Semifinal 2 i ESC 2025: omdömen och snabbtips

Välkomna tillbaka! Nu har det blivit dags att ta en titt på semifinal 2 i årets Eurovision, som kommer att äga rum torsdagen den 15 maj. Sverige röstar inte i denna semi, så för svenska tittare är det bara att luta sig tillbaka och njuta medan andra länder vi känner är nervösa (t.ex. Finland, men de har knappast något att vara nervösa för, de är bland dem som säkert lär fixa det).
Njuta är det lättare att göra i semi 2 än i semi 1, åtminstone i mitt tycke, för den här semin är enligt mig starkare än tisdagens: majoriteten av de låtar jag fäst mig vid återfinns här. Samtidigt är det också här som vi finner de tre mest utpräglade av de bidrag i år som innehåller sexuella referenser … det handlar om Australien, Malta och nämnda Finland, och om man förfasas av att sådana saker omnämns i en familjevänlig tävling så ska man kanske stänga av under dessa bidrag. Även om jag personligen tycker att det är synnerligen larvigt med den moderna tidens återuppståndna sextabun och för den delen uppfattningen att Eurovision måste vara anpassat för barn.
Hur som helst så utgörs semifinal 2 nu inte bara av en massa oanständigheter – eller av plojbidrag i allmänhet som det dyker upp några av här också – utan det finns en del även för mer hängivna musikälskare. Österrike bjuder på smak och klass och kunnande med sin operapop, Litauen har creddig indierock och Lettland folkmusik med snygga röstharmonier, och så har vi ju ett finstämt nummer från Israel, som jag misstänker att vissa tittar på (och röstar på) bara för att det är just Israel … men låten är onekligen bra.
Här följer mina omdömen om de sexton semi 2-bidragen.

1. AUSTRALIEN – ”Milkshake Man”, Go-Jo.
Precis som i semifinal 1 inleds startfältet med ett fartigt och lätt komiskt nummer, och det är också ett av flera av årets Eurovision-bidrag som anspelar på sex. På vilket sätt det gör det anstränger jag mig att försöka glömma … jag säger till mig själv att låten bara handlar rent bokstavligt om milkshake, och i den meningen är den ganska lyckad. Faktiskt har den det gemensamt med Estland från semi 1 att det till och med är en i grunden alldeles utmärkt låt bakom en tramsig fasad. Och jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men det är något med soundet som känns som typisk australiensisk poprock – något slags ödslig bakgrund à la Icehouse, liksom. Det fanns i Australiens förträffliga bidrag från 2023, ”Promise” med Voyager, och det kommer igen här.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

2. MONTENEGRO – ”Dobrodošli”, Nina Žižić.
Montenegro är tillbaka i tävlingen igen efter ett par års uppehåll, och man önskar ju att de ska få mersmak nu och inte hoppa av igen, men med det här bidraget lär de nog tyvärr bli kvar i semin. Landets melodifestival vanns egentligen av en spexartad låt med titeln ”Clickbait”, men den blev kort därefter struken och istället får tvåan Nina Žižić åka till Basel med denna dramatiska ballad (om kvinnokamp på något sätt tror jag) på montenegrinska. Kanske är det smartare med tanke på att startfältet här i ESC redan flödar över av spex, men det hjälper inte att sticka emellan med en ballad när den är så väldigt anonym. Märkligt nog, då den ändå delvis har framställts av proffs-Eurovision-låtskrivaren Darko Dimitrov som redan hjälpt andra Balkanländer till bra placeringar.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Nej.

3. IRLAND – ”Laika Party”, Emmy.
Det enda irländska med årets bidrag från Irland är att en av upphovskvinnorna är irländsk – i övrigt är personerna bakom låten norska, teamet är norskt och sångerskan norsk (och låten tillkommen på ett låtskrivarläger i Norge). Och låten handlar om en rysk hund, nämligen Lajka, ni vet den stackars hunden som var den första levande varelsen i rymden men som dog där uppe (år 1957). I den här låten gjorde hon inte det, utan vi har här en käck och tämligen dagispoppig, klämmig bit om att Lajka i själva verket festar loss uppe i rymden. En idé som kanske hade kunnat kläckas av grupper som Aqua, men de hade säkerligen gjort det bättre. Här känns det liksom bara barnsligt, och den enda behållningen – förutom ordleken att ”Laika party” låter som ”like a party” – är en småläcker tonartshöjning mot slutet.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

4. LETTLAND – ”Bur man laimi”, Tautumeitas.
Efter Irlands plast kommer däremot här något helt annat. Gällt sjungande damkörer har vi visserligen hört förr i Eurovision, det är en stor grej i många östeuropeiska länders folkmusik, men jag har hittills inte tröttnat och den här gruppen lettiska sångerskor framför en onekligen snygg komposition (på eget språk också). Det låter verkligen inte illa när alla deras röster i olika stämmor liksom svävar ihop med varandra, till ackompanjemanget av ett intensivt klapprande slagverksrytmspår. Men samtidigt finns här en paradox: styckets huvudmeloditema är alltför enkelt minimalistiskt (bara fyra nedåtgående toner som upprepas många gånger), samtidigt som numret som helhet är för avancerat, och sammantaget kan det bli så att Europas TV-tittare helt enkelt bara sitter som fågelholkar inför detta. Jag ser gärna att jag har fel, men jag tror Lettland kan få det svårt.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

5. ARMENIEN – ”Survivor”, Parg.
En låt som kanske kan räknas som ”rockbidrag”, den låter stundtals rätt tuff, med gott om distade gitarrer och så … men nej, i längden infinner sig inte den rätta känslan och i refrängen slår det alltför mycket om till någon sorts ”discorock” istället, med mer fokus på blinkande ljuseffekter och sångarens glittriga dress än på rockröj. Det är förvisso kul att se och höra något i den här stilen från Armenien, som man inte riktigt förknippar med genren, men då ska man ju helst komma ihåg låten efteråt också.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

6. ÖSTERRIKE – ”Wasted Love”, JJ.
Om man någon gång ska använda uttrycket att en sångare har ”en riktig pipa” så ska man göra det nu – för här kommer Österrike med ett operapopnummer där den unge manlige sångaren JJ gör en helt otrolig insats med sin kontratenorstämma – som snarast låter som en renodlad sopran, och då förstår ni kanske varför man kan snacka ”pipa”. Själva låten är sedan inte bland det bästa eller märkvärdigaste man hört, men han lyfter den avsevärt. Det är som fjolårets vinnare Nemo (som ju också sjöng pipigt och skickligt), men med ytterligare en dimension. Mot slutet går det kanhända till överdrift, då det blir lite hackande specialeffekter på sången också för att mjölka kossan på ännu mer, men det låter läckert då med. Om det inte blir något av skämt- och plojbidragen som vinner i år så gör Österrike det, inte minst för att juryn kommer att överösa JJ med poäng.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

Efter Österrike framträder en av de direktkvalificerade:

STORBRITANNIEN – ”What The Hell Just Happened?”, Remember Monday.
”Who The Hell Is Edgar?” sjöng Österrikes artister för två år sedan, och Storbritannien slänger nu själva in ett bidrag med en liknande helvetisk titel. Vilket jag tycker är rätt magstarkt av dem då de fått moralpanik av vissa andra låttitlar (se nedan), men om ordet ”hell” nu är tillåtet så är det väl det. Låten i fråga framförs av en tjejtrio som verkar kunna sina saker och har meriter (till skillnad från många andra brittiska ESC-artister), men deras samspelta sånginsats hjälper inte riktigt det faktum att låten är ganska rörig och växlar mellan tempon och stilar på ett förbryllande sätt. Som en lustig kombination av Queen och Destiny’s Child. Inget jag tar till mig direkt.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.

Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:

7. GREKLAND – ”Asteromata”, Klavdia.
Sångerska som ser ut som en ny Nana Mouskouri (ni vet, med långt mörkt hår och glasögon) sjunger en låt som börjar lovande, med ensam och ödsligt ekande a cappella-sång. Tyvärr behålls inte denna lätt magiska känsla när det kommer in fler instrument, utan då blir det mest som en enda uppvisning i sorgset ylande med etniskt komp. Även om grekiska är ett väldigt vackert sångspråk och texten tydligen också handlar om något så relevant som flyktingar och deras längtan tillbaka hem.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

8. LITAUEN – ”Tavo akys”, Katarsis.
Litauen hör till de länder som ”skickar vad de känner för” och som också ibland lyckas engagera just den sortens artister som i andra länder (t.ex. Sverige) skyr Eurovision som pesten. I år representeras landet av en indierockgrupp, med en mycket dov och ödesmättad rocklåt med titeln ”Dina ögon”, präglad av otydlig vemodig sång på litauiska, dystert pinglande gitarrer och dundrande trummor. Det är något helt annat än alla de andra bidragen och jag gillar det bara för den sakens skull, men det är verkligen ingen dum låt annars heller. Dess nackdel är att den tyvärr blir något tjatig under den sista tredjedelen, då det där ordet ”tavo” (”dina”) tas om i en mörk desperat oändlighet.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

9. MALTA – ”Serving”, Miriana Conte.
Malta väckte stor uppmärksamhet när den här låten vann deras uttagning, för den hette från början ”Kant”, och det betyder sång på maltesiska – men det låter ju samtidigt som ett fult könsord på engelska, och det utnyttjade man med flit i refrängens ”serving kant”. Det var mer än BBC i Storbritannien ville låta tittarna höra på familjevänlig sändningstid, och de fick EBU att säga nix nej och Malta blev tvungna att stryka det fula ordet. Personligen tycker jag det var rena rama hyckleriet av BBC, som ju själva kommer med ”What The Hell Just Happened” (se ovan) vilket jag faktiskt tycker är värre – det är så typiskt pryda anglosaxare att tycka att runda ord är särskilt fasansfulla! Men hur som helst så heter Maltas låt nu bara ”Serving” – fast man kan ju räkna med att publiken i Basel kommer att fylla i det som fattas 😊 varför hela åtgärden framstår som rätt meningslös. Vad gäller själva låten så är den inte lika intressant som sin (strukna) titel, den hade nog faktiskt behövt den där hooken. Ett ganska enkelt rytmiskt och pulserande nummer som mest bygger på sångerskans utstrålning och som sagt på sin fräckhet.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

