Norges välförtjänta vinst och en mellanakt av ljus – en återblick på 1995

Häromåret berättade jag i ett särskilt inlägg om det strålande Eurovision-året 1987 och vad det betydde för mig. Idag har jag tänkt göra en ny djupdykning tillbaka i tiden, närmare bestämt till ett annat år som är ett av de bättre och mer minnesvärda – nämligen 1995.
Jag är medveten om att 1995 egentligen var under Eurovision Song Contests mörkaste tid. Tävlingen var som allra minst populär just då och tittarsiffrorna sjönk i botten, och ännu hade man inte moderniserat genom att ta till de åtgärder som senare skulle bli så avgörande: att införa telefonröstning, ta bort orkestern, tillåta helt förinspelad bakgrund och släppa sångspråket fritt. Det var först ett par år senare som de reformerna började komma. 1995 var ESC fortfarande fast i ett gammalmodigt, mossigt träsk där juryn bara belönade ballader och Irland vann mest hela tiden.
Så var det, men jag för min del märkte aldrig riktigt av det där krisläget, utan jag tyckte tvärtom att 1995 var ett riktigt bra år. Kanske för att jag är svag för spröda, stillsamma och ljuva folkmusikaliska toner, och det var just den ”etnovågen” som kom igång 1995. Egentligen hade den börjat redan året innan då Irland hade Riverdance som sensationell pausunderhållning, men nu tog det fart på allvar.

Precis som det föregående Riverdance-året skulle 1995 års tävling – inte helt förvånande – också sändas från Irland, eftersom den gröna ön nu hade vunnit tre år i rad, och även om detta inte precis tydde på utveckling i tävlingen var jag som vanligt ytterst angelägen om att inte missa den. Timmarna innan var jag annars faktiskt iväg på en fest hemma hos en av klasskompisarna, och den festen var egentligen inte slut än på långa vägar, men det spelade ingen roll; jag var sjutton vid detta tillfälle, men så mycket rebellisk tonåring var jag inte att jag kunde tänka mig att missa ESC. För att vara exakt så var jag inte någon rebellisk tonåring över huvud taget! Jag minns att en kompis där på festen, som hade bespetsat sig på att få med mig på upptåg och galej längre fram på kvällen – och som inte hade höga tankar om Eurovision – blev så besviken att han surnade till ordentligt när han fick klart för sig att jag tänkte åka hem och titta på eländet. ”Men vad f-n”, sade han och blängde på mig, ”Sverige kommer ju sist ändå med den där sketna balladj-eln!”
Som om jag bara brydde mig om Sverige … det var inte Sveriges bidrag ”Se på mig” med Jan Johansen som jag var intresserad av, utan tävlingen som helhet! Om Jan Johansen vann var det bara en bonus, och jag var inte så överdrivet angelägen om att han skulle vinna heller, för jag var fortfarande av den uppfattningen att Cecilia Vennersten med ”Det vackraste” borde ha varit vårt bidrag.
Hur som helst, jag ignorerade fullständigt protesterna från kompisen och eventuella andra på festen, och ringde pappa och blev hemskjutsad så att jag kunde slå mig ner vid TV:n lagom tills det började klockan nio. Ett föredömligt Eurovision-beteende, skulle jag vilja säga.

När sändningen sedan kom igång därifrån Dublin på Irland, så dröjde det inte långt in i startfältet förrän jag genast visste vilket land som var min favorit detta år. Norge. Självklart Norge. Secret Garden med ”Nocturne”. Än idag, när jag tittar på klippet från detta framträdande på Youtube, så tycker jag att det inte är mycket som slår det. Låten är så ljuvligt vacker. Magisk stämning i framförandet, med scenen som är försänkt i dunkel. Den klara sången i början och slutet; fiolen och nyckelharpan. Den melodin … ja, den melodin! Det gjorde nästan inte längre något att ”Det vackraste” inte vann i Sverige, för nu fick jag ju det vackraste i alla fall, från Norge.
Jag minns faktiskt vad Expressens recensent skrev om Norges bidrag:
”Vacker, som ett filmtema, men vad har den här att göra? Låter 50-tal. Närmare bestämt 1350-tal.”
Inget mer än det. En ganska talande vink om vad svenskar ofta har haft för syn på Eurovision. Jag återkommer till det. Men själv blev jag alltså genast såld på ”Nocturne”.

Inte för att Norge nu var de enda som var bra 1995. Där fanns några andra också som jag fäste mig vid då (även om de kanske inte alla har åldrats med behag idag). Den danska låten ”Fra Mols til Skagen” var struttig och lite egendomlig, men bra icke desto mindre. Likaså Spaniens dramatiska ”Vuelve conmigo”. Och Frankrike hade vissa inslag av 80-talssynt (om än ganska subtilt) i den medryckande ”Il me donne rendez-vous”.
Sedan hade värdlandet Irland även detta år ansträngt sig för att få till en snygg mellanakt: något att följa upp Riverdance med. Naturligtvis blev inte pausnumret i fråga så berömt som sin föregångare, men det är ändå ett nummer värt att nämna, för det var nämligen stycket ”Lumen” (ljus), gjort av kompositören med namnet som är omöjligt att stava till eller uttala: Mícheál Ó Súilleabháin. ”Lumen” framfördes av en kraftfull ensemble med en hel munkkör, en skönsjungande manlig solist, gruppen Clannad och diverse instrumentalister, och tillsammans uppnådde de i mitt tycke en ljuvlig, keltisk, folkloristisk stämning i samma stil som mitt favoritbidrag i själva tävlingen. Jag glömde tillfälligt bort ”Lumen” efteråt, men något år senare var både den och ”Nocturne” med på samlings-CD:n ”Pure Moods 2” som jag införskaffade, och då ringde det en klocka och jag insåg i backspegeln att Eurovision 1995 verkligen bjudit på god smak. Folkloristisk smak!

Men för att återgå till vad som hände där i Dublin så var det ju omröstning sedan efter ”Lumen”, och då blev det faktiskt just mina fyra favoriter – Norge, Spanien, Frankrike och Danmark – som tillsammans med Sverige utgjorde topp fem efter avslutad omröstning. Jag har sällan haft anledning att känna mig så nöjd med ett ESC-resultat (ja, det är väl 2006 då).
Allra härligast var det förstås att Norge vann, för det var de så oförskämt väl värda, och jag bortsåg från att jag i vanliga fall på den tiden brukade vara smått avundsjuk på Norge och snarast skadeglad när det gick dåligt för dem – inte minst i vinter-OS och så. I Eurovision kunde jag helt enkelt inte behålla den inställningen. Norge var bäst, alltså höll jag på Norge, mer än jag höll på Sverige, och de vann, och jag blev glad, så enkelt är det.
Tyvärr såg ju inte resten av Sverige saken riktigt på det sättet. Inte nog med att Sveriges jury demonstrativt lät bli att ge norrmännen poäng (till deras stora irritation), utan dagarna efter Norges vinst svämmade medierna och min bekantskapskrets över av sura kommentarer. ”Fel låt vann!” ”Norrmännen fuskade!” ”De sjöng ju knappt någonting!” ”Det heter väl Eurovision SONG Contest!” ”Det där var ju ingen schlager!”
Helt i samma anda som Expressens kritiker, som undrade vad ”Nocturne” hade i ESC att göra. Vilket ju egentligen är allra märkligast, att folk i Sverige egentligen medgav att Norges låt var bra, men att ”schlagerfestivalen” inte var rätt plats för den och att den därför var dålig i alla fall. Det tänkesättet finns i viss mån fortfarande kvar här i landet, även om kravet på just traditionell schlager kanhända har ebbat ut sedan dess.

