finska är sällsynta där. Å andra sidan är kanske inte denna så lyckad ändå när allt kommer omkring. Den är inget jag minns länge och Viivis lätt hesa röst känns på något sätt begränsad.
”Made Of” – Goldilocks. Bakom artistnamnet döljer sig en kvinna som i videon kryper runt som en jättinna i en miniatyrvärld: det är en aning coolt och hon har en aning cool stil och röst. Men bara en aning, för även om låten känns hyfsat modern och tar sin plats i samma fack som t.ex. Zara Larsson och andra dunkiga sångerskor i samma stil, så når den inte upp till de uppenbara förebilderna.
”Nightmares” – Neea River. Ännu mer uppenbar piratkopiering är det här, då låten produktionsmässigt med sitt trance-pop-sound verkligen skriker ut sin längtan efter att bli sjungen av Loreen. Det är den nu inte, utan istället av en sångerska som enligt Wikipedia är ”singer-songwriter” och kanske hade passat bättre med en annan och mer egen stil på sin låt.
”Sekaisin” – Costee. Att Costee nu är den enda manliga artisten i årets UMK (efter One Morning Lefts avhopp) ger honom kanske en fördel, men jag har å andra sidan svårt att se hur något så här anonymt skulle kunna vinna. Den är monoton i verserna och platt i refrängerna, och känns trots en viss danspuls och finsk text mest bara som ett typiskt Eurovisionbidrag från Belgien när de är som minst inspirerade.
”Ich komme” – Erika Vikman. Här har vi henne, Erika Vikman, som var med i UMK 2020 med underbart ironiska och schlagerkitschiga ”Cicciolina” som jag var bland de många som gillade. ”Om inte Finland skickar henne kan Eurovision lika gärna ställas in”, kommenterades det bland Europas ESC-fans den gången, och så blev det också, för hon kom tvåa och sedan ställdes Eurovision in. 😊 Efter detta har Erika klokt nog bidat sin tid, kanske i väntan på en låt som kan matcha ”Cicciolina” – och nu är det tydligen dags igen. Och om hon anspelade på italiensk porr förra gången så är det som synes tysk porr som gäller nu, i en låt och ett nummer med en hel del fräcka antydningar och gester. Ja, jag köper det, men är det lika bra som hennes förra låt? Mja. Jag medger att ”Ich komme” växer med några lyssningar, och att den har ett antal läckra inslag: refrängens svulstiga arenaläktarkör, det ”Funkytown”-liknande syntblippet i andra versen, det mäktiga sticket som är som en kombination av U2 och Lady Gaga, och på det hela taget samma lätt spexiga känsla som Tyskarna från Lund (minns någon den skämtgruppen?). Samtidigt är problemet att det blir för mycket och för spretigt med alla dessa impulser från olika håll … jag får liksom inte grepp om låten på samma sätt som jag fick om ”Cicciolina”.

Ja, det var alla. Och trots mina invändningar mot ”Ich komme” så är det sammanfattningsvis ändå helt klart den jag gillar bäst av årets sex låtar: när jag lyssnar igenom de fem övriga i tur och ordning för att finslipa min uppfattning om dem så kommer jag på mig själv med att se fram emot den som avslutning! Med all den pumpande energi den ändå har (och sympatierna med Erika efter att hon aldrig fick chansen för fem år sedan) så känner jag att Finland verkligen borde skicka detta till Eurovision. Vinner gör de inte där, och helt säkert är det inte att det blir final heller, fast normalt sett borde det bli ungefär samma resultat som för Windows95Man – det vill säga finalplats men sedan en blygsam placering på undre halvan.
Mer räcker inte Finland till i år, men med Erika Vikman ställer man ändå upp med något lagom uppseendeväckande och lyfter fram finskan (om än med tysk titel), vilket inte är att förakta. Av samma anledning är mitt önskade ”andrahandsresultat” att Viivi med ”Aina” får åka till Basel. Hon sjunger också på finska och gör det till på köpet i en lugnare låt, vilket kan vara en trevlig omväxling och något nytt i ESC.
Som ni märker är jag fortfarande av den uppfattningen att Finland (liksom Sverige för den delen) borde satsa på eget språk i Eurovision ett tag. Det är mycket för att det är ett bra sätt att sticka ut och bli lite mer speciell, särskilt nu när ingen av de låtar man har att välja på är särskilt originell musikaliskt. Med detta sagt måste jag ju ändå ge Finland beröm för att det nu ändå är finska i fyra av sex startande bidrag. Den ambitionen finns åtminstone kvar i UMK: att visa Europa att finskspråkig musik inte måste vara finsk tango utan att finskan kan funka även till mer samtida tongångar, även om tongångarna inte är några potentiella världshits direkt.

Hur tror jag då att det kommer att gå i UMK-finalen? En sak måste man komma ihåg, och det är att tittarna har större makt i Finland än de har i Sveriges melodifestival; Finland har internationella jurygrupper, men de står bara för 25 procent av resultatet, resten avgör tittarna. Det är alltså rätt mycket en fråga om vad den finländska publiken är på humör för – får de en stor gemensam favorit så blir det svårt för juryn att fälla den.
Tittares humör är sedan svårt att förutsäga förstås, det kan ju hända att publiken i Finland har tröttnat på spexiga uppvisningar och vill ha något seriöst, och då kan Viivi med den enda lugna låten ligga bra till. Å andra sidan känns det verkligen som att en vinst för Erika Vikman ligger i luften nu – hon vann tittarrösterna 2020 och kan göra det igen, och kanske är även juryn med på noterna nu, till skillnad från förra gången (då de hade en större andel makt och drog ner ”Cicciolina”). I så fall är det inget snack om saken, och det som ännu mer talar för det scenariot är att det enda övriga bidrag som hade kunnat plocka hem en massa röster från humor- och röjsugna finnar var den där ”Puppy” som nu inte finns med i bilden längre. Det lämnar fältet nästan fritt.
Sedan kan det kanske hända att såväl det lugna som det fartiga får stryka på foten till förmån för något av de andra fyra bidragen som känns mer ”mittemellan”. Det är nog då framför allt Goldilocks med ”Made Of” som skulle kunna vara en dark horse. Men jag skulle nog ändå bli rätt förvånad om den, eller någon annan av de ”övriga”, vinner. Jag är rätt säker på att vi får se Erika Vikman sjunga ”Ich komme” i ESC … hur det nu tas emot i det tyskspråkiga Basel. (Där hade de ju för övrigt folkomröstning ifall de skulle betala för Eurovision eller inte, en folkomröstning som hölls på initiativ av moraliskt upprörda schweiziska kristdemokrater … undrar vad de skulle tycka om ett bidrag som ”Ich komme”? Kan bli kul! 😊)