10. GEORGIEN – ”Freedom”, Mariam Shengelia.
Georgien håller tyvärr på att gå i totalt fel riktning politiskt just nu, och då är det väl ganska symptomatiskt att de skickar en låt som heter ”Freedom” – sådana förljugna fred- och frihetsbidrag brukade ju länge vara t.ex. Rysslands specialitet. Dock märks det inte så mycket av det eventuellt förljugna i själva låten, för en stor del av den är faktiskt på georgiska. Musikaliskt är den är en ganska slätstruken kombination av lite olika ingredienser: i verserna låter artisten mest som en sextiotalsjazzig nattklubbssångerska (en sådan där som kråmar sig och klänger på flygeln), refrängen är som en stor Disney-ballad och vissa etniska inslag med georgiska soldater syns också till. Men som helhet blir allting väldigt platt.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

Efter Georgien framträder en av de direktkvalificerade:

FRANKRIKE – ”Maman”, Louane.
Frankrike har på senare år i Eurovision återfallit i sin tradition av känsliga chanson-ballader på franska, och det har fungerat ganska bra – kan det rentav bli vinst i år när de nu gör ett försök till i samma stil? Nja, trots att landet ligger högt på oddslistorna tror jag inte riktigt det. Louane sjunger mycket rörande om sin egen framlidna mamma, det är en snygg melodi också och stråkar i bakgrunden som inte är så dumma, men det hela är faktiskt ändå lite … sömngivande. Framför allt finns det konkurrens i det sorgsna facket, i form av Schweiz (som har nästan exakt samma sorts låt) men även av Nederländerna och Israel. Så någon fransk seger blir det förmodligen inte.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Kanske.

Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:

11. DANMARK – ”Hallucination”, Sissal.
Loreen-influenserna är tydliga här, och jag gillar förvisso den mörkt blippande syntbakgrunden som är särskilt tydlig i låtens början. Tyvärr mattas den biten av senare och refrängen ”hallu-u-u-u-u” börjar dominera på ett tjatigt sätt, och man märker att även om Sissal har en inte alls oäven röst (en aning mörk och sträv, à la Adele) och körerna också är snygga, så framstår det hela som ett blekt försök att kopiera just Loreen. Dock kan det räcka för att ta Danmark till final för första gången på några år, förutsatt att scenshowen blir bättre än den är i videon.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

12. TJECKIEN – ”Kiss Kiss Goodbye”, Adonxs.
Det var ett tag sedan vi sist såg Slovakien i tävlingen, men här kommer det en artist som faktiskt är slovak, även om han tävlar för grannlandet Tjeckien. Hade han ställt upp för hemlandet istället hade han kunnat ge Slovakien deras bästa resultat någonsin (inte för att det nu hade krävts särskilt mycket för det). För det här är en kompetent poplåt i 6/8-takt med vissa sextiotals- och Bond-vibbar. Den massiva bakgrundskören är läcker och refrängen sätter sig. Dock begriper jag inte vad sticket (där låten plötsligt får en helt annan rytm och tempo) har med det hela att göra, men man ska kanske lämna dörren öppen för Tjeckien som en dark horse.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

13. LUXEMBURG – ”La poupée monte le son”, Laura Thorn.
År 1965 vann France Gall Eurovision för Luxemburg med ”Poupée de cire, poupée de son” – en riktig popklassiker av Serge Gainsbourg, med en ordvitsig text. Ordet "son" kan betyda både ”ljud” och ”spån”/”stoppning”, och låtens titel kan följaktligen översättas på ett ungefär med antingen ”vaxdocka, trasdocka” eller ”vaxdocka, ljuddocka”: textens poäng var alltså att France Gall sjöng tänkvärt om sig själv som en marionett till sångerska som styrs av andra. Detta tema återanvänder Luxemburg nu sextio år senare i ”La poupée monte le son”, ”dockan höjer ljudet”, eller som man också kan säga ”dockan bestiger spånet”. Lika dubbeltydigt nu med andra ord, och budskapet är givetvis att nu tar sångerskan själv kontrollen! Man får medge att det är snyggt, och 2025 års låt innehåller även musikaliskt vissa blinkningar till förlagan. Själv går jag absolut igång på det här och tycker att refrängen till på köpet är väldigt angenämt trallvänlig. Men det finns en uppenbar risk att Eurovision-tittarna inte alls uppfattar den raffinerade tanken bakom, utan bara ser en tämligen amatörmässig lolita-uppvisning, för artisten är kanske inte den mest rutinerade om sanningen ska fram. Om Luxemburg går till final kan det bli en annan femma, för i finalen är juryn med och de kanske också fattar grejen, men först ska semifinalen med 100 % tittare klaras av och det blir inte så lätt.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

14. ISRAEL – ”New Day Will Rise”, Yuval Raphael.
Så har vi Den Stora Vattendelaren här igen då … blir det en upprepning av förra årets dåliga stämning, när nu Israel får vara med på nytt? Ja, i bloggande stund ser situationen dessvärre inte så lovande ut, varken i Gaza eller i ESC-kretsarna ☹ men vi får väl se. Israel verkar i alla fall även detta år subtilt vilja plocka vissa sympati- och martyrpoäng, för utöver att låten är en andäktig sak som delvis passar in i kategorin ”fredssång” så är sångerskan rentav en av dem som var gisslan i Gaza, och hon har själv sagt att hon är fullt beredd på att nu låta sig buas ut av en (underförstått) stygg publik. Svårhanterligt, för jag vill absolut respektera Yuval och hennes erfarenheter, men det är något med det hela som ger mig en konstig känsla ... det blir ett slags narrativ från Israel som inte kan balanseras av någon annan part (för Palestina är ju inte med). Men i alla fall, nu ska jag försöka att enbart bedöma låten – och på den punkten medger jag att det är utan tvekan en väldigt fin låt. Bättre än förra årets israeliska bidrag, fastän det var i en mycket liknande stil. Den här har en vackrare melodi, mer innerlig sång och ett uttryck som för mig känns mer äkta, trots taktikvarningarna. Det är inte helt uteslutet att jag i slutändan kommer att tycka att Israel är allra bäst, och då tänker jag rösta på dem, för man ska alltid rösta på den bästa låten.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

Efter Israel framträder en av de direktkvalificerade:

TYSKLAND – ”Baller”, Abor & Tynna.
Kontrasten kunde inte vara större mellan Israels finkänsliga upplevelse och det som här följer. Det finns en fördel med Tysklands låt i år och det är att den är på tyska, den åtgärden ska de ha beröm för – men där tar fördelarna slut, för det är en ruskigt monoton och störig låt som bara känns hackig och mekanisk och … ja, jag vet inte vad. Ungefär som om man tagit ”99 Luftballons” och lagt den i en tvättmaskin och sedan centrifugerat den länge och väl tills det bara var fragment kvar. Jag står i alla fall inte ut med detta någon längre stund.
Mitt personliga betyg: 2/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.

Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:

15. SERBIEN – ”Mila”, Princ.
Ingen Eurovision-årgång är komplett utan en balkanballad på något sydslaviskt språk, och även om Montenegro kommer med något liknande i början av denna deltävling så gör Serbien det bättre. Sångaren Princ ser visserligen med sin rockliknande stil lite ut som han har råkat hamna i fel genre, men han sjunger med den rätta känslan (mot slutet blir det också mer power) och har en del sceneffekter med sig – att han kommer ner på scenen på en stor måne är inte så dumt. Dock fortfarande inget balkanmästerverk.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

16. FINLAND – ”Ich komme”, Erika Vikman.
Den här låten växer verkligen för mig. Jag var ju inte särdeles imponerad när jag först hörde den inför UMK (se tidigare inlägg), men nu seglar den hela tiden uppåt och blir bättre och bättre. Fortfarande är det så att den börjar lite tamt, men när den väl kommer igång gör den det med besked – den där mass-stadion-publik-effekten på refrängens ”ich-kom-me, ich-kom-me” är minst sagt mäktig, och när sticket kommer in med de knattrande U2-aktiga gitarrerna i kombination med Erikas Lady Gaga-liknande pratsång, då blir det verkligen imponerande bra. Varpå det hela når en klimax (en orgasm kanske? 😉) som klipps tvärs av. Med en snygg scenshow och publikhavet i Basel som hjälper till, och om Erika kan göra en kraftfull sceninsats, så kan det här paketet bli riktigt farligt – trots att hon av EBU tvingats justera scenkläderna för att bli mer ”rumsren” så finns det mycket kvar. Och apropå det, när det gäller låtens oanständiga tema så har jag själv inga problem med det utan tycker tvärtom att det är en fullt berättigad reaktion på det onödiga ny-pryderi som blir allt vanligare i nutiden. Det har jag redan varit inne på ovan och kan analysera ännu mer framöver – just nu så skrålar jag bara ”ich komme!” och ”heja Suomi!”
Mitt personliga betyg: 9/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