Nåväl, jag försökte ändå att inte bry mig om det där gnället, för jag kunde ju njuta av att Norge hade vunnit och att jag fått ett nytillskott bland mina främsta favoritlåtar. Än idag ligger ”Nocturne” kvar i den positionen, och jag kan nog säga att det är en av de tre i mitt tycke bästa låtar som någonsin tävlat i ESC (de andra två är ”Water” 2007 och ”Le dernier qui a parlé” 1991).
Sammanfattningsvis så var det också i samband med Eurovision 1995 som jag på allvar lade mig till med några av mina mest ihärdiga åsikter och lärdomar i ESC-sammanhang, nämligen att 1. man måste inte nödvändigtvis hålla på Sverige, 2. det måste inte vara ”schlager”, och 3. det är bara bra med bidrag som tänjer på gränserna och utmanar konventionerna för vad som funkar i Eurovision.
”Nocturne” gjorde just detta genom greppet att den var nästan (men inte helt och hållet) instrumental, och därför ser jag det som att trots att mitten av 90-talet var ”Eurovisions mörkaste tid” med idel lugna och mossiga vinnare, så var det icke desto mindre ett slags förnyelse som kännetecknade 1995 års resultat. Norge fattade detta, Sverige gjorde det inte – och Sverige fattar fortfarande inte, men vem bryr sig.
1995 är helt klart ett oerhört positivt Eurovision-minne. Heja Norge!

Efter finalen 2019: Gospel som verkar lovande

Den svenska festen är över. Det blev en minst sagt hejdundrande seger för John Lundvik. Men trots det har jag fortfarande inte fattat vad som är så märkvärdigt med det vinnande bidraget.
Nu missunnar jag inte John segern. Han gör verkligen inget dåligt framförande alls och låten är inte dålig heller. Jag tycker rentav att det här bidraget från Sverige är betydligt trevligare och intressantare och har mer personlighet och särart än de låtar vi skickat de två senaste åren, ”Dance You Off” och ”I Can’t Go On”. Gospelpop är avgjort bättre än fantasilöst dunkadunk, och Sverige rycker upp sig i år tack vare det.
Men jag kan ändå inte riktigt förstå hypen. Jag är medveten om att många älskar det här – jag tippade ju rätt vinnare också tack vare att jag insåg det – men anledningen begriper jag fortfarande inte. Eller den totala överlägsenheten, som är minst sagt märklig. Att samtliga jurygrupper ger John Lundvik maxpoäng? Och att TV-tittarna inte verkar ha legat långt efter? Varför? Visst att det är bra, men är det verkligen så bra alltihop?
Själv tycker jag, som jag redan sagt en gång, att det svänger härligt i refrängen i ”Too Late For Love” under de få sekunder då gospelkören kommer igång, men att det nästan känns snopet när de sedan kommer av sig igen. Det är för tvära kast mellan snabbt och lugnt hela låten igenom och därför känns den för mig ofärdig, ofokuserad. Jag har lyssnat ett antal gånger på den nu men den lyfter aldrig på allvar.
Å andra sidan kan det också bero på att just gospel är en genre som jag uppskattar mer live på plats (helst i en kyrka) än i en TV-ruta eller genom ett par hörlurar.

Gospel är annars något som internationella jurygrupper verkar vara helt sålda på just nu. I förra årets Eurovision hade ju juryn Cesár Sampsons gospelaktiga bidrag från Österrike som sin favorit. Och om jurygrupperna hade fått bestämma själva igår skulle inte bara John Lundvik ha kommit etta med maxpoäng, utan dessutom hade Nano blivit tvåa, även han med gospelinfluenser i sin låt. (Faktum är att jag personligen rycks med lite mer av Nanos gospel än av Johns, men det är ju jag det.)
Detta tyder på att gospel är något som går hem bland jurymedlemmar, och följaktligen finns det anledning att tro att det kan gå bra för Sverige i Israel i maj. Vissa anser till och med redan att saken är klar, att det inte är något snack om saken längre, att John Lundvik lär sopa hem så många jurypoäng i Tel Aviv att det inte spelar någon roll vad TV-tittarna sedan gör.
Så långtgående slutsatser vill jag inte dra ännu, för det finns många invändningar att framföra. Till exempel att internationella juryn i Melodifestivalen igår egentligen inte var så representativ, eftersom inga öststater var med – länder som Ryssland och Azerbajdzjan kanske hade tyckt annorlunda? Och att Mellojuryn slöt sig samman kring John Lundvik säger kanske dessutom mer om konkurrensen i MF och profilen på startfältet än om vinnarbidragets kvalitet. Talar man om konkurrens kommer den dessutom att bli av ett helt annat slag i Tel Aviv … har låten då verkligen det lilla extra som sticker ut och berör hela Europa? Plus att jag insisterar på att om Europas TV-tittare inte är på humör för svensk gospel, så är det inte säkert det hjälper att juryn lyfter upp den. Ja, det är mycket man inte får glömma bort.

Men visst har Sverige ett bra utgångsläge nu, det kan man ju inte säga annat. Att vi klarar semifinalen ser jag till att börja med som ganska givet, och topplaceringar i finalen ligger säkert också inom räckhåll. Sedan är det en annan sak att jag numera skruvar olustigt på mig vid varje tanke på en ny svensk vinst; jag tycker åtminstone inte att vi ska få någon mer just nu om vi inte verkligen är värda den, och det är jag inte säker på att vi är i tillräckligt hög grad som det är nu.
Vissa saker finns ju dock att uppskatta. Förutom att det svenska bidraget som redan nämnts är mer genuint i år och mindre plastigt, så är det positivt (ur mångfaldsperspektiv och så) att Sverige för första gången på ett tag representeras av en färgad artist, och att musikstilen han sysslar med är en som inte precis är svensk men ändå bevisligen populär att sjunga och ta del av i Sverige, med körsångsrörelsen och så – det är den sortens kulturella aspekter som gärna får komma fram i ESC. För nationell kultur och nationellt musikliv behöver inte bara handla om inhemsk folkdans och traditionell sång utan även om vad som är populärt i det egna landet. På så sätt är årets bidrag egentligen lika representativt för Sverige som min favorit Jon Henrik Fjällgren hade varit om vi skickat honom (vilket vi ju inte gör, men jag var fullt beredd på detta och tröstar mig med att vi får jojk från Norge i Tel Aviv istället).
Åter igen, utan att begripa varför ”Too Late For Love” uppenbarligen är så hisnande bra, försöker jag se det positiva med Sveriges bidrag 2019.