Innan jag slutar för idag ska jag kanske återkomma till det där jag sade i början, att jag redan är säker på hur vår egen Melodifestival slutar. Om ni nu undrar vad jag menar.
Jag menar så här, att precis som de senaste fem åren så kommer cirka tjugoåtta av trettio bidrag i Melodifestivalen att visa sig vara skräp – men Måns Zelmerlöw kommer att ha en utmärkt låt och han vinner (till stor del med juryns hjälp, och till de fåraktiga ESC-fansens stora jubel), så då spelar det ingen roll att resten är skräp. Det hela ger en ytterst missvisande bild av Melodifestivalens kvalitet, men så brukar det ju vara.
Måns kommer sedan att vinna Eurovision också, eftersom jurygrupperna där öser poäng över honom och tittarna inte kommer att kunna motverka detta därför att alltför många av dem är upptagna med att sympatirösta på Israel och Ukraina så att det inte blir någon tydlig tittarfavorit. Om det blir en sådan så blir det Israel, men juryn kommer att effektivt sätta stopp för alla det landets vinstchanser, precis som förra året. (Även i år kommer tävlingen att åtföljas av Israeltjafs, om än inte lika mycket som i Malmö, men en hel del buande blir det.)
Jag lovar, det blir så här det går. Jag vet minsann vid det här laget hur det funkar i Eurovision. ☹ Det är då rakt inte en utveckling jag önskat mig, men det lär nog tyvärr krävas minst ett sådant resultat till innan EBU vaknar till liv och ser det ohållbara mönstret och börjar införa lite reformer för att göra något åt den svenska musikbranschens osunda dominans och juryns partiskhet (och tittarnas om det går).

Nu blev det en onödigt lång utvikning, det var ju egentligen Finland det här inlägget handlade om. Och jag önskar Finland lycka till oavsett vilket bidrag ni väljer. Hoppas det blir Erika Vikman den här gången … fast det är heller ingen katastrof om det blir någon annan.

Dagen efter ESC-finalen 2024 – min stora slutanalys

Sådär! Då var det över. Det gick att genomföra till slut i alla fall, även om 2024 kommer att gå till historien som ett fruktansvärt turbulent Eurovision-år. Man kan åtminstone säga att hela kakafonin slutade med ett durackord.
Lite besviken är jag i och för sig över att det inte fick bli Kroatien som tog hem det. Baby Lasagna och ”Rim tim tagi dim” har för mig varit bäst precis hela vägen, och hade varit en på flera sätt välförtjänt och lämplig Eurovision-vinnare. Låten är med sin kombination av lättsamhet, energi, catchighet och djupare innehåll (om östeuropeisk kompetensflykt) ett praktexempel på sådant som passar att vinna Eurovision och förena kontinenten i musikglädje, och en kroatisk vinst hade dessutom brutit de senaste årens kraftiga väststatsdominans, vilket jag tror hade varit bra. Och nu missade Kroatien en vinstchans som kanske inte kommer igen på många år – det är verkligen inte lätt för ett land, särskilt inte ett av de mindre, att få till precis rätt låt vid precis rätt tillfälle.
Men så kan det ju rätt ofta vara i Eurovision förstås, att det blir ”så nära men ändå så långt borta”, och det är inget snack om att Schweiz förtjänade sin seger. De har också fått vänta länge på en sådan, sedan de vann förra gången 1988, och Nemo är en utmärkt artist med en inte alls oäven låt (den har växt mycket för mig) och en utmärkt imponerande show. Att det nu blev första gången som en icke-binär artist vann Eurovision gör inte saken sämre (och jag har blivit mer och mer imponerad av hur smart texten är, om just den saken: ”somewhere between the 0’s and 1’s, that’s where I found my kingdom come”).
Framför allt känner jag mig otroligt lättad av att inte Israel vann – för oavsett vad man tycker om landet och dess bidrag så är jag rätt säker på att ifall de hade vunnit, då hade jag just nu inte suttit och skrivit en vanlig slutanalys utan Eurovision Song Contests dödsruna. Jag tror ärligt talat inte att tävlingen hade klarat den påfrestningen också, utan då hade det blivit rena upploppet och allt hade spruckit sönder och samman i kontroverser. Som det nu är så känns det som vi nu kanske ändå fick ett års uppskov, då det kanske går att rätta till saker och ting igen – även om tävlingen är kraftigt skadskjuten.

Jurytaktik och Kalusheffekt
Det där med Israel är förstås det som känns mest intressant att analysera nu dagen efter finalen.
För det blev nämligen i viss mån så som man anade att det skulle kunna bli när Italiens röstningssiffror från torsdagssemin läckte – Israel visade sig få ett väldigt stort antal tittarröster. I min inför-analys igår (som jag annars medger blev ganska vimsig och generaliserande, men så var jag inte riktigt i form för att skriva den heller) kalkylerade jag ju med att Israel skulle få massor från tittarna och att juryn skulle motverka det. Precis så blev det också, med den skillnaden att Israel ändå inte blev etta hos tittarna utan det blev Kroatien: dock med bara fjorton poängs marginal. I sin semifinal däremot var Israel tittarnas etta, och man kan lägga märke till att Italien var ett av de länder som gav dem tolv poäng: jag tror för min del att de italienska siffrorna som läckte var fullständigt korrekta.
Att juryn skulle ta ner Israel visade sig också stämma, för även om det faktiskt kom en del poäng till landet även därifrån (till publikens buande varje gång), så var det väldigt många nollor också, och Israel kom därför sammantaget på femte plats. Det är ganska problematiskt det där, för jag tror att många jurymedlemmar faktiskt satte ner poängen för Israel medvetet, och det är ju verkligen inte ett beteende som jurymedlemmar ska ägna sig åt (även om det har förekommit förr, att de motverkat favoriter med flit). Å andra sidan tycker jag det är lika fel när en massa tittare röstar på Israel som något slags solidaritetsaktion eller när de uppfattar Israels låt som bättre än den är på grund av sina politiska sympatier. Man kanske skulle kunna kalla det beteendet för ”Kalusheffekten”: att ett konfliktdrabbat land får tittarröster eftersom det är många som tycker synd om det landet och vill stödja det, som när Kalush Orchestra vann för Ukraina med ”Stefania” för två år sedan (vilket de knappast hade gjort utan kriget). Nu i år inträffade alltså Kalusheffekten bland tittarna till förmån för Israel, samtidigt som juryerna ryckte in och motverkade just denna förväntade effekt – och i båda fallen rynkar jag på näsan och tycker att så här borde det inte vara, det blir politiskt färgad röstning som inte handlar om musik, men grejen är ju att i båda fallen är det ohyggligt svårt att bevisa!
I alla fall så var årets Kalusheffekt väldigt intressant, för den visar ju att bland vanligt folk ute i Europa så råder inte något utbrett Israelhat, utan Israel har faktiskt en hel del sympatier. Inklusive här i Sverige, där Israel fick tolvan i vår tittarröstning i finalen! Här i det så ”antisemitiska” och ”propalestinska” Sverige. 😉 Det är något som inte bara Eurovision-folk utan även statsvetare, opinionsbildare och politiker borde ta och uppmärksamma rejält. Som jag har sagt förut, Eurovision är inte något oviktigt utan har sin plats i samhället, och även om det känns tråkigt att tävlingen är politiserad så kan man nästan gotta sig just i det faktum att den är betydelsefull i ett större perspektiv.
Sedan ska jag väl förresten medge att även om jurymedlemmar inte borde ta som någon sorts specialuppdrag att motverka tittarröster åt ett land, så kan jag personligen andas ut åt att de gjorde det i det här fallet, för jag hade som sagt inte stått ut med om Israel hade vunnit, med all den totala upplösning det då hade blivit. Men fenomenet blir inte mer rätt för det.

