En bastubadande revolution – reflektioner efter MF-finalen 2025

Jag älskar att ha fel jämt!
För jag hade ju fel, och många med mig (även om det faktiskt också var en del tyckare av det mer frisinnade slaget som anade att det kunde vara en skräll på gång).

Slutresultatet av Melodifestivalen 2025 blev en ”Revolution”, fast inte genom Måns Zelmerlöw, utan han fick se sig slagen av tre finlandssvenska bastande muntergökar och därmed blev det revolution i Sveriges gamla konservativa Mello. Och det välkomnar jag i allra högsta grad. Jag tycker att detta var precis vad Sverige, och i förlängningen Eurovision, behövde. Grattis Sverige och grattis Kaj!
Det är uppmuntrande i sig bara att Sverige nu skickar ett bidrag på svenska för första gången sedan 1998, och att vi visar upp humor i tävlingen för första gången sedan … ja, det måste väl vara 1986 då Lasse Holm och Monica Törnell och deras delegation skojade till det i ”E’ de’ det här du kallar kärlek”. (Lotta Engberg 1987 och Afro-Dite 2002 räknas inte, för de var inte skrattretande med flit. 😊)
Sverige, Eurovisions stelaste och mest kommersiellt beräknande och perfektionistiska och ”säkra” land, bestämde sig detta år helt plötsligt för att släppa hämningarna och bara skicka något kul för att vi kände för det. Så som många av de andra länderna ofta har gjort, men som vi aldrig kunnat tänka oss. Tiderna förändras tydligen. Revolutionen är här.
Faktiskt så spekulerade jag så här dags förra året kring om det kanske kunde vara ett paradigmskifte på gång – vissa saker i 2024 års Melodifestivalresultat tydde på det – men det hade jag glömt nu, så nu när skiftet verkligen inträffade var jag inte beredd på det! Jag trodde verkligen att det skulle gå som det brukar, men det blev annorlunda.

Extra intressant är det att inte bara tittarna utan även de utländska jurygrupperna bidrog till detta – det hade inte gått som det gått om inte juryn hjälpt Kaj på traven. Visserligen hade de sammantaget Måns som sin favorit, precis som man kunde förvänta sig, men Kaj fick ändå en mängd poäng av dem och i kombination med tittarnas högsta poäng så räckte det till vinst (om än med tämligen liten marginal). Ja, jag misstänkte ju visserligen att även juryn kanske skulle uppskatta rolig bastukultur, men att det skulle bli i den omfattningen, det trodde jag verkligen inte. Men kanske är det så att såväl svenska folket som många jurymedlemmar kände att det vi behöver just nu i oroliga tider är att festa loss och fly verkligheten ett tag i Eurovision. Vilket ju är ett av många potentiella hedervärda ändamål med tävlingen (den kan å andra sidan också vara sammanhållande genom allvarliga och tankeväckande bidrag, men kanske är det inte det som är trenden i år).
Följden av detta blir nu att jag personligen kommer att kunna slappna av på ett helt nytt sätt inför årets Eurovision. Om Sverige med vårt bastuspexande får ett betydligt sämre resultat än vi är vana vid så är det bara att ta det med en klackspark, för ingen här i landet kommer att förvänta sig något annat ändå. Och om Kaj faktiskt skulle vinna alltihop (vilket jag ser som osannolikt, men ändå) så kan jag fullt ut njuta av vinsten, för då är det den sortens svensk vinst som tar Eurovision Song Contest åt ett annat håll, tillfälligt bort från det baksluga och utslätade.