Hur går det i den här tävlingsomgången då? Precis som i semi 1 kan man se att jag har skrivit ”kanske” ganska ofta och nu till och med ännu oftare. Det är bara Österrike, Tjeckien, Israel och Finland jag ser som självklara finalister, och bara Montenegro jag ser som körda – i övrigt är det ovisst. Men jag får även här tänka ett par varv till, och när jag gör det så kommer jag fram till följande lista med tio länder som klarar sig:
Armenien, Österrike, Grekland, Litauen, Malta, Danmark, Tjeckien, Israel, Serbien, Finland.
Medan Australien, Montenegro, Irland, Lettland, Georgien och Luxemburg får respass.
Fråga mig sedan inte hur jag kommer fram till detta närmare bestämt. Jag har bara en känsla av vissa saker – som att de båda plojartade snuskbidragen från Australien och Malta inte bägge två kommer att locka tillräckligt många tittare, och att det då av dem blir Australien som går bet, kanske för att de trampar över för mycket. Vidare får jag nog envisas med att Irland på samma sätt kommer att framstå som alltför barnsliga i rutan, och att Lettland trots ett vackert försök inte kommer att lyckas … i båda de fallen kan också deras tidiga startnummer kanske spela in. Där har vi å andra sidan en fördel för Serbien, som brukar kunna ta finalplatser med sina balkanballader och nog har förutsättningar att göra det den här gången också. Och något säger mig att även om Danmarks låt inte är vad man kan kalla märkvärdig, så förmår landet åtminstone bryta sin långvariga icke-kvalifikationsrad i år. Medan Europa inte kommer att förstå Luxemburgs bidrag. Tyvärr. Jag får klara mig utan såväl dem som Australien och Lettland (som jag ju också gillar). Men Litauen får jag nog med.
Det är mycket instinkt här som synes, men jag kan nästan inte göra på något annat sätt – numera kommer man ju heller ingen vart med att titta på vilka som ”brukar” gå till final och inte, för semifinaler har vi haft i många år nu och sett att alla i praktiken kan klara dem och alla kan missa. Det blir då mer en fråga om vad tittarna vill ha just nu, och det är verkligen inte lätt att förutsäga.
Detta är i alla fall vad jag tror just nu, och på torsdag kväll vet vi. Jag blir i alla fall kraftigt besviken om inte Erika Vikman kommer med till final. Men det lär hon göra, och se till att Finland blir representerade dubbelt upp där.
Jag återkommer med mina kommentarer efter att först semifinal 1 och sedan semifinal 2 har genomförts. Vi hörs!

Min genomgång av semifinal 1

Semifinal 1 i ESC 2025: omdömen och snabbtips

Det drar ihop sig! Nu har det blivit dags för mig att presentera alla de 37 bidragen i årets Eurovision och berätta vad det är för några och vad jag tycker om dem allihop – och kortfattat vilka jag tror går till final.
Och i detta inlägg börjar jag med låtarna i semifinal 1, som går av stapeln tisdagen den 13 maj. I denna semifinal är det femton länder som tävlar, plus att tre av de sex direktkvalificerade länderna sticker emellan med sina respektive bidrag utom tävlan vid varsitt tillfälle (så därför kommenterar jag även dessa tre). Ett av de tävlande länderna är Sverige, och följaktligen är det också den här semifinalen som vi i Sverige får rösta i.
Som helhet tycker jag att den är lite svagare än semifinal 2 (på så sätt att jag inte har lika många av mina favoriter här), och den är också ett bidrag kortare än den, men det är egentligen inget fel på variationen utan det är en brokig startordning som satts ihop på ett vettigt sätt. Här kommer länderna. Klicka på landets namn så kommer videon upp i ett nytt fönster (och om jag nämner någon annan låt som jag jämför ett bidrag med så länkar jag på samma sätt till den).

1. ISLAND – ”Róa”, Væb.
Island får inleda alltsammans i år och de sätter tonen direkt – för det är en hel del uppsluppna och plojiga tongångar i Eurovision 2025, och det här passar in i det facket: infantilt, poppigt och glimten i ögat är vad som gäller för den här unga duon, och låten sätter sig direkt. Det som till på köpet gör den väldigt ovanlig (i alla fall för en svensk) och får den att sticka ut är att den framförs på isländska, med följden att hela numret känns som något slags isländsk epadunk – fast det handlar om en roddbåt, så då är det kanske mer ”ekadunk” då. 😊 Och även om det inte är min favoritgenre så blir kombinationen – med inslag av nordiskt fiolspel till råga på allt – intressant och så pass kul att man blir smittad av hela ekadunket.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

2. POLEN – ”Gaja”, Justyna Steczkowska.
Faktiskt så är detta en artiståterkomst, för sångerskan Justyna representerade tydligen Polen redan 1995, då hon själv var väldigt ung och landet väldigt ungt i Eurovision … men det kom jag då rakt inte ihåg. 😊 Och jag kommer inte att komma ihåg den här låten heller, trots att den är en dramatisk etniskt färgad låt av rätt så typiskt Eurovision-snitt. Klagande sång, klagande fioler och en mässande kör … ja, det är bra ingredienser, men det blir bara en enformig och monoton låt, och så kommer man ändå inte ens ihåg den fast den är enformig. Det bådar inte gott.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Nej.

3. SLOVENIEN – ”How Much Time Do We Have Left”, Klemen.
Under ett som sagt plojigt Eurovision-år är det Slovenien som har det kanske mest allvarsamma och vemodiga bidraget (möjligen i konkurrens med Israel). ”Hur lång tid har vi kvar tillsammans, det vet man aldrig”, filosoferar sångaren Klemen i en låt som nog inte bara syftar på de nära och kära utan på världen i stort. Och det är för all del en ganska vacker liten stillsam sång som nog kan växa lite – den gynnas definitivt av att den är något annorlunda än alla de komiska numren.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

4. ESTLAND – ”Espresso Macchiato”, Tommy Cash.
Vän av ordning (till exempel jag själv) påpekar naturligtvis genast om den här låten att det heter ju inte ”por favore” på italienska utan ”per favore”! ”Por favor” är spanska. Men det är nog Tommy Cash medveten om tror jag … han har tydligen som specialitet att skoja med olika länders språk. Cash är en välkänd profil i Estland och är även bland de mest uppmärksammade i detta års Eurovision, med sin hämningslösa drift med Italien och italienskt kaffe. Många avfärdar säkerligen numret som enbart trams (och i Italien har vissa högerpolitiker blivit upprörda), men jag tycker att det bakom knaset döljer sig en anmärkningsvärt bra låt … nästan så det är synd att man inte gjorde något mer seriöst av den, men det blir okej så här också. Helt klart hör den till de allra catchigaste, och också de allra bästa, i årets upplaga. Jag uppskattar särskilt den förträffliga raden ”life is like spaghetti, it’s hard until you make it” 😀 som i viss mån kompenserar för den där ihopblandade spansk-italienskan.
Mitt personliga betyg: 8/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

Efter Estland framträder en av de direktkvalificerade:

SPANIEN – ”Esa Diva”, Melody.
Efter att de senaste åren ha förnyat sig en del och skickat mer intressanta bidrag verkar det som Spanien nu tar ett ”mellanår” och blir mer konventionella igen – men också betydligt mindre engagerade. Här får vi helt enkelt bara lätt internationaliserad spansk pop med typiskt inhemska inslag av flamenco och kastanjetter, och vissa små melodiska likheter med såväl Loreens ”Tattoo” som ABBA:s ”Money, Money, Money” men som helhet ett väldigt tamt paket. Spanien har skickat sådant här förr och brukar sällan nå ens plats 20 med det, och likadant går det nog nu, även om landet av någon anledning ligger förvånansvärt högt i fansens omröstningar.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.

Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:

5. UKRAINA – ”Bird of Pray”, Ziferblat.
I år kan det kanske hända att Ukraina åker lite längre ner i resultatlistan än de är vana vid, för den här låten är inte fullt så omedelbar och engagerande som deras bidrag brukar vara utan mer av en utmaning för lyssnaren. Men tabbar sig totalt gör ändå Ukraina mycket sällan, och även detta borde de kunna känna sig säkra på att få en finalbiljett med. Det är ett smått konstnärligt stycke med olika influenser: en svävande hög stämma som kommer in då och då (den är det snyggaste), etnoaktig ensemblesång och däremellan lite smått jazzrockiga inslag och diverse ovanliga ackordföljder. Nej, det är som sagt inte helt lättsmält, men rätt så behagligt.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

6. SVERIGE – ”Bara bada bastu”, Kaj.
Jag lägger in en finlandssvensk flagga på Sverige i år, bara som en gest … för visst är det kul att vi låter oss representeras av en trio finlandssvenskar! Över huvud taget är det kul att vi för en gångs skull inte tar Eurovision så allvarligt. Men märkligt nog är nu ändå Sverige favorit i årets tävling … och då är det så jag börjar undra. För visst är detta en rolig låt som man blir upplivad av, men är den verkligen så bra? Nog finns det väl ett gäng bidrag som inte är fullt så buskisartade och som smäller högre? Vad är det som gör att Sverige plötsligt tros klara det som ingen annan kunnat, nämligen att vinna ESC med ett skämtbidrag – och vinna till och med när vi inte försöker? För mig känns det märkligt, och sammanfattningsvis så önskar jag nog ändå att Sverige helst inte tar hem segern med det här, för det skulle ge en aning fel signaler och jag har lite problem med textens alla finska klyschor (”yksi-kaksi-kolme-sauna” har för mig en lätt hånfull klang av svenskar som driver med Finland). Men visst gillar jag det som helhet ändå.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

7. PORTUGAL – ”Deslocado”, Napa.
I år representeras Portugal av en rockgrupp från Madeira (en indierockgrupp till och med), men man uppfattar ändå ingen större skillnad mot hur landets bidrag brukar låta, åtminstone inte till en början. Det där typiska portugisiska ordet ”saudade” förekommer redan i början av låten och det är ungefär den sortens vemod som det fortsätter med också. Men visst, en del mjukrockinslag kan man kanske ändå spåra. Det är liksom den sortens släpighet som om Paul McCartney i sina mindre inspirerade ögonblick i sin solokarriär med Wings på 70-talet hade fått för sig att sjunga på portugisiska istället.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