Förutom att en artist med ”icke-traditionellt-svenskt-utseende-och-ursprung” blev vinnare igår, så gällde samma sak för tvåan, nämligen Bishara. Man kan därför inte precis klaga på att svenska folket röstar stereotypt eller fördomsfullt. På så vis gör det inte heller något att Sverige nu för femte året i rad representeras av en manlig soloartist och att tjejerna åter igen hamnade vid sidan av. Jag vill ändå inte påstå att det råder några osunda röstningsmönster, det är bara slumpen som har gett de senaste årens ”ojämställda” resultat. Förr eller senare vinner både en och två och flera tjejer igen, det garanterar jag.
Tittarnas röstning kan jag annars inte uttala mig så mycket om just nu, eftersom SVT ännu inte har släppt de exakta siffrorna (varför tjuvhåller de på dem så länge?). Men en sak man redan nu kan märka är att om bidragen hade rangordnats efter totalt antal röster istället för åldersgruppindelade poäng, så skulle resultatlistan nog ha sett annorlunda ut (även om jag tar för givet att vinnaren var samma).
Det kan vi se på de placeringar som delades igår: på flera ställen var det två eller tre bidrag som hamnade på samma poäng, och tiebreak-regeln är då att det är det bidrag som fått flest antal tittarröster som kommer först. Wiktoria och Arvingarna hamnade båda på 64 poäng sammanlagt, och Arvingarna fick mer av tittarna uttryckt i poäng (37 poäng mot Wiktorias 28), men ändå står Wiktoria nu på sjätte plats i listan och Arvingarna på sjunde – det måste betyda att Wiktoria fick fler röster av tittarna, även om Arvingarna ändå tog hem fler av tittarnas poäng genom åldersfördelningen. Det ska bli mycket intressant att studera och analysera det där i detalj (eventuellt återkommer jag till det).

I övrigt i gårdagens sändning kunde jag konstatera att det inte blev någon comeback på scen av ABBA, och så här i backspegeln så inser jag ju hur orimligt det faktiskt hade varit. Även om de nu har spelat in ny musik ihop, så är det en helt annan sak att gå upp på scenen med den, och särskilt i Melodifestivalen. Jag tror inte att ABBA föraktar tävlingen men det hade ändå känts som helt fel forum för dem i sammanhanget.
Istället fick vi nu en småtråkig mellanakt med Charlotte Perrelli och Dana International, och mer underhållande scener med ”Lynda Woodruff”, som jag för min del av någon anledning aldrig tröttnar på. Även om vissa kanske tyckte det var såväl hädiskt som oanständigt med hennes anspelningar på Jesus-Conchita och annat (men själv är jag mottaglig för vanvördig humor).
Det mest negativa ögonblicket under programmet var annars när Eric Saade anropade Finlands jurymedlem Krista Siegfrids, med repliken ”men du kan ju svenska”. Där skar jag tänder ordentligt och ville utbrista: ”Ja, Eric, det är väl klart att Krista kan svenska, för hon är finlandssvensk för sjutton gubbar! Hon inte bara kan svenska, det är hennes modersmål, fatta det!!!!!”
Det är fullt möjligt att Eric också kände till detta och bara råkade uttrycka sig fel, men det lät faktiskt inget vidare i TV. Det finns redan tillräckligt många korkade svenskar som inte känner till vad det innebär att vara finlandssvensk, utan att svenska programledare ska råka leda dem vidare in i sin villfarelse.

Nåja, detta var en lingvistisk synpunkt snarare än en musikalisk.
Nu säger jag avslutningsvis grattis till John Lundvik och gläder mig åt att det roliga har börjat (nej, inte slutat!). Från och med i morgon ska jag lyssna på de andra ländernas bidrag, ett om dagen under en dryg månad, tills jag gått igenom alla. Jag har redan tjuvlyssnat på Norge, Island, Italien och Frankrike (förutom Sverige och Finland förstås) men det finns ändå 35 stycken länder kvar att gotta sig i. Nederländerna ska tydligen vara bra i år har jag sett, jag kanske börjar med dem.
Fler inlägg om lite av varje i Eurovisionvärlden kommer också här då och då. På återseende!

Om fotbollsvärlden fungerade likadant som ESC-världen – en liknelse

Det är EM-kval i fotboll. Massor av svenskar följer matcherna med mycket stort intresse. Vid varje match råder en uppsluppen stämning och TV-kommentatorerna pratar om att det här är ”Kvallis” – hela Sveriges fest, som hela Sverige älskar. Det finns inget bättre än Kvallis! Fotbollsspelarna själva får också en del beröm för sin insats, och många hjärtan i betyg av tittarna i Kvallis-appen, även om många också sitter i sina TV-soffor och kritiserar hur ofantligt dåligt de spelar. En del spelare, till exempel Zlatan, får de allra bästa betygen: ”han är ju bra på riktigt”, säger många om honom, för han når nästan upp till samma spelnivå som de spelare som TV-tittarna brukar titta på i vanliga fall. (De spelare som inte är bra på riktigt får ändå många hjärtan.)

Samtidigt som detta pågår finns det andra svenskar som inte tittar ett dugg på EM-kvalet (Kvallis) utan fnyser och tycker att det bara är skit. Det är inte riktig fotboll i Kvallis och de som är med där är inte seriösa fotbollsspelare. En fotbollsspelare med självaktning spelar inte EM-kval. Inte minst hörs detta från många personer som själva är fotbollsspelare och som spelar fotboll med känsla, till skillnad från dem i Kvallis som sålt sig till idrottsbranschen och är oäkta. ”Det går inte att tävla i fotboll”, säger en del seriösa fotbollsspelare, särskilt de som spelar mer alternativ fotboll. Andra är fullt upptagna med att spela fotboll på proffsnivå och bryr sig inte ett dugg om EM och EM-kval. Dessa spelare är sådana som är bra på riktigt, till skillnad från Zlatan.

Medan Sverige spelar sina matcher i Kvallis gör även andra länder detsamma, i andra EM-kvalgrupper, för att kvalificera sig för EM. Detta uppmärksammas emellertid inte i TV eller av svenskarna i gemen – det är bara några särskilt hängivna fotbollsfans som håller koll på de andra ländernas resultat. De vanliga svenskarna tycker att dessa fans är lite prilliga som har så udda intressen. Själva vet de inte ett dugg om vad Sverige kommer att få möta för motståndare när det så småningom är dags för EM. De behöver inte bry sig, för de vet ju ändå att Sverige är bäst och kommer att vinna.
Till slut är i alla fall Kvallis över och Sverige har blivit klara för EM. Då tycker de flesta som följt Kvallis att nu är det roliga slut. Det kommande EM funderar de inte så mycket på, mer än att de som sagt räknar med seger för Sverige där, för vi har ju Zlatan som är bäst.

Så småningom blir det EM. Intresset höjs kanske en aning då, det blir trots allt en del svenskar som sätter sig vid TV:n för att följa EM, men engagemanget är inte på långa vägar så stort som när det är EM-kval. De flesta tycker att Kvallis är mycket roligare än EM.
Och de andra länderna sen … när Sveriges motståndare dyker upp i rutan så hånskrattar de svenska TV-tittarna åt dem. Titta så de ser ut! Så löjligt. Och dåligt. Kallar de det där som de försöker spela för fotboll? Patetiskt är vad det är. Vad heter den där spelaren? Cristiano Ronaldo? Vad var han ifrån för land? Portugal? Har de verkligen uppfunnit fotboll i Portugal? Nej, för Ronaldo spelar som en stucken gris. Hohoho. Sverige är bäst, det står helt klart. De andra länderna har ingen som helst koll på fotboll. Heja Sverige!
Få är intresserade av de andra ländernas laguppställningar och deras taktik och sätt att spela fotboll, eller vad spelarna heter och vilka klubbar de spelar i till vardags. Allt de svenska tittarna ser är patetiska och amatörmässiga motståndare som är i vägen för Sverige som är bäst.
Dock kan det i vissa fall hända att svenskarna uppmärksammar något av de andra ländernas lag. Dels när det är Norge eller Danmark som spelar – då tycker svenskarna det är rätt okej fotboll – och dels när det finns svenskar med i ett annat lands lag. Det sistnämnda händer ibland. Ganska ofta faktiskt. Frankrike har en svensk förbundskapten, och Kroatien har en svensk målvakt, och Österrike två svenska mittfältare, och Cyperns lag består faktiskt helt och hållet av svenskar (eftersom man även på Cypern har börjat tro på att det är svenskar som spelar bäst fotboll). I de fallen håller svenskarna lite grann på de andra länderna och har lite, lite respekt för dem. Fast självklart inte så mycket som för Sverige.