Man kan förstås ändå ha ett par invändningar mot hur lämpligt det är att just Kaj och deras bidrag får äran att driva den ”svenska revolutionen”. Vi kan ju till exempel se att Anderz Wrethov, en av de där låtskrivarna som jämt är med och skriver alla bidrag, har varit med och skrivit ”Bara bada bastu” också. Är det då inte egentligen fråga om samma dominans och plastiga, kommersiella beräkning från den svenska musikindustrin som det brukar vara, bara att herr Wrethov var smart nog att blanda sig i en annan genre bland sina bidrag i år? Hör inte ”Bara bada bastu” till samma själlösa gröt som resten av startfältet?
Ja, det kan man fundera på, men för det första är det oklart hur låten kom till och vad Wrethov egentligen har bidragit med i det här fallet – det var kanske Kaj som egentligen skrev låten och sedan skickade den på remiss till Wrethov och hans kompanjoner? – och för det andra får man ju se till den praktiska konsekvensen. Vilken väl onekligen måste bli att uppsluppna bidrag nu får ett uppsving och att Wrethovs & co:s mer ordinarie metoder får sig en knäpp på näsan. Och i mitt förra inlägg så efterlyste jag ju fler MF-bidrag som verkligen kan ta sig in i ”folksjälen” och få ett långt liv och fungera som något mer än tillfälliga Spotify- och Youtube-visningar – och det har Kajs bastudänga de bästa förutsättningarna att göra bland lördagens finalbidrag. För min del nöjer jag mig med dessa positiva effekter just nu.
En annan invändning man kan ha är det där att Sverige nu skickar en akt som inte är från Sverige utan från ett grannland, för andra året i rad till på köpet, för efter en norsk tvillingduo får vi nu alltså en finländsk trio. (Blir det månne en dansk kvartett nästa år då, som Aqua till exempel?) Och detta med en låt där det egentligen bara är låtskrivarna som har svensk anknytning: i övrigt är det inget svenskt alls med bidraget och dess framförande (inte ens språket faktiskt om man ska vara noga, då det ju är mer Finlands språk än Sveriges vi snackar om här!). Finland kommer att ha två bidrag i årets Eurovision, ett eget och ett i form av Sverige.
Det kan man förstås tycka är konstigt, och jag tyckte det själv förra året med Marcus & Martinus, men nu lutar jag i ännu högre grad åt att Sverige kan unna sig att själva inte vara svenska med tanke på hur många ”svenskbidrag” vi haft i ESC genom andra länder genom åren. Dessutom är kärleken till och symbiosen med ett grannland på sätt och vis också en del av ett lands kultur som man kan visa upp, har jag kommit att tänka på. Och jag med mitt finlandssvenska påbrå kan naturligtvis inte annat än smälta inför det faktum att det finlandssvenska (och den österbottniska Vörådialekten!) nu får ta en plats i Eurovision genom Sverige.
Nej, sammanfattningsvis så ser jag inte mycket negativt med att vi ”baxar bastun till Basel”, som Kaj själva har sagt. Det ska bli enbart kul att de representerar oss i Schweiz. (För övrigt finns det ytterligare ett ”för första gången sedan …” med Kaj, och det är att Sverige skickar en grupp till Eurovision för första gången sedan 2007, om vi inte räknar The Mamas 2020 som ju emellertid inte fick åka iväg och tävla.)

Om jag ska säga något om lördagskvällen annars så var det ju en väldigt tät och spännande omröstning, det kan man inte säga annat. Kajs seger var allt annat än solklar, det var nog ett tag sedan det var så få poäng som skilde (minns inte några siffror just nu), och jag har redan nämnt det där att juryns oväntade välvilja mot dem på sätt och vis blev avgörande. Tittarna var delvis inne på att ändå skicka Måns Zelmerlöw till Basel, det var inte långt ifrån att det anarkistiska och revolutionära röstandet fått ge vika för det gamla vanliga trygga valet.
Greczula, som rent ”kvalitetsmässigt” fortfarande var min favorit under kvällen (jag gav hjärtan till både honom och Kaj, om än mer till Kaj eftersom jag rycktes med i den duell det blev mellan dem och Måns), landade på en för min del ganska väntad tredjeplats, och det var ju också uppmuntrande med tanke på att även han stod för något mer annorlunda. Fyra blev välförtjänt Klara Hammarström, som jag nog ändå får nämna som ett bidrag som har växt på mig lite och som övertygade i sändning. Tvärtom var det med Maja Ivarsson, som framstod som lite loj och uttröttad och följdriktigt kom näst sist.
Förutom utgången av toppduellen hade jag ganska så rätt i min tippning i Mello-appen, då bidragen med smärre variationer placerade sig ungefär i den ordning jag trodde. Det stora undantaget var Dolly Style, som jag hade trott skulle komma mer eller mindre sist, men de blev till slut femma efter att även de ha premierats av juryn i rätt hög grad (och tagit de flesta rösterna från det andra countrynumret – Saga Ludvigsson kom ju till slut på sista plats). Oväntat kanhända, men det är möjligt att deras lekfulla och spexiga uttryck slog an hos juryn av samma anledning som Kaj gjorde det … Europa vill möjligen ha något befriande glatt och lekfullt när omvärlden ser ut som den gör.
Hur tittarrösterna såg ut i detalj fördelat på åldersgrupperna har SVT i skrivande stund inte gått ut med än, men jag brukar inte vänta in att de ska göra det, jag är inte så intresserad att jag analyserar det åldersrelaterade röstandet in i minsta detalj ändå. Det får räcka med att kommentera juryn kontra folket helt enkelt, och där har jag nog pratat färdigt nu.

Jag har nog över huvud taget pratat färdigt snart, men några saker till ska jag nämna.
Som att SVT avrundade sin Melodifestivalturné på ett snyggt sätt med en ändå rätt bra genomförd final, utsmyckad med överraskningsgäster (lustigast var när Kayo plötsligt dök upp istället för Keyyo, utan vidare kommentarer) och en del bra skämt. Mycket fyndigt var det att föreslå att Zelenskyj och Trump löser Ukraina-konflikten genom att sätta sig och basta – ”Sweet N’ Psycho”, som man då skulle kunna kalla dem. 😄 (Det skulle vara kul att höra hur Trump reagerar på det skämtet, om han får nys om det.) Mer tråkigt var det att det blev tekniska problem under omröstningen så att varken Litauen eller Serbien kunde anropas ordentligt – jag trodde nästan vi var förbi det stadiet då sådant inte fungerade, men det finns ändå ingen anledning att misstänka fuffens så man får väl bara rycka på axlarna åt missödet.
Vidare kan jag inte låta bli att reflektera över att Finland för närvarande verkar ha väldigt cool status i Europas ögon. Från att ha varit ett okänt land uppe i ett kallt och kargt hörn av världsdelen, med rykte om sig att vara tråkiga och konstiga, tycks Finland ha blivit värsta hippa inne-landet som alla ser upp till. Att Käärijä nästan vann Eurovision för två år sedan med ett finskspråkigt bidrag var anmärkningsvärt bara det, och ännu mer iögonfallande är det att nu europeiska jurygrupper öser poäng över en finländsk bastulåt på finlandssvenska … det gör man väl knappast om man inte tycker det är något häftigt med hela den grejen. Och efter att Sverige redan blivit förnedrat av Finland i och med att de fick gå före oss in i Nato, och överlag framstår som mer framåt och bättre på allting än vi (utom möjligen i sportvärlden), låter nu Sverige sig representeras av Finland i Eurovision till råga på allt. Jo men visst, jag har då inget emot det som sagt. ”Sverige är en del av Finland”, som min finlandssvenska mor brukade säga med en fnysning när någon påminde henne om att förr i tiden ”Finland var en del av Sverige”.