Resultatlistan i övrigt
Via mitt tal om Kalusheffekten kan vi osökt ta oss över till Ukraina, som även i år fick en dusch av sin egen Kalusheffekt från tidigare år: de kom nämligen trea sammanlagt nu, efter Schweiz och Kroatien, och med god hjälp av en rejäl omgång tittarröster. Jag trodde ju igår att sympatierna för Ukraina kanske var på avtagande, eftersom de fått startnummer två i finalen vilket kunde ge en vink om att de inte kom så högt i semin, men på den punkten hade jag fel: Ukraina var tvåa i sin semifinal, inte långt efter Kroatien, och sympatier har de bevisligen fortfarande. Att de fick startnummer två var kanske snarare ett försök att ”tämja” dem, precis som Israels tidiga startnummer också var. Jag får därmed ta tillbaka mina kanske alltför tokiga spekulationer om att Eurovision-tittarna håller på att dra åt populisthögerhållet – i finalens tittarresultat syntes inte många sådana tendenser utan det verkade vara samma mångfald som tidigare. (I annat fall hade inte heller vinnaren Nemo från Schweiz fått så många tittarpoäng som hen nu ändå fick, om än bara femte flest.)
Apropå mångfald så togs fjärdeplatsen igår av Frankrike, som inte helt oväntat fick många juryröster men även tresiffrigt av tittarna – vilket är nog så uppmuntrande för en artist av algeriskt ursprung, för då är det ju ingen markant rasism i stugorna precis.
Israel kom som sagt femma sammantaget, och Irland kom sexa, vilket var landets bästa resultat på tjugofyra år: bra gjort av Bambie Thug, som ett tag rentav såg ut att kunna ha med den absoluta toppstriden att göra. Resten av topp tio utgjordes sedan av Italien, Armenien, Sverige och Portugal: ja, Italien hade jag väntat mig att de skulle hålla till ungefär där, men de andra tre var mer otippade.
När det gällde Sverige så fick Marcus & Martinus över huvud taget betydligt fler poäng än jag trott att de skulle få, både från tittare och jury. Jag hade ju förväntat mig en bottenplacering men nu kom vi istället nia. Kanske fick konflikterna i Malmö inte någon omedelbar effekt på Europas röstbenägenhet visavi Sverige.
Längre ner i resultatlistan hittar vi sedan de länder som det gick lite sådär bra eller dåligt för. Comebackande Luxemburg kom på trettonde plats och bör nog ha blivit uppmuntrade av det, så att de kommer igen (om de nu inte blev förskräckta av stämningen). Tyskland är nog också nöjda, för de kravlade sig faktiskt upp till en tolfte plats och slapp sitta och floppa igen trots allt annat än höga förväntningar. Finland och Estland däremot fick inte utdelning för sitt spexande (man får väl anta att Kroatien tog hem de flesta röster i den vägen) och Norge gjorde magplask och kammade hem ytterligare en jumboplacering till sin digra samling från förr om åren. Storbritannien kom högre upp tack vare juryn, men det är ändå dem jag tycker allra mest synd om, för trots sina ansträngningar med att skicka en relativt stor stjärna som Olly Alexander (i ett av kvällens bästa nummer) fick de noll poäng av tittarna. Vad i hela friden var det som hände där? Jag kan inte förklara det på något sätt alls, men hoppas att britterna ändå fortsätter försöka lika ambitiöst.

Röstningsfönster, startordning och ett diskvalificerat land
Något att ha i beaktande i år var att man i finalen för första gången fick rösta under hela programmets gång och inte bara under ”the voting window”. Jag funderade ett tag på om detta upplägg kunde gynna bidragen med tidigt startnummer, för det är ju lite skillnad på att få rösta hela tiden när det bara är ett tiotal bidrag (som i Melodifestivalen) och att få det när det är en lång radda med 25 stycken. Kanske kunde det bli så att folk röstar på låtar de hör tidigt i programmet och därefter går och lägger sig utan att ha hört de senare? I nuläget ser jag dock inga tecken på att nymodigheten skulle ha gjort någon skillnad. Ukraina och Israel som hade tidiga startnummer gjorde förvisso bra ifrån sig hos tittarna – det var för övrigt länge sedan ett land var så nära att vinna med startnummer två som Ukraina nu var! – men det gjorde ju även Frankrike, Kroatien och vinnaren Schweiz som samtliga gick ut sent. Om röstningstiden faktiskt påverkade poängfördelningen och resultatet så är det något vi aldrig får veta. Möjligen kan man börja syna sådan statistik om några år när upplägget med konstant röstning har testats lite längre.
Samma ”om”-känsla råder när det gäller det diskade bidraget Nederländerna. Om Joost Klein hade varit med och sjungit sin ”Europapa”, på startnummer fem, hade det då påverkat? Hade han plockat röster från andra länder och i så fall vilka, och hade vi haft en annan vinnare i så fall? Ja, tyvärr går det inte att veta. Jag föreställer mig att han mest hade plockat poäng från Finland och Österrike som var i samma musikaliska genre, men de fick ju inte så mycket i vilket fall. Hade Nederländerna då naggat på Kroatien istället? Eller på Schweiz? Som sagt, vad som ”kunde ha hänt” får vi inte veta, som Aslan säger i Narnia-böckerna. Men man kan ju alltid tänka tanken.

Buanden men ändå en show
Finalkvällens show blev även den snyggt genomförd, precis som semifinal 2. Petra Mede och Malin Åkerman hade verkligen inga lätta förutsättningar, men de uppträdde stadigt och bra hela tiden, och även om man i viss mån kan gäspa åt alla dessa lustiga mellanakter (och ABBA:s ”abbatarer” gör inte det minsta lilla intryck på mig, så ABBA-fan jag är!) så rullade programmet på och fick mig periodvis att glömma all olust som varit inför det.
Sedan var det naturligtvis tråkigt med alla buanden, som nu märktes betydligt mer än i semifinalen, men det var ju säkert för att läget hettat till mycket mer sedan dess. Jag vänder mig kraftigt emot de där buandefasonerna – om det så hade varit 1938 års Eurovision och det varit en artist från Nazityskland så hade jag inte buat i alla fall, för det är helt enkelt inte god ton. Nu riktade sig buandet inte bara mot Israel utan även mot Eurovisionchefen Martin Österdahl, säkerligen en följd av den godtyckliga diskningen av Joost Klein – för det har ju antytts att han inte bara diskades för ”incidenten” mot EBU-fotografen utan för att han var alltför frispråkig mot Israels artist. Nederländarna var nu också bevisligen så ilskna över diskningen att det inte ens gick att anropa dem för att få deras juryresultat, utan dem fick Österdahl läsa upp själv i all hast till publikens burop. Alltsammans var ett uttryck för EBU:s ”tystnadskultur” och det stora missnöjet med den, och här är det nog fler än en part som behöver rannsaka sig själva och tänka till inför nästa år. Mer om det strax.