Hur går det sedan då? Jo, ibland vinner Sverige EM och då blåser svenskarna upp sig som ett gäng blågula ballonger (”vad var det vi sa, vi är minsann oslagbara på fotboll”), men i de flesta fallen blir det så att till svenskarnas oerhörda förvåning och ilska så vinner inte Sverige EM. Enstaka gånger går Sverige inte ens vidare från gruppspelet. Då bryter protesterna ut. Sverige var ju bäst! Hur kunde Portugal vinna när Ronaldo är rena skämtet och inte kan spela fotboll? Det var domarnas fel! Och UEFA:s. Och publikens. Skandal är vad det är, när Sverige som är bäst på fotboll inte vinner. Hela fotbolls-EM är därför en enda stor smörja. Det handlar bara om pengar och matchresultat som gjorts upp i förväg av öststaterna. Lägg ner skiten!
Ja ja, svenskarna tröstar sig med att även om resultatet inte visar det, så är Sverige bäst ändå. Och vi har ju Kvallis. Hela Sveriges fest. EM-kvalet är mycket bättre än det där töntiga EM. Det ska bli kul när det är dags för Kvallis nästa gång. Även om det är få spelare i Kvallis som är bra på riktigt så är det åtminstone betydligt fler än i EM.

En sista lustig sak är att fotbollsfans från hela Europa, de följer av någon anledning också Kvallis. Trots att de egentligen inte har något med de matcherna att göra så har de lärt sig älska Sveriges EM-kvalmatcher mer än andra, och tycker att så som det är i de matcherna, så borde det vara i deras egna länders EM-kvalmatcher också. Och i själva EM. Det blir till och med så att de som är ansvariga för EM, de sneglar en hel del på Kvallis och tycker att så där kan vi ju göra. Dessutom är det många svenska spelare, tränare, sponsorer och alla möjliga som reser ut i Europa och berättar för de andra länderna hur de ska spela fotboll på bästa sätt, och ser till att själva ta plats i de andra ländernas lag – för att tjäna pengar. Det tycker ingen är det minsta konstigt. Allra minst de svenska TV-tittarna. (Däremot reagerar de kraftigt om utlänningar får inflytande över Kvallis.)
I framtiden kommer det att vara alldeles smockfullt av svenskar i alla Europas fotbollslandslag, och fotbollsspelare som växt upp i andra länder blir helt förbisedda, för inställningen är att de kan ju omöjligt spela fotboll när de inte fått del av svensk fotbollskultur och lärt sig i Kvallis hur fotboll ska vara.

Men trots att Kvallis är standard i så hög grad, så är och förblir det rätt sällsynt att spelarna där är bra på riktigt.
Och på sitt håll envisas fortfarande en del grupper med att ”det går inte att tävla i fotboll” och ”riktiga fotbollsspelare deltar inte i EM-kvalet och absolut inte i EM”.

Överraskningsgäster i finalen?

Och så var det bara finalen kvar.
Andra Chansen finns det inte jättemycket att säga om, förutom att de fyra som gick till final var precis de som jag helst ville skulle göra det – och tillika de som jag trodde skulle göra det. Min önskan och mitt tips sammanföll alltså helt och hållet den här gången, och dessutom råkade det bli 100 % rätt. Inte så pjåkigt.
Sedan hade jag väl visserligen inte sörjt övermåttan mycket om det gått på något annat sätt, men ändå.

Andra Chansens pausinslag var också ett av de mest minnesvärda denna MF-säsong – och då syftar jag naturligtvis på inslaget där Johnny Logan dök upp som överraskningsgäst till Kodjos mamma. Inte för att det nu rent objektivt sett var någon sensation, för Johnny Logan har för vana att resa omkring och sjunga ”Hold Me Now” i olika sammanhang, så det var inte så konstigt att han gjorde det nu. Men effekten blev ju ändå på något sätt rörande.
Det hela får mig dock att fundera på en annan sak, som jag redan haft i tankarna några veckor. Nämligen något som kanske skulle kunna inträffa i Melodifestivalfinalen. Eller kan det det?
Jag menar så här, att om SVT redan nu i Andra Chansen tar in en överraskningsgäst i form av en dubbel Eurovisionvinnare som ett alldeles särskilt minnesvärt inslag som tittarna ska beröras av – vad har de då tänkt att de ska toppa det med i finalen?
Ja, det finns ju egentligen bara ett svar på den frågan. En annan Eurovisionvinnare, en hel kvartett Eurovisionvinnare, som väckte uppmärksamhet förra året när de plötsligt gick ut och sade att de återförenats efter 35 år och spelat in två nya låtar, men som likväl har tjuvhållit på dessa två låtar och skjutit upp offentliggörandet av dem …
Nu fattar ni vart jag vill komma.

Kort sagt, jag har redan tidigare funderat på om ABBA skulle kunna dyka upp i finalen, och efter Johnny Logans inhopp känns detta mer kusligt relevant. Kan det vara möjligt att SVT har sådana planer? Att de fyra abborna plötsligt visar sig på scenen i Friends Arena till publikens orkanjubel, och sjunger antingen ”I Still Have Faith In You” eller ”Don’t Shut Me Down”? (Jag gissar på att det skulle bli den sistnämnda i så fall, eftersom den förstnämnda åtminstone tidigare verkar ha varit reserverad för BBC och den planerade ”avatarshowen”.)
Vill jag ens vara med om detta? Ja, det är klart att som ABBA-fan skulle ju känslan onekligen bli rätt så speciell för mig om det hände, och jag skulle kunna gotta mig i vilket sensationsevent det skulle bli. Men jag är ändå långt ifrån säker på att jag skulle gilla det. Inte bara på grund av fruktan för att de nya ABBA-låtarna är för svaga, utan även (faktiskt ännu viktigare) för att det onekligen skulle ta bort uppmärksamheten från de tolv artisterna som faktiskt är de som tävlar i Melodifestivalfinalen; det är dem allt borde kretsa kring, och jag är inte så förtjust i tilltaget att ta in pausnummer som överglänser huvudnumren, inte ens om det gäller ABBA. Därför är jag lätt skeptisk till den här tanken.
Men är den så trolig då? Behöver jag oroa mig?