Nu vankas det Eurovisiontider och jag ska börja lyssna på alla de andra ländernas bidrag. Jag har alltså inte hört något av dem ännu förutom Sverige och Finland, men så mycket har jag uppfattat att det verkar vara lite av en trend i år att blinka åt något annat europeiskt land än det man tävlar för. Sverige gör det ju nu åt Finland, medan Finland själva blinkar åt värdlandet Schweiz och andra tyskspråkiga länder i ”Ich komme” (ja, Erika Vikman vann ju, till min belåtenhet!) och Estland och San Marino skojar med respektive hyllar Italien i bidragen ”Espresso Macchiato” och ”Tutta l’Italia”. Och så har tydligen Malta väckt uppmärksamhet med låten ”Kant”, maltesiska för ”sång”, men likheten med ett fult engelskt ord utnyttjas inte av en slump i låten och det har väckt mycket ont blod hos BBC. Stämningen verkar helt enkelt märkbart galen i ESC-världen och det ska bli roligt att ta del av dessa bidrag och fler därtill den närmaste månaden.
Jag återkommer när jag har gjort det – säsongen är inte slut, den har bara börjat. Grattis Kaj och vi hörs senare!

Inför Sveriges uttagning 2025: men kom igen, vi vet redan hur det går

Måns vinner.
Punkt.

Jag var svårt frestad att sarkastiskt avsluta årets ”inför finalen”-inlägg här, eftersom det inte är så mycket lönt att skriva något mer ändå när saken redan är klar. 😊 Men nu handlar det ju ändå om mitt eget hemlands uttagning och det kanske är på sin plats att säga åtminstone något om de andra låtarna som tävlar (ja, för det finns faktiskt elva till, ni vet).
Vilket inte hindrar att jag är helt spiksäker på själva grundsatsen. Måns Zelmerlöw vinner Melodifestivalen 2025 med ”Revolution”. Det kan inte sluta på något annat sätt.
Visserligen är jag själv, som jag snart ska förklara, inte särskilt såld på årets insats av Måns. När Loreen för två år sedan följde upp ”Euphoria” med ”Tattoo” så matchade hon inte föregångaren helt, men hon gjorde sitt nya nummer på ett sådant sätt att man inte kunde neka till att alltihop var bra. När nu Måns följer upp ”Heroes” är nivån ett steg lägre: även om ”Heroes” är bra är den inte lika bra som ”Euphoria”, och han matchar inte heller föregångaren på det sätt Loreen förmådde. Och då har det i mina ögon och öron blivit jämförelsevis blekt.
Ändå kvarstår faktum att det kommer att räcka, för det är fullt kompetent och mer än så behövs egentligen inte. Melodifestivalens internationella jurygrupper kommer att vara helt och hållet med på noterna och tycka att det här åter igen blir ett föredömligt bidrag från Sverige. Likaså kommer de svenska tittarna – som ibland är böjda att rösta taktiskt och partiskt – att fullständigt självklart känna att det gick ju bra med Måns förra gången och visst är det en bra låt han har nu, så då skickar vi honom på nytt precis som vi gjorde med Loreen och då kan vi rycka ifrån Irland och bli ensamma herrar på Eurovisiontäppan. Jag tror att Måns måste ha tagit väldigt mycket poäng redan i deltävlingen (en vink om detta är att Kaj fick utrymme att bli tvåa i den och att trean Ella Tiritiello sedan i finalkvalet visade sig vara den av treorna som fått minst poäng i sin deltävling – det berodde på att Måns tog det mesta!). Och det fortsätter säkerligen i samma stil i finalen.

Måns (fast ur Pelle Svanslös).