8. NORGE – ”Lighter”, Kyle Alessandro.
Nån som tycker att ni har hört det här förut? Ja, det skulle jag påstå att vi har gjort – varenda ingrediens, vartenda inslag i produktionen, varenda tonslinga, allt ingår i ett typiskt melodifestivalbidrag (och en hel del ESC-bidrag för den delen) så som de brukar låta nu för tiden. Sådana som sjungs av en ung manlig sångare och går till final (eller kanske till finalkval) för att sedan snabbt glömmas bort. Dunkigt och dansgolvsinriktat och helt utan inspiration. Det enda som möjligen har en egen karaktär är det där elektroniska stråkljudet som låter en liten aning som en samplad ”Fairytale”, men å andra sidan är även lån från andra låtar kutym i nutida Mellobidrag, så det känns inte särskilt originellt det heller. Jag gäspar stort åt det här.
Mitt personliga betyg: 2/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

9. BELGIEN – ”Strobe Lights”, Red Sebastian.
Red Sebastian är ett artistnamn som mycket riktigt är hämtat från krabban Sebastian i ”Den lilla sjöjungfrun”, och artisten ser också i viss mån ut som han i helrött … men låten han sjunger har snarare referenser till en annan Disneyfilm, nämligen ”Alice i Underlandet”. Även musikaliskt är den lätt drömsk och surrealistisk, med tydliga influenser av trance-techno. Jag borde egentligen gilla detta musikaliska landskap, jag är ju svag för elektro med stämning, men på något sätt fladdrar det hela tiden förbi mig trots att jag gett det många försök.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

Efter Belgien framträder en av de direktkvalificerade:

ITALIEN – ”Volevo essere un duro”, Lucio Corsi.
Lustigt nog är det två låtar i Eurovision 2025 som kommer från årets Sanremofestival (den andra är San Marinos, se nedan) – men ingen av dem är den låt som faktiskt vann! För den artisten ville nämligen inte åka till Basel, och istället skickar Italien den här låten som kom tvåa. På ett sätt märks det också att det var ett andrahandsval, för detta gör inte så stort intryck som bidrag från Italien annars brukar göra (och de är inte heller lika topptippade i år). Precis som i Portugals bidrag är det egentligen en rockartist som framför låten, men om det var en sömngångaraktig 70-tals-McCartney i det fallet så är det snarare en sömngångaraktig 70-tals-Lennon här. Inte oangenämt men åter igen bara för lågmält och oengagerat.
Mitt personliga betyg: 4/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.

Sedan återgår vi till de semifinaltävlande:

10. AZERBAJDZJAN – ”Run With U”, Mamagama.
Här blir det däremot en aning mer fart och puls, även om vi faktiskt stannar ett litet tag till i rockfacket. Azerbajdzjan gräver ju trevligt nog i sin egen musikkultur nu för tiden och i år har de nosat upp ett creddigt band (ganska kända på hemmaplan tror jag) som spelar något slags soulrock med vissa influenser av hemlandets folkmusik. Jodå, här finns en slinga av något exotiskt azerbajdzjanskt instrument, och i övrigt är det en behagligt svängig funkkänsla över låten; framför allt får jag associationer till Daft Punk och Pharrell Williams ”Get Lucky”. Hittills har inte Azerbajdzjan blivit nämnvärt belönade för sina försök i den här stilen, men jag hoppas de lyckas lite bättre i år.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

11. SAN MARINO – ”Tutta l’Italia”, Gabry Ponte.
Om de italienska tittarna ogillade när Estland drev med dem en stund tidigare så får de kompensation för det nu, för här kommer deras lilla grannland San Marino med en låt som är en mer respektfull (om än fortfarande lätt komisk och klyschig) hyllning till Italien – förfärdigad av en italienare givetvis. Faktum är att låten var temamelodi till årets Sanremofestival i Italien, och sedan tävlade den kort därefter i San Marinos uttagning, och vann … det är onekligen ett lustigt sätt att hamna i Eurovision. Vad gäller artisten så är Gabry Ponte (det är inte han utan en featuring-sångare som sjunger, men Ponte är huvudakten) inte ett helt obekant namn, för han var nämligen med i Eiffel 65, de där med ”Blue-da-ba-dee” ni vet. Dessa popmeriter märks på att han fått till ett ganska trallvänligt och muntert stycke – lämpat just som temamelodi men även som bidrag här i ESC, där San Marino nu anses ha sin bästa finalchans på ett tag. Jag godtar det hela men tycker ändå att låten hade kunnat få ha ytterligare något, plus att det är konstigt när San Marinos bidrag är både av, med, för och om Italien.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

12. ALBANIEN – ”Zjerm”, Shkodra Elektronike.
Efter att i vanlig ordning ha legat längst ner på oddslistan när bidraget valdes (vilket brukar vara fallet när albanerna som allra första land väljer bidrag i december) har Albanien sakta men säkert smugit sig upp på samma lista och ligger i skrivande stund på topp 10 på den. Bedömarna har nämligen gradvis insett att den här artistduon och låten, även om den är på albanska och egentligen är samma slags låt som alltid väljs i Albanien, har något extra. Jag tycker själv den är rätt spännande och lite ovanlig, med ett folkloristiskt stuk med elektroinslag (särskilt snyggt i introt) och en skicklig sångerska vars sånginsats plötsligt ställs mot den manliga partens mörka, viskande pratsång. Jag är tveksam till om det bär hela vägen till vinst – det skulle vara en riktigt rolig skräll i så fall – men en fin placering i finalen kan jag nog tänka mig att Albanien får, kanske rentav nytt personbästa.
Mitt personliga betyg: 7/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

13. NEDERLÄNDERNA – ”C’est la vie”, Claude.
Italien och italienska är ju en av trenderna i årets ESC, men det kan man även säga att franska är, för utöver att både Frankrike själva och Schweiz kommer med smäktande chanson-ballader (och Israel dessutom har en vers på franska i sin ballad) så ger sig även Nederländerna något överraskande på att sjunga på franska. Med ett inte helt tokigt resultat, jag skulle påstå att det är bättre än de franska och schweiziska bidragen. Det börjar ungefär lika stillsamt som de, men sedan ökar tempot och det blir snarare som en franskspråkig version av ”I Will Survive”: det är typ de ackorden, och på samma sätt dansant men ändå vemodigt. Kan bli en toppkandidat, i synnerhet i finalen när juryn får säga sitt.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Ja.

14. KROATIEN – ”Poison Cake”, Marko Bošnjak.
Kroatien blev snopet berövade en självklar vinst förra året med den härliga ”Rim Tim Tagi Dim”, och tyvärr måste jag säga att om det här är ett försök att vinna 2025 istället så kommer det inte att lyckas. Man sätter visserligen in en del lockbeten i paketet, med en snärtig och uppseendeväckande titel, och en långsamt stampande och lätt ihågkommen refräng där denna titel skanderas med vinande fyrverkerier i bakgrunden som lustig ljudeffekt. Men det hjälper inte – detta framstår ändå mest bara som ett spektakel utan mening.
Mitt personliga betyg: 3/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

Efter Kroatien framträder en av de direktkvalificerade:

SCHWEIZ – ”Voyage”, Zoë Më.
Värdlandet satsar på att själva framstå med stil och värdighet, då de på hemmaplan låter sig presenteras av en kvinnlig singer-songwriter som skrivit sin låt delvis själv – och som sjunger snygg chanson på franska. Det är egentligen oklanderligt: en rätt så vacker melodi med finstämd sång, men samtidigt är det inte något direkt originellt med det heller. Sticket är det snyggaste partiet, där blir det en aning mer dramatik i det hela, och det kanske hade behövts lite till av det i resten av låten också.
Mitt personliga betyg: 5/10.
Tror jag den blir toppkandidat? Nej.

Sedan återgår vi till de semifinaltävlande, närmare bestämt så är det en kvar:

15. CYPERN – ”Shh”, Theo Evan.
Semifinal 1 avslutas med en låt vars titel utgörs av vad Fredrik Lindström har kallat för ”jordens smartaste ord”, nämligen det hyssjande ”ssch!” I själva texten sjungs det dock mest ”hush” istället. Låten börjar inte så tokigt, med en småmystisk stämning i de onekligen speciella pratsjungna verserna. Tyvärr är refrängen plattare, trots att ljudbilden är fortsatt atmosfärisk och trancetechnoartad; det är nästan samma problem som i Belgiens bidrag för att vara exakt. Men jag tycker nog ändå Cypern är en liten aning bättre, det är pulserande och blixtrande midnatts-after beach-rave hemma på paradisön, och jag känner mig nöjd med att det faktiskt är en riktig cypriot som sjunger för landet den här gången.
Mitt personliga betyg: 6/10.
Tror jag den kommer till final? Kanske.

