Så var det över för den här gången – och Österrike vann till slut, efter en nervkittlande avslutande ”split screen”-omgång mot Israel. Där var det mycket mer än bara segern i tävlingen som stod på spel, kan man lugnt säga. Men det kändes ändå ganska troligt att JJ från Österrike skulle få de poäng som behövdes för att gå om, och det fick han också.
Strax efteråt hade jag en ordväxling med dottern, där jag kommenterade att jag själv personligen faktiskt tyckte att Israels bidrag var näst bäst (sett till låtkvalitet plus liveframförande), och jag sade också att om jag tyckt att det var allra bäst så hade jag röstat på Israel, reservationer till trots.
”Varför då?” sade hon.
”För att man röstar ju på det land som har den bästa låten”, sade jag.
”Det gör man inte alls. Man röstar på det land som man vill ska vinna.”
Intressant aspekt från dottern där. ”Bästa låten” och ”den man vill ska vinna” kan ibland vara samma sak, men det behöver inte alls vara det, och ibland kan det rentav vara svårt att avgöra vilket av de båda motiven som egentligen rent psykologiskt ligger bakom någons val – eller om det är lämpligt eller olämpligt att gå efter motivet i fråga.
Om jag hade röstat på Israel, för att jag tyckt att det var den bästa låten, så hade jag samtidigt verkligen inte röstat på den jag ville skulle vinna. Så jag är rätt glad att jag slapp det dilemmat, i och med att jag tveklöst tyckte att Finland var både bäst och min önskevinnare.
Dock var det uppenbarligen många igår som i negativ bemärkelse röstade enbart på det land de ville skulle vinna. Själv har jag gått in för att rösta och bedöma helt opolitiskt (och därför ansträngt mig rejält för att lyssna på Israels låt på samma villkor som alla andra) men det är det långt ifrån alla som gör, och det har fått stora konsekvenser i de två senaste årens ESC.
Konstigt röstande
Det vi fick se igår hade i hög grad att göra med inte bara tittarnas utan även juryns märkliga röstningsmönster.
I mitt förra inlägg funderade jag ju på om det skulle bli samma visa i år som 2023 och 2024, att juryn skulle hitta en ”snygg” favoritlåt som skulle gå förbi och vinna över en ”sprallig” favoritlåt från tittarna. Och i viss mån blev det samma fenomen i år, så till vida att det blev juryns favorit som vann till slut. Men skillnaden nu var att juryfavoriten inte var överdrivet tydlig. Snarare så spretade juryns röster ovanligt mycket åt alla håll, och det var ingen som seglade upp i någon alltför överlägsen ledning. Emellertid räckte den ledning som Österrike faktiskt fick för att ändå vinna. Vilket berodde på att det den här gången inte heller fanns någon sprallig tittarfavorit à la Käärijä och Baby Lasagna: både Estland och Sverige kunde uppenbarligen ha varit det, men det verkar som de kan ha tagit ut varandra. Vann tittaromröstningen gjorde därför istället Israel – och nu har det hänt två år i rad att Israel fått en väldig massa tittarröster, i skarp kontrast till hur kritiken annars brukar gå mot landet i media.
Här i min familjekrets kommenterade vi en del hur orimligt såväl jury som tittare uppför sig. Juryn är verkligen helt prillig med sina poäng: visst borde man väl vara tacksam när jurypoängen kommer att grannröstningen inte är lika uppenbar som förr, men samtidigt känns juryrösterna som ett enda virrvarr som lika gärna kunde ha slumpats fram med tärningar. Det är liksom ingen rim och reson med att blott fem personer från varje land får så mycket orepresentativ makt, utan att ens ha resonerat särskilt mycket med varandra inbördes efter vad det verkar. Om det dessutom var så även i år att de med flit gav Israel låga poäng, så är det inte rätt – juryerna ska bedöma musik och framföranden, på ett professionellt sätt, och jag är bestämd med att det gör de inte.
Å andra sidan avvärjde juryn nu något annat som är precis lika fel, nämligen att en massa folk röstade fram Israel till seger bara av politiska skäl. Ja, det är jag övertygad om att det var, precis som förra året. Jag tycker visserligen själv att Israels låt är bra, men har samtidigt mycket svårt att tro att så många ute i Europa på allvar gillade den bäst – de hade allt andra motiv. Inte minst för att Israel har bedrivit en politiskt färgad kampanj för sitt bidrag och satt in låten och sångerskan i ett narrativ som ska väcka sympatier för landet: det kan ni läsa om bland annat i den här artikeln från Yle om ni inte tror mig. Det är helt uppåt väggarna och ett skräckexempel på just sådan politik man inte vill ha i Eurovision. Samtidigt är det svårt att anklaga jurymedlemmar och privatpersoner för hur de röstar, för som dottern ju sade: ibland är det oundvikligt att man får sitt röstande färgat av ”den man vill ska vinna”. Det är den gordiska knuten.
Eurovision i en rävsax
Till nästa år måste ändå något göras åt att det har blåst upp sig så här. Jag är annars någorlunda nöjd med hur Eurovision-veckan avlöpte i Basel; det var inte utan kontroverser och incidenter (eller buanden) efter vad jag förstod, men det gick ändå betydligt fridsammare till än i Malmö förra året. Men det är ändå inte hållbart om det ska hålla på i den här stilen år efter år, med otrevliga Israelprotester och Israel som ständig missvisande publiketta eller publiktvåa varje gång … tills de förr eller senare vinner och hela Eurovisionrörelsen därmed imploderar i ett oåterkalleligt kaos.
En fundering: om det nu är så att Israels bidrag både i år och förra året ingick i ett politiskt sammanhang, borde inte EBU kunna utesluta dem då, av samma skäl som man uteslöt Belarus: att de israeliska bidragen inte längre representerar oberoende TV?
Sedan vill jag egentligen som bekant inte utesluta Israel, utan tvärtom låta alla vara med och ta tillbaka Ryssland och Belarus och bjuda in Palestina, men det verkar ju också omöjligt. Hur man än gör blir det fel. Eurovision sitter i en rävsax och måste göra något drastiskt för att komma loss. Det går inte längre så här. Det tar en ände med förskräckelse. Något måste göras. Och det håller inte att förenkla och tycka att ”om de där knäppskallarna bara kunde se saken som jag så skulle det inte vara några problem”. Saken måste lösas konstruktivt.
Vinnaren och tittartoppen
Jaha. Nu kanske jag ska skriva lite mer om själva tävlingen igår istället, för jag har redan skrivit en och en halv sida där jag mest beklagat mig över politiskt klammeri, men som ni märker så går det ju inte längre att kommentera några ESC-resultat utan att komma in på detta (och det var likadant förra året). Nåväl, jag ska försöka mig på några andra aspekter ändå.
Juryns poäng i finalen behöver jag inte kommentera mer, det var som sagt en enda inkonsekvent röra av poäng hit och dit, men österrikiske JJ med sin operapop var den som i slutändan fick allra mest av poängen i fråga och det kan väl knappast sägas vara oväntat utan en rätt hyfsad sammanfattning av vad för bidrag juryer i slutändan brukar premiera.
Vad tittarpoängen angick, om man undantar Israel, så var det ju mycket riktigt fart och humor publiken ville ha i första hand – Estland och Sverige kom tvåa och trea i tittaromröstningen, vilket dock hade den nackdelen att poängen blev fördelade mellan dem så att de inte kunde konkurrera om segern. Därmed blev det inget skämtbidrag som vinnare fast det hade kunnat bli det med andra förutsättningar. Vinnaren Österrike kom först på fjärde plats hos tittarna, men det var ändå en rätt stabil summa poäng de fick, även därifrån – TV-publik kan minsann också uppskatta skönsjungen opera! Därefter följde de tre öststaterna Albanien, Ukraina och Polen: Albanien hade kunnat gå riktigt bra sammantaget om de inte fått juryn lite mera emot sig (nu kom de åtta sammanlagt). Man kan notera att alla dessa tre länder hade lätt ”etniska” bidrag, liksom Grekland som kom efter dem. Först därefter kom ett energiskt och medryckande bidrag igen, i form av Finland.
Finland och Sverige
Finlands förhållandevis låga tittarresultat förvånade mig – är det kanske så att det finns en viss motvilja mot ”snusk” bland tittarna ändå? (Det märktes i så fall ännu tydligare på att Malta fick mycket låga tittarpoäng.) Jag fortsatte att ha Erika som min självklara favorit under finalkvällen, och hoppades in i det längsta på att hon skulle få en skjuts uppåt på poängtavlan – publikens skanderande ”Erika! Erika!” i arenan gav mig goda förhoppningar. Tyvärr kom de ju på skam, hon kom på elfte plats totalt.
Det är även intressant att Sverige inte var bättre än trea hos tittarna, med tanke på den upphaussning som varit av KAJ de senaste månaderna. Jag är dock böjd att tro att det var just det: en överdriven upphaussning, en ”fanwank”, det vill säga ett bidrag som Eurovision-fansen höjer till skyarna men som sedan placerar sig sämre än väntat (även om det sannerligen inte är något att fnysa åt att vara tittartrea och sammanlagt fyra). I det här fallet berodde nog fanwank-fenomenet på den allmänna förtjusning som uppstod när KAJ vann Melodifestivalen – då blev reaktionerna genast ”jaa, vad kul, Sverige kommer med ett skojbidrag, Sverige är bäst!”, och så lyftes ”Bara bada bastu” högre upp i allas aktning än det egentligen fanns anledning till. Samma fixering vid Sverige som varit förr om åren, fast i en annan form nu när vi kom med ett helt annat slags bidrag. I själva verket var befolkningen i Europa inte riktigt så begeistrade, bara lite grann. Eurovisionfantasterna tycks skilja sig en del från de ute i sofforna som sedan faktiskt röstar, det såg vi nu både i Sveriges och Finlands fall.
Egentligen borde jag ha förutsett detta med Sverige redan tidigare, jag som till skillnad från många andra har haft vissa reservationer mot vårt bidrag. Jag är nästan lite irriterad på mig själv för att jag inte begrep hur det stod till och tippade därefter. Men strunt i det.
Diverse om finalresultatet
Andra småsaker kan man notera om hela finalresultatet är bland annat dessa:
* Det är anmärkningsvärt att både tvåan Israel och trean Estland var länder med mycket tidiga startnummer – det var uppenbarligen inte något som stoppade dem. Även vinnaren Österrike gick ju ut rätt tidigt, och Sverige blev inte hjälpta av att starta sent. Jag ska nog låta bli att startnummeranalysera alltför mycket i mina tips i fortsättningen, för nu kunde jag inte genomskåda producenterna alls, förutom med Israel. (I Israels fall tror jag faktiskt att startnumret varken gör från eller till; de som bestämt sig för att rösta på dem, alternativt låta bli, gör så i vilket fall.)
* Storbritannien fick för andra året i rad en nolla av tittarna, och det hade nästan förvånat mig om de inte fått det. ”What the hell just happened?” låg verkligen i luften där, med deras övertända framträdande, och britterna ska skatta sig lyckliga att juryn var vimsig nog att ge dem en del poäng istället.
* En mer oväntad tittarnolla var den som kom till värdlandet Schweiz – den är svår att förklara, var det att Frankrike snodde alla deras poäng? Men de fick ju desto mer av juryn, och över huvud taget blev inget land nollat helt och hållet i år och det var väl på sätt och vis skönt.
* Även Nederländerna fick oväntat låga tittarpoäng, och där kan man vädra konspiration: om tittarkåren håller på att tas över av allsköns högervridna personer med extrema Israelsympatier, blir då en av följderna att även artister med flyktingbakgrund kan ha svårt att gå genom rutan?
* Azerbajdzjans tolvor till Israel, från både tittare och jury, väcker frågor – liksom att Armenien tvärtom var ett av endast två länder som totalt nollade Israel (det andra var Polen). Ser de båda kaukasiska ärkefienderna med sin Nagorno-Karabach-konflikt något slags paralleller till sig själva i Israel och Palestina?
* Italien klarade sig oväntat bra får jag säga – var det tack vare att de som enda land använde sig av textremsa så att alla begrep den italienska texten bättre?
* Stackars San Marino, som av många hade tippats få sitt bästa resultat någonsin, fick finna sig i att istället komma sist. Uppenbarligen gick inte deras hyllning till Italien hem – förutom hos italienarna själva, som gav ”Tutta l’Italia” en tolva (kanske inte helt förvånande …). Men Italien uppskattade i viss mån även Estlands mer vanvördiga ”Espresso macchiato”, för den fick tio poäng av Italiens jury och sju av deras tittare.
* Sverige fick inte särskilt många tolvpoängare och de vi fick kom enbart från grannländer: tittartolvor från Finland, Estland, Norge och Danmark, och jurytolva från Island. Ja, allt annat än tittartolva från Finland till KAJ hade ju varit en stor sensation, och att Finlands jury sedan inte gjorde likadant är väl snarast hedrande för dem – de kunde låta bli att rösta partiskt!
* Och Sveriges egen tittartolva gick till Israel, precis som förra året. Reflektera över detta i grupp. 😉
Hur gick det i semifinalerna?
En och annan är kanske nyfiken även på semifinalresultaten, så jag kan kanske säga något kort om dem också. (Lägg märke till att där var det ingen jury med i bilden.)
Där finns det som vanligt vissa intressanta skillnader mellan semifinal och final, som får en att höja på ögonbrynen. Som att KAJ bara var fyra i semifinalen i tisdags, och Estlands Tommy Cash bara femma – både vi och Estland lyfte alltså upp oss i finalen. Ja, i Estlands fall var det kanske inte så konstigt, för Tommy Cash sjöng bättre på lördagen än tisdagen. Men i alla fall. Samma märkliga fenomen kan vi se i semifinal två, för där kom de slutliga vinnarna Österrike femma – efter både Israel, Lettland (ja, de kom tvåa i semin!), Finland och Grekland.
Israel vann semifinal två fullständigt överlägset, medan det i semi ett var Ukraina som vann – så de är nog alltjämt omgärdade av en hel del sympatier. Efter dem följde Albanien och Nederländerna (var inte smygrasisterna på plats vid TV:n vid det tillfället?) och som sagt Sverige.
Vad gäller botten i semifinalerna så var det inte långt ifrån att Cypern hade tagit San Marinos finalplats i semi ett, det var bara två poäng som skilde, så inte heller där hade San Marino någon vidare framgång att glädjas åt när allt kom omkring. I semi två var det lite större poängavstånd mellan elvan Australien och tian Armenien som tog den sista finalplatsen där. Nämnas ska att Montenegro respektive Azerbajdzjan var jumbo i sina semifinaler, utan mycket till poäng, och har en del att fundera på till nästa gång.
Vi försöker avrunda …
Det finns alltid mycket att analysera och detaljer att observera och gotta sig i och utforma teorier från när man kikar på resultaten, så det kan ni ju fortsätta göra själva om ni vill – de finns på engelska Wikipedia och på den officiella Eurovision-sajten, med alla detaljer ordentligt redovisade (transparensen hos EBU kan man inte klaga på).
Själv kan jag väl säga som avrundning att även om det finns vissa länder som det är motigt för i Eurovision just nu (t.ex. då San Marino, Montenegro och Azerbajdzjan) så saknas det just nu riktigt långa negativa trender: av de elva länder som missade finalen nu i år var det sex stycken som var med förra året istället, och ytterligare tre som var med året dessförinnan, så det är nästan ingen alls som blivit ”fast” i semifinalen en lång tid. Förutom Montenegro, som hållit sig borta frivilligt ett litet tag och nu inte gjorde någon särskilt lyckad återkomst: hoppas de inte blir avskräckta av detta.
Österrike: ny regerande mästare
Man får också hoppas att länderna i allmänhet inte blir avskräckta inför nästa år, när Eurovision nu tar ett djupt andetag och ställer in sig på att ta ett kliv över från ett alpland till ett annat. Österrike tar över, och det blir deras tur att hantera Israelprotester och kravaller (om nu inte EBU mot förmodan tar fram stora konstruktiva maskinen och fixar en lösning).
Det är bara elva år sedan Österrike vann senast med Conchita Wurst – betydligt kortare tid än de fick vänta förra gången – och landet har nu tre Eurovision-segrar i bagaget, så man börjar bli ett respektabelt namn i tävlingen. Det känns rätt bra, eftersom Österrike förr om åren brukade ha en tendens att hoppa av när det inte gick bra för dem; nu låter de väl bli det ytterligare ett tag. Deras vinst nu får sägas vara välförtjänt: även om ”Wasted Love” inte är världens bästa låt, och även om det fanns uppenbara likheter med förra årets vinnare ”The Code”, så var det onekligen en stark sånginsats från JJ – så den som är ute efter att det bara är musiken som ska belönas fick alltså sin vilja fram. (Låt vara att numret onekligen byggde en hel del på effekter också.)
Att sedan det faktum att många länder i år sjöng på egna språk inte alls avspeglades i vinnaren, som ju för tredje året i rad blev en låt på engelska, är lite trist men förhoppningsvis inget som påverkar i negativ riktning än så länge.
Jag säger grattis till Österrike! Och hoppas mot allt förnuft på ett österrikiskt Eurovision 2026 (i Wien igen? eller Salzburg? Graz? Innsbruck? Linz?) där klimatet blivit lite mindre svallande (även ute i verkligheten) och Eurovision har krånglat sig ur rävsaxen, så att jury och tittare åter igen röstar på den de faktiskt tycker är ”den bästa låten” och att den låten då också verkligen samtidigt är ”den de vill ska vinna”. Så att allting blir rättvist.
Vi ses nästa år! (Eller tidigare.)
P.S. Pausnumret med Käärijä och Baby Lasagna i kombination ... det var (som man skulle säga i Schweiz) klockrent! 😊
Eurovision
söndag 18 maj 2025
lördag 17 maj 2025
Inför Eurovision-finalen 2025 – ett mönster som kan brytas
De två senaste åren har mönstret i Eurovision-finalen varit detsamma.
Europas TV-tittare har varit på glatt humör – eller i alla fall velat bli på glatt humör i dystra tider – och har därför som sin största favorit haft en sprallig artist med en medryckande låt. 2023 var det Käärijä från Finland, 2024 var det Baby Lasagna från Kroatien.
Men ingen av de gångerna har den medryckande tittarfavoriten vunnit, för jurygrupperna har för sin del haft en annan favorit, som de har varit mer överens om än tittarna och därför gett så mycket poäng att det sammantaget överträffade tittarnas etta. 2023 blev därför Käärijä slagen av Loreen och 2024 blev Baby Lasagna slagen av Nemo.
Kan detta upprepa sig även i år? Det är den första frågan jag ställer mig som utgångspunkt inför 2025 års final.
Mycket tyder nämligen på att tittarna fortfarande är i samma stämning som de två gångna åren. Visst kan folkets preferenser ändras från år till år, det är klart och tydligt, men att döma av vilka bidrag som gick vidare från semifinalerna nu i veckan (där det ju är tittarna som ensamma bestämmer) så verkar trenden att önska sig glada och uppsluppna bidrag fortsätta. Den kan till och med ha blivit ännu tydligare. Därför är det troligt att tittarfavoriten i finalen blir ett ”glädjepiller”.
Men kommer det att bli samma visa igen, att juryn sätter stopp för ett sådant piller eller över huvud taget för en tittarfavorit som vinnare genom att lyfta fram en egen favorit – av det mer konventionellt professionella slaget?
Innan jag börjar fundera på allvar får vi ta och titta på startordningen, och jag ska dra några korta omdömen om alla de länder som är med i finalen i år, mer kortfattat än när jag recenserat dem tidigare. För jag tänkte ju att detta inte bara skulle bli en analys utan en guide också.
Så här ser det ut:
1. Norge. Typiskt Mellobidrag, kompetent men totalt intetsägande.
2. Luxemburg. Fiffigt gjord blinkning till 1965 års ”Poupée de cire, poupée de son”, och en charmig trallig franskspråkig uppvisning på docktema. En av mina favoriter.
3. Estland. Bakom fånerierna är det egentligen en av årets bästa låtar, vilket man märker på studioinspelningen, men live i rutan tar fåneriet tyvärr över och förstör för mycket.
4. Israel. Riktigt vacker och känslig låt, vars budskap går att ta till sig även om det hela kan kännas beräknande. Övertygande framfört också. Håller tummarna för att vi slipper buanden.
5. Litauen. Härligt med vemodig, mörk och dundrande indierock mitt i alltihop, hoppas det belönas med en hel del poäng.
6. Spanien. Rätt så typiskt spanskt bidrag, flamencopop som snabbt fladdrar förbi.
7. Ukraina. Inte lättsmält men en snygg låt i olika delar i olika musikaliska landskap – bäst är det svävande solopartiet som kommer då och då.
8. Storbritannien. Jag kan bara hålla med om titeln … till skillnad från Ukrainas bidrag är detta en låt där olika skilda delar inte passar ihop med varandra. Övertänt och obegripligt.
9. Österrike. Det är egentligen en fröjd att lyssna på sångarens otroliga sopranprestationer, men själva låten är egentligen inte särskilt märkvärdig och den svartvita showen är farligt nära att bli helt over-the-top.
10. Island. Barnsligt kanske, men befriande glatt och kul med Tiktok-dunk på isländska om en roddbåt.
11. Lettland. Skönt att det finns plats för sådant här också – folkmusik-vokalensemble med oklanderlig kvinnlig stämsång i en snygg komposition.