Semifinalresultaten
Vi kanske även ska titta lite på hur det såg ut i de helt tittarröstade semifinalerna, även om jag delvis var inne på dem förut också. Semifinal 1 vanns som väntat av Kroatien, även om Ukraina inte alls var långt efter. Irland kom trea, och det land som var närmast att inte komma med till final var Serbien, som var sex poäng ifrån att tappa sin plats till Australien. Jumbo i denna semi var Island, med ynka tre poäng. (Artister som varit med förr gjorde över huvud taget inte bra ifrån sig i årets Eurovision – det ska vara nytt tydligen.)
I semifinal 2 var det alltså Israel som vann, och Nederländerna som blev tvåa – ännu tråkigare då för dem att de blev diskade, för tittarröster hade de allt kunnat ta i finalen. Armenien var trea och sedermera vinnande Schweiz bara fyra, men som vi vet så var det ju när juryerna ryckte in i finalen som Nemo blev att räkna med, och vid det laget tog han fler tittarröster också. (Var det för att Nederländerna inte var med längre då …?) Norge var det land som kom tia och tog den sista finalplatsen från denna semi, vilket de gjorde med några poäng före Tjeckien, och att norrmännen sedan blev sist i finalen var helt analogt med detta. Sist i semin kom Malta (som verkligen behöver ta sig en funderare), min favorit San Marino klarade sig inte mycket bättre, och även Belgien fick mycket klent med poäng vilket jag alltjämt tycker är väldigt förvånande.

Sammanfattningsvis om vinnaren
Nu har jag nog sagt tillräckligt mycket om resultatet, och ska kanske dra något sammanfattande om det allra mest väsentliga – nämligen segraren och på vilket sätt segern togs. Och det blev helt enkelt så att den avgörande faktorn, det var att juryerna i år inte spred ut sina röster så mycket utan hade en gemensam favorit som de flesta av dem kunde enas om. Det vill säga Schweiz och Nemo. Jag hade inte riktigt väntat mig att det skulle bli en så tydlig vinnare på det hållet, men det blev det, med följden att ingen av de två tydliga tittarfavoriterna Kroatien eller Israel förmådde matcha det. Hos tittarna blev inte Nemo bättre än femma, men hen fick ändå en massa poäng, och i kombination med de överväldigande jurypoängen så räckte det.
På sätt och vis var resultatet ganska likt fjolårets med Loreen och Käärijä: vi hade en uppsluppen och medryckande tittarfavorit, som dock fick för lite poäng av juryn och därmed gick miste om totalsegern till förmån för ett mer ”säkert” och ”snyggt” val som juryn gav riktigt rejält med poäng till. (Andra år kan det vara tvärtom!) Skillnaden mot förra året är väl dels att den medryckande tittarfavoriten hade konkurrens i form av ett bidrag med draghjälp av Kalusheffekten (och det där med ”vad Europas tittare ville ha” var därmed kluvet mellan finstämt/lugnt och uppsluppet), men även att här kändes Schweiz insats lite mer djärv än Sveriges i fjol. Inget ont om Loreen och ”Tattoo”, men Nemos nummer är onekligen udda och unikt på ett annat sätt, så man kan kanske inte anklaga juryerna för att ha varit helt tråkiga och konventionella den här gången.

Inför framtiden
Så har det då det blivit dags för några ord om hur det blir, eller borde bli, nästa år och framöver.
Och om vi börjar med just juryerna så är jag fortfarande av den uppfattningen att de bör avskaffas och att 100 % tittare bör återinföras. (Nu har vi ytterligare ett unikt land – Kroatien – i raden av tittarvinnare sedan telefonröstning infördes, så tittarna röstar då rakt inte förutsägbart.) Även om juryerna hade någorlunda fingertoppskänsla för kvaliteterna hos Schweiz bidrag så är det ändå så att de alltför ofta på ett tråkigt sätt dragit ner intressanta experiment och låtar med hitpotential. Framför allt får det inte gå till så att juryn medvetet sätter ner poängen för vissa bidrag för att motverka tittarnas röster, vilket är vad de ofta gör. Av samma skäl vill jag inte veta av något mer strategiskt fipplande med startordningen för att påverka resultatet: vissa startnummer borde lottas istället. Trixandet nu i år fick visserligen följden att Israel inte vann och att jag följaktligen blev lättad, men jag vill ändå inte ha något sådant. Mindre mygel tack. (Om det hade varit enbart tittarröstning i år så hade Kroatien till slut vunnit över Israel i en riktigt jämn och rafflande omröstning, och det vete sjutton om mitt hjärta hade klarat av det, men det är ändå bättre när det går helt ärligt till.)
Hur man ska komma tillrätta med det där motsatta problemet, att tittarna röstar politiskt (medvetet eller omedvetet), blir däremot värre …
I övrigt så behövs det vidare naturligtvis i framtiden krafttag från EBU, som måste lägga manken till för att fixa till sitt Eurovision så det fungerar igen. Även om det nu slutade med ett durackord så var det för bedrövligt med alla konflikter fram till dess, och detta får inte upprepas. Att tävlingen var just i Malmö hade egentligen inte så mycket med saken att göra, utan det hade nog kunnat bli lika turbulent i t.ex. Tammerfors, men oavsett vilket så måste allt redas ut ordentligt och ursäkter framföras och lösningar föreslås. Jag tycker att EBU borde rådgöra riktigt, riktigt ordentligt med alla sina medlemsländer, ta till sig alla åsikter och utvärdera in i minsta detalj och genomföra reformer och nya regler. Inte minst för 2024 års vinnare Schweiz skull – nu förväntas de arrangera nästa år, men är de särskilt pigga på att göra det när de nu har sett hur det kan bli? Och hur många länder kan tänkas vilja komma, och hur många artister vill ställa upp?
Jag tycker att ett av felen EBU har gjort nu under de här veckorna i Malmö är att de alltför nitiskt och naivt har klamrat sig fast vid mantrat att ”tävlingen ska vara opolitisk”. Följden har nämligen blivit ett slags åsiktsförtryck, där artister beläggs med munkavle för att inte prata om Israel och sådana saker – så fort de ens andats om det så har det blivit generade tillrättavisningar och hysteriska påföljder. Ett högst politiskt opolitiskt agerande, kan man säga, som har lett till stor frustration. Artister och medverkande är också människor och det går inte att hävda ”don’t mention the war” och låtsas som ingenting i den nutid som nu råder. Och ingen kan längre påstå att Eurovision inte är politiskt. EBU måste istället medge att Eurovision oundvikligen är politiskt, och sätta ihop en uppförandekod med utgångspunkt från det istället – där det faktiskt inte råder en massa hysch-hysch utan det måste finnas tillfälle till dialog också, inom vissa ramar men ändå. Detta är förstås inte lätthanterligt, och det låter kanske tråkigt för den som vill att tävlingen ska vara en glatt tramsig rosa bubbla som alla länder kan rymmas i utan att man behöver tänka på vad de annars sysslar med … men det är nog tyvärr ett ofrånkomligt faktum i dagens läge.
Angående Israels medverkan i tävlingen så anser jag att de fortfarande kan och ska få vara med, men jag anser även att Ryssland och Belarus borde tas in i gemenskapen igen. Helst även Palestina och Kosovo (fast det är nog tyvärr inte möjligt). Jag är verkligen ingen vän av Ryssland och Belarus, men om man tar med dem också så måste åtminstone alla hålla med om att man är konsekvent.