Läget cementeras av att Måns inte har någon stenhård konkurrens. För att besegra honom hade det behövts en tydlig andrahandsfavorit som hade haft en teoretisk chans att samla poäng så det räckte för att utmana. Något sådant bidrag finns inte nu – vem skulle det kunna vara som förmår lyfta sig så? Klara Hammarström? John Lundvik? Greczula? Kaj? Nej nej nej, även om finlandssvenskarna verkar ha vunnit svenskarnas bastande partyhjärtan så är det inte på något sätt realistiskt att de skulle ta sig till vinst. Sverige ser på tok för seriöst på sin Mello för det. Och ingen av de andra klarar det heller.
Jag gillar inte detta, jag tror Sverige (och Eurovision) hade behövt något annat än ett ordinärt bidrag i gamla överproffsiga hjulspår från en artist som redan vunnit förut, men jag är icke desto mindre helt övertygad om det och tror därför inte jag behöver resonera mer kring någon tippning. Istället ska jag övergå till att rent smakmässigt kommentera samtliga de tolv bidrag vi kan se i rutan på lördag kväll, direkt från Strawberry Arena – eller ”Smultronstället”, som jag gott tycker att vi kan ha som smeknamn på bygget i fråga. 😊

1. ”Voice of the Silent” – John Lundvik. Det är inte bara en utan två gamla vinnare som dyker upp igen i årets MF, och vi börjar med en av dem, nämligen John Lundvik. Jag har aldrig varit speciellt tjusad av honom och hans tidigare bidrag, och jag blir det inte nu heller, trots att han fläskar på med storstilad ”arenapop” med allt som hör till: tungt dunk, blixtrande ljus och en svulstig ljudbild där även en barnkör kommer in som ingrediens. Märkligt hur han kan ha allt detta, plus en hygglig sångröst, och ändå inte beröra … det hade rent teoretiskt kunnat vara värdigt Coldplay på Ullevi men säger mig ändå ingenting.
2. ”Yihaa” – Dolly Style. Efter ett antal försök (och ännu fler medlemsbyten) lyckades till slut den ökända plastgruppen Dolly Style nå en MF-final – sisådär tio år för sent, för min dotter som gillade dem skarpt första gången de var med är nog rätt likgiltig för dem nu misstänker jag. 😊 Hur som helst så drar tjejerna ett barn-country-popnummer där ingenting i rodeotemat har lämnats outnyttjat. Visst, lite glad blir man av det (särskilt av banjokompet), och jag vet bättre än att såga en grupp bara för att den är ”oäkta” och ”konstgjord”, men det är ändå inte min kopp bourbon.
3. ”Believe Me” – Greczula. Det här får nog ändå sägas vara min favorit i årets MF-final, inte minst för att det känns som välbehövligt nytt blod i tävlingen; såväl Greczula själv som låtskrivarna är debutanter i de här sammanhangen. Även stilmässigt är detta något som sticker ut: låten följer inte konventionerna och strukturerna utan är något helt annat, nästan oklart vad, men om Bryan Adams hade varit sångare i Queen så hade det kanske låtit ungefär så här. En popsymfoni komprimerad till tre minuter, och Greczula har en helt egen stil och uttryck. Kommande år vill jag ha fler sådana här bidrag som tar ut svängarna! Och det får gärna vinna nu i år också, fast det gör det naturligtvis inte.
4. ”On and On and On” – Klara Hammarström. Att låna titlar av ABBA, Beatles och Elvis är ett väl beprövat grepp i MF och Eurovision: två sådana bidrag har vi här i år, och det är Klara Hammarström som står för det ena (i detta fall med en ABBA-titel). Hon har ju varit med förr och är onekligen duktig och på sätt och vis värd att vinna förr eller senare, och hon har även nu utrustats med en rätt stilig refräng. Hela showen är dessutom mer smakfull än hon brukar bjuda på, utan någon rymddräktsliknande utstyrsel och med romerska valv i bakgrunden. Fullt kompetent.
5. ”Sweet N’ Psycho” – Scarlet. Eventuellt kan detta sägas vara årets rockbidrag, fast jag vet inte jag … det är nästan så jag hellre vill placera det i samma fack som Dolly Style, det vill säga något teatraliskt och spexigt för de yngre, bara att det är skräcktema istället för hästar och dockor. Själva låten är ju under ryslighetsmasken inte alls särskilt rockig egentligen utan bara det vanliga köret från Wrethov & co. Jag hade faktiskt förväntat mig lite mer av de båda spökdamerna efter förra året då de ändå var bland de bättre.
6. ”Show Me What Love Is” – Erik Segerstedt. Om den här låten kan jag bara tänka att den är en alldeles för fräck stöld från ”Not Too Young” med Sabina Ddumba: det är både samma harmonier och samma ”what love is”-rad på precis rätt ställe i refrängen. Ska ”Snygg-Erik” verkligen få komma undan med sådana fasoner? Och om jag försöker skala bort de stulna partierna och koncentrera mig på låten i övrigt så finns där inte mycket att koncentrera sig på. Det är bara slätstruket.
7. ”Kamikaze Life” – Maja Ivarsson. Det här är i mitt tycke lite mer genuin rock än Scarlet, och ytterligare ett ”nytt” inslag, med en artist som vi inte sett i den här tävlingen förut. Det uppskattar jag per definition. Tyvärr blir ju ändå känslan (som den ofta blir i sådana här fall) att det hade varit ännu bättre om hon deltagit ihop med hela sin f.d. grupp istället, alltså The Sounds, och att det här mest bara är ett smådesperat försök att få igång en solokarriär. Men visst, det är en okej låt, aftonens tredje bästa tycker jag nog, och den är i The Sounds anda även om den samtidigt också har en stark känsla av Kim Wildes ”Kids in America”.
8. ”Hush Hush” – Meira Omar. Den största känslan av Eurovisionscen i årets MF får vi när Meira äntrar scenen och låter ungefär som ett typiskt ESC-bidrag från Turkiet (på den tiden då de var med). Eller för den delen som ett ESC-bidrag från Sverige skulle låta om vi använde oss lite mer av de mångkulturella influenser vi har på hemmaplan. Kommer vi att visa upp den aspekten av oss i år genom att låta Meira Omar vinna? Nej då – även om det är trevlig omväxling med detta orientaliska stuk så har det knappast mycket att hämta på poängtavlan.
9. ”Revolution” – Måns Zelmerlöw. Så var han då tillbaka igen, tio år efter sin förra triumf, och det jag genast märker är att hans låt (förutom att den lånat titeln av Beatles) även denna gång har inslag av David Guettas ”Lovers of the Sun”. I ”Heroes” var det melodin och produktionen i stort, här är det själva spaghettiwestern-visslingsljudet som lånats in. Är inte detta lite väl trött …? Jag tycker på det hela taget att ”Revolution” inte lever upp till sin föregångare – jag har på ett mycket tolerant sätt lyssnat på den flera gånger för att ge den en chans, men det är verkligen bara en replika. Finfint framfört, visst. Snygg produktion, visst. Allting finns där. Och ändå känns det som att ingenting finns där. Som att det är mer status quo än revolution. Det är i mitt tycke direkt tråkigt att detta blir vinnaren.
10. ”Hate You So Much” – Saga Ludvigsson. I nästan varje deltävling i årets melodifestival har det funnits med en countryaktig låt, och förutom den här har vi ju nämnda Dolly Style i finalen nu, men Saga var det enda av countrybidragen som tog sig direkt till Strawberry Arena och det som första finalist dessutom. Jag begriper faktiskt inte alls varför, jag tyckte flera av de andra var bättre och den här låten är för mig helt förglömlig. Har det att göra med att hennes gröna baddräkt (eller vad det nu är) fängslade tittarna på något sätt? Jag tror i alla fall den kommer bort i mängden den här gången.
11. ”Life Again” – Annika Wickihalder. Problemet med MF-deltävlingarna numera är att det sällan blir utrymme för de lugnare låtarna att slå sig in bland finalisterna, med följden att det blir väldigt ”balladfattigt” i finalen till slut. Det närmaste vi kommer en ballad i år är Annikas nummer, som visserligen ökar i tempo och får gospelliknande rytmer i refrängen, men det känns ändå som att det är hennes smäktande skönsång som är huvudsaken. Hon ger precis som förra året ett sympatiskt intryck, och sjunger onekligen utmärkt. Synd bara att det inte är något märkvärdigt alls med själva låten, och synd att hon redan nu ställer upp igen och riskerar att bli en sådan där artist som bara syns i Mello en massa gånger och ingen annanstans.
12. ”Bara bada bastu” – Kaj. Vi avslutar med årets enda svenskspråkiga bidrag – som typiskt nog kommer från Finland – och det enda förutom Greczula som sticker ut. Inte helt överraskande att detta skämt- och partynummer får gå ut sist då, det brukar ju sådana bidrag få göra. Österbottniska humorgruppen Kaj radar upp klyschor om bastu och Finland, på ett sätt som jag som 50 % finländare på sätt och vis tycker är lite tjatigt och fördomsfullt (”yksi kaksi kolme sauna” och ”ei saa peittää” är ju typ den enda finska som svenskar kan och som de gärna gör sig lustiga över). Men i och med att gruppen faktiskt själva är från Finland så uppfattar jag det trots allt som självironi, och blir då istället smittad av det medryckande knaset och spontaniteten i detta. Jag skickar hellre Kaj än Måns till Eurovision, helt klart, för Sverige måste någon gång unna sig att släppa loss och vara oseriösa där i stortävlingen.