12. Nederländerna. Franskspråkigt vemod som nederländaren (från början flykting från Kongo) får till bättre än både Frankrike och Schweiz. Att balladen utvecklas till en sorgsen discohymn à la ”I Will Survive” skadar då rakt inte.
13. Finland. Fräckt och utmanande, men verkligen medryckande, och nästan tänkvärt i dagens läge! Jag diggar verkligen detta, det blir otroligt mäktigt med detta dunkande ”Ich komme”.
14. Italien. Rätt så såsig och släpig rock, men sångaren har viss utstrålning med sitt Carl-Einar Häckner-liknande utseende och får till sitt budskap på scen.
15. Polen. Inte direkt upptempo men ändå dramatisk etno. Funkar bättre live än på Spotify men lyfter ändå inte.
16. Tyskland. Dags för toapaus! Det där enformiga hackandet på rösten ger mig huvudvärk.
17. Grekland. Finkänslig grekisk folkton, vackert är det, men ändå inte bland de bästa.
18. Armenien. Kanske årets rockigaste bidrag, i Imagine Dragons-stil, men det känns lite för plastigt för mig.
19. Schweiz. Stillsamt franskspråkigt från värdlandet, i ett avskalat nummer som blir effektfullt just därför.
20. Malta. Låten som blev censurerad men ändå visade sig ha en del energi kvar för att ta sig hit, även utan ordet ”kant”. Livfullt men inte min stil riktigt.
21. Portugal. Rent formellt mjukrock, men mest bara sömngivande som en portugisisk vaggvisa.
22. Danmark. Kul att hon är från Färöarna (det gör att inte bara samtliga nordiska länder utan även färingar och finlandssvenskar är representerade i år), och det är någorlunda okej pop, men inget minnesvärt.
23. Sverige. Här lyfter det däremot när KAJ kommer in med sin bastuglädje och sin glimt i ögat. Med stereotypa medel har de skapat en finlandssvensk hymn som kommer att få ett långt liv.
24. Frankrike. Också ett känsligt (självbiografiskt nummer), franskspråkigt och sorgligt, men för mig försvinner det i mängden.
25. San Marino. Ytligt men onekligen rätt så svängigt när Italien på nytt är på tapeten. Kan kanske ta fler poäng än Estlands råare variant.
26. Albanien. Vi går i mål med originell och tjusig etnopop där både instrumenteringen, sången och ”viskandet” bildar en fungerande helhet. Varning utfärdas – det finns många länder som kan tänkas rösta på Albanien.
Det var det hela. Och jag ska dröja mig kvar vid startordningen, för den brukar faktiskt ge vissa ledtrådar om förutsättningarna, då den i viss mån skvallrar om hur det gick i semifinalerna.
Startordningen sätts som bekant efter att vissa länder lottats till finalens första halva, vissa till den andra halvan och vissa till ”valfri placering som producenterna väljer själva”. Hur producenterna hanterar detta kan vara rätt talande. Något som till exempel verkar uppenbart i år är att Finland måste ha gjort bra ifrån sig i sin semifinal på torsdagen, för även om de blev lottade till första halvan – vilket inte var något att göra åt – så har de nu fått ett startnummer som är så sent i första halvan som bara är möjligt (nummer 13). Även Sverige har behandlats som en favorit, och fått ett sent startnummer (nästan i slutet) trots att vi lottades till ”producenternas val” och alltså kunde ha placerats var som helst. Likadant är det med Israel, fast där är det åt andra hållet: precis som förra året har Israel fått ett mycket tidigt startnummer fastän de fick placeras fritt, och det är alldeles uppenbart ett tecken på att producenterna vill neutralisera Israel så mycket det går. För så var det förra året. Jag gillar absolut inte detta, men som prognosverktyg är det användbart.
Även andra länder kan misstänkas ha goda eller dåliga förutsättningar i finalen med tanke på hur producenterna behandlat dem. Albanien kan ligga bra till, Nederländerna också, och San Marino mer än väntat. Norge och Luxemburg har nog däremot inte så mycket att hämta, åtminstone inte från tittarna. Österrike är lite av ett frågetecken, och med tanke på att Estland går ut anmärkningsvärt tidigt så tror jag de kom mycket sämre än väntat i semin. (Om det inte rör sig om ett försök att motverka dem också …?)
Om jag nu då återgår till min grundfråga – kommer mönstret att brytas så det blir en tittarfavorit (ev. en käck och munter sådan) som vinner i år, eller sätter juryn käppar i hjulet igen? Kan det rentav bli tvärtom istället, att det blir tittarna som får en tydlig favorit och juryn som sprider ut sina röster? (Det har hänt, även om det är vanligare att det är tittarrösterna som fördelar sig jämnt.)
Mitt svar är att jag tror att det kan bli annorlunda i år än 2023 och 2024, för den här gången misstänker jag att juryn inte kommer att hitta en solklar favorit att enas om. Här finns ingen Loreen eller Nemo som alla jurymedlemmar tycker är ”perfekt Eurovision”. Rätt länge trodde jag att Österrike med JJ och ”Wasted Love” skulle kunna få den funktionen, men det tror jag inte nu längre – dels för att JJ:s nummer i torsdagens semi faktiskt inte imponerade så mycket på mig (utan snarare blev lite onödigt rörigt), men också för att Österrike faktiskt har en hel del konkurrens av en rad andra låtar som tilltalar juryn. Jag tänker då nog nästan mest på Nederländerna, som med sin franska disco-deppighet borde vara en juryfriare av stora mått, men även på de övriga franskspråkiga bidragen från Frankrike och värdlandet Schweiz och kanske Luxemburg. Dessutom kan Albanien locka juryröster på samma sätt som Nordmakedonien överraskande gjorde 2019 om ni minns det; juryer behöver ingalunda vara insnöade på just Västeuropa utan kan mycket väl gå loss på Balkan också.
Jag tror därför att det inte blir någon tydlig juryfavorit i år. Det är faktiskt rentav möjligt att juryerna delvis går på samma spår som tittarna och ”släpper loss” lite detta år de också. Varför skulle inte juryerna kunna skrälla genom att rösta en massa på Erika Vikman till exempel? Eller på KAJ. De vann ju Melodifestivalen för att de charmade internationella juryn i oväntat hög grad.
Men om det nu alltså blir så att juryerna sprider ut sina röster, vilket jag tror att de gör, då är det ju bäddat för att en tittarfavorit tar hem segern – förutsatt att det blir en tydlig sådan tittarfavorit. Kan det bli det? Nu går jag vidare med spekulationerna till nästa nivå.
De två länder som förmodligen har de bästa chanserna att bli överlägsen tittaretta är Sverige och Israel. Sverige med sin irriterande perfekta Eurovision-image har kanske haft ett visst anti-tittar-bias emot sig de senaste åren, men det är sannolikt glömt nu när vi för en gångs skull skickar ett uppsluppet humorbidrag – då tror jag att Europas tittare faller för oss igen. Det känns också som att även om det finns många spralliga bidrag i finalstartfältet, så är det inte så många av dem som verkligen kan segla upp och bli detta års Käärijä eller Baby Lasagna (t.ex. har jag nästan upphört att räkna med Estland där) – men Sverige kan det.
När det gäller Israel så är det förstås inte någon längtan efter glädje och humor som spelar in i det fallet, men där är grejen att det finns mängder av folk där ute som är på plats vid TV:n och har mobilerna redo enbart på grund av sina allmänna Israelsympatier. Det är möjligt att effekten inte blir lika markant i år som förra året, för det är kanske inte längre på samma sätt ”nyhetens behag” (eller snarare obehag) efter 7 oktober 2023, men nog kan det räcka till en riklig mängd tittarröster åt Israel även nu, särskilt som landet i mitt tycke har en starkare låt nu än förra året.
Dock kommer väl juryn sannolikt att hålla nere poängen för Israel den här gången också, så att det skulle bära ända till vinst för dem känns inte så troligt, även om det inte alls är omöjligt. Då är det större chans att Sverige får en del juryröster, om än inte i absolut topp, så sammantaget är det fördel Sverige.
Andra länder som jag tror har goda chanser på höga tittarpoäng är Finland (som också har ett uppsluppet bidrag), Nederländerna och Albanien. Kanske Österrike, men jag är som sagt mer osäker på dem nu. Albanien känns faktiskt för närvarande rätt så farliga, för tänk på att det var många Balkanländer (och östländer i allmänhet) som åkte ut i semin … då blir det en hel del länder bortåt östra och sydöstra Europa som uppmärksammar Albanien som ett förstahandsval när de ska rösta.
Men det är nog ändå bara Sverige och eventuellt Israel som har förutsättningar att inte bara vinna tittarröstningen utan vinna den stort. I slutändan kan det dock hända att det inte blir någon jätteklar tittarfavorit, lika lite som det blir någon juryfavorit. Då blir fältet öppet på ett underhållande sätt och det kan bli en dramatiskt jämn tillställning när jury- och tittarröster läggs ihop – jämnare än oddsen har visat när Sverige legat som klar favorit hela tiden. Det land som då lyckas ta hem en försvarlig mängd poäng från både tittare och jury blir helt enkelt det som vinner, och som jag ser det så är det realistiskt att tänka sig att det kan bli både Sverige, Finland, Albanien, Österrike, Nederländerna och Israel. Ja, vinnaren finns nog i den sextetten.
Fast jag tror att det blir Sverige som vinner. Det ligger på något sätt i luften och har gjort det hela tiden.
Inför tanken på en åttonde svensk vinst känner jag mig onekligen kluven. Jag gillar KAJ och i synnerhet att de är finlandssvenskar och har fått den kulturen att märkas och synas. Över huvud taget är det kul att Finland är så populära i Europa just nu. Men texten till ”Bara bada bastu” är ju på ett sätt så fånigt stereotypskämtande (jag skulle avsky den om den inte var gjord av finländare själva). Och det vore så tröttsamt om Sverige skulle vinna igen. Och med ett skämtbidrag … det vore egentligen högst orättvist och ironiskt, för så många andra länder har genom åren tävlat med skämtbidrag och Sverige har hela tiden varit så tråkigt professionella (och dömt ut de andra ländernas trams), och om nu ett skämtbidrag för en gångs skull vinner så är det från Sverige, som har vunnit tillräckligt ofta ändå. Dessutom skulle en vinst för ett skämtbidrag kanske (ännu mer) skrämma bort creddiga artister från Eurovision. Men jag föredrar ju ändå att Sverige vinner framför Israel, inte för att jag inte unnar Israel det, men för att det då blir ett politiskt kaos och en strid som Eurovision aldrig överlever med hedern i behåll hur de än gör …
Ja, så där går tankarna. Jag kan åtminstone dra en något positiv slutsats, nämligen att om Sverige vinner så kommer jag att bli lättad över att Israel inte gjorde det, och om Israel vinner så blir jag lättad över att Sverige inte gjorde det. Så där blir det ju en win-win. 😊
Egentligen har jag i mitt stilla sinne ett önskeresultat, och det är att Finland med Erika Vikman ska ta hem det. Att juryn ska överraska med att ge henne tillräckligt mycket, och att årets Käärijä eller Baby Lasagna som blir tittaretta faktiskt blir Erika Vikman. Jag har ryckts med av ”Ich komme”, den sista minuten av den ger mig gåshud (vilket inga andra av årets bidrag gör), jag tycker Erika gör den fantastiskt och att det skulle vara både en bra och intressant vinnare och att Finland skulle förtjäna att vinna – genom det numret, sitt eget bidrag, inte genom KAJ. Men på något sätt har Finland själva kommit bort bakom bastun. Eller har de det? Ligger de i själva verket och lurar i vassen?
Vi får väl se. Även om Sverige just nu är storfavorit så är i alla fall inget hugget i sten ännu, för som jag nu försökt analysera mig till så kan svängiga jury- och tittarröster i kombination visa sig få intressanta effekter på poängtavlan i kväll.
Väl mött vid TV:n!
Europas TV-tittare har varit på glatt humör – eller i alla fall velat bli på glatt humör i dystra tider – och har därför som sin största favorit haft en sprallig artist med en medryckande låt. 2023 var det Käärijä från Finland, 2024 var det Baby Lasagna från Kroatien.
Men ingen av de gångerna har den medryckande tittarfavoriten vunnit, för jurygrupperna har för sin del haft en annan favorit, som de har varit mer överens om än tittarna och därför gett så mycket poäng att det sammantaget överträffade tittarnas etta. 2023 blev därför Käärijä slagen av Loreen och 2024 blev Baby Lasagna slagen av Nemo.
Kan detta upprepa sig även i år? Det är den första frågan jag ställer mig som utgångspunkt inför 2025 års final.
Mycket tyder nämligen på att tittarna fortfarande är i samma stämning som de två gångna åren. Visst kan folkets preferenser ändras från år till år, det är klart och tydligt, men att döma av vilka bidrag som gick vidare från semifinalerna nu i veckan (där det ju är tittarna som ensamma bestämmer) så verkar trenden att önska sig glada och uppsluppna bidrag fortsätta. Den kan till och med ha blivit ännu tydligare. Därför är det troligt att tittarfavoriten i finalen blir ett ”glädjepiller”.
Men kommer det att bli samma visa igen, att juryn sätter stopp för ett sådant piller eller över huvud taget för en tittarfavorit som vinnare genom att lyfta fram en egen favorit – av det mer konventionellt professionella slaget?
Innan jag börjar fundera på allvar får vi ta och titta på startordningen, och jag ska dra några korta omdömen om alla de länder som är med i finalen i år, mer kortfattat än när jag recenserat dem tidigare. För jag tänkte ju att detta inte bara skulle bli en analys utan en guide också.
Så här ser det ut:
1. Norge. Typiskt Mellobidrag, kompetent men totalt intetsägande.
2. Luxemburg. Fiffigt gjord blinkning till 1965 års ”Poupée de cire, poupée de son”, och en charmig trallig franskspråkig uppvisning på docktema. En av mina favoriter.
3. Estland. Bakom fånerierna är det egentligen en av årets bästa låtar, vilket man märker på studioinspelningen, men live i rutan tar fåneriet tyvärr över och förstör för mycket.
4. Israel. Riktigt vacker och känslig låt, vars budskap går att ta till sig även om det hela kan kännas beräknande. Övertygande framfört också. Håller tummarna för att vi slipper buanden.
5. Litauen. Härligt med vemodig, mörk och dundrande indierock mitt i alltihop, hoppas det belönas med en hel del poäng.
6. Spanien. Rätt så typiskt spanskt bidrag, flamencopop som snabbt fladdrar förbi.
7. Ukraina. Inte lättsmält men en snygg låt i olika delar i olika musikaliska landskap – bäst är det svävande solopartiet som kommer då och då.
8. Storbritannien. Jag kan bara hålla med om titeln … till skillnad från Ukrainas bidrag är detta en låt där olika skilda delar inte passar ihop med varandra. Övertänt och obegripligt.
9. Österrike. Det är egentligen en fröjd att lyssna på sångarens otroliga sopranprestationer, men själva låten är egentligen inte särskilt märkvärdig och den svartvita showen är farligt nära att bli helt over-the-top.
10. Island. Barnsligt kanske, men befriande glatt och kul med Tiktok-dunk på isländska om en roddbåt.
11. Lettland. Skönt att det finns plats för sådant här också – folkmusik-vokalensemble med oklanderlig kvinnlig stämsång i en snygg komposition.
12. Nederländerna. Franskspråkigt vemod som nederländaren (från början flykting från Kongo) får till bättre än både Frankrike och Schweiz. Att balladen utvecklas till en sorgsen discohymn à la ”I Will Survive” skadar då rakt inte.
13. Finland. Fräckt och utmanande, men verkligen medryckande, och nästan tänkvärt i dagens läge! Jag diggar verkligen detta, det blir otroligt mäktigt med detta dunkande ”Ich komme”.
14. Italien. Rätt så såsig och släpig rock, men sångaren har viss utstrålning med sitt Carl-Einar Häckner-liknande utseende och får till sitt budskap på scen.
15. Polen. Inte direkt upptempo men ändå dramatisk etno. Funkar bättre live än på Spotify men lyfter ändå inte.
16. Tyskland. Dags för toapaus! Det där enformiga hackandet på rösten ger mig huvudvärk.
17. Grekland. Finkänslig grekisk folkton, vackert är det, men ändå inte bland de bästa.
18. Armenien. Kanske årets rockigaste bidrag, i Imagine Dragons-stil, men det känns lite för plastigt för mig.
19. Schweiz. Stillsamt franskspråkigt från värdlandet, i ett avskalat nummer som blir effektfullt just därför.
20. Malta. Låten som blev censurerad men ändå visade sig ha en del energi kvar för att ta sig hit, även utan ordet ”kant”. Livfullt men inte min stil riktigt.
21. Portugal. Rent formellt mjukrock, men mest bara sömngivande som en portugisisk vaggvisa.
22. Danmark. Kul att hon är från Färöarna (det gör att inte bara samtliga nordiska länder utan även färingar och finlandssvenskar är representerade i år), och det är någorlunda okej pop, men inget minnesvärt.
23. Sverige. Här lyfter det däremot när KAJ kommer in med sin bastuglädje och sin glimt i ögat. Med stereotypa medel har de skapat en finlandssvensk hymn som kommer att få ett långt liv.
24. Frankrike. Också ett känsligt (självbiografiskt nummer), franskspråkigt och sorgligt, men för mig försvinner det i mängden.
25. San Marino. Ytligt men onekligen rätt så svängigt när Italien på nytt är på tapeten. Kan kanske ta fler poäng än Estlands råare variant.
26. Albanien. Vi går i mål med originell och tjusig etnopop där både instrumenteringen, sången och ”viskandet” bildar en fungerande helhet. Varning utfärdas – det finns många länder som kan tänkas rösta på Albanien.
Det var det hela. Och jag ska dröja mig kvar vid startordningen, för den brukar faktiskt ge vissa ledtrådar om förutsättningarna, då den i viss mån skvallrar om hur det gick i semifinalerna.
Startordningen sätts som bekant efter att vissa länder lottats till finalens första halva, vissa till den andra halvan och vissa till ”valfri placering som producenterna väljer själva”. Hur producenterna hanterar detta kan vara rätt talande. Något som till exempel verkar uppenbart i år är att Finland måste ha gjort bra ifrån sig i sin semifinal på torsdagen, för även om de blev lottade till första halvan – vilket inte var något att göra åt – så har de nu fått ett startnummer som är så sent i första halvan som bara är möjligt (nummer 13). Även Sverige har behandlats som en favorit, och fått ett sent startnummer (nästan i slutet) trots att vi lottades till ”producenternas val” och alltså kunde ha placerats var som helst. Likadant är det med Israel, fast där är det åt andra hållet: precis som förra året har Israel fått ett mycket tidigt startnummer fastän de fick placeras fritt, och det är alldeles uppenbart ett tecken på att producenterna vill neutralisera Israel så mycket det går. För så var det förra året. Jag gillar absolut inte detta, men som prognosverktyg är det användbart.
Även andra länder kan misstänkas ha goda eller dåliga förutsättningar i finalen med tanke på hur producenterna behandlat dem. Albanien kan ligga bra till, Nederländerna också, och San Marino mer än väntat. Norge och Luxemburg har nog däremot inte så mycket att hämta, åtminstone inte från tittarna. Österrike är lite av ett frågetecken, och med tanke på att Estland går ut anmärkningsvärt tidigt så tror jag de kom mycket sämre än väntat i semin. (Om det inte rör sig om ett försök att motverka dem också …?)
Mitt svar är att jag tror att det kan bli annorlunda i år än 2023 och 2024, för den här gången misstänker jag att juryn inte kommer att hitta en solklar favorit att enas om. Här finns ingen Loreen eller Nemo som alla jurymedlemmar tycker är ”perfekt Eurovision”. Rätt länge trodde jag att Österrike med JJ och ”Wasted Love” skulle kunna få den funktionen, men det tror jag inte nu längre – dels för att JJ:s nummer i torsdagens semi faktiskt inte imponerade så mycket på mig (utan snarare blev lite onödigt rörigt), men också för att Österrike faktiskt har en hel del konkurrens av en rad andra låtar som tilltalar juryn. Jag tänker då nog nästan mest på Nederländerna, som med sin franska disco-deppighet borde vara en juryfriare av stora mått, men även på de övriga franskspråkiga bidragen från Frankrike och värdlandet Schweiz och kanske Luxemburg. Dessutom kan Albanien locka juryröster på samma sätt som Nordmakedonien överraskande gjorde 2019 om ni minns det; juryer behöver ingalunda vara insnöade på just Västeuropa utan kan mycket väl gå loss på Balkan också.
Jag tror därför att det inte blir någon tydlig juryfavorit i år. Det är faktiskt rentav möjligt att juryerna delvis går på samma spår som tittarna och ”släpper loss” lite detta år de också. Varför skulle inte juryerna kunna skrälla genom att rösta en massa på Erika Vikman till exempel? Eller på KAJ. De vann ju Melodifestivalen för att de charmade internationella juryn i oväntat hög grad.
Men om det nu alltså blir så att juryerna sprider ut sina röster, vilket jag tror att de gör, då är det ju bäddat för att en tittarfavorit tar hem segern – förutsatt att det blir en tydlig sådan tittarfavorit. Kan det bli det? Nu går jag vidare med spekulationerna till nästa nivå.