Nu får vi till att börja med se vad som händer när krutröken lagt sig – om Schweiz vill arrangera och vem som annars vill och vad alla länderna säger när EBU börjar utvärdera. Vi får väl hoppas att det kan bli ett Eurovision nästa år också. För ett par saker har jag ändå konstaterat genom den här stormen. Den ena är att Eurovision, som sagt, inte är något oviktigt i världen utan tvärtom något som berör många – och den andra är att man inte ska släppa det man håller för kärt utan behålla hoppet. Jag ångrar inte att jag tog beslutet att ändå följa Eurovision Song Contest det här året också.
Grattis Nemo och Schweiz! Ostfondue är gott. 😊

Inför Eurovision-finalen 2024 – och så blev det plötsligt jättemycket politik

Egentligen hade jag tänkt ägna den här inför-analysen huvudsakligen åt att skriva om den tvekamp jag trodde det skulle bli mellan Kroatien och Schweiz – de två främsta favoriterna. Ska Eurovision-sällskapet få åka till Zagreb eller Zürich nästa år? Det var min tänkta utgångspunkt.
Och så hade jag tänkt i förbigående kommentera det som är nytt för i år med finalens startordning, nämligen att finalisterna nu inte bara lottas in i första eller andra halvan utan att en del av dem har lottats till ”producers’ choice” så att de tävlingsansvariga får sätta dem var de vill – för att undvika att det blir alltför många förhandsfavoriter i en och samma halva och så där. Jag tänkte som svar på detta föreslå att man väl lika gärna kan låta produktionen få sätta startordningen helt och hållet – med undantag för startnummer 2, 26 samt de som är direkt efter reklampauserna, för just dessa kan man lotta. Det hade jag tänkt skriva om.
Men på fredagsmorgonen läste jag en nyhet som kullkastade allt det där och gjorde mig tvungen att genast inta en annan vinkel på min förhandsanalys. Startordningen finns fortfarande med i bilden och är högst relevant, men det där med Kroatien kontra Schweiz känns plötsligt inte viktigt längre.
Istället har allt nu blivit en fråga om politik. Igen.

Den nyhet jag läste, det var att italienska RAI har råkat läcka siffrorna på hur deras tittare röstade i semifinal 2. De lät dessa siffror flimra förbi på en remsa vid sändningens slut, ”så här röstade ni”, typ. Och där såg man att den italienska tittaromröstningen hade vunnits av Israel – riktigt överlägset. Nånting på 30 procent, långt över alla de andra.
Då blir reaktionen genast att om detta faktiskt stämmer, och om det är likadant även i andra länder, att Israel fick jättemycket tittarröster i semifinal 2, då betyder det att de har väldigt stor chans att vinna hela Eurovision på lördag. Ungefär som Ukraina gjorde 2022 av ren sympati från Europa när de just invaderats av Ryssland. Fast med skillnaden att den här gången blir det mycket, mycket mer kontroversiellt.
Nu är det visserligen så att just Italien kanske inte är så representativt för vad hela Europas TV-tittare tycker – italienarna går alltid sin egen väg, och det är dessutom inte så många i Italien som tittar på och röstar i Eurovision, särskilt inte i semifinalen. Men det är ändå intressant att de som tittade var så oerhört benägna att rösta på Israel. Det kan ge en förhandsantydan. Israel kan mycket väl ha vunnit semifinal 2 i stor stil. Även om EBU nu har gått ut och påstått att de där siffrorna som läckte inte var fullständiga. (Varför skulle de inte ha varit det?)

Tittar man på finalens startordning, som sattes under natten till fredagen, så finns det också ett par saker att observera där som är intressanta i sammanhanget. Det gäller dels Israel själva – de lottades efter semifinalen till ”producers’ choice” och kunde alltså placeras var som helst i startfältet, men de fick startnummer 6, anmärkningsvärt tidigt, och efter en reklampaus. Är detta ett försök att neutralisera dem? Det skulle inte förvåna mig alls, för jag tror ärligt talat inte att de tävlingsansvariga vill att Israel ska vinna – allting skulle bli för jobbigt om så blev fallet.
En annan och ännu mer iögonfallande detalj gäller Ukraina, som var så populära för två år sedan. De har nu fått startnummer två i finalen, trots att de hela tiden har hört till de mest förhandstippade i år också. Att ge en favorit startnummer två … ja, inte för att jag misstycker, jag tycker att man absolut kan göra det, men SVT brukar då rakt inte tycka det, så varför detta brott mot praxis? Ja, antingen har Christer Björkman plötsligt fått fnatt – eller så var det så att Ukraina faktiskt placerade sig ganska dåligt i semifinal 1 och då fick ett finalstartnummer därefter. Jag tror på det senare alternativet. Och tillsammans med de misstänkt stora sympatierna för Israel så kan det visa på ett politiskt färgat mönster i tittarnas röstande i år. Ett mönster där det drar åt höger, i likhet med hur det ser ut i Europa just nu inför EU-valet. I de vänsterinriktade tittarnas frånvaro – för många av dem bojkottar ESC i år i protest mot Israel, och tittar inte och röstar inte – kan det vara så att de mer högerinfluerade tar över. De som vid det här laget har tröttnat på Ukraina och allt stöd till dem, och de som tar ställning för Israel eller kanske snarare mot Palestina och muslimer. (Ja, naturligtvis ska man inte generalisera helt och hållet, för det går självklart att sympatisera med både Ukraina och Israel samtidigt och även att sympatisera med Israel utan att vara islamofob, men min poäng är att här kan finnas en parallell till hur opinionen drar i stort.)
Det finns faktiskt en och annan detalj till som tyder på högerpopulistströmningar i röstningen, men dem vill jag inte gå in på närmare, dem kan ni få fundera på själva.
Kanske är jag konspirationsteoretisk i överkant och drar för stora växlar, men det ligger onekligen något ovanligt, uppretat och unket i luften i årets ESC (från flera olika politiska och ideologiska håll, ska sägas). Den som fortfarande tror att Eurovision inte handlar om politik får nog ta och tänka om. Eurovision handlar i högsta grad om politik. Och om den politiska stämningen medför att Israel vinner årets ESC-final, då är jag rädd för att tävlingen politiseras sönder och samman. Jag missunnar inte Israel i sig en vinst, men när den vinsten kommer mer för att en massa folk bara ”stödröstar” än för att Israels låt är bra, och följden av resultatet blir ett enda förvirrat kaos, då är det ute med Eurovision. Stämningen är laddad som den är, men med en israelisk vinst så fyras laddningen av på riktigt och tävlingen går i många bitar som det kommer att ta åratal att samla upp och limma ihop igen.