Det här var hela startfältet, och det är väl ungefär som det har brukat vara de senaste åren: snyggt men tämligen tråkigt. På något sätt är det som att Sverige nu för tiden totalt missar det som borde vara det väsentliga med Melodifestivalen och Eurovision: att vi ska kunna få ut låtar därifrån som sätter sig i folksjälen och kan bli klassiker som människor i många år går och trallar på och skrålar på karaokescener och spelar när det är fest och framför högtidliga versioner av i kyrkan och på skolavslutningar. Vi har haft många sådana låtar förr, men nutida bidrag är inte i närheten av den sortens odödlighet, utan de är gjorda för att tillfälligt impa på en Eurovision-jury och för att slå på Spotify och Youtube, och när de väl visats färdigt där kommer de att glömmas bort.
I år är det väl egentligen för mig mest bara Greczula och Kaj som sätter färg på det hela och bryter denna Spotify-monotoni och så att säga kan ha en liten chans att bli något mer. I Kajs fall är det tack vare spexigheten och det catchiga temat, i Greczulas mer på grund av själva estetiken. Dessa båda (och möjligen lite grann Maja Ivarsson) kommer jag att hålla på, och rösta på, vi får se i hur hög grad jag tycker det är värt att göra det.
Bristen på variation och enformigheten i det ständiga anhanget av stående låtskrivare har jag annars beklagat mig över flera år tidigare, så det tänker jag inte göra mer just nu. Om jag istället ska vara lite mera positiv så ska jag medge att årets Melodifestivalturné, som jag trots allt bemödat mig om att följa varje lördagskväll även i år, ändå har varit någorlunda njutbar TV-mässigt. Keyyo och Edvin har varit ett okej programledarpar (även om det i längden blir tjatigt med Edvins anspelningar – man kan inte hålla på hur länge som helst med att skoja fram anmälningar till Granskningsnämnden) och pausinslagen något så när trevliga, särskilt när det gjorts tillbakablickar till gångna tiders Melodifestivalepisoder som alla utom jag och några till hade glömt. Det har inte heller varit riktigt så tydliga inslag av inbördes beundran och Mello-navelskåderi som andra år, även om jag personligen fortfarande skulle önska mig att andra länders uttagningar och Eurovision-engagemang uppmärksammades i högre grad. Och upplägget för finalkvalet funkade något bättre nu – man kan i alla fall inte längre anklaga det momentet för att gynna det bidrag som syntes i deltävlingen strax innan.
Att sedan låtuppbådet i det stora hela passerat obemärkt (i dagsläget har jag faktiskt inte bemödat mig om att ta in en enda av de trettio på min stora spellista, inte ens Greczula ännu) är förstås en annan historia.