Det var alla, och då ska jag väl försöka ge mig på att säga vilka tio som går till final av de femton. Det är svårt i år … eller ja, det är det ju naturligtvis alltid, men precis som förra året är det ovanligt många bidrag som jag har fått sätta ”kanske” på. Det har mycket att göra med att det blivit mer oförutsägbara semifinaler nu när det bara är tittarna som röstar i dem och inte juryerna. Men om jag försöker räta ut kanske-frågetecknen till utropstecken i rättvänd eller upp- och nervänd riktning, så får jag till slut fram följande rad av finalister:
Slovenien, Estland, Ukraina, Sverige, Portugal, Norge, San Marino, Albanien, Nederländerna, Cypern.
Och de som tyvärr måste lämna oss blir alltså Island, Polen, Belgien, Azerbajdzjan och Kroatien.
Det är inte ett önskeresultat för mig, för jag hade ju gärna haft med i synnerhet Islands ekadunk och Azerbajdzjans etno-funkrock som välbehövliga ovanliga inslag i finalen. Men jag tror inte de riktigt kommer att räcka till, och när det gäller Belgien (som ändå har varit lätt favorittippade, i synnerhet i vintras när bidragen höll på att väljas) så har de varit överskattade förr och sedan stått på näsan, och det tror jag det kan bli en upprepning av, särskilt som Cypern med en liknande genre kan tänkas sno en del av Belgiens poäng.
Däremot finns det utrymme för slätstruken norsk mellopop och portugisisk sömngångaraktig mjukrock; helt säker på de bidragen som finalister är jag då rakt inte, men något säger mig att de lyckas skrapa ihop tillräckligt med poäng. Och övriga finalister känner jag mig vid närmare eftertanke ganska övertygad om. Såväl spralligheterna från Estland, Sverige och San Marino som deras sorgsnare motpoler från Slovenien och Nederländerna borde kunna känna sig säkra, och i övrigt har vi Ukraina och Albanien som fyller en viss öst-etno-kvot.
Mer än så här kan jag nog inte säga, men det får duga som mitt tips. På tisdag den 13 maj har vi svaret – och har ni lust kan ni ju genast gå vidare och även läsa mina omdömen om semifinal 2 här på bloggen.

Min genomgång av semifinal 2

Så låter det 2025 – mitt första intryck av de 37

En dryg månad efter att Kaj blev klara som Sveriges bidrag är jag nu färdig med min ett-land-per-dag-genomgång av årets Eurovision-låtar. Vad har jag konstaterat under den genomlyssningen? Hur kommer Kaj och deras ”Bara bada bastu” att klara sig, och för den delen Finlands eget bidrag, ”Ich komme” med Erika Vikman (som jag ju också hade koll på i förväg)? Vad är det för motstånd de får att tampas med i Basel?

För det första kan vi konstatera att förra årets rysliga strul och konflikter i Malmö inte har fått några negativa effekter i form av massiva avhopp från Eurovision. Nästan alla länder tar nya tag och vill vara med igen trots allt, och hoppas väl på att det inte ska bli likadant två år i rad. Till och med Nederländerna, som ju blev utskämda inför Europa genom att diskas i Malmö, biter ihop och ställer upp på nytt. Det är bara Moldavien som saknas sedan i fjol, de hoppade av på ett sent stadium, men i gengäld får vi en återkomst av Montenegro, så antalet bidrag är oförändrat 37. Sedan är det lite trist att det är just Moldavien som uteblir, för de är ju nästan alltid ett lyckopiller i Eurovision … det brukar man ärligt talat inte kunna säga om Montenegro, som snarare fungerar som nedåttjack. Men man får nog ändå vara tacksam att det finns länder så det räcker i startfältet.

Vad gäller själva bidragen är det första som slår mig det faktum att såväl Sverige som Finland – som ju båda i någon mån faller under etiketten ”lätt plojiga eller spektakulära bidrag” – kommer att smälta in bra i mängden. För det är nämligen så att säga ett ”skojigt år” i år. Då och då känns det som att det kommer en sådan Eurovision-omgång, då många länder bestämmer sig för att skoja till det – ett särskilt tydligt sådant år är 2008 – och nu är det dags igen.
Detta är lätt paradoxalt med tanke på hur läget ser ut i världen, men samtidigt är det på ett sätt fullt logiskt. Man kan uttrycka det som att världen är sjuk, och länderna i Eurovision reagerar nu med att komma med käcka förslag på olika mediciner och kurer som ska få allt att kännas bättre. Sverige föreslår ju som bekant bastu som bästa boten för kropp och själ, Finland kommer istället med sex som terapi … och många av de andra hänger på. Även om det moldaviska lyckopillret saknas så finner vi bland övriga länders läkemedelsordinationer kaffe från Estland (koffein), milkshake från Australien (laktos och glukos), tårta från Kroatien (med något slags gift i) och så något oanständigt som Malta hade tänkt servera men det fick de i slutändan inte för EBU, utan fick nöja sig med just ”serving”. Och Irland föreslår rymdparty kort och gott.
Sedan finns det förstås också en del länder som föredrar att vara lågmälda och allvarliga mitt i alla dessa lätt oseriösa nummer. Slovenien undrar hur lång tid vi har kvar, Portugal sticker emellan med sitt vanliga vemodiga ”saudade”-stämning, franskspråkig melankoli får vi nu inte bara från Frankrike och värdlandet Schweiz utan även från Nederländerna och Israel, och de sistnämnda ordinerar renodlad PTSD-terapi, kan man säga. Det finns variation i år också.

Något jag själv tycker är roligt är att trenden med eget språk fortsätter i ännu högre grad i år. Sverige sjunger ju på svenska för första gången på evigheter, men vi är inte ensamma om sådana grepp, för av de 33 icke-engelsktalande länderna är det detta år hela 21 som sjunger helt eller delvis på eget språk, och ett par till som sjunger på ett främmande språk som inte är engelska. Det är möjligt att jag räknar fel i hastigheten, men i vilket fall är det uppenbart att språkmöjligheterna fortsätter att utforskas. Och det kan vara lite allt möjligt i genreväg på språken i fråga också, som att Island sjunger något som skulle kunna kännetecknas som epadunk på isländska. Det känns annorlunda och festligt.

Men hur bra är allt det här då? 2008 var ju i mitt tycke ett av de bästa Eurovision-åren trots spexigheten det året – åtskilliga av bidragen från 2008 finns alltjämt kvar på min spellista, kommer 2025 års bidrag också att göra det om sjutton år?
Mja, nej, det tror jag dessvärre inte. Några jättestora favoriter hittar jag inte i det här utbudet. Det är som vanligt några stycken som jag spetsar öronen åt mer än andra och får lust att höra igen, men de är egentligen inte jättemånga och inte ens de allra bästa är sådana som man spelar konstant på repeat. Trots alla de tokroliga påfunden och den språkliga variationen flyter bidragen ihop ganska mycket och blir anonyma när man spelar dem efter varandra – det är alltför många som är stöpta i en generisk form, med upphovsmän vars namn känns lätt bekanta (några av dem svenskar, men även av andra nationaliteter) och som i en del fall nog har strålat samman på låtskrivarläger och fått till produkter som de skickat runt i Europa tills länder på olika håll har nappat på kroken. Ni vet den där arbetsmetoden som jag är måttligt förtjust i.

Nåja, kanske kan en del av låtarna i fråga växa, jag har ju trots allt inte lyssnat på dem så många gånger ännu. Jag har i alla fall som sagt några favoriter i den här soppan av medicinska kurer.

Estland och Australien kommer som jag nämnde med varsin låt om kaffe respektive milkshake, och i båda de fallen är det egentligen rätt bra låtar som döljer sig bakom den tramsiga inramningen. Åtminstone tillräckligt mycket för att jag ska uppskatta de båda länderna en hel del. Estlands ”Espresso Macchiato” är en knasig drift med Italien på fejkitalienska, och alla italienare har inte tagit den blinkningen på rätt sätt har jag förstått, men jag tycker låten är både rolig och snygg samtidigt (och melodin är nästan lite vemodig på östersjöfinskt vis) och sätter sig gör den definitivt. Australien för sin del har på något sätt fått in det jag uppfattar som ett typiskt australiensiskt poprocksound någonstans i produktionen i sin låt ”Milkshake Man”, så att den inte bara kan avfärdas som ett skämt.
Sverige har jag i vanlig ordning svårt att bedöma på ett rättvist sätt jämfört med alla andra, och det gäller nästan Finland också (åtminstone i år), men visst uppskattar jag båda dessa länders bidrag: bäst i Norden är de definitivt. Kaj och ”Bara bada bastu” gillar jag nästan av princip, med finlandssvenskheten och den där Vöråsvenskan och alltihop, och Erikas ”Ich komme” har egentligen hejdundrande hitkvaliteter … den är en växare som kan visa sig funka riktigt bra på Eurovision-scenen i Basel.
Sedan finns det ett land som jag har fäst mig vid lite otippat, och det är Luxemburg, som nu är med för andra året i följd efter sitt mycket långa uppehåll. Årets luxemburgska bidrag heter ”La poupée monte le son”, och det är en anspelning på landets gamla klassiska ESC-vinnare ”Poupée de cire, poupée de son” från 1965. Det krävs flera rader för att förklara bakgrunden och reda ut vad som är så fyndigt – jag återkommer till det i ett annat inlägg – men jag har alltså för min del fattat poängen och tycker att låten och bidraget på det hela taget är en medryckande liten poppig uppvisning, även här med en refräng som sätter sig dessutom. Helt klart underskattat.
De här är nog de jag gillar mest, men jag är även lätt svag för Israels finstämda låt (samma stil som förra året fast snäppet bättre nu i mina öron), och vidare för alternativrocken från Litauen, Lettlands lustiga folkloristiska körensemblesång och faktiskt också Islands nämnda epadunk. Plus att Albanien har en anmärkningsvärt spännande låt, som egentligen inte går så långt ifrån landets vanliga koncept i Eurovision men ändå tycks ha något extra. Och Österrike väcker alldeles definitivt uppmärksamhet, med operapop som verkligen är något utöver det vanliga – deras sångare har en kontratenorstämma som han lyckas nå förbluffande höjder och styrkor med.
När det gäller vilket land som är sämst i år så säger jag spontant Tyskland: maken till monoton och enerverande låt har jag inte hört på länge. Och Norges bidrag skriker verkligen ”arketypisk nutida Mello-reject”. Men tack och lov har jag inte behövt gräva mig alltför långt ner i skämskudden.