Ja, det finns ju ett par saker som talar för ett gästframträdande av ABBA: 1. Johnny Logans gästspel som sagt, som kan ha varit en försmak av vad som komma skall. 2. Det faktum att det blivit så tyst om de blivande nya ABBA-låtarna, och att det inte finns någon release-information kring den ena av dem – det gör att det liksom ligger något lurt i luften. 3. Det verkar otroligt att inte Mello-produktionen åtminstone skulle ha frågat ABBA om saken efter att de fick nys om återföreningen.
Mot idén talar å andra sidan detta: 1. Ett inhopp av ABBA skulle kräva ett hemlighetsmakeri som i praktiken skulle vara omöjligt; Johnny Logan är en sak, men om det gällde ABBA skulle planerna utan tvekan läcka ut på ett eller annat sätt (de borde egentligen redan ha gjort det). 2. ABBA har aldrig varit något vidare liveband (det är i studion de har trivts bäst ihop), och skulle förmodligen vara ytterst tveksamma till att ställa sig tillsammans på en scen i nuläget, återföreningen till trots.
Å andra sidan, när det gäller den senare invändningen så skulle ABBA förmodligen inte framträda med kompband och allt om de var med, utan sjunga till förinspelad musik som de tävlande också gör. Då blir det genast lättare att genomföra projektet.
Ja, jag kan inte hålla på och spekulera hur länge som helst. Men tanken finns där, och jag kommer att tänka på detta under finalen på lördag och vara mentalt beredd på att det omöjliga händer. Ni läsare: kom ihåg var ni läste det!

Vad ska man annars säga inför finalen då? Har jag något tips eller andra förväntningar?
Nej, egentligen inte. Jag är fortfarande ganska övertygad om att John Lundvik vinner; de som kan utmana blir främst Hanna & Liamoo, kanske Jon Henrik, men det sista är nog inte så troligt. Och det är kanske lika bra med tanke på att det nu är klart att Norge kommer att skicka en låt med jojk till Tel Aviv. (Visserligen ett annat slags jojk, och en låt som i övrigt också är rätt olik Jon Henriks, men det är liksom inte längre så att Sverige skulle komma med något vi är helt ensamma om.)
Det känns i nuläget nästan intressantare med röstningen än med själva resultatet – att få se om hjärtröstningen i åldersgrupper gör någon skillnad i finalen. En aspekt är till exempel vad som händer när folks hjärtröster tar slut. Förut har de kanske, när de inte har några hjärtan kvar, fortsatt med att ringa febrilt istället för att deras favorit ska vinna. Det kan de göra även nu, men det kommer inte att hjälpa att tokringa på samma sätt längre, för hur mycket man än gör det så räknas telefonrösterna bara i en av åtta röstningsgrupper (en av sexton totalt sett). Så det funkar liksom inte längre att bombardera med telefonsamtal. Kommer detta att få några konsekvenser för poäng och resultat, och i så fall hur? (Sju app-röstningsgrupper med galet jämnt resultat och en enda telefonröstningsgrupp där skillnaderna är större?)
Och hur röstar de internationella jurygrupperna i år? De är direkt uselt fördelade geografiskt har jag märkt, då det inte finns en enda så kallad öststat med bland dem (det närmaste man kommer är Cypern och Israel). Spelar sådant någon roll för var juryns poäng hamnar?
Vi får se, men jag tror ändå att John Lundvik kommer att vara ganska ohotad i toppen, för jag har en känsla av att majoriteten av juryn och majoriteten av tittarna, oavsett ålder, kan enas kring just honom.

Men som sagt kretsar mina tankar just nu inte så mycket kring vem som vinner MF 2019 som kring vilka som eventuellt kan dyka upp som pausnummer. Jag både önskar och inte önskar att det händer.

Inför Finlands uttagning: Sandstormen som bedarrade

I skuggan av Sveriges allom dominerande Melodifestivalturné (och tumultet i Ukraina) ska vårt grannland Finland på lördagen välja sitt Eurovisionbidrag. Jag ger som en vanligt en uppdatering kring vad som händer i mitt ”andra hemland”.
Och det skulle ha kunnat vara rätt intressant, för Finlands ambitioner är det inget fel på och det är ett ganska stort namn inblandat.

Finland och Yle upprepar det de började med förra året, nämligen att välja ut en enda artist och låta den artisten tävla mot sig själv med tre stycken låtar i en arenashow. Sist var det Saara Aalto som fick äran. Gissningsvis gör man detta för att kunna locka något stort namn som rimligen inte hade varit så pigg på att ställa upp i en vanlig melodifestival.
Men redan nu andra året har Yle haft problem, för trots fördelen att få en hel arena för sig själv har det ändå inte varit så gott om intresserade artister. Den som det till slut blev tackade också nej först, men lät sig övertalas, till stor lättnad för Yle antar jag för annars hade floppen varit ett faktum.
Artisten som denna gång ska tävla mot sig själv är Ville Virtanen, mer känd som – Darude. Han är nog bekant för många, för år 1999 åstadkom han trance-techno-DJ-hiten (eller hur man nu ska benämna det) ”Sandstorm”. Mycket känd låt, inte minst för att den levt vidare som meme i flera olika former på nätet, så att det där smattrande ledmotivet blivit inpräntat i skallen på många som en del av den musikaliska allmänbildningen. Man skulle nästan kunna kalla ”Sandstorm” för en klassiker på det sättet. Jag är själv väldigt förtjust i den; även om jag mest uppfattade den som dunka-dunka när det först begav sig, så har jag senare insett hur snyggt gjord den är och vilken läcker, hypnotisk trance-stämning som finns i den. Det ska Darude verkligen ha credd för.
Men det var ju 1999 som han gjorde ”Sandstorm” … hur ska det gå nu tjugo år senare? Darude har förvisso inte varit overksam genom åren utan har fortsatt göra musik och fått fler (mindre) hits, men spontant undrar ju säkert ändå de flesta om han verkligen kan nå upp i samma klass som ”Sandstorm” i Eurovision. Det var även den fråga jag själv ställde mig.

Ett omedelbart problem med Darude som Eurovision-artist är att han i likhet med många andra DJ-artister inom house och EDM inte sjunger själv. ”Sandstorm” är instrumental, men i ESC måste det finnas sång med i bilden, så hur gör man då?
Jo, Darude har ju naturligtvis fått göra som DJ-kollegorna och ta in en featuring-sångare, och det blev Sebastian Rejman, som till vardags är sångare i det finska bandet The Giant Leap. Redan här började mina egna varningsklockor ringa … är det verkligen rätt slags sångare för Darudes musik?
Svaret har kommit de tre senaste fredagarna, när videorna med Darudes och Sebastian Rejmans tre möjliga Eurovision-kandidater har släppts en i taget (på samma sätt som Saara Aalto släppte sina förra året). Låtarna i fråga heter ”Release Me”, ”Superman” och ”Look Away”, och det är alltså dem som Darude och Sebastian ska framföra nu i Finlands nationella final, i kulturcentret Logomo i Åbo. Jag vet förstås ingenting om hur det kommer att bli när det där med scenshow kommer in – Darude, Sebastian och Yle har säkert hittat på något svulstigt med laserstrålar och grejer – men om man ska döma av själva låtarna så har mina eventuella förhoppningar om en ny ”Sandstorm” tyvärr kommit på skam i takt med att jag har lyssnat på dem.