Innan jag slutar är det kanske någon som insisterar på att jag ändå borde ge mig på att tippa finalutgången utöver den självklara vinnaren. Ja, det är väl klart jag kan försöka, men det känns ganska fåfängligt … för det är ovanligt svårt att förutsäga vilka som kommer att sticka upp mest bakom Måns. Resultaten i deltävlingarna var till stor del otippade, då artister som troddes ta den första finalplatsen plötsligt inte alls gjorde det (Saga Ludvigsson kom före Scarlet, Erik Segerstedt kom före Klara Hammarström), och det är lite samma känsla nu, att det kan sluta hur som helst för att alla tar ut varandra och ligger på en jämn nivå. Om jag får våga några gissningar så tror jag att Dolly Style, Annika och Maja blir de som hamnar långt ner. Greczula kan däremot gå rätt långt, och det inte bara för att jag själv tycker att han är bäst. Scarlet kan också komma en bit upp, liksom John Lundvik igen, och det är inte omöjligt att Kaj tar en ovanligt bra placering för att vara ett plojbidrag på svenska (juryerna kanske också i viss mån tycker att bastu är kul).
Men vadå, vi vet alla hur det går när det gäller placeringen allra högst upp, och då spelar det andra ingen större roll.

Måns vinner.
Punkt.

Inför Finlands uttagning: en intressant återkomst i ett småtråkigt startfält

Så var det dags för en ny säsong! Ja, i tävlande i musik alltså. Det har redan börjat, då den första melodifestivaldeltävlingen gick av stapeln i lördags, men vårt svenska spektakel tänker jag i vanlig ordning inte kommentera under turnéns gång. Jag är för övrigt redan spiksäker på hur det kommer att sluta där (och i Eurovision också) men det kan jag ta i slutet av detta inlägg istället.
Först ska jag ta en sväng över till östra grannlandet Finland, där finalen i UMK äger rum just denna helg, och se vad som händer på den fronten. Det brukar jag ju inleda Eurovision-bloggperioden med.

Precis som de senaste åren har Finland en uttagning med en final och ingenting mer (och ibland känns det onekligen som att det skulle räcka med det i Sverige också). Den UMK-final de faktiskt har gör Yle i alla fall ett stort nummer av och blåser upp ordentligt – i år har de den i den stora Nokia Arena i Tammerfors.
Detta år är det sex startande bidrag. Det skulle ha varit sju, och det var också sju som förhandspresenterades ett i taget i januari, men sedan blev ett av dem struket: hårdrocksbandet One Morning Left med låten ”Puppy”. Anledningen till avhoppet/diskningen var mycket otrevlig och inget jag ska gå in på här, men jag kan säga så mycket som att själva låten klarar jag mig gott utan. Den var nämligen ytterst tramsig och enerverande: en skämt- och plojlåt på hundtema och i fejk-hårdrock-technoskrud, som framkallade omedelbar skämskudde. Nog om den.

Det startfält som återstår är nu på grund av decimeringen fritt från rockinslag, vilket är ovanligt för en finländsk uttagning. Variationen blir då något mindre, och det blir kanske lite svårare att tippa hur det ska gå (för i Finland är ju rockbidragen ofta favoriter).
Jag får också ofrånkomligen intrycket att årets sex bidrag är en ganska anonym sörja. Efter att ha varit något på spåren och fått idel godkända och rentav bra resultat i Eurovision efter pandemin, med Käärijä och ”Cha Cha Cha” som en självklar höjdpunkt 2023, börjar Finland uppenbarligen tappa greppet. Vi märkte det redan förra året, då det var övervägande fånerier i UMK och ett sådant bidrag också vann och fick åka till Malmö (Windows95Man, ni vet). Nu i år har man inte ens lyckats få till några skämtbidrag ordentligt, utan det är ganska mycket gäspning över alltihop. Är Finland på väg tillbaka till gamla tider då man varje år fick kämpa för att ens nå ESC-final? Ja, jag är då inte säker på att något av de bidrag finländarna nu har att välja på skulle fixa det uppdraget.
Sedan finns det visserligen bland de sex en artist som jag kände till sedan tidigare och reagerade med förtjusning när jag såg att hon skulle vara med igen, och hon är också onekligen min UMK-favorit i år i brist på bättre, men en liten aning besviken blev jag likväl för hon toppar inte sin förra insats. Vem jag talar om? Ja, jag ska väl kanske räkna upp artisterna det gäller så får ni se.