Finns det då någon möjlighet att detta undviks? Kommer Israel verkligen att få så många stödröster från tittarna att de springer ifrån de två favoriterna Kroatien och Schweiz? Och om de får det, kan det då hända att juryerna motverkar det?
Ja, nu börjar vi komma in på en mer angenäm del av en förhandsanalys, nämligen att faktiskt förutspå röstandet. Där är det nu visserligen inte särskilt lätt att veta hur tittarna tänker med Israel – jag har mina ovanstående spekulationer att gå på, och det är inte så stort underlag egentligen, men jag misstänker alltså kraftigt att Israel kan plocka många poäng ute vid TV-apparaterna. Däremot är jag samtidigt också säker på att jurygrupperna kommer att dra ner Israel, och det till på köpet ganska ordentligt. Att juryn har hållit inne med poängen för vissa förhandsfavoriter har hänt åtskilliga gånger förut, och nu har de en rent taktisk anledning att göra det. (Självklart ska inte juryer tänka så, men det är ett faktum att de gör det i alla fall.)
Frågan är bara om Israel kommer att få så många röster att juryns motåtgärder inte hjälper. Ja, det kan hända att det blir så. Men Kroatien och Schweiz finns förstås där – i synnerhet gör Kroatien det – och de kan se till att sno åt sig en del. Om det nu inte är så (som jag brukar påpeka ibland) att tittarnas smak varierar från år till år och att de följaktligen inte är lika benägna att rösta på Kroatien i år som på Finland i fjol. Kanske vill majoriteten ha något lugnt och allvarligt istället? Då ligger Israel ännu bättre till.

När det gäller tittarrösterna finns det även några andra länder som kan ta hem många sådana. Ett av dem är Nederländerna, men nu kan det hända att Nederländerna är ur leken, efter att Joost Klein var inblandad i någon incident på fredagen och inte alls deltog i finalrepen och kanske rentav blir diskad till slut. (Detta är för övrigt ytterligare ett exempel på att stämningen bakom kulisserna inte verkar vara särskilt hjärtlig.) Även tokerierna från Finland kan ha en chans att ligga högt hos tittarna, liksom Irlands häxerier och de alltid lika pålitliga Ukraina (om nu inte min teori om mättnad på Ukraina stämmer) … men i slutändan så har jag svårt att se något annat än att Kroatien borde vara en klar tittarfavorit, om man undantar ett eventuellt superuppbackat Israel då. Schweiz är jag mer osäker på, för där kan kanske en viss hbtq-fobi lägga hinder i vägen, men visst ska det finnas tillräckligt med vidsynta röstare kvar för att ge dem en del de också.

Juryns röstningsbeteende är som vanligt svårt att förutsäga. Jag tror inte att de kommer att vara lika förtjusta i Kroatien som tittarna, rätt långt ifrån, men frågan är om skillnaden blir så stor att det verkligen ställer till det för Baby Lasagna, som det gjorde för finske Käärijä förra året. Det som talar emot detta är att det finns ganska många som juryn kan tänkas sprida ut sina röster på. Egentligen hade jag räknat med att Belgien skulle bli ett sådant land som fick många juryröster i finalen, och nu kom inte Belgien med till final, men vi har fortfarande kvar Schweiz, Italien och Frankrike som alla är juryvänliga av sig. Luxemburg kan nog också ta hem mycket från det hållet – det lär bli många ”välkomna tillbaka”-röster. Och även Grekland har ett sådant bidrag som juryer borde tycka är rätt intressant. Storbritannien ligger förresten också bra till för att tilltala dem.
Israel tror jag däremot alltså att juryn är närmast desperat att hålla tillbaka, och Sverige också för den delen. Just när det gäller Sverige så får jag mer och mer intrycket att Marcus & Martinus kommer att försvinna fullständigt i startfältet och bland alla kontroverser, och vi får nog ställa in oss på att drabbas av det som rätt ofta drabbar värdlandet: en placering på högra halvan på skärmen och säkert inte alltför högt upp på den heller. För juryn har nog tröttnat på Sverige nu (de har fått skrämselhicka av hur konfliktfyllt vårt värdskap har varit i år) och för tittarna blir vi helt sonika bortglömda.
Hur som helst så tror jag alltså att juryn i år sprider ut sina röster, och om kroatiske Baby Lasagna då får genomslag bland tittarna så blir följden att han trots allt vinner. Sedan ser jag nu då inte längre Nemo från Schweiz som hans främsta rival, utan det som istället kan hända är att en tittarvurm för Israel gör att de sticker upp och vinner istället. Det får bli min slutsats.

Jag ska säga att jag skriver detta i ett tämligen olustigt tillstånd – den känslan har aldrig riktigt helt försvunnit, även om semifinalerna var kul att titta på som vanligt, och den har nu kraftigt förstärkts efter att semifinal 2 blev klar. Någonting känns väldigt märkligt fel i år i Eurovision, och det beror inte bara på en part utan på flera, som hackar på varann samtidigt som andra neutrala parter gör patetiska försök att hålla ordning. Det är inte vänskap i luften just nu utan krig och konflikt, som alla sidor bidrar till. Säkert jag själv också.
Sedan bär det mig på sätt och vis emot att säga detta, för jag skulle vilja se till musiken och ingenting annat (och jag är ingen Israelhatare och är inte själv emot Israels medverkan i ESC!) men jag vill verkligen inte att Israel ska vinna. Därför att det helt enkelt är ett faktum att gör de det så är det kört för tävlingen.
Förhoppningsvis så kommer Kroatien med sitt ”rim-tim-tagi-dim” och ser till att vi får en mer vanlig och uppsluppen vinnare, om än med ett allvarligt innehåll bakom spexigheten, men ändå ett mer glädjespridande bidrag. Då känns det som att ESC kanske ändå kan ta sig ur det här, om än i stukat skick.

En sak kan man i alla fall säga om hela den här cirkusen som varit i år, och den är på ett sätt lite tillfredsställande.
Nämligen att Eurovision Song Contest bevisligen inte kan avfärdas som något oviktigt.

(Om ni vill läsa mina omdömen om bidragen i kvällens final så kan ni göra återbesök på inläggen om semifinal 1 och semifinal 2.)