Vem tror jag spontant vinner i Basel då? Jo, Österrike får väl ses som en av de största favoriterna där – jurygrupperna kommer att ääääääälska det numret – men det är annars egentligen inte alls särskilt lätt att förutsäga vilket land som ska ta hem det. I vanliga fall hade jag inte trott på att en grupp som svenska (finländska) Kaj hade haft någon chans i Eurovision, för det är ett faktum att ett renodlat skämtbidrag aldrig har vunnit där, men nu är konkurrensen ärligt talat inte mördande hård och då kan till och med ett bastunummer segla upp och vinna. För närvarande är det också Sverige som legat ganska ohotade på oddslistan ett bra tag. Det kan bli en kamp mellan Österrike som juryfavorit och Sverige som tittarfavorit.
Om nu inte något annat land tar den rollen hos tittarna förstås. Det har ju under nuvarande omständigheter såväl Israel som Ukraina goda chanser att göra, och man får inte glömma bort Estland, Finland, Frankrike eller Nederländerna i detta sammanhang. Det ser helt enkelt ut att bli ett svårförutsägbart år – och det får man ju medge att det är roligast när det är så.

Jag återkommer snart med mina detaljerade omdömen om samtliga bidrag; då blir det ännu mer att frossa i här på bloggen. Eventuellt kanske det blir något annat inlägg före det också, om jag känner mig inspirerad, och det kan det ju tänkas att jag gör i takt med att festligheterna rycker allt närmare.

En bastubadande revolution – reflektioner efter MF-finalen 2025

Jag älskar att ha fel jämt!
För jag hade ju fel, och många med mig (även om det faktiskt också var en del tyckare av det mer frisinnade slaget som anade att det kunde vara en skräll på gång).

Slutresultatet av Melodifestivalen 2025 blev en ”Revolution”, fast inte genom Måns Zelmerlöw, utan han fick se sig slagen av tre finlandssvenska bastande muntergökar och därmed blev det revolution i Sveriges gamla konservativa Mello. Och det välkomnar jag i allra högsta grad. Jag tycker att detta var precis vad Sverige, och i förlängningen Eurovision, behövde. Grattis Sverige och grattis Kaj!
Det är uppmuntrande i sig bara att Sverige nu skickar ett bidrag på svenska för första gången sedan 1998, och att vi visar upp humor i tävlingen för första gången sedan … ja, det måste väl vara 1986 då Lasse Holm och Monica Törnell och deras delegation skojade till det i ”E’ de’ det här du kallar kärlek”. (Lotta Engberg 1987 och Afro-Dite 2002 räknas inte, för de var inte skrattretande med flit. 😊)
Sverige, Eurovisions stelaste och mest kommersiellt beräknande och perfektionistiska och ”säkra” land, bestämde sig detta år helt plötsligt för att släppa hämningarna och bara skicka något kul för att vi kände för det. Så som många av de andra länderna ofta har gjort, men som vi aldrig kunnat tänka oss. Tiderna förändras tydligen. Revolutionen är här.
Faktiskt så spekulerade jag så här dags förra året kring om det kanske kunde vara ett paradigmskifte på gång – vissa saker i 2024 års Melodifestivalresultat tydde på det – men det hade jag glömt nu, så nu när skiftet verkligen inträffade var jag inte beredd på det! Jag trodde verkligen att det skulle gå som det brukar, men det blev annorlunda.

Extra intressant är det att inte bara tittarna utan även de utländska jurygrupperna bidrog till detta – det hade inte gått som det gått om inte juryn hjälpt Kaj på traven. Visserligen hade de sammantaget Måns som sin favorit, precis som man kunde förvänta sig, men Kaj fick ändå en mängd poäng av dem och i kombination med tittarnas högsta poäng så räckte det till vinst (om än med tämligen liten marginal). Ja, jag misstänkte ju visserligen att även juryn kanske skulle uppskatta rolig bastukultur, men att det skulle bli i den omfattningen, det trodde jag verkligen inte. Men kanske är det så att såväl svenska folket som många jurymedlemmar kände att det vi behöver just nu i oroliga tider är att festa loss och fly verkligheten ett tag i Eurovision. Vilket ju är ett av många potentiella hedervärda ändamål med tävlingen (den kan å andra sidan också vara sammanhållande genom allvarliga och tankeväckande bidrag, men kanske är det inte det som är trenden i år).
Följden av detta blir nu att jag personligen kommer att kunna slappna av på ett helt nytt sätt inför årets Eurovision. Om Sverige med vårt bastuspexande får ett betydligt sämre resultat än vi är vana vid så är det bara att ta det med en klackspark, för ingen här i landet kommer att förvänta sig något annat ändå. Och om Kaj faktiskt skulle vinna alltihop (vilket jag ser som osannolikt, men ändå) så kan jag fullt ut njuta av vinsten, för då är det den sortens svensk vinst som tar Eurovision Song Contest åt ett annat håll, tillfälligt bort från det baksluga och utslätade.

Man kan förstås ändå ha ett par invändningar mot hur lämpligt det är att just Kaj och deras bidrag får äran att driva den ”svenska revolutionen”. Vi kan ju till exempel se att Anderz Wrethov, en av de där låtskrivarna som jämt är med och skriver alla bidrag, har varit med och skrivit ”Bara bada bastu” också. Är det då inte egentligen fråga om samma dominans och plastiga, kommersiella beräkning från den svenska musikindustrin som det brukar vara, bara att herr Wrethov var smart nog att blanda sig i en annan genre bland sina bidrag i år? Hör inte ”Bara bada bastu” till samma själlösa gröt som resten av startfältet?
Ja, det kan man fundera på, men för det första är det oklart hur låten kom till och vad Wrethov egentligen har bidragit med i det här fallet – det var kanske Kaj som egentligen skrev låten och sedan skickade den på remiss till Wrethov och hans kompanjoner? – och för det andra får man ju se till den praktiska konsekvensen. Vilken väl onekligen måste bli att uppsluppna bidrag nu får ett uppsving och att Wrethovs & co:s mer ordinarie metoder får sig en knäpp på näsan. Och i mitt förra inlägg så efterlyste jag ju fler MF-bidrag som verkligen kan ta sig in i ”folksjälen” och få ett långt liv och fungera som något mer än tillfälliga Spotify- och Youtube-visningar – och det har Kajs bastudänga de bästa förutsättningarna att göra bland lördagens finalbidrag. För min del nöjer jag mig med dessa positiva effekter just nu.
En annan invändning man kan ha är det där att Sverige nu skickar en akt som inte är från Sverige utan från ett grannland, för andra året i rad till på köpet, för efter en norsk tvillingduo får vi nu alltså en finländsk trio. (Blir det månne en dansk kvartett nästa år då, som Aqua till exempel?) Och detta med en låt där det egentligen bara är låtskrivarna som har svensk anknytning: i övrigt är det inget svenskt alls med bidraget och dess framförande (inte ens språket faktiskt om man ska vara noga, då det ju är mer Finlands språk än Sveriges vi snackar om här!). Finland kommer att ha två bidrag i årets Eurovision, ett eget och ett i form av Sverige.
Det kan man förstås tycka är konstigt, och jag tyckte det själv förra året med Marcus & Martinus, men nu lutar jag i ännu högre grad åt att Sverige kan unna sig att själva inte vara svenska med tanke på hur många ”svenskbidrag” vi haft i ESC genom andra länder genom åren. Dessutom är kärleken till och symbiosen med ett grannland på sätt och vis också en del av ett lands kultur som man kan visa upp, har jag kommit att tänka på. Och jag med mitt finlandssvenska påbrå kan naturligtvis inte annat än smälta inför det faktum att det finlandssvenska (och den österbottniska Vörådialekten!) nu får ta en plats i Eurovision genom Sverige.
Nej, sammanfattningsvis så ser jag inte mycket negativt med att vi ”baxar bastun till Basel”, som Kaj själva har sagt. Det ska bli enbart kul att de representerar oss i Schweiz. (För övrigt finns det ytterligare ett ”för första gången sedan …” med Kaj, och det är att Sverige skickar en grupp till Eurovision för första gången sedan 2007, om vi inte räknar The Mamas 2020 som ju emellertid inte fick åka iväg och tävla.)

Om jag ska säga något om lördagskvällen annars så var det ju en väldigt tät och spännande omröstning, det kan man inte säga annat. Kajs seger var allt annat än solklar, det var nog ett tag sedan det var så få poäng som skilde (minns inte några siffror just nu), och jag har redan nämnt det där att juryns oväntade välvilja mot dem på sätt och vis blev avgörande. Tittarna var delvis inne på att ändå skicka Måns Zelmerlöw till Basel, det var inte långt ifrån att det anarkistiska och revolutionära röstandet fått ge vika för det gamla vanliga trygga valet.
Greczula, som rent ”kvalitetsmässigt” fortfarande var min favorit under kvällen (jag gav hjärtan till både honom och Kaj, om än mer till Kaj eftersom jag rycktes med i den duell det blev mellan dem och Måns), landade på en för min del ganska väntad tredjeplats, och det var ju också uppmuntrande med tanke på att även han stod för något mer annorlunda. Fyra blev välförtjänt Klara Hammarström, som jag nog ändå får nämna som ett bidrag som har växt på mig lite och som övertygade i sändning. Tvärtom var det med Maja Ivarsson, som framstod som lite loj och uttröttad och följdriktigt kom näst sist.
Förutom utgången av toppduellen hade jag ganska så rätt i min tippning i Mello-appen, då bidragen med smärre variationer placerade sig ungefär i den ordning jag trodde. Det stora undantaget var Dolly Style, som jag hade trott skulle komma mer eller mindre sist, men de blev till slut femma efter att även de ha premierats av juryn i rätt hög grad (och tagit de flesta rösterna från det andra countrynumret – Saga Ludvigsson kom ju till slut på sista plats). Oväntat kanhända, men det är möjligt att deras lekfulla och spexiga uttryck slog an hos juryn av samma anledning som Kaj gjorde det … Europa vill möjligen ha något befriande glatt och lekfullt när omvärlden ser ut som den gör.
Hur tittarrösterna såg ut i detalj fördelat på åldersgrupperna har SVT i skrivande stund inte gått ut med än, men jag brukar inte vänta in att de ska göra det, jag är inte så intresserad att jag analyserar det åldersrelaterade röstandet in i minsta detalj ändå. Det får räcka med att kommentera juryn kontra folket helt enkelt, och där har jag nog pratat färdigt nu.