”Hitaammin hautaan” – Nelli Matula. Kanske det närmaste vi kommer schlagerpop i denna UMK-upplaga. Samtida finskspråkig pop är det i alla fall, fast väldigt slätstruken … det är svårt att ens urskilja någon hook, och låtens enda behållning är det något drömska mellanpartiet, som hade varit mer lyckat om det utgjort en låt i sig självt.
”Aina” – Viivi. Den enda lite lugnare låten i startfältet: en ballad i 6/8-takt, där ”aina, aina, aina” (vilket betyder ”alltid”) fungerar som en rätt bra hook och den finska texten överlag smälter in fint i den mjuka produktionen. I videon går sångerskan Viivi behagfullt omkring som en vitklädd alvkvinna i solförmörkelse. Det kan på ett sätt vara vettigt av Finland att skicka detta till ESC, för lyckade ballader på finska är sällsynta där. Å andra sidan är kanske inte denna så lyckad ändå när allt kommer omkring. Den är inget jag minns länge och Viivis lätt hesa röst känns på något sätt begränsad.
”Made Of” – Goldilocks. Bakom artistnamnet döljer sig en kvinna som i videon kryper runt som en jättinna i en miniatyrvärld: det är en aning coolt och hon har en aning cool stil och röst. Men bara en aning, för även om låten känns hyfsat modern och tar sin plats i samma fack som t.ex. Zara Larsson och andra dunkiga sångerskor i samma stil, så når den inte upp till de uppenbara förebilderna.
”Nightmares” – Neea River. Ännu mer uppenbar piratkopiering är det här, då låten produktionsmässigt med sitt trance-pop-sound verkligen skriker ut sin längtan efter att bli sjungen av Loreen. Det är den nu inte, utan istället av en sångerska som enligt Wikipedia är ”singer-songwriter” och kanske hade passat bättre med en annan och mer egen stil på sin låt.
”Sekaisin” – Costee. Att Costee nu är den enda manliga artisten i årets UMK (efter One Morning Lefts avhopp) ger honom kanske en fördel, men jag har å andra sidan svårt att se hur något så här anonymt skulle kunna vinna. Den är monoton i verserna och platt i refrängerna, och känns trots en viss danspuls och finsk text mest bara som ett typiskt Eurovisionbidrag från Belgien när de är som minst inspirerade.
”Ich komme” – Erika Vikman. Här har vi henne, Erika Vikman, som var med i UMK 2020 med underbart ironiska och schlagerkitschiga ”Cicciolina” som jag var bland de många som gillade. ”Om inte Finland skickar henne kan Eurovision lika gärna ställas in”, kommenterades det bland Europas ESC-fans den gången, och så blev det också, för hon kom tvåa och sedan ställdes Eurovision in. 😊 Efter detta har Erika klokt nog bidat sin tid, kanske i väntan på en låt som kan matcha ”Cicciolina” – och nu är det tydligen dags igen. Och om hon anspelade på italiensk porr förra gången så är det som synes tysk porr som gäller nu, i en låt och ett nummer med en hel del fräcka antydningar och gester. Ja, jag köper det, men är det lika bra som hennes förra låt? Mja. Jag medger att ”Ich komme” växer med några lyssningar, och att den har ett antal läckra inslag: refrängens svulstiga arenaläktarkör, det ”Funkytown”-liknande syntblippet i andra versen, det mäktiga sticket som är som en kombination av U2 och Lady Gaga, och på det hela taget samma lätt spexiga känsla som Tyskarna från Lund (minns någon den skämtgruppen?). Samtidigt är problemet att det blir för mycket och för spretigt med alla dessa impulser från olika håll … jag får liksom inte grepp om låten på samma sätt som jag fick om ”Cicciolina”.