De två länder som förmodligen har de bästa chanserna att bli överlägsen tittaretta är Sverige och Israel. Sverige med sin irriterande perfekta Eurovision-image har kanske haft ett visst anti-tittar-bias emot sig de senaste åren, men det är sannolikt glömt nu när vi för en gångs skull skickar ett uppsluppet humorbidrag – då tror jag att Europas tittare faller för oss igen. Det känns också som att även om det finns många spralliga bidrag i finalstartfältet, så är det inte så många av dem som verkligen kan segla upp och bli detta års Käärijä eller Baby Lasagna (t.ex. har jag nästan upphört att räkna med Estland där) – men Sverige kan det.
När det gäller Israel så är det förstås inte någon längtan efter glädje och humor som spelar in i det fallet, men där är grejen att det finns mängder av folk där ute som är på plats vid TV:n och har mobilerna redo enbart på grund av sina allmänna Israelsympatier. Det är möjligt att effekten inte blir lika markant i år som förra året, för det är kanske inte längre på samma sätt ”nyhetens behag” (eller snarare obehag) efter 7 oktober 2023, men nog kan det räcka till en riklig mängd tittarröster åt Israel även nu, särskilt som landet i mitt tycke har en starkare låt nu än förra året.
Dock kommer väl juryn sannolikt att hålla nere poängen för Israel den här gången också, så att det skulle bära ända till vinst för dem känns inte så troligt, även om det inte alls är omöjligt. Då är det större chans att Sverige får en del juryröster, om än inte i absolut topp, så sammantaget är det fördel Sverige.
Andra länder som jag tror har goda chanser på höga tittarpoäng är Finland (som också har ett uppsluppet bidrag), Nederländerna och Albanien. Kanske Österrike, men jag är som sagt mer osäker på dem nu. Albanien känns faktiskt för närvarande rätt så farliga, för tänk på att det var många Balkanländer (och östländer i allmänhet) som åkte ut i semin … då blir det en hel del länder bortåt östra och sydöstra Europa som uppmärksammar Albanien som ett förstahandsval när de ska rösta.
Men det är nog ändå bara Sverige och eventuellt Israel som har förutsättningar att inte bara vinna tittarröstningen utan vinna den stort. I slutändan kan det dock hända att det inte blir någon jätteklar tittarfavorit, lika lite som det blir någon juryfavorit. Då blir fältet öppet på ett underhållande sätt och det kan bli en dramatiskt jämn tillställning när jury- och tittarröster läggs ihop – jämnare än oddsen har visat när Sverige legat som klar favorit hela tiden. Det land som då lyckas ta hem en försvarlig mängd poäng från både tittare och jury blir helt enkelt det som vinner, och som jag ser det så är det realistiskt att tänka sig att det kan bli både Sverige, Finland, Albanien, Österrike, Nederländerna och Israel. Ja, vinnaren finns nog i den sextetten.
Fast jag tror att det blir Sverige som vinner. Det ligger på något sätt i luften och har gjort det hela tiden.
Inför tanken på en åttonde svensk vinst känner jag mig onekligen kluven. Jag gillar KAJ och i synnerhet att de är finlandssvenskar och har fått den kulturen att märkas och synas. Över huvud taget är det kul att Finland är så populära i Europa just nu. Men texten till ”Bara bada bastu” är ju på ett sätt så fånigt stereotypskämtande (jag skulle avsky den om den inte var gjord av finländare själva). Och det vore så tröttsamt om Sverige skulle vinna igen. Och med ett skämtbidrag … det vore egentligen högst orättvist och ironiskt, för så många andra länder har genom åren tävlat med skämtbidrag och Sverige har hela tiden varit så tråkigt professionella (och dömt ut de andra ländernas trams), och om nu ett skämtbidrag för en gångs skull vinner så är det från Sverige, som har vunnit tillräckligt ofta ändå. Dessutom skulle en vinst för ett skämtbidrag kanske (ännu mer) skrämma bort creddiga artister från Eurovision. Men jag föredrar ju ändå att Sverige vinner framför Israel, inte för att jag inte unnar Israel det, men för att det då blir ett politiskt kaos och en strid som Eurovision aldrig överlever med hedern i behåll hur de än gör …
Ja, så där går tankarna. Jag kan åtminstone dra en något positiv slutsats, nämligen att om Sverige vinner så kommer jag att bli lättad över att Israel inte gjorde det, och om Israel vinner så blir jag lättad över att Sverige inte gjorde det. Så där blir det ju en win-win. 😊
Egentligen har jag i mitt stilla sinne ett önskeresultat, och det är att Finland med Erika Vikman ska ta hem det. Att juryn ska överraska med att ge henne tillräckligt mycket, och att årets Käärijä eller Baby Lasagna som blir tittaretta faktiskt blir Erika Vikman. Jag har ryckts med av ”Ich komme”, den sista minuten av den ger mig gåshud (vilket inga andra av årets bidrag gör), jag tycker Erika gör den fantastiskt och att det skulle vara både en bra och intressant vinnare och att Finland skulle förtjäna att vinna – genom det numret, sitt eget bidrag, inte genom KAJ. Men på något sätt har Finland själva kommit bort bakom bastun. Eller har de det? Ligger de i själva verket och lurar i vassen?
Vi får väl se. Även om Sverige just nu är storfavorit så är i alla fall inget hugget i sten ännu, för som jag nu försökt analysera mig till så kan svängiga jury- och tittarröster i kombination visa sig få intressanta effekter på poängtavlan i kväll.
Väl mött vid TV:n!
fredag 16 maj 2025
Efter semifinal 2 2025 – succé för Norden/Baltikum och oanständighet bara till en viss gräns
Och där var även den andra semin lyckligt och väl i hamn!
Förutom att det var bättre låtar den här gången än i tisdags så var det kanske så att även ljudet var bättre nu? Jag såg efter semi 1 flera stycken kommentarer om att ljudet varit konstigt i sändning, och i så fall kan det nog ha stämt, för även jag tyckte nog med facit i hand att det inte hördes helt optimalt på tisdagen – men att det var helt okej den här gången.
Apropå ljudet så har jag också sett uppgifter om att EBU-produktionen även i år skulle ha använt sitt ökända ljudfilter, främst för att dölja eventuella buanden åt Israel (och publikens ifyllnad av ordet ”kant” i Maltas bidrag!) – vilket i så fall skulle ha förklarat varför jag i tisdags naivt tyckte att allt verkade vara frid och fröjd. Men så vitt jag hörde nu den här torsdagskvällen så framgick publikljudet tydligt och verkade inte särskilt manipulerat. Det märktes även att Israels bidrag definitivt inte möttes bara av buanden utan även av jubel – vilket är skönt, för uppskattande mot artister tycker jag alltid att man ska vara. Även om protester mot Israel i skrivande stund förekommer även i Basel får jag intrycket att vi inte börjar komma in i någon sådan kaossväng som det var i Malmö.
Israel var ju annars bland de länder som gick till final, och det var knappast någon överraskning: trots allt som hänt finns det fortfarande rikligt med sympatier för landet ute bland Europas TV-tittare. Det var nog den mest förutsägbara finalisten.
Och Yuval Raphael fick som väl var också sällskap av Erika Vikman med ”Ich komme”, som också hon hörde till favoriterna och pallade för trycket. Hon framförde låten nästan precis så mäktigt som jag förväntat mig, och jag fick nu en gång för alla klart för mig att Finland är min favorit i årets Eurovision och att det mycket sannolikt blir dem jag röstar på i finalen på lördag – precis som för två år sedan med ”Cha Cha Cha”. Men låt nu bli att kalla mig för partisk och överdriven Finlandsvän, för året däremellan (2024) tyckte jag som bekant att Finlands bidrag var sämst!
Jag hade ganska stor tur även i övrigt med mina favoriter för kvällen, för även om jag fick klara mig utan milkshaken från Australien så gillade jag ju de tre L:en – Luxemburg, Lettland och Litauen – och alla dessa tog sig faktiskt vidare. Mycket glädjande, för de har sinsemellan rätt olika uttryck alla tre, som var för sig förtjänade att få en plats i finalen. Särskilt Luxemburg var trevliga att få med: sångerskan Laura gjorde inte alls längre ett lika amatörmässigt intryck som i klippet från den nationella finalen, utan man hade fått till en snygg dockshow, och det är uppmuntrande att även den sortens nostalgiska blinkningar till ett franskspråkigt 1960-tal faktiskt kan fungera.
Vad Lettland och Litauen beträffar så såg de nu tillsammans med Danmark (som klarade en finalbiljett för första gången på några år) till att det blev full pott i finalen för ”Norden och Baltikum”, om man nu ska se detta som en region, men det kan man ju göra och nu är det ett faktum att alla dessa åtta länder är i final. Sämre gick det för ”f.d. Jugoslavien”, som inte har fått med ett enda land, i och med att både Serbien och Montenegro missade. Där blir det väl typ bara Albanien som balkanländerna eventuellt ser som grannar att rösta på i finalen.
Vad kan man i övrigt göra för observationer om kvällens finalister?
Jo, det var väl kanske inte några större skrällar egentligen, men en något snopen utgång var att Tjeckien gick bet – det hade jag inte riktigt väntat mig. Var deras slovakiske artist Adonxs på något sätt för utmanande för de länder som främst skulle ha röstat på honom? Så kan det ha varit, men oavsett orsak så är det ett något besvärligt faktum att östra Centraleuropa och Balkan blir en allt större vit fläck på Eurovisionkartan: många länder har hoppat av just därifrån, och när de inte hoppar av så misslyckas de, som Tjeckien gjorde nu – eventuellt på grund av frånvarande grannar. Kroatien kunde ha motverkat detta om de vunnit förra året, men nu gjorde de inte det och i år återupptas den dystra trenden.
Fiasko blev det även för Irland – en norsk artist som sjunger barnsligt om en rymdhund går inte hem, det hade jag mycket kraftigt på känn – och både Serbien, Montenegro och Georgien var helt enkelt för anonyma. När det gäller Australien så stämde faktiskt min profetia här på bloggen att det inte skulle finnas plats för fler än två ”snuskbidrag” i finalen och att det då skulle bli Australien som missade till förmån för Finland och Malta. Nu trodde jag ändå när det väl blev sändning att milkshakemannen skulle greja det i alla fall, men så blev inte fallet, och med facit i hand och när jag tänker på det så känns det ändå som ett rätt väntat resultat.
Armenien, Danmark och Grekland var ”borderline”-finalister som till slut tog hem det efter många om och men, medan Österrike kändes lika självklara i finalen som Israel och Finland. Jag är dock tveksam till om den där svartvita showen verkligen kommer att funka ända till seger på lördag: den är onekligen snygg, men varning utfärdas för att det blir för mycket och för virrigt för tittarna till slut.
Vad gäller observationer om språkval och startordning så verkar detta ha spelat mindre roll i denna semi: såväl startpositioner som sångspråk var något jämnare fördelade mellan finalister och icke-finalister den här gången. Att tittarna i år verkar vilja ha glada och fartiga nummer, alternativt ibland också lite stillsammare saker med folkton, var dock en tendens nu också – fast man kan lägga märke till att några av de allra mest ytliga och tillgjorda bidragen blev utsorterade (Australien, Irland och i viss mån Tjeckien). Tydligen får det gärna vara uppsluppet, men inte så att det blir smaklöst på ett helt ”cringe” sätt. Något åt det hållet. Ja, jag försöker analysera hur tittarna kan ha tänkt, men helt lätt är det ju inte …
I övrigt var det även nu förstås en trevlig sändning, om än inte med energin på lika hög nivå denna gång, men Schweiz samlar sig väl inför finalen förstås. Pausinslaget med artister som skulle ha varit med 2020 var intressant – åtminstone två av de låtarna var sådana som jag hade bland mina favoriter detta inställda år och ännu har kvar på min spellista (”Cleopatra” och ”On Fire”) – men som kommentator af Sillén mycket riktigt också påpekade så var ju alla de där artisterna sådana som faktiskt ställde upp år 2021 istället, så att de fick en ny chans att framföra sina låtar först nu var ju en sanning med modifikation.
Ja ja. Det här var nog allt jag hade att säga om kvällens semifinal – nu tar jag nya tag och återkommer så snart jag kan med en sammanställning inför finalen.
Jag har talat.
Förutom att det var bättre låtar den här gången än i tisdags så var det kanske så att även ljudet var bättre nu? Jag såg efter semi 1 flera stycken kommentarer om att ljudet varit konstigt i sändning, och i så fall kan det nog ha stämt, för även jag tyckte nog med facit i hand att det inte hördes helt optimalt på tisdagen – men att det var helt okej den här gången.
Apropå ljudet så har jag också sett uppgifter om att EBU-produktionen även i år skulle ha använt sitt ökända ljudfilter, främst för att dölja eventuella buanden åt Israel (och publikens ifyllnad av ordet ”kant” i Maltas bidrag!) – vilket i så fall skulle ha förklarat varför jag i tisdags naivt tyckte att allt verkade vara frid och fröjd. Men så vitt jag hörde nu den här torsdagskvällen så framgick publikljudet tydligt och verkade inte särskilt manipulerat. Det märktes även att Israels bidrag definitivt inte möttes bara av buanden utan även av jubel – vilket är skönt, för uppskattande mot artister tycker jag alltid att man ska vara. Även om protester mot Israel i skrivande stund förekommer även i Basel får jag intrycket att vi inte börjar komma in i någon sådan kaossväng som det var i Malmö.
Israel var ju annars bland de länder som gick till final, och det var knappast någon överraskning: trots allt som hänt finns det fortfarande rikligt med sympatier för landet ute bland Europas TV-tittare. Det var nog den mest förutsägbara finalisten.
Och Yuval Raphael fick som väl var också sällskap av Erika Vikman med ”Ich komme”, som också hon hörde till favoriterna och pallade för trycket. Hon framförde låten nästan precis så mäktigt som jag förväntat mig, och jag fick nu en gång för alla klart för mig att Finland är min favorit i årets Eurovision och att det mycket sannolikt blir dem jag röstar på i finalen på lördag – precis som för två år sedan med ”Cha Cha Cha”. Men låt nu bli att kalla mig för partisk och överdriven Finlandsvän, för året däremellan (2024) tyckte jag som bekant att Finlands bidrag var sämst!
Jag hade ganska stor tur även i övrigt med mina favoriter för kvällen, för även om jag fick klara mig utan milkshaken från Australien så gillade jag ju de tre L:en – Luxemburg, Lettland och Litauen – och alla dessa tog sig faktiskt vidare. Mycket glädjande, för de har sinsemellan rätt olika uttryck alla tre, som var för sig förtjänade att få en plats i finalen. Särskilt Luxemburg var trevliga att få med: sångerskan Laura gjorde inte alls längre ett lika amatörmässigt intryck som i klippet från den nationella finalen, utan man hade fått till en snygg dockshow, och det är uppmuntrande att även den sortens nostalgiska blinkningar till ett franskspråkigt 1960-tal faktiskt kan fungera.
Vad Lettland och Litauen beträffar så såg de nu tillsammans med Danmark (som klarade en finalbiljett för första gången på några år) till att det blev full pott i finalen för ”Norden och Baltikum”, om man nu ska se detta som en region, men det kan man ju göra och nu är det ett faktum att alla dessa åtta länder är i final. Sämre gick det för ”f.d. Jugoslavien”, som inte har fått med ett enda land, i och med att både Serbien och Montenegro missade. Där blir det väl typ bara Albanien som balkanländerna eventuellt ser som grannar att rösta på i finalen.
Vad kan man i övrigt göra för observationer om kvällens finalister?
Jo, det var väl kanske inte några större skrällar egentligen, men en något snopen utgång var att Tjeckien gick bet – det hade jag inte riktigt väntat mig. Var deras slovakiske artist Adonxs på något sätt för utmanande för de länder som främst skulle ha röstat på honom? Så kan det ha varit, men oavsett orsak så är det ett något besvärligt faktum att östra Centraleuropa och Balkan blir en allt större vit fläck på Eurovisionkartan: många länder har hoppat av just därifrån, och när de inte hoppar av så misslyckas de, som Tjeckien gjorde nu – eventuellt på grund av frånvarande grannar. Kroatien kunde ha motverkat detta om de vunnit förra året, men nu gjorde de inte det och i år återupptas den dystra trenden.
Fiasko blev det även för Irland – en norsk artist som sjunger barnsligt om en rymdhund går inte hem, det hade jag mycket kraftigt på känn – och både Serbien, Montenegro och Georgien var helt enkelt för anonyma. När det gäller Australien så stämde faktiskt min profetia här på bloggen att det inte skulle finnas plats för fler än två ”snuskbidrag” i finalen och att det då skulle bli Australien som missade till förmån för Finland och Malta. Nu trodde jag ändå när det väl blev sändning att milkshakemannen skulle greja det i alla fall, men så blev inte fallet, och med facit i hand och när jag tänker på det så känns det ändå som ett rätt väntat resultat.
Armenien, Danmark och Grekland var ”borderline”-finalister som till slut tog hem det efter många om och men, medan Österrike kändes lika självklara i finalen som Israel och Finland. Jag är dock tveksam till om den där svartvita showen verkligen kommer att funka ända till seger på lördag: den är onekligen snygg, men varning utfärdas för att det blir för mycket och för virrigt för tittarna till slut.
Vad gäller observationer om språkval och startordning så verkar detta ha spelat mindre roll i denna semi: såväl startpositioner som sångspråk var något jämnare fördelade mellan finalister och icke-finalister den här gången. Att tittarna i år verkar vilja ha glada och fartiga nummer, alternativt ibland också lite stillsammare saker med folkton, var dock en tendens nu också – fast man kan lägga märke till att några av de allra mest ytliga och tillgjorda bidragen blev utsorterade (Australien, Irland och i viss mån Tjeckien). Tydligen får det gärna vara uppsluppet, men inte så att det blir smaklöst på ett helt ”cringe” sätt. Något åt det hållet. Ja, jag försöker analysera hur tittarna kan ha tänkt, men helt lätt är det ju inte …
I övrigt var det även nu förstås en trevlig sändning, om än inte med energin på lika hög nivå denna gång, men Schweiz samlar sig väl inför finalen förstås. Pausinslaget med artister som skulle ha varit med 2020 var intressant – åtminstone två av de låtarna var sådana som jag hade bland mina favoriter detta inställda år och ännu har kvar på min spellista (”Cleopatra” och ”On Fire”) – men som kommentator af Sillén mycket riktigt också påpekade så var ju alla de där artisterna sådana som faktiskt ställde upp år 2021 istället, så att de fick en ny chans att framföra sina låtar först nu var ju en sanning med modifikation.
Ja ja. Det här var nog allt jag hade att säga om kvällens semifinal – nu tar jag nya tag och återkommer så snart jag kan med en sammanställning inför finalen.
Jag har talat.
onsdag 14 maj 2025
Efter ESC-semifinal 1 2025 – spralligheten dominerade, engelskan göre sig icke besvär
Där var vi igång, semifinal 1 är genomförd – och som så många andra år så infann sig Eurovision-stämningen nästan direkt när jag var på plats vid TV:n. Annars brukar det ju (i synnerhet på senare år) finnas en lätt spänning, att det inte ska vara som förr, att det mest bara ska kännas pinsamt och irrelevant, men sedan brukar det inte bli så ändå och så var det inte nu heller. Att sedan startuppbådet i årets ESC kanske inte är bland de allra bästa, och särskilt inte i denna svagare semifinal, spelade mindre roll när inramningen blev den rätta.
Schweiz visade också ganska snabbt att de kan göra stora TV-shower de också lika väl som någon annan, med en utmärkt programledarinsats och alltihop väl genomfört. Det var nästan så att jag undrade om de inte fått hjälp av Sverige på något sätt, i synnerhet med det storvulna komiska inslag om schweiziska uppfinningar som avrundades med Petra Mede som Wilhelm Tell och budskapet om Eurovision som ett schweiziskt påfund. Men Edvard af Sillén sade då ingenting från sitt kommentatorsbås om att han skulle ha skrivit manus till det numret, så då kanske det faktiskt var schweizarna själva som hittat på det. Det bådar ju gott inför resten av veckan i så fall.
Hur var det med musiken vi fick höra då?
Jo, det jag kunde konstatera var att det kändes som en ovanligt stor skillnad mellan låtarna så som de varit när jag lyssnat på dem på förhand och så som de nu framstod i TV-rutan (både audiellt och visuellt). I flera fall var det till det sämre: Estlands Tommy Cash blev till exempel mycket mer tramsig nu när man faktiskt såg honom, och han sjöng dessutom inte helt rent i sitt humornummer, så där sjönk Estland allt lite grann hos mig. Likaså framstod den slovenske sångarens grepp att sjunga större delen av låten upp-och-ner som någonting som bara störde hela den sorgsna backstoryn … det var inte alls underligt att Slovenien missade finalen då. Och Portugal blev riktigt, riktigt mossiga i rutan, ännu mer än i studioversion, och Belgiens tänkta blixtrande raveuppvisning blev mest bara tam. Å andra sidan fick Polen till ett lite bättre uttryck nu i synlig form än på Spotify, liksom San Marino och Norge och (utom tävlan) Italien.
Min favorit för kvällen – förutom Sverige, där KAJ gjorde en oklanderlig charmig insats i bastun – blev faktiskt i slutändan Albanien. Jag tror fortfarande att de kan gå rätt så långt i finalen, de har något speciellt i sitt etnostuk, som inte heller gick förlorat i sändning. Förutom på Albanien slängde jag även iväg en enstaka röst på Azerbajdzjan, bara för att jag tyckt det varit kul att ha med deras orientaliska funk i finalen, men landet i fråga verkar ha kört fast och inte komma någon vart alls med sina inhemska försök. Att de inte kom med kompenserades nu å andra sidan av att en annan av mina ”andrahandsfavoriter” gjorde det, nämligen Islands ekadunk.