Inte så att låtarna skulle vara direkt dåliga, för det är de inte. Darude har skrivit dem alla tre själv (i samarbete med diverse andra personer, dock ingen svensk som väl är) och han behärskar fortfarande sitt hantverk som DJ-producent, det är uppenbart. I alla tre fallen har han fått till ett fett, svettigt, pulserande sound med tjocka datoriserade syntmattor, på ett sätt som man inte kan klaga på.
Att de ändå tyvärr ligger långt ifrån ”Sandstorm”, och inte är de Eurovision-vinnare man kunnat hoppas på, beror framför allt på att den svaga länken i de tre paketen är Sebastian Rejmans sång.
Sebastian gör ingen dålig insats heller, han är en fullt kompetent sångare, men det är bara det att slutresultatet av hans och Darudes fusion har blivit så ”schlagerifierat” på något sätt. Visst är det DJ-techno och EDM och hur man nu vill benämna det, men det saknas gnista, det saknas rätt stämning. Det är nu istället bara det vanliga vers-refräng-vers-refräng och ett format som är gjort för att passa in på Eurovision-scenen, och som därför har tappat sin originalitet. En fälla som är mycket lätt att gå i och som Darude har gått i.
Jag nämnde att ”Sandstorm” är instrumental, och det borde Darude egentligen ha tagit fasta på, för att de instrumentala motiven lyfts fram är en av de saker som gör den låten så fängslande. Nu måste det ju naturligtvis vara sång med i ett Eurovision-bidrag, men hade man ändå inte kunnat skära ner på den sången? Bygga upp låtarna på ett annat sätt, som gjorde att själva Darude-soundet kom mer till sin rätt? Jag tror det hade varit en bättre idé. Ungefär som i andra låtar han har gjort (t.ex. ”Feel The Beat” och ”Timeless”), där det finns sång men inte så mycket. Halvinstrumentala eller nästan-helt-instrumentala låtar har förekommit förr i Eurovision (Norge vann med en sådan 1995) och det är förvisso inte konventionellt i tävlingen, men det är ju ofta när man inte är konventionell som det går bra! Nu har Darude istället offrat för mycket av sin särart för sången och texten i de tre låtarna.

Men finns det inget positivt med dem då? Är det åtminstone inte någon av dem som kan sägas vara bättre än de andra, och som Finland skulle göra klokt i att rösta fram?
Ja, jo, visst finns det små skillnader mellan låtarna. Nog för att de låter ganska lika alla tre … ja, det är för övrigt också en aspekt, att Darude hade kunnat pröva att låta Sebastian Rejman medverka på bara en av dem och använda sig av andra gästsångare på de två andra. (Det hade blivit ett extra tävlingsmoment i en tillställning där någon tävlar mot sig själv!)
Det gjorde han nu alltså inte, och därför känns ”Release Me”, ”Superman” och ”Look Away” rätt lika, men vissa inbördes skillnader finns det ändå. Och den jag tycker är den mest minnesvärda är den mittersta av dem, ”Superman” – därför att det ändå, trots allt, är den som ger de bästa vibbarna till ”Sandstorm”. Faktiskt så är det rentav ett parti (drygt två minuter in i låten) där man hör några slingor som låter som de är samplade ur den gamla klassikern. Men jag tycker att ”Superman” är den bästa av de tre låtarna även oavsett det. Darude-soundet kommer helt enkelt fram bäst i den, och så är den aningen mer catchig än de andra.

Från videon till ”Superman”. Kanske lite småfånigt ...?
Om Finland vill använda sig av igenkänningsfaktorn, att Eurovision-tittarna kommer ihåg Darude och ”Sandstorm” och blir förtjusta för den sakens skull – ungefär som för två år sedan då Europa flög upp och satte kryss i taket åt Moldavien och Epic Sax Guys återkomst – då är det nog ”Superman” som Finland ska välja. Annars är risken stor att Darude inte alls uppnår någon Epic Sax Guy-effekt utan snarare drabbas av samma öde som DJ Bobo: den schweiziske artisten som hade flera stora hits under eurodiscons 90-tal (t.ex. ”Somebody Dance With Me”) och som sedan ställde upp i ESC för Schweiz 2007 när hans stjärna börjat dala … och inte alls fick någon nytändning utan tvärtom stod på näsan redan i semifinalen trots ett ambitiöst koncept i låten ”Vampires Are Alive”.

Nu kan det förvisso gå på det sättet även om det verkligen blir ”Superman” som Darude och Sebastian Rejman reser till Tel Aviv med. För inte ens den låten är tillräckligt stark för att en finalplats ska kännas säkrad. Men de bästa chanserna har de nog med den ändå. Även om Finland lär få vänta ett år till på sin andra Eurovision-vinst.
Som sagt, synd att det inte blev mer av det hela när Yle nu ändå fått ett respekterat namn som Darude på kroken.

Några nyhetskommentarer: politiskt ESC-bråk i Ukraina och andra länder

Eurovision Song Contest ska fungera som ett ”ljus i mörkret”. Så har det blivit sagt. När Europa i övrigt håller på att gå sönder av främlingsfientlighet och annat elände, så brukar Eurovision vara en oas där länderna istället kommer samman i vänskapligt tävlande och visar upp sina toleranta och vänliga sidor, lyfter fram sina minoriteter, ger prov på humor och distans, och inte bråkar (förutom ett visst vänskapligt gnabb).
Det är så det är meningen att det ska vara, och rätt ofta är det så också. Men naturligtvis förekommer det smolk i mjölken ibland. Och den senaste tiden, alltmedan Sverige har hållit på med sin Melodifestival och inte märkt någonting, så har det varit en del konflikter kring ESC. Konflikter där det märks tydligt att det finns vissa krafter som inte är främmande för att förstöra oasen Eurovision också.

Värst har det nu blivit i Ukraina. Där har man som bekant varit i bråk med Ryssland redan innan, och just nu bråkar man visserligen inte med Ryssland direkt, men konflikten med Ryssland har ändå med det hela att göra.
Ukraina valde sitt bidrag till Tel Aviv i lördags i sin melodifestival Vidbir: det blev sångerskan Maruv med låten ”Siren Song”. Men knappt hade hon fått sjunga vinnarreprisen förrän det ukrainska TV-bolaget UA:PBC – och för den delen även Ukrainas vice premiärminister – gick ut och påpekade att det ingalunda var säkert att Maruv skulle få representera Ukraina. Först måste hon skriva på ett kontrakt så att allt var i sin ordning.
Anledningen till oron var framför allt att Maruv råkar ha kontrakt med Warner i Ryssland, och att hon har turnerat i Ryssland och även har spelningar inbokade där i en snar framtid. Sådant går då rakt inte för sig när man ska vara Ukrainas ansikte i Europa, tycker UA:PBC och vice premiärministern, och därför krävde nu TV-bolaget i sitt kontrakt att Maruv genast skulle avboka sina ryska spelningar. Maruv svarade i sociala medier och sade att hon faktiskt kunde rätta sig efter detta, men samtidigt beskrev hon ganska bittert hur kontraktet i övrigt såg ut – och med hennes ord så framstod det väldigt mycket som ett slavkontrakt där hon helt skulle bli tvungen att dansa efter UA:PBC:s pipa och företräda Ukraina på det sätt de vill att hon ska göra.
Enligt UA:PBC är kontraktet detsamma som de brukar använda varje år, förutom klausulerna om Ryssland, och det gör ju att man undrar lite hur vanligt det egentligen är med hårda krav på artisterna i såväl Ukraina som andra länder … men detta är en parentes som jag kanske får återkomma till en annan gång. Nu blev det i alla fall så i Ukraina att Maruv inte skrev på, och därför bestämdes det att hon inte får bli Ukrainas representant.