Ja, det var alla. Och trots mina invändningar mot ”Ich komme” så är det sammanfattningsvis ändå helt klart den jag gillar bäst av årets sex låtar: när jag lyssnar igenom de fem övriga i tur och ordning för att finslipa min uppfattning om dem så kommer jag på mig själv med att se fram emot den som avslutning! Med all den pumpande energi den ändå har (och sympatierna med Erika efter att hon aldrig fick chansen för fem år sedan) så känner jag att Finland verkligen borde skicka detta till Eurovision. Vinner gör de inte där, och helt säkert är det inte att det blir final heller, fast normalt sett borde det bli ungefär samma resultat som för Windows95Man – det vill säga finalplats men sedan en blygsam placering på undre halvan.
Mer räcker inte Finland till i år, men med Erika Vikman ställer man ändå upp med något lagom uppseendeväckande och lyfter fram finskan (om än med tysk titel), vilket inte är att förakta. Av samma anledning är mitt önskade ”andrahandsresultat” att Viivi med ”Aina” får åka till Basel. Hon sjunger också på finska och gör det till på köpet i en lugnare låt, vilket kan vara en trevlig omväxling och något nytt i ESC.
Som ni märker är jag fortfarande av den uppfattningen att Finland (liksom Sverige för den delen) borde satsa på eget språk i Eurovision ett tag. Det är mycket för att det är ett bra sätt att sticka ut och bli lite mer speciell, särskilt nu när ingen av de låtar man har att välja på är särskilt originell musikaliskt. Med detta sagt måste jag ju ändå ge Finland beröm för att det nu ändå är finska i fyra av sex startande bidrag. Den ambitionen finns åtminstone kvar i UMK: att visa Europa att finskspråkig musik inte måste vara finsk tango utan att finskan kan funka även till mer samtida tongångar, även om tongångarna inte är några potentiella världshits direkt.

Hur tror jag då att det kommer att gå i UMK-finalen? En sak måste man komma ihåg, och det är att tittarna har större makt i Finland än de har i Sveriges melodifestival; Finland har internationella jurygrupper, men de står bara för 25 procent av resultatet, resten avgör tittarna. Det är alltså rätt mycket en fråga om vad den finländska publiken är på humör för – får de en stor gemensam favorit så blir det svårt för juryn att fälla den.
Tittares humör är sedan svårt att förutsäga förstås, det kan ju hända att publiken i Finland har tröttnat på spexiga uppvisningar och vill ha något seriöst, och då kan Viivi med den enda lugna låten ligga bra till. Å andra sidan känns det verkligen som att en vinst för Erika Vikman ligger i luften nu – hon vann tittarrösterna 2020 och kan göra det igen, och kanske är även juryn med på noterna nu, till skillnad från förra gången (då de hade en större andel makt och drog ner ”Cicciolina”). I så fall är det inget snack om saken, och det som ännu mer talar för det scenariot är att det enda övriga bidrag som hade kunnat plocka hem en massa röster från humor- och röjsugna finnar var den där ”Puppy” som nu inte finns med i bilden längre. Det lämnar fältet nästan fritt.
Sedan kan det kanske hända att såväl det lugna som det fartiga får stryka på foten till förmån för något av de andra fyra bidragen som känns mer ”mittemellan”. Det är nog då framför allt Goldilocks med ”Made Of” som skulle kunna vara en dark horse. Men jag skulle nog ändå bli rätt förvånad om den, eller någon annan av de ”övriga”, vinner. Jag är rätt säker på att vi får se Erika Vikman sjunga ”Ich komme” i ESC … hur det nu tas emot i det tyskspråkiga Basel. (Där hade de ju för övrigt folkomröstning ifall de skulle betala för Eurovision eller inte, en folkomröstning som hölls på initiativ av moraliskt upprörda schweiziska kristdemokrater … undrar vad de skulle tycka om ett bidrag som ”Ich komme”? Kan bli kul! 😊)

Innan jag slutar för idag ska jag kanske återkomma till det där jag sade i början, att jag redan är säker på hur vår egen Melodifestival slutar. Om ni nu undrar vad jag menar.
Jag menar så här, att precis som de senaste fem åren så kommer cirka tjugoåtta av trettio bidrag i Melodifestivalen att visa sig vara skräp – men Måns Zelmerlöw kommer att ha en utmärkt låt och han vinner (till stor del med juryns hjälp, och till de fåraktiga ESC-fansens stora jubel), så då spelar det ingen roll att resten är skräp. Det hela ger en ytterst missvisande bild av Melodifestivalens kvalitet, men så brukar det ju vara.
Måns kommer sedan att vinna Eurovision också, eftersom jurygrupperna där öser poäng över honom och tittarna inte kommer att kunna motverka detta därför att alltför många av dem är upptagna med att sympatirösta på Israel och Ukraina så att det inte blir någon tydlig tittarfavorit. Om det blir en sådan så blir det Israel, men juryn kommer att effektivt sätta stopp för alla det landets vinstchanser, precis som förra året. (Även i år kommer tävlingen att åtföljas av Israeltjafs, om än inte lika mycket som i Malmö, men en hel del buande blir det.)
Jag lovar, det blir så här det går. Jag vet minsann vid det här laget hur det funkar i Eurovision. ☹ Det är då rakt inte en utveckling jag önskat mig, men det lär nog tyvärr krävas minst ett sådant resultat till innan EBU vaknar till liv och ser det ohållbara mönstret och börjar införa lite reformer för att göra något åt den svenska musikbranschens osunda dominans och juryns partiskhet (och tittarnas om det går).

Nu blev det en onödigt lång utvikning, det var ju egentligen Finland det här inlägget handlade om. Och jag önskar Finland lycka till oavsett vilket bidrag ni väljer. Hoppas det blir Erika Vikman den här gången … fast det är heller ingen katastrof om det blir någon annan.