Resultatlistan med de tio finalisterna var på sätt och vis lite skrällartad. Jag hade väntat mig att antingen Belgien eller Cypern skulle missa, men inte att de båda skulle göra det, vilket nu blev fallet – de måste ha tagit ut varandra med sina bidrag i liknande genrer. Och att Portugal skulle gå vidare trodde jag visserligen i mitt tips här på bloggen, men i sändning blev jag övertygad om att de inte skulle det, så jag höjde rejält på ögonbrynen när de ändå ropades upp. Hur är det ens möjligt att nå final med ett sådant sömnpiller till låt?
Azerbajdzjans och Sloveniens missar var väl sedan kanske inga större överraskningar förstås, Slovenien får som sagt skylla sig själva lite. Och Kroatien har jag aldrig trott på, de lyckades med konststycket att ha en show med extra allt men ändå inte göra intryck över huvud taget, och då går det som det går.
Sedan räckte tydligen rösterna till Estland trots att ”Espresso macchiato” som sagt hade sina brister i mitt tycke. Ja, nog blir det lite uppiggande med en dos koffein på lördag trots allt.
Några saker till kan man säga om resultatet (förutom att Norden har full pott än så länge ...), och en av dem är att startordningen verkligen inte alltid behöver spela roll – för av de fem länder som nu missade finalen var det fyra som hade startnummer på den senare halvan, och det borde de ju snarast ha haft en fördel av enligt vedertagen statistik. Men icke … i kväll var det de tidigare numrens kväll.
Lägg också märke till att alla de fem länderna som åkte ut var länder som sjöng helt på engelska – har det någonsin hänt tidigare? Trenden att sjunga på eget språk, eller helt enkelt på något annat språk än engelska, blir mer och mer markant. Uppenbarligen behöver man inte förstå allt för att tycka att det är bra.
Dessutom märker jag bland en finalisterna en trend, nämligen att Europas tittare (som ju ensamma hade makten denna kväll, det var ingen jury) alltjämt verkar vilja ha glada och fartiga och gärna också lite roliga låtar som muntrar upp dem i svåra tider. Det var symptomatiskt att både Sverige, Island, Estland och San Marino tog sig vidare. Mer introverta och svettiga techno-disco-tongångar som Cypern eller Belgien, eller djupt allvar som hos Slovenien, går kanske inte riktigt hem i år – där var Nederländerna det närmaste vi kom att få något mer vemodigt. Samtidigt mitt i komiken står dörren alltid öppen för det alternativa östeuropeiska, som nu blir representerat i finalen i form av inte bara Ukraina och Albanien utan även Polen. Den enda udda fågeln som inte följer mönstret är Portugal. Åter igen, jag begriper faktiskt inte riktigt vad det bidraget har i finalen att göra.
Det nya sättet att presentera finalisterna, alltså att för varje gång ta ut länder tre och tre och låta ett av dem ropas upp, kändes förstås till en början lite ovant men är nog något som kan gå att vänja sig vid. Även om jag är lite trött på den där sortens ”delade bilder” på artister som ställs mot varandra så gick det hela fortfarande så pass snabbt och smidigt att det inte blev någon onödig melodramatik.
Men varför fick inte EBU-chefen Martin Österdahl (”Mister Österdahl”) säga någonting i bild längre utan bara nicka som hastigast bortifrån sitt funktionärsbås? Var det för att han var rädd för att bli utbuad igen som han blev förra året? Synd om så är fallet.
Det märktes ju annars ingen dålig stämning bland publiken än så länge – jag hörde inga markanta buanden när Israels bidrag flög förbi i snabbpresentationen av dem vi får höra i semifinal 2 på torsdag – och även om vi naturligtvis inte är framme än utan det kan bli mer svettigt och kontroversiellt just på torsdag och framåt så tycker jag tillställningen har börjat lovande. Utan att uttrycka några övriga åsikter så håller jag tummarna för att det inte blir några buanden och konflikter och andra tråkigheter.
Det var allt så länge. Thank you for a wonderful show, Switzerland! Vi hörs igen på torsdag kväll.
Jag har talat.
Schweiz visade också ganska snabbt att de kan göra stora TV-shower de också lika väl som någon annan, med en utmärkt programledarinsats och alltihop väl genomfört. Det var nästan så att jag undrade om de inte fått hjälp av Sverige på något sätt, i synnerhet med det storvulna komiska inslag om schweiziska uppfinningar som avrundades med Petra Mede som Wilhelm Tell och budskapet om Eurovision som ett schweiziskt påfund. Men Edvard af Sillén sade då ingenting från sitt kommentatorsbås om att han skulle ha skrivit manus till det numret, så då kanske det faktiskt var schweizarna själva som hittat på det. Det bådar ju gott inför resten av veckan i så fall.
Hur var det med musiken vi fick höra då?
Jo, det jag kunde konstatera var att det kändes som en ovanligt stor skillnad mellan låtarna så som de varit när jag lyssnat på dem på förhand och så som de nu framstod i TV-rutan (både audiellt och visuellt). I flera fall var det till det sämre: Estlands Tommy Cash blev till exempel mycket mer tramsig nu när man faktiskt såg honom, och han sjöng dessutom inte helt rent i sitt humornummer, så där sjönk Estland allt lite grann hos mig. Likaså framstod den slovenske sångarens grepp att sjunga större delen av låten upp-och-ner som någonting som bara störde hela den sorgsna backstoryn … det var inte alls underligt att Slovenien missade finalen då. Och Portugal blev riktigt, riktigt mossiga i rutan, ännu mer än i studioversion, och Belgiens tänkta blixtrande raveuppvisning blev mest bara tam. Å andra sidan fick Polen till ett lite bättre uttryck nu i synlig form än på Spotify, liksom San Marino och Norge och (utom tävlan) Italien.
Min favorit för kvällen – förutom Sverige, där KAJ gjorde en oklanderlig charmig insats i bastun – blev faktiskt i slutändan Albanien. Jag tror fortfarande att de kan gå rätt så långt i finalen, de har något speciellt i sitt etnostuk, som inte heller gick förlorat i sändning. Förutom på Albanien slängde jag även iväg en enstaka röst på Azerbajdzjan, bara för att jag tyckt det varit kul att ha med deras orientaliska funk i finalen, men landet i fråga verkar ha kört fast och inte komma någon vart alls med sina inhemska försök. Att de inte kom med kompenserades nu å andra sidan av att en annan av mina ”andrahandsfavoriter” gjorde det, nämligen Islands ekadunk.
Resultatlistan med de tio finalisterna var på sätt och vis lite skrällartad. Jag hade väntat mig att antingen Belgien eller Cypern skulle missa, men inte att de båda skulle göra det, vilket nu blev fallet – de måste ha tagit ut varandra med sina bidrag i liknande genrer. Och att Portugal skulle gå vidare trodde jag visserligen i mitt tips här på bloggen, men i sändning blev jag övertygad om att de inte skulle det, så jag höjde rejält på ögonbrynen när de ändå ropades upp. Hur är det ens möjligt att nå final med ett sådant sömnpiller till låt?
Azerbajdzjans och Sloveniens missar var väl sedan kanske inga större överraskningar förstås, Slovenien får som sagt skylla sig själva lite. Och Kroatien har jag aldrig trott på, de lyckades med konststycket att ha en show med extra allt men ändå inte göra intryck över huvud taget, och då går det som det går.
Sedan räckte tydligen rösterna till Estland trots att ”Espresso macchiato” som sagt hade sina brister i mitt tycke. Ja, nog blir det lite uppiggande med en dos koffein på lördag trots allt.
Några saker till kan man säga om resultatet (förutom att Norden har full pott än så länge ...), och en av dem är att startordningen verkligen inte alltid behöver spela roll – för av de fem länder som nu missade finalen var det fyra som hade startnummer på den senare halvan, och det borde de ju snarast ha haft en fördel av enligt vedertagen statistik. Men icke … i kväll var det de tidigare numrens kväll.
Lägg också märke till att alla de fem länderna som åkte ut var länder som sjöng helt på engelska – har det någonsin hänt tidigare? Trenden att sjunga på eget språk, eller helt enkelt på något annat språk än engelska, blir mer och mer markant. Uppenbarligen behöver man inte förstå allt för att tycka att det är bra.
Dessutom märker jag bland en finalisterna en trend, nämligen att Europas tittare (som ju ensamma hade makten denna kväll, det var ingen jury) alltjämt verkar vilja ha glada och fartiga och gärna också lite roliga låtar som muntrar upp dem i svåra tider. Det var symptomatiskt att både Sverige, Island, Estland och San Marino tog sig vidare. Mer introverta och svettiga techno-disco-tongångar som Cypern eller Belgien, eller djupt allvar som hos Slovenien, går kanske inte riktigt hem i år – där var Nederländerna det närmaste vi kom att få något mer vemodigt. Samtidigt mitt i komiken står dörren alltid öppen för det alternativa östeuropeiska, som nu blir representerat i finalen i form av inte bara Ukraina och Albanien utan även Polen. Den enda udda fågeln som inte följer mönstret är Portugal. Åter igen, jag begriper faktiskt inte riktigt vad det bidraget har i finalen att göra.
Det nya sättet att presentera finalisterna, alltså att för varje gång ta ut länder tre och tre och låta ett av dem ropas upp, kändes förstås till en början lite ovant men är nog något som kan gå att vänja sig vid. Även om jag är lite trött på den där sortens ”delade bilder” på artister som ställs mot varandra så gick det hela fortfarande så pass snabbt och smidigt att det inte blev någon onödig melodramatik.
Men varför fick inte EBU-chefen Martin Österdahl (”Mister Österdahl”) säga någonting i bild längre utan bara nicka som hastigast bortifrån sitt funktionärsbås? Var det för att han var rädd för att bli utbuad igen som han blev förra året? Synd om så är fallet.
Det märktes ju annars ingen dålig stämning bland publiken än så länge – jag hörde inga markanta buanden när Israels bidrag flög förbi i snabbpresentationen av dem vi får höra i semifinal 2 på torsdag – och även om vi naturligtvis inte är framme än utan det kan bli mer svettigt och kontroversiellt just på torsdag och framåt så tycker jag tillställningen har börjat lovande. Utan att uttrycka några övriga åsikter så håller jag tummarna för att det inte blir några buanden och konflikter och andra tråkigheter.
Det var allt så länge. Thank you for a wonderful show, Switzerland! Vi hörs igen på torsdag kväll.
Jag har talat.
söndag 11 maj 2025
Vad menas med skämtbidrag – och är det något fel med sådana?
I årets Eurovision är det som bekant gott om skämtbidrag. Ja, om man nu ska kalla dem så. När man tänker på saken blir det ju faktiskt genast en definitionsfråga.
För vad är egentligen ett skämtbidrag? Eller en ”skämtlåt” över huvud taget? Är det när en låt inte är seriöst menad? Och hur ska man i så fall veta när den inte är det?
Det där är intressant, för ibland kan förekomsten av skämtbidrag i Eurovision väcka känslor.
Jag känner till en person som brukar vara mycket aktiv på nätet i Eurovision-sammanhang (inga namn eller forum nämnda). Den personen, har jag konstaterat, har en extremt negativ syn på skämtbidrag i Eurovision. Det är nästan så jag har blivit lite fascinerad av hens ständiga rasande utfall mot skämtbidrag, som alltid kommer som ett brev på posten varje år.
I år är personen i fråga förstås särskilt hatisk mot Estlands bidrag ”Espresso macchiato”, men hen har även gett flera av de andra länderna nolla i betyg, och det de till stor del har gemensamt är att de är ”skämtbidrag” och då blir de uppenbarligen genast föremål för denna tyckares vrede. Det brukar inte heller behövas särskilt mycket för att personen ska betrakta en låt som ett skämtbidrag. Det verkar som det räcker med att där finns minsta antydan till humor eller sprallighet någonstans i själva låten eller i framträdandet, så plockas den fördömande motorsågen fram av vederbörande. Nu i år och tidigare år.
Då ställer jag mig en nyfiken fråga, som jag tyvärr av tekniska skäl inte kunnat framföra till den här kritikern själv, men jag funderar lite över hens inställning här på min egen blogg istället.
Jag undrar i mitt stilla sinne om hen hatar all musik där det förekommer humor i någon form, eller om det bara är i Eurovision som hen anser att sådan musik borde förbjudas?
Och varför ska då just den genren/uttrycket vara tabu, och inget annat?
Kanske skulle personen svara mig med att Eurovision Song Contest är en seriös musiktävling och att det är respektlöst mot den att ställa upp med något slags trams. Kritikerns resonemang brukar vara något åt det hållet.
Men då kan man ju fråga sig vidare – när är det egentligen trams? Är det verkligen rätt att som denna kritiker ta fram tramsstämpeln så snart det är en gnutta humor inblandad i en låt? Och även om ett bidrag verkar tramsigt, är det inte möjligt att det ibland kan ligga något annat och djupare bakom?
Humor är faktiskt en ganska komplicerad sak. Enligt min uppfattning kan humor vara väldigt mångdimensionerad och ofta avancerad. Det är inte ens säkert att man som tittare uppfattar allt som humorn bygger på. Och även ett humornummer kan vara gjort med mycket möda och stort besvär och en lång kreativ process. Ska man inte uppmärksamma sådant?
För att illustrera problemet ska jag ge några exempel på olika Eurovision-bidrag genom åren som man skulle kunna betrakta som skämtbidrag – just i och med att de på ett eller annat sätt innehöll humor, eller lustigheter, eller spektakel, eller en konstig utstyrsel, eller en artist med fejk-identitet, eller något annat som kanske inte skulle betraktas som helt seriöst. Jag är inte helt säker men misstänker att kritikern jag talar om avskyr merparten av dessa låtar (eller åtminstone avskydde dem när de framfördes i Eurovision). Men i mitt tycke är de ganska olika. Är de skämtbidrag allihop, och vad är det som avgör det? Det kan även ni läsare försöka fundera på när jag nu rabblar upp dem.
(Observera att enligt många Eurovisionskeptiker är naturligtvis alla låtar som någonsin varit med i Eurovision oseriösa och tramsiga per definition. Den synen tar jag dock ingen hänsyn till – här är vi mer nyanserade än så minsann.)
”Ding-a-dong”, Teach-In (Nederländerna 1975). Tramsigare text har man sällan hört: ”Ding-a-dong every hour, when you pick a flower, even when your lover is gone-gone-gone …” Då är det väl ett skämtbidrag?
”E’ de’ det här du kallar kärlek”, Lasse Holm & Monica Törnell (Sverige 1986). Själva låten är en fullt normal poplåt, men under sitt framträdande uppträdde Lasse och Monica ganska vilt och spexigt med en utspökad kör, Lasse gjorde ett hopp ner från flygeln och Sveriges delegationschef Sten Carlberg var också med på scenen och spelade gitarr i bar överkropp.
”Shir habatlanim”, Datner & Kushnir (Israel 1987). Refrängen ”hopa-hulle-hulle-hulle” kommer väl många ihåg antar jag, och de båda israeliska herrarna gjorde på det hela taget ett lustigt sång- och dansnummer av det hela.
”Hard Rock Hallelujah”, Lordi (Finland 2006). Hårdrock, och själva låten var inte ett skämt, men bandet var utklädda till monster och låtens text var också teatralisk på ett sätt som passade in på det temat.
”Dancing Lasha Tumbai”, Verka Serduchka (Ukraina 2007). En ”fejk-artist”, och en säregen uppenbarelse som framförde en till synes enbart knasig låt. Men: bakom detta låg ett dolt politiskt budskap, där refrängens ”lasha tumbai” i själva verket betydde ”Russia goodbye” och hela låten var en uppmaning att dansa för Ukrainas frihet.
”Irlande douze pointe”, Dustin The Turkey (Irland 2008). Låten som framfördes av en kalkondocka och var en anarkistisk protest mot att det inte gick bra för Irland i ESC längre. Mest trams kan man tycka – men tänk på att dockan Dustin The Turkey redan då i ett antal år varit en välkänd profil på TV och skiva på Irland. Kanske inget man avfärdar så lätt ändå?
”Baila el chiki-chiki”, Rodolfo Chikilicuatre (Spanien 2008). Också en fejk-artist, men även här en rätt så smart text bakom den besynnerliga fasaden – och det var onekligen en catchig låt.
”Party For Everybody”, Buranovskije Babusjke (Ryssland 2012). Sex små gummor som stod och sjöng struttigt och knasigt, och bakade limpor på scenen under tiden. Var det något att ta det allra minsta på allvar?
”Cha Cha Cha”, Käärijä (Finland 2023). Artist i lustiga kläder som mest verkade vara ute efter att spela apa (även om låtens text mer handlade om party i allmänhet).
Och så nu då Estlands ”Espresso macchiato”, och Australiens ”Milkshake Man” med flera. Eller Sveriges egna Kaj. Är ”Bada bara bastu” ett skämt, ovärdigt Eurovision?
Jag kan förresten också lägga till (även om den inte kom till Eurovision) Björn Ranelids ”Mirakel” i Melodifestivalen 2012. Där har vi ett bidrag som även jag faktiskt kan tycka gick över en gräns och var enbart pinsamt. Men var det ett skämt egentligen?
Är alla dessa låtar skämtbidrag? Eller är vissa av dem det och andra inte? I vilket fall som helst skulle jag verkligen vilja höra definitionen på vad det är som gör det.
Mitt eget förslag är att om ett bidrag (låt + framträdande) är utfört med huvudsyftet att få publiken att skratta, då kan man definitivt kalla det för ett skämtbidrag.
Men även om man använder den definitionen så kan det fortfarande vara svårt att sortera in vissa låtar (som de här ovan) i eller utanför kategorin i fråga – om man nu inte som vår kritiker är beredd att se all förekomst av humor som bevis för att de hör hemma där. I annat fall är det dock inte så lätt att veta vad huvudsyftet var.
Och det spelar egentligen ingen roll heller, för jag vill för min egen del inte se något förbud mot skämt och komik och spektakel i Eurovision (som vår kritiker helst verkar vilja ha), oavsett om komiken är huvudsyfte eller inte. För enligt min uppfattning är ESC till stor del underhållning, och i underhållning kan man inte utesluta komik. Det tycker jag egentligen är en ganska självklar princip. Plus att komiken alltså mycket väl kan vara gjord på ett medvetet och kreativt sätt som förtjänar respekt, fastän den är komik.
Den enda faran är väl att artister som tar mer allvarligt på sin medverkan i Eurovision kan bli bortskrämda av när bidrag som till synes bara är på skoj och ploj (eller totala nipprigheter som Björn Ranelid) får bra placeringar på deras egen bekostnad. Jag tror att det är vår kritikers farhåga lite grann också. Ungefär som jag själv inte heller gillar när artisterna blir alltför förnedrade i fåniga vykortsinslag och utslagningsprocedurer. Vem vill utsätta sig för sådant liksom?
Men därifrån till att såga all komisk musik är ändå att gå väl långt, så om jag då ska upprepa mig: är det verkligen så att vår kritiker inte gillar musik med humor över huvud taget? Om hen faktiskt lyssnar på ”rolig musik” utanför Eurovision, och kanske till och med skulle uppskatta skämtlåtar om hen hörde dem utanför tävlingen, är det inte i så fall ett väldigt konstigt och inkonsekvent sätt att bedöma musik?
Om vi går åt andra hållet och lyfter fram några exempel på klassiska komiska låtar gjorda av proffskomiker … till exempel Monty Pythons ”Every Sperm Is Sacred”, Grotescos ”Bögarnas fel”, Galenskaparna & After Shaves ”Husvagn”, Robert Brobergs ”Uppblåsbara Barbara”, Povel Ramels ”Ittma Hohah” eller Tyskarna från Lunds ”Global Fussball OK”. Eller roliga/galna ”glimten i ögat”-låtar gjorda av artister som i vanliga fall är seriösa, till exempel Beatles urballade ”You Know My Name (Look Up The Number)”. Man kan väl inte kalla alla dessa låtar för dåliga för att de är roliga? Och om vi tänker oss att de hade varit med i Eurovision, hade de då varit så fruktansvärt malplacerade där att de automatiskt blivit dåliga därför att sammanhanget var fel? Är sammanhanget fel?
Ja, man kan hålla på länge och fundera på det här, men för min del tycker jag då rakt inte att skämtbidrag borde motarbetas i Eurovision. Snarare borde det tas in fler, med tanke på att underhållare som de ovan aldrig har varit i närheten av att tävla i ESC och följaktligen har sin genre ganska underrepresenterad där, inte överrepresenterad.
Här kan jag som avslutning påpeka en intressant sak angående just representation av skämtbidrag, och det är att än så länge har ett skämtbidrag faktiskt aldrig vunnit Eurovision. Om man nu inte räknar Lordi eller Teach-In som skämtbidrag, men det gör inte jag eftersom jag inte tror att deras nummer var gjorda med huvudsyftet att locka till skratt. I övrigt kan man bara konstatera att de låtar som vunnit genom alla år har inte varit renodlade skämtbidrag. Uppsluppna och muntra har en del av dem varit (förutom de nämnda var t.ex. Bucks Fizz 1981 och Riva 1989 det) men skratt har aldrig varit huvudsyfte i en ESC-vinnare. I alla fall inte som jag ser det.
Kan Kaj, eller något annat av årets ”tramsnummer”, ändra på denna långvariga vinnartrend nu i år?
För vad är egentligen ett skämtbidrag? Eller en ”skämtlåt” över huvud taget? Är det när en låt inte är seriöst menad? Och hur ska man i så fall veta när den inte är det?