Efter ESC-semifinal 2 2024

Sådär – då var även den andra Eurovision-kvällen till ända.
Den här gången blev det, till skillnad från i tisdags, en och annan skräll i resultatet … det måste jag nog spontant säga. Redan att Lettland ropades upp som det första landet fick mig att höja på ögonbrynen rejält, och att sedan inte Belgien fanns med bland de tio över huvud taget var för mig totalt oväntat. Trots allt så har Belgien hela tiden legat högt på oddslistorna (även om jag själv inte tagit låten helt till mitt hjärta), och jag trodde att det skulle bli de som knuffade ut det likartade bidraget Lettland och inte tvärtom, men det kanske var så att Lettland av tittarna uppfattades som mer äkta i rutan av de två. Åtminstone gick snacket så här hemma i familjen vid TV:n.
Det var i alla fall roligt för Lettland att de trotsade oddsen och knep en finalplats, för det var ju ett antal år sedan de gjorde det sist. Samma sak med Georgien, fast där trodde jag ändå faktiskt att de skulle fixa det (det kändes som det skulle bli antingen de eller Malta, som hade samma typ av låt, och då verkade Georgien troligare). Lettland och Georgien som inte varit i final på länge lyckades alltså nå dit nu, och det är naturligtvis bra för tävlingen att det hände. Andra länder, som Danmark och San Marino, har det betydligt jobbigare – men det är väl bara för dem att bita ihop och komma igen. Malta, Albanien och Tjeckien kan nog definitivt det; det brukar alltid gå lite upp och ner för dem och den här gången gick det ner, det är inte så mycket att orda om.

Även Österrike i final kändes för mig som en skräll, men det berodde på att det var ett av flera länder som tedde sig markant annorlunda i TV:n nu än när jag hört dem på Spotify i hörlurarnas ombonade trygghet – vilket också påverkade min känsla av hur det skulle gå. Österrike har jag ju gillat nästan mest av alla när jag har förhandslyssnat (överträffade endast av Kroatien från semi 1) och jag tyckte att den låten blev mycket blekare live än i studioinspelningen, så då trodde jag nu också att Österrike skulle missa finalen, men så blev ändå inte fallet. Ja, jag tackar ju förstås och tar emot, för låten är i grunden fortfarande bra. Vad gäller min andra personliga favorit i semifinal 2, nämligen San Marino, så var det likadant med dem som med Österrike, att det hela egentligen inte riktigt höll i sändning – och sedan hade jag väldigt gärna velat ha San Marino till final ändå, men i det fallet så gick det inte.
I slutändan får jag väl ändå vara hyfsat nöjd med den finalistrad det nu blev, och mitt tips här på bloggen satt rätt fint nu också: det blev 9 av 10 rätt nu med, och det ovan nämnda paret Lettland/Belgien var den enda felande faktorn. (Österrike hade jag ju förhandstippat innan programmet började, och att jag sedan började tvivla på dem i sändning påverkade inte tipset här.)

Vad mer om resultaten? Jo, Schweiz gick planenligt till final som de skulle, och allt annat hade varit en präktig överraskning, för Nemo har en utmärkt låt och en utmärkt show och är nog den enda som kan hota Kroatien på lördag. Sedan lyfte Nederländerna med sitt ”Euro-pa-pa” ordentligt i TV:n jämfört med studioversionen, även om det var en riktigt märklig del av låten som plockades ut till snabbreprisen. Både Armenien, Grekland och Norge tog sina finalplatser med välfungerande etnisk taktik, och Estlands spexande höll hela vägen precis som jag hade anat (man får inte glömma att det är enbart tittarröster som gäller i semifinalerna, och de är nog mottagliga för knarksatirshower).
Slutligen har vi Israel – där var jag trots alla kontroverser konstant övertygad om att landet skulle få tillräckligt många sympatiserande tittare med sig för att kunna nå finalen, och så blev det också. Jag utesluter för den delen inte heller att Israel faktiskt tilltalade folk i kraft av själva låten och inte bara av politisk sympati. ”Hurricane” har inte lyft hos mig själv personligen, men jag kan förstå om andra tycker den är fin.
Givetvis innebär nu Israels avancemang att man i viss mån kommer att sitta och vara nervös även på lördag för att något otrevligt ska hända, men det har ju gått bra hittills, så jag får väl anta att de säkerhetsansvariga har koll på allting även till finalen.

Kan man nu då när båda semifinalerna i Malmö är avgjorda säga något om vad det är för slags låtar som tagit sig till final och om det finns några tendenser? En antydan till vad Europa gillar i år?
Ja, egentligen är det svårt att avgöra utan att börja titta noga på finalisterna i flera timmar (detta skriver jag vid midnatt efter avslutad semifinal), men spontant så känns det som att det där med eget språk och inhemska takter och resurser fortsätter att ha genomslag, snarare än greppet att anlita utländsk hjälp och köra på något allmängiltigt. Att ta ut svängarna och knasa till det lite verkar också vara på modet i år, men även att vara innerlig och eftertänksam – se på Lettland eller Israel. Även nostalgi tycks funka: både Österrike, Nederländerna och Finland är ju nu i final med sina 90-talspastischer. Sedan finns det förstås undantag (det generiska bidraget från Cypern gick t.ex. till final i tisdags, medan etniska Azerbajdzjan inte gjorde det) men i det stora hela får jag intrycket att publiken i år belönar det som inte är så beräknande och plastigt, utan det som är spontant skoj eller spontant innerligt eller helt enkelt bara spontant. Om jag har rätt i detta blir jag själv onekligen rätt nöjd och glad.

Beträffande själva showen och arrangemanget nu i semifinal 2 så får jag medge att produktionen lyfte sig ett snäpp, precis som jag önskade i tisdags. Då var känslan att det gick på tomgång, men nu blev det hela mer underhållande. Malin Åkerman verkade nu ha smittats lite mer av Petra Medes humor och slappnade av märkbart, och även om det förvisso ibland kan kännas som att Edward af Silléns sångtexter ibland nästan är för fyndiga så var jag höggradigt road av all svensk självironi i numret ”We just love Eurovision too much”. Jag uppskattar även höggradigt alla tillbakablickar på gamla Eurovision-bidrag på olika teman. Min bror (som brukar ha kloka åsikter om Eurovision) har uttryckt farhågor för att Sverige som värdland skulle köra samma slags show som vi alltid gör och att Europa nu håller på att tröttna på det, och det kanske vi gör och det kanske också är så att Europa tröttnar i längden, men det går nog så att säga att hålla på ganska länge till innan de faktiskt gör det!
Vi får väl se vad SVT kan hitta på att avrunda det hela med på lördag. Kanske stämmer ryktena om att ABBA kommer att dyka upp i någon form …? I vilket fall så har vi en finfin final att se fram emot, och detta trots att låtarna i Eurovision har varit bättre.
På lördag förmiddag någon gång hoppas jag kunna återkomma med något slags analys inför finalen. Vi ses då!

Jag har talat.