Vilket förstås är mycket tråkigt. Det känns som att potentater på högre ort i Ukraina helt enkelt lade sig i landets artistval och ställde orimliga krav, och så ska det inte gå till. Att en artist har engagemang i Ryssland borde inte vara en så allvarlig stötesten (utan kanske snarare en tillgång?) när man ska delta i en tävling som går ut på någon form av förbrödring. Redan under själva Vidbir-finalen lär för övrigt stämningen ha varit märklig, då en av jurymedlemmarna, ingen mindre än 2017 års ESC-vinnare Jamala, frågade Maruv rent ut vilket land hon anser att Krim tillhör. Maruv svarade ”Ukraina förstås”, och juryn gav henne så många poäng att det räckte till vinst, men att Jamala ställde en sådan fråga har förbryllat många.
Över huvud taget är många Eurovisionfans upprörda över det här just nu, och tycker att EBU borde ingripa och stänga av Ukraina på något sätt, men så mycket begriper jag att det kan inte EBU göra. De har ingen befogenhet att påverka hur det går till när varje land väljer ut sitt bidrag – det är först när bidraget är klart och presenteras för EBU som de kan uttala sig. Det enda EBU möjligen kan göra just nu är att uttrycka sitt missnöje med hur det går till i Ukraina, men det skulle bara bli ett slag i luften. Vi får nog finna oss i att Ukraina gör som de vill och att UA:PBC frågar någon av de andra artisterna som var med i Vidbir om de vill åka till Tel Aviv istället. (Förutsatt att de inte är engagerade i Ryssland då förstås, får man anta …)
Alltsammans är en mindre trevlig röra där det verkligen märks att vissa bara inte kan låta bli att dra in politik i det opolitiska Eurovision. Ironiskt nog skyller UA:PBC på att det är just detta som Maruv gör, och att de för sin del naturligtvis är helt opolitiska.

Tyvärr är inte Ukraina det enda landet där politiker och andra har försökt blanda sig i vem som ska få representera dem. Italien är inte mycket bättre. Där vanns Sanremo-festivalen häromveckan av RNB-sångaren Mahmood, med egyptiskt påbrå och några rader på arabiska i sin låt ”Soldi” (”Pengar”), och det föll inte i god jord hos vissa. Särskilt inte eftersom det var juryn som förde fram Mahmood till seger och körde över tittarrösterna. Enligt Italiens två vice premiärministrar, Matteo Salvini och Luigi Di Maio (som också är partiledare för de högerextrema partierna Lega respektiva Femstjärnerörelsen), var det en samling PK-elitister och radikala journalister som röstade fram Mahmood och han är ju naturligtvis inte någon bra representant för det riktiga Italien.
Så kan det låta från italienska toppolitiker. Att Mahmood är född och uppvuxen i Italien med en italiensk mamma, och inte ens har haft särskilt mycket kontakt med sin egyptiske pappa, spelar tydligen ingen roll … att han heter Mahmood och är arabisk av sig är illa nog. Sådan kan främlingsfientligheten vara i Europa idag. I mitt tycke är det helt i Eurovisions anda att Mahmood representerar Italien, men politikernas protester, de är tecken på de unkna strömningar som dominerar Europa i övrigt och som gärna vill fördärva Eurovision också.

Även Frankrike kommer lustigt nog att representeras av en artist med ursprung i ett nordafrikanskt land, nämligen av Bilal Hassani, som härstammar från Marocko och är en öppet homosexuell sångare med mycket androgynt utseende. Han blev framröstad av de franska TV-tittarna som körde över juryn; där var det tvärtom mot i Italien. Men även här har det blivit trubbel, i detta fall i form av ett ordkrig med årets värdland Israel.
Man kan ju undra hur Israel ser på att såväl Frankrike som Italien skickar ”arabiska” artister till Eurovision; jag vill gärna tro att det inte spelar någon roll, men på senare tid har det verkat som att Israel faktiskt ser det som en provokation. Just nu håller nämligen en ny miniserie på att spelas in för israelisk TV (för sändning i maj), och det är en dramakomediserie som utspelar sig i Eurovisionmiljö – och en av huvudpersonerna är en fransk-arabisk artist som låtsas vara homosexuell och i själva verket är en förtäckt terrorist.
Frankrike har uppfattat detta som en klar och tydlig pik mot Bilal Hassani, och har därför ilsknat till på Israel, samtidigt som Israel försäkrar att det hela är en olycklig slump och att manuset började skrivas redan i fjol. Själv tycker jag inte att motivet med en terrorist förklädd till bög verkar särskilt roligt, även om det inte togs fram med flit, och i Frankrike är alltså också irritationen stor. Ett litet tag hotade vissa på fransk TV med att hoppa av och bojkotta, men det har de inte drivit vidare och i nuläget verkar det råda paus i diskussionen mellan länderna. Men de står onekligen fortfarande och blänger surt på varann efter Israels misstänkta ärekränkning. Det har alltså blivit ytterligare en grej där politiska anspelningar har tillåtits äventyra Eurovision på ett väldigt onödigt sätt, kan man tycka.

En del kanske irriteras av de här affärerna på så sätt att de fördömer själva Eurovision, med resonemanget att ”det ska vara opolitiskt men så blir det inte det i alla fall, fy vilken blufftävling”. Jag har sett den ”logiken” här och var redan innan. Men naturligtvis är det inte själva ESC:s fel att vissa personer och parter i vissa länder försöker begå övergrepp mot tävlingen och få den att passa deras egna syften. Tvärtom är ESC och ESC-andan i fara på grund av dessa fasoner. Vilket man också kan se i ESC-fansens trådar, där sådana här nyheter sår splittring och får all strävan efter vänskap och tolerans att bli som bortblåst.
Inget roligt alls. Jag hoppas mot bättre vetande att konflikterna i Ukraina, Italien och Frankrike/Israel upphör och att de blir de enda vi har fått behöva se i år.

Uppdatering 190227: Det är nu klart att Ukraina inte alls kommer att delta i årets Eurovision. UA:PBC frågade både tvåan och trean i Vidbir om de ville åka till Tel Aviv istället för Maruv, men båda tackade nej (vilket jag tycker var strongt av dem). Följaktligen stod UA:PBC utan deltagare, och bestämde sig då till slut för att inte vara med alls. Så långt var de alltså beredda att gå för att få kontrollera Ukrainas artist politiskt ... Det är oklart vad påföljden blir för Ukraina för detta sena avhopp; det kan bli avstängning, böter eller inget av det, det får vi se.

Efter deltävling 4: Kristendom, plastig hedendom och inför Andra Chansen

Fick vi en ny blivande Eurovisionvinnare igår?
En del verkar faktiskt tycka det, och då är det John Lundvik de syftar på. Det finns vissa tecken på att han och Bishara kan ha tagit en mycket stor andel av rösterna igår kväll och att John Lundvik hade kunnat sopa mattan ännu mer än han gjorde med det övriga startfältet om det inte varit för konkurrensen från Bishara. Klart är att Johns gospel imponerar på många, och jag tror för min del att om detta blir vårt bidrag i Tel Aviv så kommer juryn att ösa poäng över det. Det gjorde de över Österrike i fjol, som var liknande gospeltoner fast tråkigare.
Själv är jag ändå inte fullt så begeistrad. Visst har ”Too Late For Love” en bombastisk refräng där gospelkören tar i så de spricker (det är för övrigt en stor fördel att de kör live redan här i MF och låter bli den förinspelade körsången!) men problemet är att det är alltför många och långa lugnare partier däremellan: det blir för ofokuserat och jag hade föredragit att upptempot fått dominera mer. Låten blir på så vis inte tillräckligt stark i mina öron. Nu för tiden är jag nästan rädd att Sverige ska vinna, för vi har gjort det för mycket, och om vi gör det i år med den här låten kommer jag bara att sitta där och tycka att det är orättvist.
Nej, efter att ha lyssnat på de hetaste vinnarkandidaterna (de har släppts på Spotify nu) så anser jag fortfarande att det borde få vara Jon Henrik Fjällgrens tur i år. Tror dessvärre att chansen är liten … det blir nog John Lundvik eller kanske Hanna & Liamoo. Men jag tycker så ändå.