Det där är intressant, för ibland kan förekomsten av skämtbidrag i Eurovision väcka känslor.
Jag känner till en person som brukar vara mycket aktiv på nätet i Eurovision-sammanhang (inga namn eller forum nämnda). Den personen, har jag konstaterat, har en extremt negativ syn på skämtbidrag i Eurovision. Det är nästan så jag har blivit lite fascinerad av hens ständiga rasande utfall mot skämtbidrag, som alltid kommer som ett brev på posten varje år.
I år är personen i fråga förstås särskilt hatisk mot Estlands bidrag ”Espresso macchiato”, men hen har även gett flera av de andra länderna nolla i betyg, och det de till stor del har gemensamt är att de är ”skämtbidrag” och då blir de uppenbarligen genast föremål för denna tyckares vrede. Det brukar inte heller behövas särskilt mycket för att personen ska betrakta en låt som ett skämtbidrag. Det verkar som det räcker med att där finns minsta antydan till humor eller sprallighet någonstans i själva låten eller i framträdandet, så plockas den fördömande motorsågen fram av vederbörande. Nu i år och tidigare år.
Då ställer jag mig en nyfiken fråga, som jag tyvärr av tekniska skäl inte kunnat framföra till den här kritikern själv, men jag funderar lite över hens inställning här på min egen blogg istället.
Jag undrar i mitt stilla sinne om hen hatar all musik där det förekommer humor i någon form, eller om det bara är i Eurovision som hen anser att sådan musik borde förbjudas?
Och varför ska då just den genren/uttrycket vara tabu, och inget annat?
Kanske skulle personen svara mig med att Eurovision Song Contest är en seriös musiktävling och att det är respektlöst mot den att ställa upp med något slags trams. Kritikerns resonemang brukar vara något åt det hållet.
Men då kan man ju fråga sig vidare – när är det egentligen trams? Är det verkligen rätt att som denna kritiker ta fram tramsstämpeln så snart det är en gnutta humor inblandad i en låt? Och även om ett bidrag verkar tramsigt, är det inte möjligt att det ibland kan ligga något annat och djupare bakom?
Humor är faktiskt en ganska komplicerad sak. Enligt min uppfattning kan humor vara väldigt mångdimensionerad och ofta avancerad. Det är inte ens säkert att man som tittare uppfattar allt som humorn bygger på. Och även ett humornummer kan vara gjort med mycket möda och stort besvär och en lång kreativ process. Ska man inte uppmärksamma sådant?
För att illustrera problemet ska jag ge några exempel på olika Eurovision-bidrag genom åren som man skulle kunna betrakta som skämtbidrag – just i och med att de på ett eller annat sätt innehöll humor, eller lustigheter, eller spektakel, eller en konstig utstyrsel, eller en artist med fejk-identitet, eller något annat som kanske inte skulle betraktas som helt seriöst. Jag är inte helt säker men misstänker att kritikern jag talar om avskyr merparten av dessa låtar (eller åtminstone avskydde dem när de framfördes i Eurovision). Men i mitt tycke är de ganska olika. Är de skämtbidrag allihop, och vad är det som avgör det? Det kan även ni läsare försöka fundera på när jag nu rabblar upp dem.
(Observera att enligt många Eurovisionskeptiker är naturligtvis alla låtar som någonsin varit med i Eurovision oseriösa och tramsiga per definition. Den synen tar jag dock ingen hänsyn till – här är vi mer nyanserade än så minsann.)
”Ding-a-dong”, Teach-In (Nederländerna 1975). Tramsigare text har man sällan hört: ”Ding-a-dong every hour, when you pick a flower, even when your lover is gone-gone-gone …” Då är det väl ett skämtbidrag?
”E’ de’ det här du kallar kärlek”, Lasse Holm & Monica Törnell (Sverige 1986). Själva låten är en fullt normal poplåt, men under sitt framträdande uppträdde Lasse och Monica ganska vilt och spexigt med en utspökad kör, Lasse gjorde ett hopp ner från flygeln och Sveriges delegationschef Sten Carlberg var också med på scenen och spelade gitarr i bar överkropp.
”Shir habatlanim”, Datner & Kushnir (Israel 1987). Refrängen ”hopa-hulle-hulle-hulle” kommer väl många ihåg antar jag, och de båda israeliska herrarna gjorde på det hela taget ett lustigt sång- och dansnummer av det hela.
”Hard Rock Hallelujah”, Lordi (Finland 2006). Hårdrock, och själva låten var inte ett skämt, men bandet var utklädda till monster och låtens text var också teatralisk på ett sätt som passade in på det temat.
”Irlande douze pointe”, Dustin The Turkey (Irland 2008). Låten som framfördes av en kalkondocka och var en anarkistisk protest mot att det inte gick bra för Irland i ESC längre. Mest trams kan man tycka – men tänk på att dockan Dustin The Turkey redan då i ett antal år varit en välkänd profil på TV och skiva på Irland. Kanske inget man avfärdar så lätt ändå?
”Baila el chiki-chiki”, Rodolfo Chikilicuatre (Spanien 2008). Också en fejk-artist, men även här en rätt så smart text bakom den besynnerliga fasaden – och det var onekligen en catchig låt.
”Party For Everybody”, Buranovskije Babusjke (Ryssland 2012). Sex små gummor som stod och sjöng struttigt och knasigt, och bakade limpor på scenen under tiden. Var det något att ta det allra minsta på allvar?
”Cha Cha Cha”, Käärijä (Finland 2023). Artist i lustiga kläder som mest verkade vara ute efter att spela apa (även om låtens text mer handlade om party i allmänhet).
Och så nu då Estlands ”Espresso macchiato”, och Australiens ”Milkshake Man” med flera. Eller Sveriges egna Kaj. Är ”Bada bara bastu” ett skämt, ovärdigt Eurovision?
Jag kan förresten också lägga till (även om den inte kom till Eurovision) Björn Ranelids ”Mirakel” i Melodifestivalen 2012. Där har vi ett bidrag som även jag faktiskt kan tycka gick över en gräns och var enbart pinsamt. Men var det ett skämt egentligen?
Är alla dessa låtar skämtbidrag? Eller är vissa av dem det och andra inte? I vilket fall som helst skulle jag verkligen vilja höra definitionen på vad det är som gör det.
Mitt eget förslag är att om ett bidrag (låt + framträdande) är utfört med huvudsyftet att få publiken att skratta, då kan man definitivt kalla det för ett skämtbidrag.
Men även om man använder den definitionen så kan det fortfarande vara svårt att sortera in vissa låtar (som de här ovan) i eller utanför kategorin i fråga – om man nu inte som vår kritiker är beredd att se all förekomst av humor som bevis för att de hör hemma där. I annat fall är det dock inte så lätt att veta vad huvudsyftet var.
Och det spelar egentligen ingen roll heller, för jag vill för min egen del inte se något förbud mot skämt och komik och spektakel i Eurovision (som vår kritiker helst verkar vilja ha), oavsett om komiken är huvudsyfte eller inte. För enligt min uppfattning är ESC till stor del underhållning, och i underhållning kan man inte utesluta komik. Det tycker jag egentligen är en ganska självklar princip. Plus att komiken alltså mycket väl kan vara gjord på ett medvetet och kreativt sätt som förtjänar respekt, fastän den är komik.
Den enda faran är väl att artister som tar mer allvarligt på sin medverkan i Eurovision kan bli bortskrämda av när bidrag som till synes bara är på skoj och ploj (eller totala nipprigheter som Björn Ranelid) får bra placeringar på deras egen bekostnad. Jag tror att det är vår kritikers farhåga lite grann också. Ungefär som jag själv inte heller gillar när artisterna blir alltför förnedrade i fåniga vykortsinslag och utslagningsprocedurer. Vem vill utsätta sig för sådant liksom?
Men därifrån till att såga all komisk musik är ändå att gå väl långt, så om jag då ska upprepa mig: är det verkligen så att vår kritiker inte gillar musik med humor över huvud taget? Om hen faktiskt lyssnar på ”rolig musik” utanför Eurovision, och kanske till och med skulle uppskatta skämtlåtar om hen hörde dem utanför tävlingen, är det inte i så fall ett väldigt konstigt och inkonsekvent sätt att bedöma musik?
Om vi går åt andra hållet och lyfter fram några exempel på klassiska komiska låtar gjorda av proffskomiker … till exempel Monty Pythons ”Every Sperm Is Sacred”, Grotescos ”Bögarnas fel”, Galenskaparna & After Shaves ”Husvagn”, Robert Brobergs ”Uppblåsbara Barbara”, Povel Ramels ”Ittma Hohah” eller Tyskarna från Lunds ”Global Fussball OK”. Eller roliga/galna ”glimten i ögat”-låtar gjorda av artister som i vanliga fall är seriösa, till exempel Beatles urballade ”You Know My Name (Look Up The Number)”. Man kan väl inte kalla alla dessa låtar för dåliga för att de är roliga? Och om vi tänker oss att de hade varit med i Eurovision, hade de då varit så fruktansvärt malplacerade där att de automatiskt blivit dåliga därför att sammanhanget var fel? Är sammanhanget fel?
Ja, man kan hålla på länge och fundera på det här, men för min del tycker jag då rakt inte att skämtbidrag borde motarbetas i Eurovision. Snarare borde det tas in fler, med tanke på att underhållare som de ovan aldrig har varit i närheten av att tävla i ESC och följaktligen har sin genre ganska underrepresenterad där, inte överrepresenterad.
Här kan jag som avslutning påpeka en intressant sak angående just representation av skämtbidrag, och det är att än så länge har ett skämtbidrag faktiskt aldrig vunnit Eurovision. Om man nu inte räknar Lordi eller Teach-In som skämtbidrag, men det gör inte jag eftersom jag inte tror att deras nummer var gjorda med huvudsyftet att locka till skratt. I övrigt kan man bara konstatera att de låtar som vunnit genom alla år har inte varit renodlade skämtbidrag. Uppsluppna och muntra har en del av dem varit (förutom de nämnda var t.ex. Bucks Fizz 1981 och Riva 1989 det) men skratt har aldrig varit huvudsyfte i en ESC-vinnare. I alla fall inte som jag ser det.
Kan Kaj, eller något annat av årets ”tramsnummer”, ändra på denna långvariga vinnartrend nu i år?
torsdag 8 maj 2025
Semifinal 2 i ESC 2025: omdömen och snabbtips
Välkomna tillbaka! Nu har det blivit dags att ta en titt på semifinal 2 i årets Eurovision, som kommer att äga rum torsdagen den 15 maj. Sverige röstar inte i denna semi, så för svenska tittare är det bara att luta sig tillbaka och njuta medan andra länder vi känner är nervösa (t.ex. Finland, men de har knappast något att vara nervösa för, de är bland dem som säkert lär fixa det).
Njuta är det lättare att göra i semi 2 än i semi 1, åtminstone i mitt tycke, för den här semin är enligt mig starkare än tisdagens: majoriteten av de låtar jag fäst mig vid återfinns här. Samtidigt är det också här som vi finner de tre mest utpräglade av de bidrag i år som innehåller sexuella referenser … det handlar om Australien, Malta och nämnda Finland, och om man förfasas av att sådana saker omnämns i en familjevänlig tävling så ska man kanske stänga av under dessa bidrag. Även om jag personligen tycker att det är synnerligen larvigt med den moderna tidens återuppståndna sextabun och för den delen uppfattningen att Eurovision måste vara anpassat för barn.
Hur som helst så utgörs semifinal 2 nu inte bara av en massa oanständigheter – eller av plojbidrag i allmänhet som det dyker upp några av här också – utan det finns en del även för mer hängivna musikälskare. Österrike bjuder på smak och klass och kunnande med sin operapop, Litauen har creddig indierock och Lettland folkmusik med snygga röstharmonier, och så har vi ju ett finstämt nummer från Israel, som jag misstänker att vissa tittar på (och röstar på) bara för att det är just Israel … men låten är onekligen bra.
Här följer mina omdömen om de sexton semi 2-bidragen.
1. AUSTRALIEN – ”Milkshake Man”, Go-Jo.
Precis som i semifinal 1 inleds startfältet med ett fartigt och lätt komiskt nummer, och det är också ett av flera av årets Eurovision-bidrag som anspelar på sex. På vilket sätt det gör det anstränger jag mig att försöka glömma … jag säger till mig själv att låten bara handlar rent bokstavligt om milkshake, och i den meningen är den ganska lyckad. Faktiskt har den det gemensamt med Estland från semi 1 att det till och med är en i grunden alldeles utmärkt låt bakom en tramsig fasad. Och jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men det är något med soundet som känns som typisk australiensisk poprock – något slags ödslig bakgrund à la Icehouse, liksom. Det fanns i Australiens förträffliga bidrag från 2023, ”Promise” med Voyager, och det kommer igen här.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
2. MONTENEGRO – ”Dobrodošli”, Nina Žižić.
Montenegro är tillbaka i tävlingen igen efter ett par års uppehåll, och man önskar ju att de ska få mersmak nu och inte hoppa av igen, men med det här bidraget lär de nog tyvärr bli kvar i semin. Landets melodifestival vanns egentligen av en spexartad låt med titeln ”Clickbait”, men den blev kort därefter struken och istället får tvåan Nina Žižić åka till Basel med denna dramatiska ballad (om kvinnokamp på något sätt tror jag) på montenegrinska. Kanske är det smartare med tanke på att startfältet här i ESC redan flödar över av spex, men det hjälper inte att sticka emellan med en ballad när den är så väldigt anonym. Märkligt nog, då den ändå delvis har framställts av proffs-Eurovision-låtskrivaren Darko Dimitrov som redan hjälpt andra Balkanländer till bra placeringar.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Nej.
3. IRLAND – ”Laika Party”, Emmy.
Det enda irländska med årets bidrag från Irland är att en av upphovskvinnorna är irländsk – i övrigt är personerna bakom låten norska, teamet är norskt och sångerskan norsk (och låten tillkommen på ett låtskrivarläger i Norge). Och låten handlar om en rysk hund, nämligen Lajka, ni vet den stackars hunden som var den första levande varelsen i rymden men som dog där uppe (år 1957). I den här låten gjorde hon inte det, utan vi har här en käck och tämligen dagispoppig, klämmig bit om att Lajka i själva verket festar loss uppe i rymden. En idé som kanske hade kunnat kläckas av grupper som Aqua, men de hade säkerligen gjort det bättre. Här känns det liksom bara barnsligt, och den enda behållningen – förutom ordleken att ”Laika party” låter som ”like a party” – är en småläcker tonartshöjning mot slutet.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
4. LETTLAND – ”Bur man laimi”, Tautumeitas.
Efter Irlands plast kommer däremot här något helt annat. Gällt sjungande damkörer har vi visserligen hört förr i Eurovision, det är en stor grej i många östeuropeiska länders folkmusik, men jag har hittills inte tröttnat och den här gruppen lettiska sångerskor framför en onekligen snygg komposition (på eget språk också). Det låter verkligen inte illa när alla deras röster i olika stämmor liksom svävar ihop med varandra, till ackompanjemanget av ett intensivt klapprande slagverksrytmspår. Men samtidigt finns här en paradox: styckets huvudmeloditema är alltför enkelt minimalistiskt (bara fyra nedåtgående toner som upprepas många gånger), samtidigt som numret som helhet är för avancerat, och sammantaget kan det bli så att Europas TV-tittare helt enkelt bara sitter som fågelholkar inför detta. Jag ser gärna att jag har fel, men jag tror Lettland kan få det svårt.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
5. ARMENIEN – ”Survivor”, Parg.
En låt som kanske kan räknas som ”rockbidrag”, den låter stundtals rätt tuff, med gott om distade gitarrer och så … men nej, i längden infinner sig inte den rätta känslan och i refrängen slår det alltför mycket om till någon sorts ”discorock” istället, med mer fokus på blinkande ljuseffekter och sångarens glittriga dress än på rockröj. Det är förvisso kul att se och höra något i den här stilen från Armenien, som man inte riktigt förknippar med genren, men då ska man ju helst komma ihåg låten efteråt också.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
6. ÖSTERRIKE – ”Wasted Love”, JJ.
Om man någon gång ska använda uttrycket att en sångare har ”en riktig pipa” så ska man göra det nu – för här kommer Österrike med ett operapopnummer där den unge manlige sångaren JJ gör en helt otrolig insats med sin kontratenorstämma – som snarast låter som en renodlad sopran, och då förstår ni kanske varför man kan snacka ”pipa”. Själva låten är sedan inte bland det bästa eller märkvärdigaste man hört, men han lyfter den avsevärt. Det är som fjolårets vinnare Nemo (som ju också sjöng pipigt och skickligt), men med ytterligare en dimension. Mot slutet går det kanhända till överdrift, då det blir lite hackande specialeffekter på sången också för att mjölka kossan på ännu mer, men det låter läckert då med. Om det inte blir något av skämt- och plojbidragen som vinner i år så gör Österrike det, inte minst för att juryn kommer att överösa JJ med poäng.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
Efter Österrike framträder en av de direktkvalificerade:
STORBRITANNIEN – ”What The Hell Just Happened?”, Remember Monday.
”Who The Hell Is Edgar?” sjöng Österrikes artister för två år sedan, och Storbritannien slänger nu själva in ett bidrag med en liknande helvetisk titel. Vilket jag tycker är rätt magstarkt av dem då de fått moralpanik av vissa andra låttitlar (se nedan), men om ordet ”hell” nu är tillåtet så är det väl det. Låten i fråga framförs av en tjejtrio som verkar kunna sina saker och har meriter (till skillnad från många andra brittiska ESC-artister), men deras samspelta sånginsats hjälper inte riktigt det faktum att låten är ganska rörig och växlar mellan tempon och stilar på ett förbryllande sätt. Som en lustig kombination av Queen och Destiny’s Child. Inget jag tar till mig direkt.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.
Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:
7. GREKLAND – ”Asteromata”, Klavdia.
Sångerska som ser ut som en ny Nana Mouskouri (ni vet, med långt mörkt hår och glasögon) sjunger en låt som börjar lovande, med ensam och ödsligt ekande a cappella-sång. Tyvärr behålls inte denna lätt magiska känsla när det kommer in fler instrument, utan då blir det mest som en enda uppvisning i sorgset ylande med etniskt komp. Även om grekiska är ett väldigt vackert sångspråk och texten tydligen också handlar om något så relevant som flyktingar och deras längtan tillbaka hem.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
8. LITAUEN – ”Tavo akys”, Katarsis.
Litauen hör till de länder som ”skickar vad de känner för” och som också ibland lyckas engagera just den sortens artister som i andra länder (t.ex. Sverige) skyr Eurovision som pesten. I år representeras landet av en indierockgrupp, med en mycket dov och ödesmättad rocklåt med titeln ”Dina ögon”, präglad av otydlig vemodig sång på litauiska, dystert pinglande gitarrer och dundrande trummor. Det är något helt annat än alla de andra bidragen och jag gillar det bara för den sakens skull, men det är verkligen ingen dum låt annars heller. Dess nackdel är att den tyvärr blir något tjatig under den sista tredjedelen, då det där ordet ”tavo” (”dina”) tas om i en mörk desperat oändlighet.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
9. MALTA – ”Serving”, Miriana Conte.
Malta väckte stor uppmärksamhet när den här låten vann deras uttagning, för den hette från början ”Kant”, och det betyder sång på maltesiska – men det låter ju samtidigt som ett fult könsord på engelska, och det utnyttjade man med flit i refrängens ”serving kant”. Det var mer än BBC i Storbritannien ville låta tittarna höra på familjevänlig sändningstid, och de fick EBU att säga nix nej och Malta blev tvungna att stryka det fula ordet. Personligen tycker jag det var rena rama hyckleriet av BBC, som ju själva kommer med ”What The Hell Just Happened” (se ovan) vilket jag faktiskt tycker är värre – det är så typiskt pryda anglosaxare att tycka att runda ord är särskilt fasansfulla! Men hur som helst så heter Maltas låt nu bara ”Serving” – fast man kan ju räkna med att publiken i Basel kommer att fylla i det som fattas 😊 varför hela åtgärden framstår som rätt meningslös. Vad gäller själva låten så är den inte lika intressant som sin (strukna) titel, den hade nog faktiskt behövt den där hooken. Ett ganska enkelt rytmiskt och pulserande nummer som mest bygger på sångerskans utstrålning och som sagt på sin fräckhet.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
10. GEORGIEN – ”Freedom”, Mariam Shengelia.
Georgien håller tyvärr på att gå i totalt fel riktning politiskt just nu, och då är det väl ganska symptomatiskt att de skickar en låt som heter ”Freedom” – sådana förljugna fred- och frihetsbidrag brukade ju länge vara t.ex. Rysslands specialitet. Dock märks det inte så mycket av det eventuellt förljugna i själva låten, för en stor del av den är faktiskt på georgiska. Musikaliskt är den är en ganska slätstruken kombination av lite olika ingredienser: i verserna låter artisten mest som en sextiotalsjazzig nattklubbssångerska (en sådan där som kråmar sig och klänger på flygeln), refrängen är som en stor Disney-ballad och vissa etniska inslag med georgiska soldater syns också till. Men som helhet blir allting väldigt platt.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Efter Georgien framträder en av de direktkvalificerade:
FRANKRIKE – ”Maman”, Louane.