Jag har nog över huvud taget pratat färdigt snart, men några saker till ska jag nämna.
Som att SVT avrundade sin Melodifestivalturné på ett snyggt sätt med en ändå rätt bra genomförd final, utsmyckad med överraskningsgäster (lustigast var när Kayo plötsligt dök upp istället för Keyyo, utan vidare kommentarer) och en del bra skämt. Mycket fyndigt var det att föreslå att Zelenskyj och Trump löser Ukraina-konflikten genom att sätta sig och basta – ”Sweet N’ Psycho”, som man då skulle kunna kalla dem. 😄 (Det skulle vara kul att höra hur Trump reagerar på det skämtet, om han får nys om det.) Mer tråkigt var det att det blev tekniska problem under omröstningen så att varken Litauen eller Serbien kunde anropas ordentligt – jag trodde nästan vi var förbi det stadiet då sådant inte fungerade, men det finns ändå ingen anledning att misstänka fuffens så man får väl bara rycka på axlarna åt missödet.
Vidare kan jag inte låta bli att reflektera över att Finland för närvarande verkar ha väldigt cool status i Europas ögon. Från att ha varit ett okänt land uppe i ett kallt och kargt hörn av världsdelen, med rykte om sig att vara tråkiga och konstiga, tycks Finland ha blivit värsta hippa inne-landet som alla ser upp till. Att Käärijä nästan vann Eurovision för två år sedan med ett finskspråkigt bidrag var anmärkningsvärt bara det, och ännu mer iögonfallande är det att nu europeiska jurygrupper öser poäng över en finländsk bastulåt på finlandssvenska … det gör man väl knappast om man inte tycker det är något häftigt med hela den grejen. Och efter att Sverige redan blivit förnedrat av Finland i och med att de fick gå före oss in i Nato, och överlag framstår som mer framåt och bättre på allting än vi (utom möjligen i sportvärlden), låter nu Sverige sig representeras av Finland i Eurovision till råga på allt. Jo men visst, jag har då inget emot det som sagt. ”Sverige är en del av Finland”, som min finlandssvenska mor brukade säga med en fnysning när någon påminde henne om att förr i tiden ”Finland var en del av Sverige”.

Nu vankas det Eurovisiontider och jag ska börja lyssna på alla de andra ländernas bidrag. Jag har alltså inte hört något av dem ännu förutom Sverige och Finland, men så mycket har jag uppfattat att det verkar vara lite av en trend i år att blinka åt något annat europeiskt land än det man tävlar för. Sverige gör det ju nu åt Finland, medan Finland själva blinkar åt värdlandet Schweiz och andra tyskspråkiga länder i ”Ich komme” (ja, Erika Vikman vann ju, till min belåtenhet!) och Estland och San Marino skojar med respektive hyllar Italien i bidragen ”Espresso Macchiato” och ”Tutta l’Italia”. Och så har tydligen Malta väckt uppmärksamhet med låten ”Kant”, maltesiska för ”sång”, men likheten med ett fult engelskt ord utnyttjas inte av en slump i låten och det har väckt mycket ont blod hos BBC. Stämningen verkar helt enkelt märkbart galen i ESC-världen och det ska bli roligt att ta del av dessa bidrag och fler därtill den närmaste månaden.
Jag återkommer när jag har gjort det – säsongen är inte slut, den har bara börjat. Grattis Kaj och vi hörs senare!

Inför Sveriges uttagning 2025: men kom igen, vi vet redan hur det går

Måns vinner.
Punkt.

Jag var svårt frestad att sarkastiskt avsluta årets ”inför finalen”-inlägg här, eftersom det inte är så mycket lönt att skriva något mer ändå när saken redan är klar. 😊 Men nu handlar det ju ändå om mitt eget hemlands uttagning och det kanske är på sin plats att säga åtminstone något om de andra låtarna som tävlar (ja, för det finns faktiskt elva till, ni vet).
Vilket inte hindrar att jag är helt spiksäker på själva grundsatsen. Måns Zelmerlöw vinner Melodifestivalen 2025 med ”Revolution”. Det kan inte sluta på något annat sätt.
Visserligen är jag själv, som jag snart ska förklara, inte särskilt såld på årets insats av Måns. När Loreen för två år sedan följde upp ”Euphoria” med ”Tattoo” så matchade hon inte föregångaren helt, men hon gjorde sitt nya nummer på ett sådant sätt att man inte kunde neka till att alltihop var bra. När nu Måns följer upp ”Heroes” är nivån ett steg lägre: även om ”Heroes” är bra är den inte lika bra som ”Euphoria”, och han matchar inte heller föregångaren på det sätt Loreen förmådde. Och då har det i mina ögon och öron blivit jämförelsevis blekt.
Ändå kvarstår faktum att det kommer att räcka, för det är fullt kompetent och mer än så behövs egentligen inte. Melodifestivalens internationella jurygrupper kommer att vara helt och hållet med på noterna och tycka att det här åter igen blir ett föredömligt bidrag från Sverige. Likaså kommer de svenska tittarna – som ibland är böjda att rösta taktiskt och partiskt – att fullständigt självklart känna att det gick ju bra med Måns förra gången och visst är det en bra låt han har nu, så då skickar vi honom på nytt precis som vi gjorde med Loreen och då kan vi rycka ifrån Irland och bli ensamma herrar på Eurovisiontäppan. Jag tror att Måns måste ha tagit väldigt mycket poäng redan i deltävlingen (en vink om detta är att Kaj fick utrymme att bli tvåa i den och att trean Ella Tiritiello sedan i finalkvalet visade sig vara den av treorna som fått minst poäng i sin deltävling – det berodde på att Måns tog det mesta!). Och det fortsätter säkerligen i samma stil i finalen.

Måns (fast ur Pelle Svanslös).

Läget cementeras av att Måns inte har någon stenhård konkurrens. För att besegra honom hade det behövts en tydlig andrahandsfavorit som hade haft en teoretisk chans att samla poäng så det räckte för att utmana. Något sådant bidrag finns inte nu – vem skulle det kunna vara som förmår lyfta sig så? Klara Hammarström? John Lundvik? Greczula? Kaj? Nej nej nej, även om finlandssvenskarna verkar ha vunnit svenskarnas bastande partyhjärtan så är det inte på något sätt realistiskt att de skulle ta sig till vinst. Sverige ser på tok för seriöst på sin Mello för det. Och ingen av de andra klarar det heller.
Jag gillar inte detta, jag tror Sverige (och Eurovision) hade behövt något annat än ett ordinärt bidrag i gamla överproffsiga hjulspår från en artist som redan vunnit förut, men jag är icke desto mindre helt övertygad om det och tror därför inte jag behöver resonera mer kring någon tippning. Istället ska jag övergå till att rent smakmässigt kommentera samtliga de tolv bidrag vi kan se i rutan på lördag kväll, direkt från Strawberry Arena – eller ”Smultronstället”, som jag gott tycker att vi kan ha som smeknamn på bygget i fråga. 😊