Den andra finalisten från Lidköping hade egentligen i grunden inte någon vidare låt han heller, men i gengäld har Bishara verkligen en imponerande röst och utstrålning och det är inte svårt att förstå framgången. Även om det sedan inte har med musiken att göra så gladdes jag som kristen också åt uppgifterna om att han till vardags är engagerad som diakon/korgosse i sin syriansk-ortodoxa kristna församling hemma i Linköping, och att han tackade Gud, i likhet med Carola. Upplysningsvis så sprids detta just nu som en löpeld i förtjusta kristna kretsar, och som en Facebookvän uttryckte det: ”en ny Carola, fast från ett annat hörn av Vår Herres hage”. Med tanke på det så kändes det festligt nog som ett direkt kristligt resultat i deltävling fyra … en av finalisterna blev en låt där den kristna musiken tjänade som inspiration, och den andra framfördes av en öppet kristen artist.

Analogt med detta så hade ”hedendomen” ingen lyckad kväll, då Pagan Fury åkte ut. Jag ska inte uppehålla mig särskilt länge vid detta bleka rockbidrag, som inte precis kommer att sätta något avtryck i Mellohistorien … men det är faktiskt värt att notera att artister som framstår som alltför plastiga tydligen inte klarar sig kvar. Det var likadant med Dolly Style som bekant. Visst är det lätt att anklaga hela Melodifestivalen och samtliga artister för plastighet och bristande äkthet och trovärdighet, men uppenbarligen finns det någon sorts gräns även inom Mellon: även där kan det straffa sig om man framstår som alltför oäkta. Pagan Furys grepp att inte ens stå på scenen själva hela bandet (vilket jag annars ser som ett väldigt intressant sätt att hantera det faktum att man inte får spela sina instrument live) var kanske ett sådant övertramp, liksom Dolly Style med alla sina ständigt utbytta medlemmar.
Istället utkristalliserar det sig nu vad tittarna egentligen vill ha: de vill ha unga stjärnskott som får sitt genombrott på Melloscenen, som Malou Prytz och Bishara, och de vill ha en del modern pop, en del folkton, en del av den gamla schlagern. Det är då det blir äkta för svenska folket. Jag skulle faktiskt vilja påstå att de vill ha lite av varje, och det kan ibland vara lite oförutsägbart, men på ett positivt sätt. Ungefär så som tittarna ute i Europa röstar också: man vet aldrig riktigt vad för grepp de ska tilltalas av från år till år, men de väljer ofta rätt, betydligt mer rätt än juryn. (Snälla, kan vi inte avskaffa juryer helt och hållet i såväl Melodifestivalen som Eurovision? De bara vimsar till och korrumperar allting.)

Och hur har det då gått med det där med ”gammal kontra ung”, att gamla artister inte haft en chans på sistone och att röstningssystemet gjorts om i år för att motverka detta? Tja, en aning effekt har man väl kunnat se – nu igår visade det sig i att Ann-Louise Hanson tack vare rösternas åldersfördelning gick vidare till slutomgången trots att hon egentligen fick minst röster av alla. Men effekten i fråga har fortfarande ingen avgörande betydelse, och det kommer vi att kunna se efter finalen när vi kan titta närmare på alla siffror. (Tyvärr har skribenter som kritiserar röstningssystemet en tendens att inte lyssna på statistik.)
Jag tror visst att äldre artister fortfarande kan gå till final, men då krävs det (precis som för de yngre) att de har något som överskrider generationsgränserna. Det hade Hasse Andersson och Owe Thörnqvist, och eventuellt kan Arvingarna ha det i år. Jag blev ytterligt förvånad över att deras dansbandsschlager igår faktiskt tilltalade mig så till den grad att de blev min favorit, men det hade uppenbarligen med smittande glädje att göra. Har man sådan kan det räcka långt, och jag blir inte förvånad om Arvingarna klarar av Andra Chansen.

Andra Chansen ja … hur ska det gå där nu då?
Ja, nu blir det fyra stycken ytterst spretiga dueller där de respektive kontrahenterna egentligen inte alls är särskilt lika varandra i stil och uttryck. Anna Bergendahl mot Andreas Johnson, Martin Stenmarck mot Lisa Ajax, Nano mot Vlad Reiser, och Rebecka Karlsson mot Arvingarna. Märkligt, men det var väl så det var tvunget att bli … reglerna är som de är, att treor bara får möta fyror och att bidrag från samma deltävling inte får möta varandra, och då blir kombinationerna inte många.
Det här gör att det blir väldigt svårtippat; det har det för övrigt varit i deltävlingarna också, mer än vanligt, men det är det inte minst nu. För det är ju det där med åldersgrupperna – kan den röstfördelningen kanske få mer genomslag och betydelse i duellformatet än i de vanliga deltävlingarna? Tål att fundera på. Det kommer i alla fall att gå till på det sättet att den duellartist som får flest röster i varje åldersgrupp (plus i telefonsamtalsgruppen) får 1 poäng, medan den andra får 0. Maxpoäng är alltså 8, och en artist behöver ta hem 5 grupper för att vinna duellen. (Blir det 4 mot 4 avgör sammanlagt antal röster.) Hur kan resultatet tänkas bli med det röstupplägget månntro?
Jag tänker inte göra någon ingående analys av duellerna i år, det skulle ändå bara bli spekulationer utan sakliga fakta att bygga på, men jag tror spontant att de fyra vinnarna blir Anna Bergendahl, Lisa Ajax, Nano och Arvingarna. Den sistnämnda duellen blir säkerligen den mest ovissa och intressanta (och det är säkert också därför producenterna har satt den sist!) och det är där det är troligast att åldersröstningen spelar in. Jag tror att det kan bli till Arvingarnas fördel.

Men det får vi se. Det sista jag ska säga innan jag slutar för idag är i alla fall att det kändes som något roligare underhållning från programledarna i Lidköping än de föregående veckorna: i synnerhet Marika Carlsson var rätt bra igår, särskilt i inslagen där hon gick på bandy och hejade på Villa. (Fast vad tyckte de om detta i Motala, som var det lag som Villa mötte i matchen i fråga? Jag hade nog inte varit överförtjust om motståndarna varit mitt favoritlag Vetlanda, vilket det ju mycket väl hade kunnat vara …)
Trots denna höjning så kvarstår dock ändå i viss mån känslan att Melodifestivalen vältrar sig i en självgod bubbla. Jag säger det igen (och kommer säkerligen att upprepa det ännu fler gånger): ta istället och ägna lite uppmärksamhet åt vad som händer ute i Europa med alla de uttagningarna! Om man gjorde likadant i sportjournalistiken som SVT gör i Melodifestivalen, och helt ignorerade vad som händer i andra fotbollsländer, så skulle det framstå som ytterligt konstigt.
Tror nästan jag ska skriva just en sådan jämförelse … återkommer om detta …