Frankrike har på senare år i Eurovision återfallit i sin tradition av känsliga chanson-ballader på franska, och det har fungerat ganska bra – kan det rentav bli vinst i år när de nu gör ett försök till i samma stil? Nja, trots att landet ligger högt på oddslistorna tror jag inte riktigt det. Louane sjunger mycket rörande om sin egen framlidna mamma, det är en snygg melodi också och stråkar i bakgrunden som inte är så dumma, men det hela är faktiskt ändå lite … sömngivande. Framför allt finns det konkurrens i det sorgsna facket, i form av Schweiz (som har nästan exakt samma sorts låt) men även av Nederländerna och Israel. Så någon fransk seger blir det förmodligen inte.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Kanske.
Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:
11. DANMARK – ”Hallucination”, Sissal.
Loreen-influenserna är tydliga här, och jag gillar förvisso den mörkt blippande syntbakgrunden som är särskilt tydlig i låtens början. Tyvärr mattas den biten av senare och refrängen ”hallu-u-u-u-u” börjar dominera på ett tjatigt sätt, och man märker att även om Sissal har en inte alls oäven röst (en aning mörk och sträv, à la Adele) och körerna också är snygga, så framstår det hela som ett blekt försök att kopiera just Loreen. Dock kan det räcka för att ta Danmark till final för första gången på några år, förutsatt att scenshowen blir bättre än den är i videon.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
12. TJECKIEN – ”Kiss Kiss Goodbye”, Adonxs.
Det var ett tag sedan vi sist såg Slovakien i tävlingen, men här kommer det en artist som faktiskt är slovak, även om han tävlar för grannlandet Tjeckien. Hade han ställt upp för hemlandet istället hade han kunnat ge Slovakien deras bästa resultat någonsin (inte för att det nu hade krävts särskilt mycket för det). För det här är en kompetent poplåt i 6/8-takt med vissa sextiotals- och Bond-vibbar. Den massiva bakgrundskören är läcker och refrängen sätter sig. Dock begriper jag inte vad sticket (där låten plötsligt får en helt annan rytm och tempo) har med det hela att göra, men man ska kanske lämna dörren öppen för Tjeckien som en dark horse.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
13. LUXEMBURG – ”La poupée monte le son”, Laura Thorn.
År 1965 vann France Gall Eurovision för Luxemburg med ”Poupée de cire, poupée de son” – en riktig popklassiker av Serge Gainsbourg, med en ordvitsig text. Ordet "son" kan betyda både ”ljud” och ”spån”/”stoppning”, och låtens titel kan följaktligen översättas på ett ungefär med antingen ”vaxdocka, trasdocka” eller ”vaxdocka, ljuddocka”: textens poäng var alltså att France Gall sjöng tänkvärt om sig själv som en marionett till sångerska som styrs av andra. Detta tema återanvänder Luxemburg nu sextio år senare i ”La poupée monte le son”, ”dockan höjer ljudet”, eller som man också kan säga ”dockan bestiger spånet”. Lika dubbeltydigt nu med andra ord, och budskapet är givetvis att nu tar sångerskan själv kontrollen! Man får medge att det är snyggt, och 2025 års låt innehåller även musikaliskt vissa blinkningar till förlagan. Själv går jag absolut igång på det här och tycker att refrängen till på köpet är väldigt angenämt trallvänlig. Men det finns en uppenbar risk att Eurovision-tittarna inte alls uppfattar den raffinerade tanken bakom, utan bara ser en tämligen amatörmässig lolita-uppvisning, för artisten är kanske inte den mest rutinerade om sanningen ska fram. Om Luxemburg går till final kan det bli en annan femma, för i finalen är juryn med och de kanske också fattar grejen, men först ska semifinalen med 100 % tittare klaras av och det blir inte så lätt.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
14. ISRAEL – ”New Day Will Rise”, Yuval Raphael.
Så har vi Den Stora Vattendelaren här igen då … blir det en upprepning av förra årets dåliga stämning, när nu Israel får vara med på nytt? Ja, i bloggande stund ser situationen dessvärre inte så lovande ut, varken i Gaza eller i ESC-kretsarna ☹ men vi får väl se. Israel verkar i alla fall även detta år subtilt vilja plocka vissa sympati- och martyrpoäng, för utöver att låten är en andäktig sak som delvis passar in i kategorin ”fredssång” så är sångerskan rentav en av dem som var gisslan i Gaza, och hon har själv sagt att hon är fullt beredd på att nu låta sig buas ut av en (underförstått) stygg publik. Svårhanterligt, för jag vill absolut respektera Yuval och hennes erfarenheter, men det är något med det hela som ger mig en konstig känsla ... det blir ett slags narrativ från Israel som inte kan balanseras av någon annan part (för Palestina är ju inte med). Men i alla fall, nu ska jag försöka att enbart bedöma låten – och på den punkten medger jag att det är utan tvekan en väldigt fin låt. Bättre än förra årets israeliska bidrag, fastän det var i en mycket liknande stil. Den här har en vackrare melodi, mer innerlig sång och ett uttryck som för mig känns mer äkta, trots taktikvarningarna. Det är inte helt uteslutet att jag i slutändan kommer att tycka att Israel är allra bäst, och då tänker jag rösta på dem, för man ska alltid rösta på den bästa låten.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
Efter Israel framträder en av de direktkvalificerade:
TYSKLAND – ”Baller”, Abor & Tynna.
Kontrasten kunde inte vara större mellan Israels finkänsliga upplevelse och det som här följer. Det finns en fördel med Tysklands låt i år och det är att den är på tyska, den åtgärden ska de ha beröm för – men där tar fördelarna slut, för det är en ruskigt monoton och störig låt som bara känns hackig och mekanisk och … ja, jag vet inte vad. Ungefär som om man tagit ”99 Luftballons” och lagt den i en tvättmaskin och sedan centrifugerat den länge och väl tills det bara var fragment kvar. Jag står i alla fall inte ut med detta någon längre stund.
Mitt personliga betyg: 2/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.
Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:
15. SERBIEN – ”Mila”, Princ.
Ingen Eurovision-årgång är komplett utan en balkanballad på något sydslaviskt språk, och även om Montenegro kommer med något liknande i början av denna deltävling så gör Serbien det bättre. Sångaren Princ ser visserligen med sin rockliknande stil lite ut som han har råkat hamna i fel genre, men han sjunger med den rätta känslan (mot slutet blir det också mer power) och har en del sceneffekter med sig – att han kommer ner på scenen på en stor måne är inte så dumt. Dock fortfarande inget balkanmästerverk.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
16. FINLAND – ”Ich komme”, Erika Vikman.
Den här låten växer verkligen för mig. Jag var ju inte särdeles imponerad när jag först hörde den inför UMK (se tidigare inlägg), men nu seglar den hela tiden uppåt och blir bättre och bättre. Fortfarande är det så att den börjar lite tamt, men när den väl kommer igång gör den det med besked – den där mass-stadion-publik-effekten på refrängens ”ich-kom-me, ich-kom-me” är minst sagt mäktig, och när sticket kommer in med de knattrande U2-aktiga gitarrerna i kombination med Erikas Lady Gaga-liknande pratsång, då blir det verkligen imponerande bra. Varpå det hela når en klimax (en orgasm kanske? 😉) som klipps tvärs av. Med en snygg scenshow och publikhavet i Basel som hjälper till, och om Erika kan göra en kraftfull sceninsats, så kan det här paketet bli riktigt farligt – trots att hon av EBU tvingats justera scenkläderna för att bli mer ”rumsren” så finns det mycket kvar. Och apropå det, när det gäller låtens oanständiga tema så har jag själv inga problem med det utan tycker tvärtom att det är en fullt berättigad reaktion på det onödiga ny-pryderi som blir allt vanligare i nutiden. Det har jag redan varit inne på ovan och kan analysera ännu mer framöver – just nu så skrålar jag bara ”ich komme!” och ”heja Suomi!”
Mitt personliga betyg: 9/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
Hur går det i den här tävlingsomgången då? Precis som i semi 1 kan man se att jag har skrivit ”kanske” ganska ofta och nu till och med ännu oftare. Det är bara Österrike, Tjeckien, Israel och Finland jag ser som självklara finalister, och bara Montenegro jag ser som körda – i övrigt är det ovisst. Men jag får även här tänka ett par varv till, och när jag gör det så kommer jag fram till följande lista med tio länder som klarar sig:
Armenien, Österrike, Grekland, Litauen, Malta, Danmark, Tjeckien, Israel, Serbien, Finland.
Medan Australien, Montenegro, Irland, Lettland, Georgien och Luxemburg får respass.
Fråga mig sedan inte hur jag kommer fram till detta närmare bestämt. Jag har bara en känsla av vissa saker – som att de båda plojartade snuskbidragen från Australien och Malta inte bägge två kommer att locka tillräckligt många tittare, och att det då av dem blir Australien som går bet, kanske för att de trampar över för mycket. Vidare får jag nog envisas med att Irland på samma sätt kommer att framstå som alltför barnsliga i rutan, och att Lettland trots ett vackert försök inte kommer att lyckas … i båda de fallen kan också deras tidiga startnummer kanske spela in. Där har vi å andra sidan en fördel för Serbien, som brukar kunna ta finalplatser med sina balkanballader och nog har förutsättningar att göra det den här gången också. Och något säger mig att även om Danmarks låt inte är vad man kan kalla märkvärdig, så förmår landet åtminstone bryta sin långvariga icke-kvalifikationsrad i år. Medan Europa inte kommer att förstå Luxemburgs bidrag. Tyvärr. Jag får klara mig utan såväl dem som Australien och Lettland (som jag ju också gillar). Men Litauen får jag nog med.
Det är mycket instinkt här som synes, men jag kan nästan inte göra på något annat sätt – numera kommer man ju heller ingen vart med att titta på vilka som ”brukar” gå till final och inte, för semifinaler har vi haft i många år nu och sett att alla i praktiken kan klara dem och alla kan missa. Det blir då mer en fråga om vad tittarna vill ha just nu, och det är verkligen inte lätt att förutsäga.
Detta är i alla fall vad jag tror just nu, och på torsdag kväll vet vi. Jag blir i alla fall kraftigt besviken om inte Erika Vikman kommer med till final. Men det lär hon göra, och se till att Finland blir representerade dubbelt upp där.
Jag återkommer med mina kommentarer efter att först semifinal 1 och sedan semifinal 2 har genomförts. Vi hörs!
Min genomgång av semifinal 1
Njuta är det lättare att göra i semi 2 än i semi 1, åtminstone i mitt tycke, för den här semin är enligt mig starkare än tisdagens: majoriteten av de låtar jag fäst mig vid återfinns här. Samtidigt är det också här som vi finner de tre mest utpräglade av de bidrag i år som innehåller sexuella referenser … det handlar om Australien, Malta och nämnda Finland, och om man förfasas av att sådana saker omnämns i en familjevänlig tävling så ska man kanske stänga av under dessa bidrag. Även om jag personligen tycker att det är synnerligen larvigt med den moderna tidens återuppståndna sextabun och för den delen uppfattningen att Eurovision måste vara anpassat för barn.
Hur som helst så utgörs semifinal 2 nu inte bara av en massa oanständigheter – eller av plojbidrag i allmänhet som det dyker upp några av här också – utan det finns en del även för mer hängivna musikälskare. Österrike bjuder på smak och klass och kunnande med sin operapop, Litauen har creddig indierock och Lettland folkmusik med snygga röstharmonier, och så har vi ju ett finstämt nummer från Israel, som jag misstänker att vissa tittar på (och röstar på) bara för att det är just Israel … men låten är onekligen bra.
Här följer mina omdömen om de sexton semi 2-bidragen.
Precis som i semifinal 1 inleds startfältet med ett fartigt och lätt komiskt nummer, och det är också ett av flera av årets Eurovision-bidrag som anspelar på sex. På vilket sätt det gör det anstränger jag mig att försöka glömma … jag säger till mig själv att låten bara handlar rent bokstavligt om milkshake, och i den meningen är den ganska lyckad. Faktiskt har den det gemensamt med Estland från semi 1 att det till och med är en i grunden alldeles utmärkt låt bakom en tramsig fasad. Och jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men det är något med soundet som känns som typisk australiensisk poprock – något slags ödslig bakgrund à la Icehouse, liksom. Det fanns i Australiens förträffliga bidrag från 2023, ”Promise” med Voyager, och det kommer igen här.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Montenegro är tillbaka i tävlingen igen efter ett par års uppehåll, och man önskar ju att de ska få mersmak nu och inte hoppa av igen, men med det här bidraget lär de nog tyvärr bli kvar i semin. Landets melodifestival vanns egentligen av en spexartad låt med titeln ”Clickbait”, men den blev kort därefter struken och istället får tvåan Nina Žižić åka till Basel med denna dramatiska ballad (om kvinnokamp på något sätt tror jag) på montenegrinska. Kanske är det smartare med tanke på att startfältet här i ESC redan flödar över av spex, men det hjälper inte att sticka emellan med en ballad när den är så väldigt anonym. Märkligt nog, då den ändå delvis har framställts av proffs-Eurovision-låtskrivaren Darko Dimitrov som redan hjälpt andra Balkanländer till bra placeringar.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Nej.
Det enda irländska med årets bidrag från Irland är att en av upphovskvinnorna är irländsk – i övrigt är personerna bakom låten norska, teamet är norskt och sångerskan norsk (och låten tillkommen på ett låtskrivarläger i Norge). Och låten handlar om en rysk hund, nämligen Lajka, ni vet den stackars hunden som var den första levande varelsen i rymden men som dog där uppe (år 1957). I den här låten gjorde hon inte det, utan vi har här en käck och tämligen dagispoppig, klämmig bit om att Lajka i själva verket festar loss uppe i rymden. En idé som kanske hade kunnat kläckas av grupper som Aqua, men de hade säkerligen gjort det bättre. Här känns det liksom bara barnsligt, och den enda behållningen – förutom ordleken att ”Laika party” låter som ”like a party” – är en småläcker tonartshöjning mot slutet.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Efter Irlands plast kommer däremot här något helt annat. Gällt sjungande damkörer har vi visserligen hört förr i Eurovision, det är en stor grej i många östeuropeiska länders folkmusik, men jag har hittills inte tröttnat och den här gruppen lettiska sångerskor framför en onekligen snygg komposition (på eget språk också). Det låter verkligen inte illa när alla deras röster i olika stämmor liksom svävar ihop med varandra, till ackompanjemanget av ett intensivt klapprande slagverksrytmspår. Men samtidigt finns här en paradox: styckets huvudmeloditema är alltför enkelt minimalistiskt (bara fyra nedåtgående toner som upprepas många gånger), samtidigt som numret som helhet är för avancerat, och sammantaget kan det bli så att Europas TV-tittare helt enkelt bara sitter som fågelholkar inför detta. Jag ser gärna att jag har fel, men jag tror Lettland kan få det svårt.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
En låt som kanske kan räknas som ”rockbidrag”, den låter stundtals rätt tuff, med gott om distade gitarrer och så … men nej, i längden infinner sig inte den rätta känslan och i refrängen slår det alltför mycket om till någon sorts ”discorock” istället, med mer fokus på blinkande ljuseffekter och sångarens glittriga dress än på rockröj. Det är förvisso kul att se och höra något i den här stilen från Armenien, som man inte riktigt förknippar med genren, men då ska man ju helst komma ihåg låten efteråt också.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Om man någon gång ska använda uttrycket att en sångare har ”en riktig pipa” så ska man göra det nu – för här kommer Österrike med ett operapopnummer där den unge manlige sångaren JJ gör en helt otrolig insats med sin kontratenorstämma – som snarast låter som en renodlad sopran, och då förstår ni kanske varför man kan snacka ”pipa”. Själva låten är sedan inte bland det bästa eller märkvärdigaste man hört, men han lyfter den avsevärt. Det är som fjolårets vinnare Nemo (som ju också sjöng pipigt och skickligt), men med ytterligare en dimension. Mot slutet går det kanhända till överdrift, då det blir lite hackande specialeffekter på sången också för att mjölka kossan på ännu mer, men det låter läckert då med. Om det inte blir något av skämt- och plojbidragen som vinner i år så gör Österrike det, inte minst för att juryn kommer att överösa JJ med poäng.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
Efter Österrike framträder en av de direktkvalificerade:
”Who The Hell Is Edgar?” sjöng Österrikes artister för två år sedan, och Storbritannien slänger nu själva in ett bidrag med en liknande helvetisk titel. Vilket jag tycker är rätt magstarkt av dem då de fått moralpanik av vissa andra låttitlar (se nedan), men om ordet ”hell” nu är tillåtet så är det väl det. Låten i fråga framförs av en tjejtrio som verkar kunna sina saker och har meriter (till skillnad från många andra brittiska ESC-artister), men deras samspelta sånginsats hjälper inte riktigt det faktum att låten är ganska rörig och växlar mellan tempon och stilar på ett förbryllande sätt. Som en lustig kombination av Queen och Destiny’s Child. Inget jag tar till mig direkt.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.
Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:
Sångerska som ser ut som en ny Nana Mouskouri (ni vet, med långt mörkt hår och glasögon) sjunger en låt som börjar lovande, med ensam och ödsligt ekande a cappella-sång. Tyvärr behålls inte denna lätt magiska känsla när det kommer in fler instrument, utan då blir det mest som en enda uppvisning i sorgset ylande med etniskt komp. Även om grekiska är ett väldigt vackert sångspråk och texten tydligen också handlar om något så relevant som flyktingar och deras längtan tillbaka hem.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Litauen hör till de länder som ”skickar vad de känner för” och som också ibland lyckas engagera just den sortens artister som i andra länder (t.ex. Sverige) skyr Eurovision som pesten. I år representeras landet av en indierockgrupp, med en mycket dov och ödesmättad rocklåt med titeln ”Dina ögon”, präglad av otydlig vemodig sång på litauiska, dystert pinglande gitarrer och dundrande trummor. Det är något helt annat än alla de andra bidragen och jag gillar det bara för den sakens skull, men det är verkligen ingen dum låt annars heller. Dess nackdel är att den tyvärr blir något tjatig under den sista tredjedelen, då det där ordet ”tavo” (”dina”) tas om i en mörk desperat oändlighet.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Malta väckte stor uppmärksamhet när den här låten vann deras uttagning, för den hette från början ”Kant”, och det betyder sång på maltesiska – men det låter ju samtidigt som ett fult könsord på engelska, och det utnyttjade man med flit i refrängens ”serving kant”. Det var mer än BBC i Storbritannien ville låta tittarna höra på familjevänlig sändningstid, och de fick EBU att säga nix nej och Malta blev tvungna att stryka det fula ordet. Personligen tycker jag det var rena rama hyckleriet av BBC, som ju själva kommer med ”What The Hell Just Happened” (se ovan) vilket jag faktiskt tycker är värre – det är så typiskt pryda anglosaxare att tycka att runda ord är särskilt fasansfulla! Men hur som helst så heter Maltas låt nu bara ”Serving” – fast man kan ju räkna med att publiken i Basel kommer att fylla i det som fattas 😊 varför hela åtgärden framstår som rätt meningslös. Vad gäller själva låten så är den inte lika intressant som sin (strukna) titel, den hade nog faktiskt behövt den där hooken. Ett ganska enkelt rytmiskt och pulserande nummer som mest bygger på sångerskans utstrålning och som sagt på sin fräckhet.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Georgien håller tyvärr på att gå i totalt fel riktning politiskt just nu, och då är det väl ganska symptomatiskt att de skickar en låt som heter ”Freedom” – sådana förljugna fred- och frihetsbidrag brukade ju länge vara t.ex. Rysslands specialitet. Dock märks det inte så mycket av det eventuellt förljugna i själva låten, för en stor del av den är faktiskt på georgiska. Musikaliskt är den är en ganska slätstruken kombination av lite olika ingredienser: i verserna låter artisten mest som en sextiotalsjazzig nattklubbssångerska (en sådan där som kråmar sig och klänger på flygeln), refrängen är som en stor Disney-ballad och vissa etniska inslag med georgiska soldater syns också till. Men som helhet blir allting väldigt platt.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Efter Georgien framträder en av de direktkvalificerade:
Frankrike har på senare år i Eurovision återfallit i sin tradition av känsliga chanson-ballader på franska, och det har fungerat ganska bra – kan det rentav bli vinst i år när de nu gör ett försök till i samma stil? Nja, trots att landet ligger högt på oddslistorna tror jag inte riktigt det. Louane sjunger mycket rörande om sin egen framlidna mamma, det är en snygg melodi också och stråkar i bakgrunden som inte är så dumma, men det hela är faktiskt ändå lite … sömngivande. Framför allt finns det konkurrens i det sorgsna facket, i form av Schweiz (som har nästan exakt samma sorts låt) men även av Nederländerna och Israel. Så någon fransk seger blir det förmodligen inte.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Kanske.
Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:
Loreen-influenserna är tydliga här, och jag gillar förvisso den mörkt blippande syntbakgrunden som är särskilt tydlig i låtens början. Tyvärr mattas den biten av senare och refrängen ”hallu-u-u-u-u” börjar dominera på ett tjatigt sätt, och man märker att även om Sissal har en inte alls oäven röst (en aning mörk och sträv, à la Adele) och körerna också är snygga, så framstår det hela som ett blekt försök att kopiera just Loreen. Dock kan det räcka för att ta Danmark till final för första gången på några år, förutsatt att scenshowen blir bättre än den är i videon.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Det var ett tag sedan vi sist såg Slovakien i tävlingen, men här kommer det en artist som faktiskt är slovak, även om han tävlar för grannlandet Tjeckien. Hade han ställt upp för hemlandet istället hade han kunnat ge Slovakien deras bästa resultat någonsin (inte för att det nu hade krävts särskilt mycket för det). För det här är en kompetent poplåt i 6/8-takt med vissa sextiotals- och Bond-vibbar. Den massiva bakgrundskören är läcker och refrängen sätter sig. Dock begriper jag inte vad sticket (där låten plötsligt får en helt annan rytm och tempo) har med det hela att göra, men man ska kanske lämna dörren öppen för Tjeckien som en dark horse.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
År 1965 vann France Gall Eurovision för Luxemburg med ”Poupée de cire, poupée de son” – en riktig popklassiker av Serge Gainsbourg, med en ordvitsig text. Ordet "son" kan betyda både ”ljud” och ”spån”/”stoppning”, och låtens titel kan följaktligen översättas på ett ungefär med antingen ”vaxdocka, trasdocka” eller ”vaxdocka, ljuddocka”: textens poäng var alltså att France Gall sjöng tänkvärt om sig själv som en marionett till sångerska som styrs av andra. Detta tema återanvänder Luxemburg nu sextio år senare i ”La poupée monte le son”, ”dockan höjer ljudet”, eller som man också kan säga ”dockan bestiger spånet”. Lika dubbeltydigt nu med andra ord, och budskapet är givetvis att nu tar sångerskan själv kontrollen! Man får medge att det är snyggt, och 2025 års låt innehåller även musikaliskt vissa blinkningar till förlagan. Själv går jag absolut igång på det här och tycker att refrängen till på köpet är väldigt angenämt trallvänlig. Men det finns en uppenbar risk att Eurovision-tittarna inte alls uppfattar den raffinerade tanken bakom, utan bara ser en tämligen amatörmässig lolita-uppvisning, för artisten är kanske inte den mest rutinerade om sanningen ska fram. Om Luxemburg går till final kan det bli en annan femma, för i finalen är juryn med och de kanske också fattar grejen, men först ska semifinalen med 100 % tittare klaras av och det blir inte så lätt.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Så har vi Den Stora Vattendelaren här igen då … blir det en upprepning av förra årets dåliga stämning, när nu Israel får vara med på nytt? Ja, i bloggande stund ser situationen dessvärre inte så lovande ut, varken i Gaza eller i ESC-kretsarna ☹ men vi får väl se. Israel verkar i alla fall även detta år subtilt vilja plocka vissa sympati- och martyrpoäng, för utöver att låten är en andäktig sak som delvis passar in i kategorin ”fredssång” så är sångerskan rentav en av dem som var gisslan i Gaza, och hon har själv sagt att hon är fullt beredd på att nu låta sig buas ut av en (underförstått) stygg publik. Svårhanterligt, för jag vill absolut respektera Yuval och hennes erfarenheter, men det är något med det hela som ger mig en konstig känsla ... det blir ett slags narrativ från Israel som inte kan balanseras av någon annan part (för Palestina är ju inte med). Men i alla fall, nu ska jag försöka att enbart bedöma låten – och på den punkten medger jag att det är utan tvekan en väldigt fin låt. Bättre än förra årets israeliska bidrag, fastän det var i en mycket liknande stil. Den här har en vackrare melodi, mer innerlig sång och ett uttryck som för mig känns mer äkta, trots taktikvarningarna. Det är inte helt uteslutet att jag i slutändan kommer att tycka att Israel är allra bäst, och då tänker jag rösta på dem, för man ska alltid rösta på den bästa låten.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
Efter Israel framträder en av de direktkvalificerade:
Kontrasten kunde inte vara större mellan Israels finkänsliga upplevelse och det som här följer. Det finns en fördel med Tysklands låt i år och det är att den är på tyska, den åtgärden ska de ha beröm för – men där tar fördelarna slut, för det är en ruskigt monoton och störig låt som bara känns hackig och mekanisk och … ja, jag vet inte vad. Ungefär som om man tagit ”99 Luftballons” och lagt den i en tvättmaskin och sedan centrifugerat den länge och väl tills det bara var fragment kvar. Jag står i alla fall inte ut med detta någon längre stund.
Mitt personliga betyg: 2/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.
Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:
Ingen Eurovision-årgång är komplett utan en balkanballad på något sydslaviskt språk, och även om Montenegro kommer med något liknande i början av denna deltävling så gör Serbien det bättre. Sångaren Princ ser visserligen med sin rockliknande stil lite ut som han har råkat hamna i fel genre, men han sjunger med den rätta känslan (mot slutet blir det också mer power) och har en del sceneffekter med sig – att han kommer ner på scenen på en stor måne är inte så dumt. Dock fortfarande inget balkanmästerverk.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Den här låten växer verkligen för mig. Jag var ju inte särdeles imponerad när jag först hörde den inför UMK (se tidigare inlägg), men nu seglar den hela tiden uppåt och blir bättre och bättre. Fortfarande är det så att den börjar lite tamt, men när den väl kommer igång gör den det med besked – den där mass-stadion-publik-effekten på refrängens ”ich-kom-me, ich-kom-me” är minst sagt mäktig, och när sticket kommer in med de knattrande U2-aktiga gitarrerna i kombination med Erikas Lady Gaga-liknande pratsång, då blir det verkligen imponerande bra. Varpå det hela når en klimax (en orgasm kanske? 😉) som klipps tvärs av. Med en snygg scenshow och publikhavet i Basel som hjälper till, och om Erika kan göra en kraftfull sceninsats, så kan det här paketet bli riktigt farligt – trots att hon av EBU tvingats justera scenkläderna för att bli mer ”rumsren” så finns det mycket kvar. Och apropå det, när det gäller låtens oanständiga tema så har jag själv inga problem med det utan tycker tvärtom att det är en fullt berättigad reaktion på det onödiga ny-pryderi som blir allt vanligare i nutiden. Det har jag redan varit inne på ovan och kan analysera ännu mer framöver – just nu så skrålar jag bara ”ich komme!” och ”heja Suomi!”
Mitt personliga betyg: 9/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
Hur går det i den här tävlingsomgången då? Precis som i semi 1 kan man se att jag har skrivit ”kanske” ganska ofta och nu till och med ännu oftare. Det är bara Österrike, Tjeckien, Israel och Finland jag ser som självklara finalister, och bara Montenegro jag ser som körda – i övrigt är det ovisst. Men jag får även här tänka ett par varv till, och när jag gör det så kommer jag fram till följande lista med tio länder som klarar sig:
Armenien, Österrike, Grekland, Litauen, Malta, Danmark, Tjeckien, Israel, Serbien, Finland.
Medan Australien, Montenegro, Irland, Lettland, Georgien och Luxemburg får respass.
Fråga mig sedan inte hur jag kommer fram till detta närmare bestämt. Jag har bara en känsla av vissa saker – som att de båda plojartade snuskbidragen från Australien och Malta inte bägge två kommer att locka tillräckligt många tittare, och att det då av dem blir Australien som går bet, kanske för att de trampar över för mycket. Vidare får jag nog envisas med att Irland på samma sätt kommer att framstå som alltför barnsliga i rutan, och att Lettland trots ett vackert försök inte kommer att lyckas … i båda de fallen kan också deras tidiga startnummer kanske spela in. Där har vi å andra sidan en fördel för Serbien, som brukar kunna ta finalplatser med sina balkanballader och nog har förutsättningar att göra det den här gången också. Och något säger mig att även om Danmarks låt inte är vad man kan kalla märkvärdig, så förmår landet åtminstone bryta sin långvariga icke-kvalifikationsrad i år. Medan Europa inte kommer att förstå Luxemburgs bidrag. Tyvärr. Jag får klara mig utan såväl dem som Australien och Lettland (som jag ju också gillar). Men Litauen får jag nog med.
Det är mycket instinkt här som synes, men jag kan nästan inte göra på något annat sätt – numera kommer man ju heller ingen vart med att titta på vilka som ”brukar” gå till final och inte, för semifinaler har vi haft i många år nu och sett att alla i praktiken kan klara dem och alla kan missa. Det blir då mer en fråga om vad tittarna vill ha just nu, och det är verkligen inte lätt att förutsäga.
Detta är i alla fall vad jag tror just nu, och på torsdag kväll vet vi. Jag blir i alla fall kraftigt besviken om inte Erika Vikman kommer med till final. Men det lär hon göra, och se till att Finland blir representerade dubbelt upp där.
Jag återkommer med mina kommentarer efter att först semifinal 1 och sedan semifinal 2 har genomförts. Vi hörs!
Min genomgång av semifinal 1
tisdag 6 maj 2025
Semifinal 1 i ESC 2025: omdömen och snabbtips
Det drar ihop sig! Nu har det blivit dags för mig att presentera alla de 37 bidragen i årets Eurovision och berätta vad det är för några och vad jag tycker om dem allihop – och kortfattat vilka jag tror går till final.
Och i detta inlägg börjar jag med låtarna i semifinal 1, som går av stapeln tisdagen den 13 maj. I denna semifinal är det femton länder som tävlar, plus att tre av de sex direktkvalificerade länderna sticker emellan med sina respektive bidrag utom tävlan vid varsitt tillfälle (så därför kommenterar jag även dessa tre). Ett av de tävlande länderna är Sverige, och följaktligen är det också den här semifinalen som vi i Sverige får rösta i.
Som helhet tycker jag att den är lite svagare än semifinal 2 (på så sätt att jag inte har lika många av mina favoriter här), och den är också ett bidrag kortare än den, men det är egentligen inget fel på variationen utan det är en brokig startordning som satts ihop på ett vettigt sätt. Här kommer länderna. Klicka på landets namn så kommer videon upp i ett nytt fönster (och om jag nämner någon annan låt som jag jämför ett bidrag med så länkar jag på samma sätt till den).
1. ISLAND – ”Róa”, Væb.
Island får inleda alltsammans i år och de sätter tonen direkt – för det är en hel del uppsluppna och plojiga tongångar i Eurovision 2025, och det här passar in i det facket: infantilt, poppigt och glimten i ögat är vad som gäller för den här unga duon, och låten sätter sig direkt. Det som till på köpet gör den väldigt ovanlig (i alla fall för en svensk) och får den att sticka ut är att den framförs på isländska, med följden att hela numret känns som något slags isländsk epadunk – fast det handlar om en roddbåt, så då är det kanske mer ”ekadunk” då. 😊 Och även om det inte är min favoritgenre så blir kombinationen – med inslag av nordiskt fiolspel till råga på allt – intressant och så pass kul att man blir smittad av hela ekadunket.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
2. POLEN – ”Gaja”, Justyna Steczkowska.
Faktiskt så är detta en artiståterkomst, för sångerskan Justyna representerade tydligen Polen redan 1995, då hon själv var väldigt ung och landet väldigt ungt i Eurovision … men det kom jag då rakt inte ihåg. 😊 Och jag kommer inte att komma ihåg den här låten heller, trots att den är en dramatisk etniskt färgad låt av rätt så typiskt Eurovision-snitt. Klagande sång, klagande fioler och en mässande kör … ja, det är bra ingredienser, men det blir bara en enformig och monoton låt, och så kommer man ändå inte ens ihåg den fast den är enformig. Det bådar inte gott.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Nej.
3. SLOVENIEN – ”How Much Time Do We Have Left”, Klemen.
Under ett som sagt plojigt Eurovision-år är det Slovenien som har det kanske mest allvarsamma och vemodiga bidraget (möjligen i konkurrens med Israel). ”Hur lång tid har vi kvar tillsammans, det vet man aldrig”, filosoferar sångaren Klemen i en låt som nog inte bara syftar på de nära och kära utan på världen i stort. Och det är för all del en ganska vacker liten stillsam sång som nog kan växa lite – den gynnas definitivt av att den är något annorlunda än alla de komiska numren.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
4. ESTLAND – ”Espresso Macchiato”, Tommy Cash.
Vän av ordning (till exempel jag själv) påpekar naturligtvis genast om den här låten att det heter ju inte ”por favore” på italienska utan ”per favore”! ”Por favor” är spanska. Men det är nog Tommy Cash medveten om tror jag … han har tydligen som specialitet att skoja med olika länders språk. Cash är en välkänd profil i Estland och är även bland de mest uppmärksammade i detta års Eurovision, med sin hämningslösa drift med Italien och italienskt kaffe. Många avfärdar säkerligen numret som enbart trams (och i Italien har vissa högerpolitiker blivit upprörda), men jag tycker att det bakom knaset döljer sig en anmärkningsvärt bra låt … nästan så det är synd att man inte gjorde något mer seriöst av den, men det blir okej så här också. Helt klart hör den till de allra catchigaste, och också de allra bästa, i årets upplaga. Jag uppskattar särskilt den förträffliga raden ”life is like spaghetti, it’s hard until you make it” 😀 som i viss mån kompenserar för den där ihopblandade spansk-italienskan.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
Efter Estland framträder en av de direktkvalificerade:
SPANIEN – ”Esa Diva”, Melody.
Efter att de senaste åren ha förnyat sig en del och skickat mer intressanta bidrag verkar det som Spanien nu tar ett ”mellanår” och blir mer konventionella igen – men också betydligt mindre engagerade. Här får vi helt enkelt bara lätt internationaliserad spansk pop med typiskt inhemska inslag av flamenco och kastanjetter, och vissa små melodiska likheter med såväl Loreens ”Tattoo” som ABBA:s ”Money, Money, Money” men som helhet ett väldigt tamt paket. Spanien har skickat sådant här förr och brukar sällan nå ens plats 20 med det, och likadant går det nog nu, även om landet av någon anledning ligger förvånansvärt högt i fansens omröstningar.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.
Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:
5. UKRAINA – ”Bird of Pray”, Ziferblat.
I år kan det kanske hända att Ukraina åker lite längre ner i resultatlistan än de är vana vid, för den här låten är inte fullt så omedelbar och engagerande som deras bidrag brukar vara utan mer av en utmaning för lyssnaren. Men tabbar sig totalt gör ändå Ukraina mycket sällan, och även detta borde de kunna känna sig säkra på att få en finalbiljett med. Det är ett smått konstnärligt stycke med olika influenser: en svävande hög stämma som kommer in då och då (den är det snyggaste), etnoaktig ensemblesång och däremellan lite smått jazzrockiga inslag och diverse ovanliga ackordföljder. Nej, det är som sagt inte helt lättsmält, men rätt så behagligt.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
6. SVERIGE – ”Bara bada bastu”, Kaj.
Jag lägger in en finlandssvensk flagga på Sverige i år, bara som en gest … för visst är det kul att vi låter oss representeras av en trio finlandssvenskar! Över huvud taget är det kul att vi för en gångs skull inte tar Eurovision så allvarligt. Men märkligt nog är nu ändå Sverige favorit i årets tävling … och då är det så jag börjar undra. För visst är detta en rolig låt som man blir upplivad av, men är den verkligen så bra? Nog finns det väl ett gäng bidrag som inte är fullt så buskisartade och som smäller högre? Vad är det som gör att Sverige plötsligt tros klara det som ingen annan kunnat, nämligen att vinna ESC med ett skämtbidrag – och vinna till och med när vi inte försöker? För mig känns det märkligt, och sammanfattningsvis så önskar jag nog ändå att Sverige helst inte tar hem segern med det här, för det skulle ge en aning fel signaler och jag har lite problem med textens alla finska klyschor (”yksi-kaksi-kolme-sauna” har för mig en lätt hånfull klang av svenskar som driver med Finland). Men visst gillar jag det som helhet ändå.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
7. PORTUGAL – ”Deslocado”, Napa.
I år representeras Portugal av en rockgrupp från Madeira (en indierockgrupp till och med), men man uppfattar ändå ingen större skillnad mot hur landets bidrag brukar låta, åtminstone inte till en början. Det där typiska portugisiska ordet ”saudade” förekommer redan i början av låten och det är ungefär den sortens vemod som det fortsätter med också. Men visst, en del mjukrockinslag kan man kanske ändå spåra. Det är liksom den sortens släpighet som om Paul McCartney i sina mindre inspirerade ögonblick i sin solokarriär med Wings på 70-talet hade fått för sig att sjunga på portugisiska istället.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
8. NORGE – ”Lighter”, Kyle Alessandro.
Nån som tycker att ni har hört det här förut? Ja, det skulle jag påstå att vi har gjort – varenda ingrediens, vartenda inslag i produktionen, varenda tonslinga, allt ingår i ett typiskt melodifestivalbidrag (och en hel del ESC-bidrag för den delen) så som de brukar låta nu för tiden. Sådana som sjungs av en ung manlig sångare och går till final (eller kanske till finalkval) för att sedan snabbt glömmas bort. Dunkigt och dansgolvsinriktat och helt utan inspiration. Det enda som möjligen har en egen karaktär är det där elektroniska stråkljudet som låter en liten aning som en samplad ”Fairytale”, men å andra sidan är även lån från andra låtar kutym i nutida Mellobidrag, så det känns inte särskilt originellt det heller. Jag gäspar stort åt det här.
Mitt personliga betyg: 2/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
9. BELGIEN – ”Strobe Lights”, Red Sebastian.
Red Sebastian är ett artistnamn som mycket riktigt är hämtat från krabban Sebastian i ”Den lilla sjöjungfrun”, och artisten ser också i viss mån ut som han i helrött … men låten han sjunger har snarare referenser till en annan Disneyfilm, nämligen ”Alice i Underlandet”. Även musikaliskt är den lätt drömsk och surrealistisk, med tydliga influenser av trance-techno. Jag borde egentligen gilla detta musikaliska landskap, jag är ju svag för elektro med stämning, men på något sätt fladdrar det hela tiden förbi mig trots att jag gett det många försök.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Efter Belgien framträder en av de direktkvalificerade:
ITALIEN – ”Volevo essere un duro”, Lucio Corsi.
Lustigt nog är det två låtar i Eurovision 2025 som kommer från årets Sanremofestival (den andra är San Marinos, se nedan) – men ingen av dem är den låt som faktiskt vann! För den artisten ville nämligen inte åka till Basel, och istället skickar Italien den här låten som kom tvåa. På ett sätt märks det också att det var ett andrahandsval, för detta gör inte så stort intryck som bidrag från Italien annars brukar göra (och de är inte heller lika topptippade i år). Precis som i Portugals bidrag är det egentligen en rockartist som framför låten, men om det var en sömngångaraktig 70-tals-McCartney i det fallet så är det snarare en sömngångaraktig 70-tals-Lennon här. Inte oangenämt men åter igen bara för lågmält och oengagerat.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.
Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:
10. AZERBAJDZJAN – ”Run With U”, Mamagama.
Här blir det däremot en aning mer fart och puls, även om vi faktiskt stannar ett litet tag till i rockfacket. Azerbajdzjan gräver ju trevligt nog i sin egen musikkultur nu för tiden och i år har de nosat upp ett creddigt band (ganska kända på hemmaplan tror jag) som spelar något slags soulrock med vissa influenser av hemlandets folkmusik. Jodå, här finns en slinga av något exotiskt azerbajdzjanskt instrument, och i övrigt är det en behagligt svängig funkkänsla över låten; framför allt får jag associationer till Daft Punk och Pharrell Williams ”Get Lucky”. Hittills har inte Azerbajdzjan blivit nämnvärt belönade för sina försök i den här stilen, men jag hoppas de lyckas lite bättre i år.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
11. SAN MARINO – ”Tutta l’Italia”, Gabry Ponte.
Om de italienska tittarna ogillade när Estland drev med dem en stund tidigare så får de kompensation för det nu, för här kommer deras lilla grannland San Marino med en låt som är en mer respektfull (om än fortfarande lätt komisk och klyschig) hyllning till Italien – förfärdigad av en italienare givetvis. Faktum är att låten var temamelodi till årets Sanremofestival i Italien, och sedan tävlade den kort därefter i San Marinos uttagning, och vann … det är onekligen ett lustigt sätt att hamna i Eurovision. Vad gäller artisten så är Gabry Ponte (det är inte han utan en featuring-sångare som sjunger, men Ponte är huvudakten) inte ett helt obekant namn, för han var nämligen med i Eiffel 65, de där med ”Blue-da-ba-dee” ni vet. Dessa popmeriter märks på att han fått till ett ganska trallvänligt och muntert stycke – lämpat just som temamelodi men även som bidrag här i ESC, där San Marino nu anses ha sin bästa finalchans på ett tag. Jag godtar det hela men tycker ändå att låten hade kunnat få ha ytterligare något, plus att det är konstigt när San Marinos bidrag är både av, med, för och om Italien.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
12. ALBANIEN – ”Zjerm”, Shkodra Elektronike.
Efter att i vanlig ordning ha legat längst ner på oddslistan när bidraget valdes (vilket brukar vara fallet när albanerna som allra första land väljer bidrag i december) har Albanien sakta men säkert smugit sig upp på samma lista och ligger i skrivande stund på topp 10 på den. Bedömarna har nämligen gradvis insett att den här artistduon och låten, även om den är på albanska och egentligen är samma slags låt som alltid väljs i Albanien, har något extra. Jag tycker själv den är rätt spännande och lite ovanlig, med ett folkloristiskt stuk med elektroinslag (särskilt snyggt i introt) och en skicklig sångerska vars sånginsats plötsligt ställs mot den manliga partens mörka, viskande pratsång. Jag är tveksam till om det bär hela vägen till vinst – det skulle vara en riktigt rolig skräll i så fall – men en fin placering i finalen kan jag nog tänka mig att Albanien får, kanske rentav nytt personbästa.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
13. NEDERLÄNDERNA – ”C’est la vie”, Claude.
Italien och italienska är ju en av trenderna i årets ESC, men det kan man även säga att franska är, för utöver att både Frankrike själva och Schweiz kommer med smäktande chanson-ballader (och Israel dessutom har en vers på franska i sin ballad) så ger sig även Nederländerna något överraskande på att sjunga på franska. Med ett inte helt tokigt resultat, jag skulle påstå att det är bättre än de franska och schweiziska bidragen. Det börjar ungefär lika stillsamt som de, men sedan ökar tempot och det blir snarare som en franskspråkig version av ”I Will Survive”: det är typ de ackorden, och på samma sätt dansant men ändå vemodigt. Kan bli en toppkandidat, i synnerhet i finalen när juryn får säga sitt.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
14. KROATIEN – ”Poison Cake”, Marko Bošnjak.
Kroatien blev snopet berövade en självklar vinst förra året med den härliga ”Rim Tim Tagi Dim”, och tyvärr måste jag säga att om det här är ett försök att vinna 2025 istället så kommer det inte att lyckas. Man sätter visserligen in en del lockbeten i paketet, med en snärtig och uppseendeväckande titel, och en långsamt stampande och lätt ihågkommen refräng där denna titel skanderas med vinande fyrverkerier i bakgrunden som lustig ljudeffekt. Men det hjälper inte – detta framstår ändå mest bara som ett spektakel utan mening.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Efter Kroatien framträder en av de direktkvalificerade:
SCHWEIZ – ”Voyage”, Zoë Më.