1. ”Voice of the Silent” – John Lundvik. Det är inte bara en utan två gamla vinnare som dyker upp igen i årets MF, och vi börjar med en av dem, nämligen John Lundvik. Jag har aldrig varit speciellt tjusad av honom och hans tidigare bidrag, och jag blir det inte nu heller, trots att han fläskar på med storstilad ”arenapop” med allt som hör till: tungt dunk, blixtrande ljus och en svulstig ljudbild där även en barnkör kommer in som ingrediens. Märkligt hur han kan ha allt detta, plus en hygglig sångröst, och ändå inte beröra … det hade rent teoretiskt kunnat vara värdigt Coldplay på Ullevi men säger mig ändå ingenting.
2. ”Yihaa” – Dolly Style. Efter ett antal försök (och ännu fler medlemsbyten) lyckades till slut den ökända plastgruppen Dolly Style nå en MF-final – sisådär tio år för sent, för min dotter som gillade dem skarpt första gången de var med är nog rätt likgiltig för dem nu misstänker jag. 😊 Hur som helst så drar tjejerna ett barn-country-popnummer där ingenting i rodeotemat har lämnats outnyttjat. Visst, lite glad blir man av det (särskilt av banjokompet), och jag vet bättre än att såga en grupp bara för att den är ”oäkta” och ”konstgjord”, men det är ändå inte min kopp bourbon.
3. ”Believe Me” – Greczula. Det här får nog ändå sägas vara min favorit i årets MF-final, inte minst för att det känns som välbehövligt nytt blod i tävlingen; såväl Greczula själv som låtskrivarna är debutanter i de här sammanhangen. Även stilmässigt är detta något som sticker ut: låten följer inte konventionerna och strukturerna utan är något helt annat, nästan oklart vad, men om Bryan Adams hade varit sångare i Queen så hade det kanske låtit ungefär så här. En popsymfoni komprimerad till tre minuter, och Greczula har en helt egen stil och uttryck. Kommande år vill jag ha fler sådana här bidrag som tar ut svängarna! Och det får gärna vinna nu i år också, fast det gör det naturligtvis inte.
4. ”On and On and On” – Klara Hammarström. Att låna titlar av ABBA, Beatles och Elvis är ett väl beprövat grepp i MF och Eurovision: två sådana bidrag har vi här i år, och det är Klara Hammarström som står för det ena (i detta fall med en ABBA-titel). Hon har ju varit med förr och är onekligen duktig och på sätt och vis värd att vinna förr eller senare, och hon har även nu utrustats med en rätt stilig refräng. Hela showen är dessutom mer smakfull än hon brukar bjuda på, utan någon rymddräktsliknande utstyrsel och med romerska valv i bakgrunden. Fullt kompetent.
5. ”Sweet N’ Psycho” – Scarlet. Eventuellt kan detta sägas vara årets rockbidrag, fast jag vet inte jag … det är nästan så jag hellre vill placera det i samma fack som Dolly Style, det vill säga något teatraliskt och spexigt för de yngre, bara att det är skräcktema istället för hästar och dockor. Själva låten är ju under ryslighetsmasken inte alls särskilt rockig egentligen utan bara det vanliga köret från Wrethov & co. Jag hade faktiskt förväntat mig lite mer av de båda spökdamerna efter förra året då de ändå var bland de bättre.
6. ”Show Me What Love Is” – Erik Segerstedt. Om den här låten kan jag bara tänka att den är en alldeles för fräck stöld från ”Not Too Young” med Sabina Ddumba: det är både samma harmonier och samma ”what love is”-rad på precis rätt ställe i refrängen. Ska ”Snygg-Erik” verkligen få komma undan med sådana fasoner? Och om jag försöker skala bort de stulna partierna och koncentrera mig på låten i övrigt så finns där inte mycket att koncentrera sig på. Det är bara slätstruket.
7. ”Kamikaze Life” – Maja Ivarsson. Det här är i mitt tycke lite mer genuin rock än Scarlet, och ytterligare ett ”nytt” inslag, med en artist som vi inte sett i den här tävlingen förut. Det uppskattar jag per definition. Tyvärr blir ju ändå känslan (som den ofta blir i sådana här fall) att det hade varit ännu bättre om hon deltagit ihop med hela sin f.d. grupp istället, alltså The Sounds, och att det här mest bara är ett smådesperat försök att få igång en solokarriär. Men visst, det är en okej låt, aftonens tredje bästa tycker jag nog, och den är i The Sounds anda även om den samtidigt också har en stark känsla av Kim Wildes ”Kids in America”.
8. ”Hush Hush” – Meira Omar. Den största känslan av Eurovisionscen i årets MF får vi när Meira äntrar scenen och låter ungefär som ett typiskt ESC-bidrag från Turkiet (på den tiden då de var med). Eller för den delen som ett ESC-bidrag från Sverige skulle låta om vi använde oss lite mer av de mångkulturella influenser vi har på hemmaplan. Kommer vi att visa upp den aspekten av oss i år genom att låta Meira Omar vinna? Nej då – även om det är trevlig omväxling med detta orientaliska stuk så har det knappast mycket att hämta på poängtavlan.
9. ”Revolution” – Måns Zelmerlöw. Så var han då tillbaka igen, tio år efter sin förra triumf, och det jag genast märker är att hans låt (förutom att den lånat titeln av Beatles) även denna gång har inslag av David Guettas ”Lovers of the Sun”. I ”Heroes” var det melodin och produktionen i stort, här är det själva spaghettiwestern-visslingsljudet som lånats in. Är inte detta lite väl trött …? Jag tycker på det hela taget att ”Revolution” inte lever upp till sin föregångare – jag har på ett mycket tolerant sätt lyssnat på den flera gånger för att ge den en chans, men det är verkligen bara en replika. Finfint framfört, visst. Snygg produktion, visst. Allting finns där. Och ändå känns det som att ingenting finns där. Som att det är mer status quo än revolution. Det är i mitt tycke direkt tråkigt att detta blir vinnaren.
10. ”Hate You So Much” – Saga Ludvigsson. I nästan varje deltävling i årets melodifestival har det funnits med en countryaktig låt, och förutom den här har vi ju nämnda Dolly Style i finalen nu, men Saga var det enda av countrybidragen som tog sig direkt till Strawberry Arena och det som första finalist dessutom. Jag begriper faktiskt inte alls varför, jag tyckte flera av de andra var bättre och den här låten är för mig helt förglömlig. Har det att göra med att hennes gröna baddräkt (eller vad det nu är) fängslade tittarna på något sätt? Jag tror i alla fall den kommer bort i mängden den här gången.
11. ”Life Again” – Annika Wickihalder. Problemet med MF-deltävlingarna numera är att det sällan blir utrymme för de lugnare låtarna att slå sig in bland finalisterna, med följden att det blir väldigt ”balladfattigt” i finalen till slut. Det närmaste vi kommer en ballad i år är Annikas nummer, som visserligen ökar i tempo och får gospelliknande rytmer i refrängen, men det känns ändå som att det är hennes smäktande skönsång som är huvudsaken. Hon ger precis som förra året ett sympatiskt intryck, och sjunger onekligen utmärkt. Synd bara att det inte är något märkvärdigt alls med själva låten, och synd att hon redan nu ställer upp igen och riskerar att bli en sådan där artist som bara syns i Mello en massa gånger och ingen annanstans.
12. ”Bara bada bastu” – Kaj. Vi avslutar med årets enda svenskspråkiga bidrag – som typiskt nog kommer från Finland – och det enda förutom Greczula som sticker ut. Inte helt överraskande att detta skämt- och partynummer får gå ut sist då, det brukar ju sådana bidrag få göra. Österbottniska humorgruppen Kaj radar upp klyschor om bastu och Finland, på ett sätt som jag som 50 % finländare på sätt och vis tycker är lite tjatigt och fördomsfullt (”yksi kaksi kolme sauna” och ”ei saa peittää” är ju typ den enda finska som svenskar kan och som de gärna gör sig lustiga över). Men i och med att gruppen faktiskt själva är från Finland så uppfattar jag det trots allt som självironi, och blir då istället smittad av det medryckande knaset och spontaniteten i detta. Jag skickar hellre Kaj än Måns till Eurovision, helt klart, för Sverige måste någon gång unna sig att släppa loss och vara oseriösa där i stortävlingen.

Det här var hela startfältet, och det är väl ungefär som det har brukat vara de senaste åren: snyggt men tämligen tråkigt. På något sätt är det som att Sverige nu för tiden totalt missar det som borde vara det väsentliga med Melodifestivalen och Eurovision: att vi ska kunna få ut låtar därifrån som sätter sig i folksjälen och kan bli klassiker som människor i många år går och trallar på och skrålar på karaokescener och spelar när det är fest och framför högtidliga versioner av i kyrkan och på skolavslutningar. Vi har haft många sådana låtar förr, men nutida bidrag är inte i närheten av den sortens odödlighet, utan de är gjorda för att tillfälligt impa på en Eurovision-jury och för att slå på Spotify och Youtube, och när de väl visats färdigt där kommer de att glömmas bort.
I år är det väl egentligen för mig mest bara Greczula och Kaj som sätter färg på det hela och bryter denna Spotify-monotoni och så att säga kan ha en liten chans att bli något mer. I Kajs fall är det tack vare spexigheten och det catchiga temat, i Greczulas mer på grund av själva estetiken. Dessa båda (och möjligen lite grann Maja Ivarsson) kommer jag att hålla på, och rösta på, vi får se i hur hög grad jag tycker det är värt att göra det.
Bristen på variation och enformigheten i det ständiga anhanget av stående låtskrivare har jag annars beklagat mig över flera år tidigare, så det tänker jag inte göra mer just nu. Om jag istället ska vara lite mera positiv så ska jag medge att årets Melodifestivalturné, som jag trots allt bemödat mig om att följa varje lördagskväll även i år, ändå har varit någorlunda njutbar TV-mässigt. Keyyo och Edvin har varit ett okej programledarpar (även om det i längden blir tjatigt med Edvins anspelningar – man kan inte hålla på hur länge som helst med att skoja fram anmälningar till Granskningsnämnden) och pausinslagen något så när trevliga, särskilt när det gjorts tillbakablickar till gångna tiders Melodifestivalepisoder som alla utom jag och några till hade glömt. Det har inte heller varit riktigt så tydliga inslag av inbördes beundran och Mello-navelskåderi som andra år, även om jag personligen fortfarande skulle önska mig att andra länders uttagningar och Eurovision-engagemang uppmärksammades i högre grad. Och upplägget för finalkvalet funkade något bättre nu – man kan i alla fall inte längre anklaga det momentet för att gynna det bidrag som syntes i deltävlingen strax innan.
Att sedan låtuppbådet i det stora hela passerat obemärkt (i dagsläget har jag faktiskt inte bemödat mig om att ta in en enda av de trettio på min stora spellista, inte ens Greczula ännu) är förstås en annan historia.

Innan jag slutar är det kanske någon som insisterar på att jag ändå borde ge mig på att tippa finalutgången utöver den självklara vinnaren. Ja, det är väl klart jag kan försöka, men det känns ganska fåfängligt … för det är ovanligt svårt att förutsäga vilka som kommer att sticka upp mest bakom Måns. Resultaten i deltävlingarna var till stor del otippade, då artister som troddes ta den första finalplatsen plötsligt inte alls gjorde det (Saga Ludvigsson kom före Scarlet, Erik Segerstedt kom före Klara Hammarström), och det är lite samma känsla nu, att det kan sluta hur som helst för att alla tar ut varandra och ligger på en jämn nivå. Om jag får våga några gissningar så tror jag att Dolly Style, Annika och Maja blir de som hamnar långt ner. Greczula kan däremot gå rätt långt, och det inte bara för att jag själv tycker att han är bäst. Scarlet kan också komma en bit upp, liksom John Lundvik igen, och det är inte omöjligt att Kaj tar en ovanligt bra placering för att vara ett plojbidrag på svenska (juryerna kanske också i viss mån tycker att bastu är kul).
Men vadå, vi vet alla hur det går när det gäller placeringen allra högst upp, och då spelar det andra ingen större roll.

Måns vinner.
Punkt.