Efter ESC-semifinal 1 2024

Puh! Så var den första showen över.
Fast när allt kom omkring blev det inte av att jag oroade mig över några missöden och sceninvasioner när tävlingen väl var igång, utan då rycktes man i viss mån med, som det brukar vara. Den värsta incidenten var väl Eric Saades palestinasjal som han hade virad om handen, och den hade jag inte tänkt på om det inte stått i nyhetsrapporteringen direkt efteråt, och den kan jag för övrigt leva med. Så länge ”kupper” är så pass harmlösa så protesterar jag inte, det är på ett sätt en del av Eurovisions charm, att det finns möjlighet att smyga in subtila budskap fast det är förbjudet.

Ja, i alla fall så är det igång i Malmö nu, och detta med en semifinal 1 som var snygg men inte mer, får jag väl säga spontant. På sätt och vis känns det som Sverige börjar gå på tomgång i sina Eurovision-arrangemang, precis som man gör i Melodifestivalen. Petra Mede är alltid stabil och bra förstås – det var till stor del hennes insats som lyfte kvällen – men kollegan Malin Åkerman gjorde varken till eller från, och när det gällde uppbådet av inlednings- och mellanakter så var det då inget att höja på ögonbrynen åt precis. Att dra igång alltsammans med ett medley inlett av Eleni Foureira och ”Fuego”? Och ge Benjamin Ingrosso ett helt pausnummer på egen hand? Nej, det kändes som halvhjärtade nödlösningar … och om inte Johnny Logan hade överraskat med att framföra en ändå ganska vacker orkesterkompad tolkning av ”Euphoria”, istället för att bara köra ”Hold Me Now” som han brukar, så hade det varit ännu mer halvdant.
Jag hoppas verkligen att SVT kan lyfta sig några snäpp till torsdagen och framför allt till lördagen, och få det att spraka lite mer vid det laget. (Bildligt talat alltså! 😊)

Hur var det med artistinsatserna och resultatet då? Jo, där har jag ju redan tidigare sagt att årets Eurovision inte håller någon absolut toppnivå jämfört med andra år, och den uppfattningen håller jag fast vid. Sedan var det i och för sig vissa länder som lyfte eller fick en annan dimension när man såg dem live – det gällde framför allt Finland, som jag alltjämt tycker är trams, men med den galna showen fick jag ändå viss förståelse för underhållningsvärdet! Även länder som Azerbajdzjan och Polen fick ett extra lyft i mina ögon och öron. Tyvärr misslyckades just de båda med att ta sig till final, vilket är beklagligt, för polska Luna gav ett sympatiskt intryck (och hon har tydligen drabbats av hat hemma i Polen, vilket väl knappast lär avta nu efter misslyckandet) och det hade varit skoj för Azerbajdzjan om de fått lyckas med greppet att gräva i sin egen folklorejord.
De övriga tre som fick lämna oss var Island, Moldavien och Australien, och det var i mitt tycke varken oväntat eller oförtjänt – de länderna räckte helt enkelt inte till i år. Jag kan för övrigt konstatera att mitt tips här på bloggen nästan stämde: jag fick 9 av 10 rätt, det var bara Azerbajdzjan jag tog fel på, då Serbien tog deras plats.

Bland de tio som nu kvalade in återfinns Irland, som var ett av de bidrag som kom till sin rätt i rutan: det var kaotiskt, skräckartat och inte direkt barntillåtet (med pentagramcirkel och allt!) men visst är det ändå ett präktigt och synnerligen intressant nummer. Jag slängde faktiskt iväg några röster på Irland bara för att jag tyckte de förtjänade det, men det land som glänste allra mest i denna kvälls semi (och som också fick SMS-röster av mig) var förstås ändå Kroatien – ”Rim tim tagi dim” var inte bara bäst utan rent ut sagt överlägsen alla andra. På lördag kommer jag att hålla på Kroatien och ge dem samtliga mina röster, den saken är nog nästan avgjord redan.
Även comebackande Luxemburg tog en finalplats, vilket var trevligt och framför allt måste ha känts som en lättnad för EBU, som knappast vill att landet ska backa ur igen när de nu äntligen är tillbaka. Det märktes verkligen att produktionen ville fjäska för Luxemburg till varje pris, och uppmärksamma landet i en specialintervju i greenroom och allt, som hjälp på traven och en vink åt tittarna. Ja, det funkade ju tydligen. Själva låten från Luxemburg är annars inget man kommer att minnas länge, men den förtjänade nog ändå sin plats bland de tio. Luxemburg kan nu skryta med att tillsammans med Ukraina (som inte helt förvånande gick till final den här gången också) vara det enda land som aldrig misslyckats i en semifinal. Ja, något vidare statistiskt underlag har vi väl inte på det, men i alla fall.

I övrigt kan man lägga märke till att semifinalplatserna var ganska väl utspridda bland Europas olika delar, men att man var särskilt lyckligt lottad på Balkan, där samtliga kvällens f.d. jugoslaviska länder tog hem finalplatser. (Andra år har det varit tvärtom, att inget av dem klarat det.) Sett till fördelningen mellan öst och väst så var det fem östländer och fem västländer som gick vidare, men då ska man komma ihåg att det var en högre öst-andel i detta startfält än det kommer att vara i semifinal 2.
Startordningsmässigt är det också intressant att samtliga de fem första låtarna som framfördes i tävlingen gick till final (och dessutom nummer sju), vilket ger en viss baktyngd åt den första halvan detta år. Och det beror inte på att man kunde rösta under hela programmets gång, för det kunde man inte: den detaljen måste jag ha missuppfattat på något sätt, det är nog först i finalen på lördag som man kan det. De tidiga startnumren klarade sig helt enkelt bra i vilket fall som helst, och det tyder väl helt enkelt bara på att de enligt tittarnas uppfattning bästa låtarna råkade ha hamnat där.
Vi kan slutligen se att det bland finalisterna återfinns såväl lugna och eftertänksamma låtar (Serbien, Portugal) som uppsluppna och/eller galna (Finland, Kroatien), rent rebelliska (Irland) eller mer konstnärliga (Ukraina, Slovenien) och lite allt möjligt annat (Cypern, Litauen, Luxemburg). Än så länge går det inte att skönja någon trend dit Europa tycks dra i år, men det kanske framgår tydligare efter semi 2 på torsdag.

Det sista jag ska säga är att det där greppet att baka in tre direktkvalificerade bidrag bland de ordinarie tävlande, det blev precis så störigt och förvirrande som jag trodde det skulle vara. Det hade varit mycket bättre att låta dem visa upp sig som pausnummer istället – ändå med liveframträdanden, men inte mitt i det vanliga startfältet. Om det nu är så viktigt för Big 5 och värdlandet att få synas redan tidigare i veckan och inte först i lördagens final, för att de blir missgynnade annars, då kan de väl i all sin dar lika gärna vara med och tävla också.

Nu är det två dagars respit som gäller och sedan är det dags för nästa semifinal, där det kan hetta till ordentligt i och kring arenan i Malmö. Ja, trots allt har jag fått in lite Eurovision-känsla nu och man får hoppas att det fortsätter.
Återkommer snart med nya kommentarer när semifinal 2 är avgjord!

Jag har talat.