Värdlandet satsar på att själva framstå med stil och värdighet, då de på hemmaplan låter sig presenteras av en kvinnlig singer-songwriter som skrivit sin låt delvis själv – och som sjunger snygg chanson på franska. Det är egentligen oklanderligt: en rätt så vacker melodi med finstämd sång, men samtidigt är det inte något direkt originellt med det heller. Sticket är det snyggaste partiet, där blir det en aning mer dramatik i det hela, och det kanske hade behövts lite till av det i resten av låten också.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.
Sedan återgår vi till de semifinaltävlande, närmare bestämt så är det en kvar:
15. CYPERN – ”Shh”, Theo Evan.
Semifinal 1 avslutas med en låt vars titel utgörs av vad Fredrik Lindström har kallat för ”jordens smartaste ord”, nämligen det hyssjande ”ssch!” I själva texten sjungs det dock mest ”hush” istället. Låten börjar inte så tokigt, med en småmystisk stämning i de onekligen speciella pratsjungna verserna. Tyvärr är refrängen plattare, trots att ljudbilden är fortsatt atmosfärisk och trancetechnoartad; det är nästan samma problem som i Belgiens bidrag för att vara exakt. Men jag tycker nog ändå Cypern är en liten aning bättre, det är pulserande och blixtrande midnatts-after beach-rave hemma på paradisön, och jag känner mig nöjd med att det faktiskt är en riktig cypriot som sjunger för landet den här gången.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Det var alla, och då ska jag väl försöka ge mig på att säga vilka tio som går till final av de femton. Det är svårt i år … eller ja, det är det ju naturligtvis alltid, men precis som förra året är det ovanligt många bidrag som jag har fått sätta ”kanske” på. Det har mycket att göra med att det blivit mer oförutsägbara semifinaler nu när det bara är tittarna som röstar i dem och inte juryerna. Men om jag försöker räta ut kanske-frågetecknen till utropstecken i rättvänd eller upp- och nervänd riktning, så får jag till slut fram följande rad av finalister:
Slovenien, Estland, Ukraina, Sverige, Portugal, Norge, San Marino, Albanien, Nederländerna, Cypern.
Och de som tyvärr måste lämna oss blir alltså Island, Polen, Belgien, Azerbajdzjan och Kroatien.
Det är inte ett önskeresultat för mig, för jag hade ju gärna haft med i synnerhet Islands ekadunk och Azerbajdzjans etno-funkrock som välbehövliga ovanliga inslag i finalen. Men jag tror inte de riktigt kommer att räcka till, och när det gäller Belgien (som ändå har varit lätt favorittippade, i synnerhet i vintras när bidragen höll på att väljas) så har de varit överskattade förr och sedan stått på näsan, och det tror jag det kan bli en upprepning av, särskilt som Cypern med en liknande genre kan tänkas sno en del av Belgiens poäng.
Däremot finns det utrymme för slätstruken norsk mellopop och portugisisk sömngångaraktig mjukrock; helt säker på de bidragen som finalister är jag då rakt inte, men något säger mig att de lyckas skrapa ihop tillräckligt med poäng. Och övriga finalister känner jag mig vid närmare eftertanke ganska övertygad om. Såväl spralligheterna från Estland, Sverige och San Marino som deras sorgsnare motpoler från Slovenien och Nederländerna borde kunna känna sig säkra, och i övrigt har vi Ukraina och Albanien som fyller en viss öst-etno-kvot.
Mer än så här kan jag nog inte säga, men det får duga som mitt tips. På tisdag den 13 maj har vi svaret – och har ni lust kan ni ju genast gå vidare och även läsa mina omdömen om semifinal 2 här på bloggen.
Min genomgång av semifinal 2
Och i detta inlägg börjar jag med låtarna i semifinal 1, som går av stapeln tisdagen den 13 maj. I denna semifinal är det femton länder som tävlar, plus att tre av de sex direktkvalificerade länderna sticker emellan med sina respektive bidrag utom tävlan vid varsitt tillfälle (så därför kommenterar jag även dessa tre). Ett av de tävlande länderna är Sverige, och följaktligen är det också den här semifinalen som vi i Sverige får rösta i.
Som helhet tycker jag att den är lite svagare än semifinal 2 (på så sätt att jag inte har lika många av mina favoriter här), och den är också ett bidrag kortare än den, men det är egentligen inget fel på variationen utan det är en brokig startordning som satts ihop på ett vettigt sätt. Här kommer länderna. Klicka på landets namn så kommer videon upp i ett nytt fönster (och om jag nämner någon annan låt som jag jämför ett bidrag med så länkar jag på samma sätt till den).
Island får inleda alltsammans i år och de sätter tonen direkt – för det är en hel del uppsluppna och plojiga tongångar i Eurovision 2025, och det här passar in i det facket: infantilt, poppigt och glimten i ögat är vad som gäller för den här unga duon, och låten sätter sig direkt. Det som till på köpet gör den väldigt ovanlig (i alla fall för en svensk) och får den att sticka ut är att den framförs på isländska, med följden att hela numret känns som något slags isländsk epadunk – fast det handlar om en roddbåt, så då är det kanske mer ”ekadunk” då. 😊 Och även om det inte är min favoritgenre så blir kombinationen – med inslag av nordiskt fiolspel till råga på allt – intressant och så pass kul att man blir smittad av hela ekadunket.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Faktiskt så är detta en artiståterkomst, för sångerskan Justyna representerade tydligen Polen redan 1995, då hon själv var väldigt ung och landet väldigt ungt i Eurovision … men det kom jag då rakt inte ihåg. 😊 Och jag kommer inte att komma ihåg den här låten heller, trots att den är en dramatisk etniskt färgad låt av rätt så typiskt Eurovision-snitt. Klagande sång, klagande fioler och en mässande kör … ja, det är bra ingredienser, men det blir bara en enformig och monoton låt, och så kommer man ändå inte ens ihåg den fast den är enformig. Det bådar inte gott.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Nej.
Under ett som sagt plojigt Eurovision-år är det Slovenien som har det kanske mest allvarsamma och vemodiga bidraget (möjligen i konkurrens med Israel). ”Hur lång tid har vi kvar tillsammans, det vet man aldrig”, filosoferar sångaren Klemen i en låt som nog inte bara syftar på de nära och kära utan på världen i stort. Och det är för all del en ganska vacker liten stillsam sång som nog kan växa lite – den gynnas definitivt av att den är något annorlunda än alla de komiska numren.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Vän av ordning (till exempel jag själv) påpekar naturligtvis genast om den här låten att det heter ju inte ”por favore” på italienska utan ”per favore”! ”Por favor” är spanska. Men det är nog Tommy Cash medveten om tror jag … han har tydligen som specialitet att skoja med olika länders språk. Cash är en välkänd profil i Estland och är även bland de mest uppmärksammade i detta års Eurovision, med sin hämningslösa drift med Italien och italienskt kaffe. Många avfärdar säkerligen numret som enbart trams (och i Italien har vissa högerpolitiker blivit upprörda), men jag tycker att det bakom knaset döljer sig en anmärkningsvärt bra låt … nästan så det är synd att man inte gjorde något mer seriöst av den, men det blir okej så här också. Helt klart hör den till de allra catchigaste, och också de allra bästa, i årets upplaga. Jag uppskattar särskilt den förträffliga raden ”life is like spaghetti, it’s hard until you make it” 😀 som i viss mån kompenserar för den där ihopblandade spansk-italienskan.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
Efter Estland framträder en av de direktkvalificerade:
Efter att de senaste åren ha förnyat sig en del och skickat mer intressanta bidrag verkar det som Spanien nu tar ett ”mellanår” och blir mer konventionella igen – men också betydligt mindre engagerade. Här får vi helt enkelt bara lätt internationaliserad spansk pop med typiskt inhemska inslag av flamenco och kastanjetter, och vissa små melodiska likheter med såväl Loreens ”Tattoo” som ABBA:s ”Money, Money, Money” men som helhet ett väldigt tamt paket. Spanien har skickat sådant här förr och brukar sällan nå ens plats 20 med det, och likadant går det nog nu, även om landet av någon anledning ligger förvånansvärt högt i fansens omröstningar.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.
Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:
I år kan det kanske hända att Ukraina åker lite längre ner i resultatlistan än de är vana vid, för den här låten är inte fullt så omedelbar och engagerande som deras bidrag brukar vara utan mer av en utmaning för lyssnaren. Men tabbar sig totalt gör ändå Ukraina mycket sällan, och även detta borde de kunna känna sig säkra på att få en finalbiljett med. Det är ett smått konstnärligt stycke med olika influenser: en svävande hög stämma som kommer in då och då (den är det snyggaste), etnoaktig ensemblesång och däremellan lite smått jazzrockiga inslag och diverse ovanliga ackordföljder. Nej, det är som sagt inte helt lättsmält, men rätt så behagligt.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
Jag lägger in en finlandssvensk flagga på Sverige i år, bara som en gest … för visst är det kul att vi låter oss representeras av en trio finlandssvenskar! Över huvud taget är det kul att vi för en gångs skull inte tar Eurovision så allvarligt. Men märkligt nog är nu ändå Sverige favorit i årets tävling … och då är det så jag börjar undra. För visst är detta en rolig låt som man blir upplivad av, men är den verkligen så bra? Nog finns det väl ett gäng bidrag som inte är fullt så buskisartade och som smäller högre? Vad är det som gör att Sverige plötsligt tros klara det som ingen annan kunnat, nämligen att vinna ESC med ett skämtbidrag – och vinna till och med när vi inte försöker? För mig känns det märkligt, och sammanfattningsvis så önskar jag nog ändå att Sverige helst inte tar hem segern med det här, för det skulle ge en aning fel signaler och jag har lite problem med textens alla finska klyschor (”yksi-kaksi-kolme-sauna” har för mig en lätt hånfull klang av svenskar som driver med Finland). Men visst gillar jag det som helhet ändå.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
I år representeras Portugal av en rockgrupp från Madeira (en indierockgrupp till och med), men man uppfattar ändå ingen större skillnad mot hur landets bidrag brukar låta, åtminstone inte till en början. Det där typiska portugisiska ordet ”saudade” förekommer redan i början av låten och det är ungefär den sortens vemod som det fortsätter med också. Men visst, en del mjukrockinslag kan man kanske ändå spåra. Det är liksom den sortens släpighet som om Paul McCartney i sina mindre inspirerade ögonblick i sin solokarriär med Wings på 70-talet hade fått för sig att sjunga på portugisiska istället.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Nån som tycker att ni har hört det här förut? Ja, det skulle jag påstå att vi har gjort – varenda ingrediens, vartenda inslag i produktionen, varenda tonslinga, allt ingår i ett typiskt melodifestivalbidrag (och en hel del ESC-bidrag för den delen) så som de brukar låta nu för tiden. Sådana som sjungs av en ung manlig sångare och går till final (eller kanske till finalkval) för att sedan snabbt glömmas bort. Dunkigt och dansgolvsinriktat och helt utan inspiration. Det enda som möjligen har en egen karaktär är det där elektroniska stråkljudet som låter en liten aning som en samplad ”Fairytale”, men å andra sidan är även lån från andra låtar kutym i nutida Mellobidrag, så det känns inte särskilt originellt det heller. Jag gäspar stort åt det här.
Mitt personliga betyg: 2/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Red Sebastian är ett artistnamn som mycket riktigt är hämtat från krabban Sebastian i ”Den lilla sjöjungfrun”, och artisten ser också i viss mån ut som han i helrött … men låten han sjunger har snarare referenser till en annan Disneyfilm, nämligen ”Alice i Underlandet”. Även musikaliskt är den lätt drömsk och surrealistisk, med tydliga influenser av trance-techno. Jag borde egentligen gilla detta musikaliska landskap, jag är ju svag för elektro med stämning, men på något sätt fladdrar det hela tiden förbi mig trots att jag gett det många försök.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Efter Belgien framträder en av de direktkvalificerade:
Lustigt nog är det två låtar i Eurovision 2025 som kommer från årets Sanremofestival (den andra är San Marinos, se nedan) – men ingen av dem är den låt som faktiskt vann! För den artisten ville nämligen inte åka till Basel, och istället skickar Italien den här låten som kom tvåa. På ett sätt märks det också att det var ett andrahandsval, för detta gör inte så stort intryck som bidrag från Italien annars brukar göra (och de är inte heller lika topptippade i år). Precis som i Portugals bidrag är det egentligen en rockartist som framför låten, men om det var en sömngångaraktig 70-tals-McCartney i det fallet så är det snarare en sömngångaraktig 70-tals-Lennon här. Inte oangenämt men åter igen bara för lågmält och oengagerat.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.
Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:
Här blir det däremot en aning mer fart och puls, även om vi faktiskt stannar ett litet tag till i rockfacket. Azerbajdzjan gräver ju trevligt nog i sin egen musikkultur nu för tiden och i år har de nosat upp ett creddigt band (ganska kända på hemmaplan tror jag) som spelar något slags soulrock med vissa influenser av hemlandets folkmusik. Jodå, här finns en slinga av något exotiskt azerbajdzjanskt instrument, och i övrigt är det en behagligt svängig funkkänsla över låten; framför allt får jag associationer till Daft Punk och Pharrell Williams ”Get Lucky”. Hittills har inte Azerbajdzjan blivit nämnvärt belönade för sina försök i den här stilen, men jag hoppas de lyckas lite bättre i år.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Om de italienska tittarna ogillade när Estland drev med dem en stund tidigare så får de kompensation för det nu, för här kommer deras lilla grannland San Marino med en låt som är en mer respektfull (om än fortfarande lätt komisk och klyschig) hyllning till Italien – förfärdigad av en italienare givetvis. Faktum är att låten var temamelodi till årets Sanremofestival i Italien, och sedan tävlade den kort därefter i San Marinos uttagning, och vann … det är onekligen ett lustigt sätt att hamna i Eurovision. Vad gäller artisten så är Gabry Ponte (det är inte han utan en featuring-sångare som sjunger, men Ponte är huvudakten) inte ett helt obekant namn, för han var nämligen med i Eiffel 65, de där med ”Blue-da-ba-dee” ni vet. Dessa popmeriter märks på att han fått till ett ganska trallvänligt och muntert stycke – lämpat just som temamelodi men även som bidrag här i ESC, där San Marino nu anses ha sin bästa finalchans på ett tag. Jag godtar det hela men tycker ändå att låten hade kunnat få ha ytterligare något, plus att det är konstigt när San Marinos bidrag är både av, med, för och om Italien.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Efter att i vanlig ordning ha legat längst ner på oddslistan när bidraget valdes (vilket brukar vara fallet när albanerna som allra första land väljer bidrag i december) har Albanien sakta men säkert smugit sig upp på samma lista och ligger i skrivande stund på topp 10 på den. Bedömarna har nämligen gradvis insett att den här artistduon och låten, även om den är på albanska och egentligen är samma slags låt som alltid väljs i Albanien, har något extra. Jag tycker själv den är rätt spännande och lite ovanlig, med ett folkloristiskt stuk med elektroinslag (särskilt snyggt i introt) och en skicklig sångerska vars sånginsats plötsligt ställs mot den manliga partens mörka, viskande pratsång. Jag är tveksam till om det bär hela vägen till vinst – det skulle vara en riktigt rolig skräll i så fall – men en fin placering i finalen kan jag nog tänka mig att Albanien får, kanske rentav nytt personbästa.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
Italien och italienska är ju en av trenderna i årets ESC, men det kan man även säga att franska är, för utöver att både Frankrike själva och Schweiz kommer med smäktande chanson-ballader (och Israel dessutom har en vers på franska i sin ballad) så ger sig även Nederländerna något överraskande på att sjunga på franska. Med ett inte helt tokigt resultat, jag skulle påstå att det är bättre än de franska och schweiziska bidragen. Det börjar ungefär lika stillsamt som de, men sedan ökar tempot och det blir snarare som en franskspråkig version av ”I Will Survive”: det är typ de ackorden, och på samma sätt dansant men ändå vemodigt. Kan bli en toppkandidat, i synnerhet i finalen när juryn får säga sitt.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.
Kroatien blev snopet berövade en självklar vinst förra året med den härliga ”Rim Tim Tagi Dim”, och tyvärr måste jag säga att om det här är ett försök att vinna 2025 istället så kommer det inte att lyckas. Man sätter visserligen in en del lockbeten i paketet, med en snärtig och uppseendeväckande titel, och en långsamt stampande och lätt ihågkommen refräng där denna titel skanderas med vinande fyrverkerier i bakgrunden som lustig ljudeffekt. Men det hjälper inte – detta framstår ändå mest bara som ett spektakel utan mening.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Efter Kroatien framträder en av de direktkvalificerade:
Värdlandet satsar på att själva framstå med stil och värdighet, då de på hemmaplan låter sig presenteras av en kvinnlig singer-songwriter som skrivit sin låt delvis själv – och som sjunger snygg chanson på franska. Det är egentligen oklanderligt: en rätt så vacker melodi med finstämd sång, men samtidigt är det inte något direkt originellt med det heller. Sticket är det snyggaste partiet, där blir det en aning mer dramatik i det hela, och det kanske hade behövts lite till av det i resten av låten också.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.
Sedan återgår vi till de semifinaltävlande, närmare bestämt så är det en kvar:
Semifinal 1 avslutas med en låt vars titel utgörs av vad Fredrik Lindström har kallat för ”jordens smartaste ord”, nämligen det hyssjande ”ssch!” I själva texten sjungs det dock mest ”hush” istället. Låten börjar inte så tokigt, med en småmystisk stämning i de onekligen speciella pratsjungna verserna. Tyvärr är refrängen plattare, trots att ljudbilden är fortsatt atmosfärisk och trancetechnoartad; det är nästan samma problem som i Belgiens bidrag för att vara exakt. Men jag tycker nog ändå Cypern är en liten aning bättre, det är pulserande och blixtrande midnatts-after beach-rave hemma på paradisön, och jag känner mig nöjd med att det faktiskt är en riktig cypriot som sjunger för landet den här gången.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.
Det var alla, och då ska jag väl försöka ge mig på att säga vilka tio som går till final av de femton. Det är svårt i år … eller ja, det är det ju naturligtvis alltid, men precis som förra året är det ovanligt många bidrag som jag har fått sätta ”kanske” på. Det har mycket att göra med att det blivit mer oförutsägbara semifinaler nu när det bara är tittarna som röstar i dem och inte juryerna. Men om jag försöker räta ut kanske-frågetecknen till utropstecken i rättvänd eller upp- och nervänd riktning, så får jag till slut fram följande rad av finalister:
Slovenien, Estland, Ukraina, Sverige, Portugal, Norge, San Marino, Albanien, Nederländerna, Cypern.
Och de som tyvärr måste lämna oss blir alltså Island, Polen, Belgien, Azerbajdzjan och Kroatien.
Det är inte ett önskeresultat för mig, för jag hade ju gärna haft med i synnerhet Islands ekadunk och Azerbajdzjans etno-funkrock som välbehövliga ovanliga inslag i finalen. Men jag tror inte de riktigt kommer att räcka till, och när det gäller Belgien (som ändå har varit lätt favorittippade, i synnerhet i vintras när bidragen höll på att väljas) så har de varit överskattade förr och sedan stått på näsan, och det tror jag det kan bli en upprepning av, särskilt som Cypern med en liknande genre kan tänkas sno en del av Belgiens poäng.
Däremot finns det utrymme för slätstruken norsk mellopop och portugisisk sömngångaraktig mjukrock; helt säker på de bidragen som finalister är jag då rakt inte, men något säger mig att de lyckas skrapa ihop tillräckligt med poäng. Och övriga finalister känner jag mig vid närmare eftertanke ganska övertygad om. Såväl spralligheterna från Estland, Sverige och San Marino som deras sorgsnare motpoler från Slovenien och Nederländerna borde kunna känna sig säkra, och i övrigt har vi Ukraina och Albanien som fyller en viss öst-etno-kvot.
Mer än så här kan jag nog inte säga, men det får duga som mitt tips. På tisdag den 13 maj har vi svaret – och har ni lust kan ni ju genast gå vidare och även läsa mina omdömen om semifinal 2 här på bloggen.
Min genomgång av semifinal 2
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)